Supporterfondens pansarpoetiska lagmaskin

RIKETS ÄNGLAR Prick 09:30 samlades Supporterfondens Hjältar i ett militäriskt led längs Kvibergs grönskande mattor. Det doftar svavel kring deras blänkande ståldobbsbelagda fotsulor där bollar nu drillas som pansar rör sig genom en kanonrör. Det äro dock ej elva individer som samlats, snarare en enhetlig maskin, där de rytmiska och taktfasta bollträffarna sker likartat till trummans dån och trumpetens signal. Sällan har ett så diciplinerat och välorganiserat lagbygge skådats. Det doftar av nyklippt gräs kring samlingen. Det doftar av guld.

Drygt 45 minuter senare anländer motståndarlaget, benen släpandes efter sig över planen och iaktagna steg för steg, andetag för andetag av våra iskalla blickar. Ingen yttrade så mycket som en stavelse, ty vi Fondhjältar talar ej med varandra i om det absolut inte är nödvändigt. Men vi varo överens om det mest uppenbara: Det var en direkt sorglig syn. Dussinet högar av i bästa fall genetiskt avskräde; några var halta, några var lytta, några var korta, några var veka, några var kvinnor.

De skrattade. De stojade. De stimmade. De sparkade bollen till varandra utan tillstymmelse till grace eller godkännande blås från tränarstabens polerade vissla. De verkade icke förstå att det här var ett slag av blodigt allvar. Det här var en tradition som sedan många hundra år tillbaka var den yttersta av utmaningar stolta och tappra män emellan.

Denna glädje var en förolämpning. Vi varo Supporterfondens Hjältar, där ingen spelare mäter mindre än 190 centimeter över havet, där ingen torso är smalare än 120 centimeter, där ingen mage innehåller färre än åtta glänsande och välplacerade rutor.

Vi var alla av åsikten att roligt, det har man på puben, ingen annan stans. Den enda i laget som någonsin vågat dra på läpparna var Pavlo, och för det straffades han genast med en stenhårt knytnävsslag i ansiktet. Han har aldrig gjort det igen. Nu spelar han i det tragiska Blå Stadens Änglar. Hos Supporterfonden finns inget utrymme för sådan lättja. Vårt bränsle är smärta, svett och kallt, bottenlöst hat.

Matchstart. Fondhjältarna dundrar in på planen i samlad trupp, det dånar som av åska och marken skakar i takt med våra steg. Motståndets välmenande leenden ger snabbt vika och ersätts med besvärade och oroade ansiktsuttryck. Någon gråter stilla. Bra, tycker vi. Äntligen har de förstått.

Snart ljuder domaren signal. Matchen är över. Motståndet lommar av planen, förnedrade med 9-0. Ingen skrattar, ingen stojar. Gott så.
Fondhjältarna står kvar, tigande och obevekliga. Ett vanligt lag hade varit stolt. Ett vanligt lag hade varit tillfreds. Men inte vi, inte Fondhjältarna. Vi är aldrig nöjda, och för oss var detta en besvikelse. Inget annat än en tvåsiffrig seger är gott nog. Nu siktade vi på nästa match. Nästa lag som förolämpade fotbollens stolta traditioner. Ty bara den som till fullo inser allvaret i Rikets Änglar, som in i benmärgen känner sin frustande vilja att sega- är värd att möta denna stolta maskin av segeranda.

"Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är betydligt viktigare än så."

- Bill Shankley