Systemfotboll i stenhårda vinnarskalleformer

FRANKIE FUNDERAR Ett tag sedan fick jag höra att Tarantino hade en ny rulle på väg mot silverdukarna här i jantes hemland. Som den filmälskare man är fick man direkt upp förväntningarna. Här har vi Quentin i farten igen. Mannen bakom odödliga filmer som Pulp Fiction och Kill Bill, de mästerliga dialogernas general, de klassiska scenernas skapare och regissören med fetisch för vackra kvinnor i stenhårda rollkaraktäresformer. Jag tog mig inte ens tid att se över i detalj vad filmen handlade om. Tarantino låg bakom och då var förväntningarna direkt på topp, han vet ju hur man gör det, för han har gjort det förr och i hans namn ligger så mycket respekt och erfarenhet att man tror att det här blir omedelbar succé.

Ett tag sedan fick jag höra att Blåvitt hade ett nytt lag på väg mot Allsvenskan här i jantes hemland. Som den fotbollsälskare man är fick man direkt upp förväntningarna. Här har vi IFK Göteborg i farten igen. Föreningen bakom odödliga segrar som UEFA 1987 och Allsvenskan 1996, de mästerliga spelsystemens generaler, de klassiska matchernas skapare och regissören med fetisch för vacker systemfotboll i stenhårda vinnarskalleformer. Jag tog mig inte ens tid att se över i detalj vad laget egentligen hade för potential. Stefan Rehn låg bakom och då var förväntningarna direkt på topp, han vet ju hur man gör det, för han har gjort det förr och i hans namn ligger så mycket respekt och erfarenhet att man tror att det här blir omedelbar succé.

Jag lämnade biosalongen i förtid. Det är ett stort tabu bland filmconnoisseurerna. Egentligen "skall" man sitta ner tills alla eftertexter långsamt rullat förbi. Men den här gången fick jag nog. Jag kände mig lurad, jag kände mig förolämpad och jag kände mig enormt besviken. Men jag hade möjligheten att gå därifrån.

Om det bara vore så lätt med fotbollen.
Att man bara kunde gå därifrån och glömma det hela.

Han ligger och skakar på golvet. Hans händer gör konstiga små gnuggande rörelser. Hans ögon är uppspärrade som om de vore livrädda för att blinka. Små tjut och ljud studsar fram mellan hans läppar. Det är som att se en epileptiker få ett av sina anfall. Men synen av spasmatiskt golvkrampande har i det här fallet ingen medicinsk förklaring som väntar runt hörnet. Det jag ser är en fotbollssupporter som följer sitt favoritlag utan att själv kunna vara på plats. Han har supporterspasmer framför sin tv.

Det kan vara VM, EM, Champions League, Serie A eller Allsvenskan som står i centrum för dagen. Platsen kan vara en pub, en uteservering eller hemma hos honom själv. För oftast så är det en han det gäller. Av tidsmässiga, ekonomiska eller andra skäl har han inte kunnat ta sig till arenan för att se sina hjältar spela. Men inte för en sekund saknas det passion för det.

Vrål. Suckar. Ångestskrik.
Vrål. Hoppfulhet. Glädjeskrik.

Det är som ett skådespel att se en av oss vansinniga och besatta som lever med i fotbollen, trots att den kan vara kontinenter bort. Ett skådespel som kan leda till både våldsamma upplopp som glädjefnatt i kollektiv masshypnos. Ingen gång är vi så lokalpatriotiska som när det lokala favoritlaget i fotboll spelar mot ärkerivalen. Ingen gång samlas vi över partigränser, religionsskillnader och åsiktsbarriärer som när elva svenska grabbar tar på sig en gul dräkt för landskamp. En del avskyr fenomenet. Men de flesta låter sig medvetet och omedvetet glida med. Glida med för att uppleva ett gemensamt hopp, ett gemensamt mål och enad bred front.

För Blåvitt. För Sverige. Till och med för Gais.

Det spelar liksom ingen roll egentligen, alla har vi olika favoriter att samlas kring. Men det är själva enandet, den samlande kollektiva gemenskapsupplevelsen som lockar mer än allt annat.

Nu har han rest sig upp igen. Skakandet har upphört. De gnuggnade rörelserna är borta och tjuten har tystnat. Han lunkar bort från den skärm som gett upphov till hans idrottsliga epilepsi. Matchen är över. Men snart så ligger han på golvet igen.

Det gör fysiskt ont i mig när det går dåligt för Blåvitt. Jag mår inte bra. Mitt beteende blir otrevligt, kort i tonen, extra konfrontativt och jag har klara sociopatiska drag i mitt sätt att vara. Men en seger gör all skillnad. Då är jag ett socialt missanpassat fall åt andra hållet, överdrivet social, glad till galen gräns, framåt, öppen och produktiv som få. Det är slitsamt att följa ett fotbollslag så som vi gör, du och jag. Vi som älskar Blåvitt till den gräns där vi vet att det är galet, vi är beredda att offra allt om det skulle innebära en så efterlängtad titel hem till Göteborg. Men vi kan inte lämna det, även om vi skulle vilja. Det är den värsta och bästa rusningsgraden av alla. Heroine, cocaine, gambling, sex and smoking. You guys don't have a chance my friends. You could never compete with the boys in blue and white. Det är den bästa och värsta drogen av alla.

Så för den göteborgska folkhälsans skull: vänd skeppet nu Blåvitt.
Vinn oss en titel under 2007.