Den dagen Tobias Hysén dyker - dör fotbollen

KRÖNIKA. Barn får lära sig att det inte lönar sig att fuska. I det långa loppet åker du fast, säger mamma. Förr eller senare kommer du straffas, säger pappa. Men sedan börjar de följa ett fotbollslag och ser att fusk faktiskt lönar sig. Gång på gång. Allt som föräldrarna har sagt motbevisas framför deras beundrande ögon i Allsvenskan - Tobias Hyséns helvete, Pontus Wernblooms drömvärld.

Tanken att skriva den här krönikan slog mig under den senaste hemmamatchen, mot Kalmar FF. Det var en situation i första halvlek när Tobias Hysén gick på genombrott, hamnade i en rätt så tilltrasslad situation och drogs i tröjan som irriterade mig. Den blåvita landslagsmannen stod på sina ben, kämpade för att ta sig loss och bollen rann därmed iväg från honom. Målvakten kunde plocka upp den helt ohotat.

Hade han kastat sig är jag till 100 procent säker på att det dömts straff.
Så jag är mäkta glad att Tobbe stod upp på sina ben.

Allt oftare hörs åsikten att filmandet hör fotbollen till. Därför har det varit rätt så uppfriskande att se hur domarkåren gjort flera ryck för att stävja den här utbredda fuskarmentaliteten under de senaste säsongerna av den internationella fotbollen. Grova filmningar ger i dag gult kort i allt större utsträckning. Varje gång det sker så njuter jag.

I min värld är fotboll en kampsport, där fysisk kontakt är en av byggstenarna. Men elementen av tacklingar, närkamper och fysiskt spel - precis det (och en boll) som skiljer fotboll från konstnärlig dans - hotas av fuskarna. För reaktionen när spelare kastar sig så fort en vindpust rör vid dem blir naturligtvis att spelare inte vågar gå in i närkamperna, om det visar sig att filmningen premieras av domarna.

Nu är det naturligtvis så, som i alla domarstyrda bedömningssporter, att det inte går att få till perfekta bedömningar genom hela matcher eller säsonger. Men därför är det även viktigt att ställa höga krav på domarna för att de hela tiden ska hänga med i sporten och därmed spelarnas anpassning till verkligheten och utveckling av sporten. Här är kampen mot filmarna en av de fundamentala frågorna i dag. För varje gång en filmare får komma undan med sitt beteende så blir det svårare för sportens utövare att fullt ut funktionera inom sin idrott. Fuskarna blir inte bara de dåliga förebilderna för barn och ungdomar, de tvingar även sin omgivning att spela en sämre fotboll. En fylld av rädsla för domarens pipa, snarare än en fylld av hopp om att träffa bollen med den där utmanande tacklingen.

För att hålla den här balansen, och hålla filmande fuskare kort, måste även det motsatta beteendet belönas. Där Tobias Hysén rycker sig igenom och blir dragen i tröjan, grovt dessutom, så ska han även i fortsättningen vilja, kunna och våga stå upp - i stället för att dyka som en skadeskjuten svan. Men om domarna inte blåser frispark, straff eller delar ut ett retroaktivt gult kort är risken överhängande att nästa djupledslöpning där en ärlig forward tar sig loss och blir ryckt i tröjan - slutar med ett svandyk.

Och den dagen Tobias Hysén väljer att dyka i stället för att stå upp har hela sporten förlorat. Men mest av alla förlorar de föräldrar som konsekvent försökt lära sina barn att "brott inte lönar sig". Jo, men ser du mamma, det gör det ju visst - i Allsvenskan. Så snälla domare, våga stå emot fuskarna och lyft upp det gula kortet när de ärliga spelarna dras i tröjan. Gör det om och om igen. Så är ni med och förhindrar vår sport från att dö ett litet snäpp.