Dagen efter

ALLSVENSKAN Alla vill hylla George Mourad idag. TV-kanalerna, Göteborgs-Posten, till och med Aftonbladet vill hylla återvändaren från Italien. Krönikören Stefan Alfelt ser till och med George Mourad som svensk fotbolls nästa hopp, det är stort. Även om det är på Aftonbladet. Kroppen är fortfarande helt euforisk, sekvenser från matchen spelas om och om igen.

Man kan inte vara annat än stolt, stolt över att bära den blåvita tröjan. I torsdags, där inte ens det var värt att bua ut spelarna för deras insats, ville man försvinna från jordens yta. Man visste vad Aftonbladet skulle säga, man visse vad Mats Härd skulle skriva. Men igår var det raka motsatsen. Man bara väntade på vad tidningarna skulle skriva om det ”krisdrabbade” Blåvitt. Skulle dem hylla George Mourad för hans succécomeback som överträffade samtliga experters förväntningar? Eller skulle man hylla Niclas Alexandersson som allsvenskans bäste spelare? Faktum är att man gjorde både och. ”Alex” gjorde en fantastisk insats på högerkanten. Den stackars comebackerande Mikael Rosén på Halmstads vänsterkant i andra (och gamle Texas i första halvlek) hade inte mycket att säga till om. Och George Mourad löpte, rev och slet och kämpade som han inte gjort sedan den magiska hösten 2004.

Men gör alla skribenter rätt i att hylla Mouradona? Självklart! Men man ska inte glömma den gamla klyschan; en spelare gör inte ett lag. Visst spelar Blåvitt bättre med Niclas Alexandersson på plan än utan, men det är som lag vi vinner våra matcher – och det visade vi igår. Det var en gedigen arbetsinsats, från Stefan Selakovic och Mourad på topp, till Bengt Andersson i målet. På Örjans Vall var det flera spelare som tog ett kliv fram, men det var inte bara George Mourad. Adam Johansson och Andres Vasques gjorde troligen sina bästa matcher för klubben, kanske även Hjalmar Jonsson gjorde det (även om uppspelen kan förbättras). Magnus Kihlberg och Wernbloom gjorde också en stor arbetsinsats och vann både första och andrabollen, under hela matchen. Men ska man dra för stora växlar av det här resultatet? Visst är Halmstad borta alltid svåra, men har man Magnus ”Turbo” Svensson på innermittfältet som inte kan göra något annat än springa och Dusan Djuric till höger som snarare tagit några steg bakåt i utvecklingen, i stället för framåt som han borde, sedan 2004 så borde ett lag som Blåvitt vinna ganska enkelt – om man bara kämpar.

Igår fick vi bevisat att Blåvitt allt som oftast gör plattmatcher när man är storfavoriter till att vinna. Mot Derry – ett lag som ingen tidigare hade hört talas om – skulle Blåvitt spela ut ett defensivt motståndarlag. Blåvitt skulle äga boll i 90 minuter, skapa kvalificerad chans på chans, göra minst tre mål och i praktiken redan vara klara för nästa kvalomgång. Men det är väldigt sällan Blåvitt kan föra spelet, skapa farliga chanser och göra mål, när alla kräver det. Mot Halmstad var hemmalaget favoriter, framför allt efter våran plattmatch mot Derry.

Vad kan vi då lära oss av den senaste veckan? Blåvitt är sällan som bäst, när vi alla kräver det – kanske mår spelarna bra av att spela utan press. För särskilt höga förväntningar hade vi inte på oss, åtminstone inte undertecknad – bara att vi inte skulle skämma ut oss. Bara så man kunde bära den blåvita tröjan – den finaste av de alla – stolt. Stolt är man alltid, men stolt på ett alldeles speciellt sätt. Nu är det uppehåll från träningsmatcherna och förhoppningsvis är lördagens träningsmatch mot West Ham viktig, för att spela mot ett brittiskt motstånd. Om det nu är vad Derry gör?