K-märkt: Här slutar allmän väg

K-MÄRKT. Så fort jag såg vårens spelprogram bestämde jag att Åtvidaberg skulle bli årets första bortamatch för mig. Efter att i höstas ha besökt toppmoderna men ganska omysiga Swedbank Arena tänkte jag att Kopparvallen kunde vara en skön kontrast. Man kan säga att jag har påbörjat en Guide Michelin-test av rullstolsläktarna på samtliga allsvenska arenor. Fast kanske inte Strömvallen i Gefle. Åtta timmar i bil lockar inte. Åtvidaberg kommer man enkelt till via E4:an och kan bromsa i god tid innan Stockholm.

När jag började planera den här resan räknade jag förstås inte med att Blåvitt skulle göra en så usel säsongsinledning. Snarare såg jag framför mig hur vi som serieledare skulle åka upp och visa nostalgikerna på bruket att det inte är tidigt 70-tal längre. Som läget nu var fick jag i stället tänka att detta ju var ett ypperligt läge att möta seriens sämsta lag, plocka enkla poäng och skratta hela vägen hem. Allting verkade så anspråkslöst hos Åtvidaberg, som om de bara var på besök i Allsvenskan för att påminna oss om sin anrika existens och sedan dyka ner i gärdsgårdsserierna igen.

K-märkt?

Jag lämnade Göteborg strax innan spelarbussen skulle rulla ut från Kamratgården på fredagen. Bortsett från den outhärdligt tråkiga sträckan Ulricehamn–Jönköping flöt bilfärden på bra, och vid åttasnåret kunde jag och assistenterna inkvartera oss på Stiftsgården Vårdnäs, drygt två mil väster om Åtvidaberg. Lördag eftermiddag, med två och en halv timme kvar till avspark, gav vi oss så ut på småvägarna som enligt kartboken skulle leda till den gamla bruksorten. Här snackar vi landet! Det är svårt att tro att man är på väg till en allsvensk match när vägen omsluts av barrskog, gärdsgårdar och Falu rödfärg. Ett gäng kronhjortar som stod och tuggade på en äng var de enda levande varelser som syntes till. Väl inne i Åtvid var det fortfarande ganska öde, men vi följde skyltarna mot "centrum" och kom fram till något slags torg där en vänlig själ kunde upplysa om hur man hittade till stadion. Nu kunde man börja ana att det var matchdag: mycket folk i rörelse, blåvita halsdukar (från båda lagen) i varje hörn, och minsann, Blåvitts spelarbuss som kör in på Kopparvallen alldeles före oss. Skönheten har kommit till byn.

K-märkt!

De klassiska blå portarna med "kvinnotecknet" tornade upp sig (nåja) vid norra entrén, som ett Argonath vid Gondors gräns, ett monument över en svunnen storhetstid. Tråkigt nog stannar det mesta av kultkänslan där, för inte har Kopparvallen moderniserats med någon större varsamhet. Hela östra långsidan är ett gytter av mer eller mindre temporära läktarbyggen, uppsmällda utan varje tanke på estetisk konsekvens. På motsatt sida dock en hederlig träläktare som jag antar är ursprunglig. Hade funkat fint som kuliss i tv-serien om Åshöjden. Söder om denna har man byggt upp en liten paviljong för rullstolsbrukare. Hyfsat nära plan, men det bästa man kan säga om dessa platser är att de är under tak. Jag sitter i princip i marknivå, långt ner mot hörnet, och överblicken jag får av planen kunde inte gärna vara sämre. Långt borta i en nästan död vinkel kan jag skönja änglaklacken, som stämmer upp i "Poseidon". Jag vill inte sitta bland hemmasupportrarna, men ges inget val.

Partytält? Det var i alla fall inte vi som hade partyt.

När matchen sparkar igång är jag ändå förväntansfull. Solen skiner, och inledningsvis ser ett för dagen vitklätt Blåvitt trygga och målmedvetna ut. Jakob Johansson tar emot och fördelar bollar och ser till att spelet håller sig på Åtvids planhalva. Risp haltar ut, Hysén likaså, men det känns inte som att dessa bakslag kommer ha någon avgörande betydelse just i dag. Vår klack äger hela ljudrummet och allt verkar rulla på enligt planerna. Men så börjar det blåsa kallare. Solen som lyst starkt hela dagen har ingen chans när en fuktig höstvind som inte hade gjort bort sig en ruskdag i Göteborg piskar mot mig. Blåvitt behåller kommandot men skapar ingenting av värde. I pausen bjuder den fantastiskt vänliga arenapersonalen på kaffe och bullar. Jag tar på mig en extra tröja och tänker att i andra halvlek ska det väl lossna. När vi får straff kommer genast negativa tankar om ännu ett missat tillfälle. Jag sitter så långt ifrån att jag inte kan se vem som slår straffen, och det är hemmajublet snarare än synintrycket som gör att jag förstår att den inte gått in.

Fokus på Blåvitt.

Efter att ha hämtat mig från den första besvikelsen emotser jag ett kraftigt tryck från Blåvitt och en allt krampaktigare men i slutändan framgångsrik jakt på mål. Jag får delvis rätt, men kan inte blunda för att Åtvid kommer i allt giftigare kontringar. Eller kontringar förresten, det börjar se ut som att det är dom som trycker på och vi som kontrar. Jag ser inte riktigt vad som händer när vi släpper in målet på den långa frisparken. Det har blivit mer och mer fullsatt på rullstolspaviljongen så jag kan inte justera min position så mycket längre, jag har valt att vända mig mot den bortre planhalvan där jag vill att det ska hända saker. Det gör det också till slut. Jag kan tydligt se Robin Söders ryggtavla när han hänger i luften och knoppar in en hörna. Tror bergfast på att han inte kommer att nöja sig med detta, att han ensam ska rädda upp situationen. Vid några tillfällen ser det inte ut att vara så långt borta, men i det här skedet börjar jag motvilligt förlika mig med att det bara blir en poäng i dag. Då kommer chocken, en lång boll av det slag bara Tobbe borde få springa på, och så blåser domaren straff. Straff. Jag har slutat tro på mirakel nu. Naturligtvis sitter straffen, och karnivalen brakar lös på Kopparvallen.

Straffen som sänkte oss.

Blåvit skymning?

Slutsignalen ljuder och en massiv glädje skakar om hela bygden. "Åtvid är bäst! Ja, det kan inte bli bättre!" hör jag några småtjejer jubla på vägen ut. Det är väl något slags tröst att det fortfarande finns de som ser det som en merit att besegra 2010 års IFK Göteborg. Jag vill bara gå och spy nånstans. Vi har förlorat mot Allsvenskans jumbo. De vann rättvist, odiskutabelt. Inget som kan snackas bort. Mörkret är totalt. På vägen tillbaka kör vi lite fel och hamnar på en grusväg som tar oss än djupare in i skogen. Det är vidunderligt vackert, kvällsolen filtreras av trädens grenar, och de små insjöarna sveps in i ett trolskt skimmer. Kronhjortarna dyker upp igen, och för stunden kan jag glömma civilisationen och att det finns en färsk besvikelse att härbärgera. Men förr eller senare tar vägen ut i ingenstans slut. Vi ska vända om, åter samlas på Gamla och se Blåvitt uppträda som mästare igen. Kanske på torsdag, kanske inte, men förr eller senare.

K-märkt: Torbjörn Nilsson

K-MÄRKT. "Derby på Ullevi och ÖIS vinner. När GT-teamet lämnar ÖIS omklädningsrum i sällskap med matchvinnare Glenn Martindahl är spelargången så gott som tom. Kvar står bara Torbjörn Nilsson och blir intervjuad av två 11–12-åringar, varav den ene i rullstol, förmodligen för någon skoltidnings räkning. Just då var dom det viktigaste för 'Totte'."

Inför Sveriges VM-kvalmatch hemma mot Västtyskland 25 september 1985 skriver GT-journalisten Lars Hildingsson en stor hyllningsartikel till Torbjörn Nilsson som året innan gjort succécomeback i landslaget. Biljetten till Mexiko tycks vara inom räckhåll. Hildingsson konstaterar inledningsvis att Nilsson är så oerhört omtyckt av hela folket att ingen skulle få för sig att kritisera hans fyraåriga "nej tack" till blågult. Sedan berättas det om Torbjörns intressen utanför fotbollen, hans sinne för practical jokes, och så till sist, ett par ögonblicksbilder av den älskade ängeln. En av dem rör en annan tidningsartikel, i en något mindre publikation.

Jag och min klasskamrat Jonas i femman på Kungsladugårdsskolan utgör redaktionen för Skolposten som med fokus på sport och musik bevakar aktualiteter i Göteborg. När det kommer till fotboll är vi klart partiska, och när vi genom en bekant till min far med kontakter i Blåvitt eller någon sponsor får möjlighet att träffa vår store idol Torbjörn Nilsson ägnar vi en helsida åt en intervju som inte står långt efter Hildingssons artikel i storögd beundran.

Men när vi före matchen står och väntar i spelartunneln där det är avtalat att Torbjörn ska möta oss är vi inte särskilt kaxiga. Visserligen är det inte första gången vi kommer i närkontakt med en blåvit stjärna. Rullstolsplatsernas placering nere på gräset bakom reklamskyltarna gör det enkelt att tigga autografer efter match. Men det här är annorlunda. Torbjörn Nilsson – TORBJÖRN NILSSON – kommer fram till oss!

Så fort vi sagt ett blygt "hej" kastar Jonas fram vår första fråga. Men Torbjörn säger att vi tar det här efter matchen, att vi ses utanför omklädningsrummet. Detta är mer än vi har väntat oss, om än lite snopet för stunden. Vi ska alltså få träffa honom en gång till och ställa våra frågor i lugn och ro. Naturligtvis infrias löftet, Jag minns i dag ingenting av själva matchen mot blivande mästarna Örgryte (tro det eller ej, de var faktiskt jämbördiga med Blåvitt den säsongen), men jag minns hur Torbjörn återigen gick fram till oss, hur totalt fri från jäkt han var, hur han såg oss, hur han tog oss och våra naiva frågor på fullt allvar - jag upplevde inte ens att han i egenskap av vuxen i mötet med två honom vilt främmande ungar pä något sätt intog en överordnad position. Inte så att han blev mindre i våra ögon: mötet inskärpte snarare allt vi trodde och hoppades om honom. Just de där egenskaperna som gjorde så djupt intryck på GT-journalisten som bevittnade det hela.

Tragiskt nog blev det inget Mexiko-VM som kunde ha blivit en fantastisk slutpunkt i Torbjörns landslagskarriär. Men vi som älskar Blåvitt minns i stället en magnifik uppvisning på Ullevi mot Barcelona (jag var på utlandsresa med familjen och kommer egentligen bara ihåg hur chockad jag blev när siffrorna 3-0 mötte mig på text-tv) och en spelare vars like vi aldrig kommer att få se. Torbjörn – än idag min störste idol.