Ska vi kicka arsle eller slicka röv på våra vänner?

FRANKIE'S KRÖNIKA. Det finns två skolor av vänner, de som stryker medhårs och de som säger i från. Den förstnämnda gruppen kritiseras oftast för att vara räddhågsna och ryggradslösa, medan kategori två kan få höra att "med sådana vänner behöver du inga fiender." Ett supporterskap till en stor fotbollsförening behöver en kombination av dessa två element för att optimeras, då det lätt går åt helvete om åsikterna får spilla över allt för mycket i den ena vågskålen.

Jag älskar reklamfilm, när den är bra. Ofta så älskar jag att använda dem som exempel även när de inte är så himla bra - men ändå talande på något vis. I går kväll såg jag en liten film från klädmärket Diesel, som tydligen börjat tillverka skor, och såg då en tydlig parallell till det blåvita supporterskapet.

Så vad menar jag nu med detta?

Jo, BaraBen i allmänhet och jag själv i synnerhet har genom alla år fått höra de två kritiska ståndpunkterna till vänskapens varande. Om BaraBen ställer sig på Blåvitts sida i en fråga, så kritiserar vissa oss för att vara medlöpare och ryggdunkare. Men när BaraBen kritiserar Blåvitt i någon fråga säger andra (eller samma?) kritiker att vi sabbar för föreningen. Om BaraBen, eller någon enstaka skribent - Allah förbjude - skulle byta åsikt, eller till och med skriva något som skiljer sig från en annan skribents världsbild, då är det dags att kalla BaraBen för "kappvändare".

Så, hur ska vi ha det nu då? Hur ska du som alltid har en åsikt ha det?

Okay, för att förenkla hela den här frågan bör vi ställa upp ett antal parametrar för vad det är att vara supporter, eller en vän, om vi fortsätter att använda den jämförelsen. Exempelvis måste vi veta vad vänskap går ut på och även i alla fall försöka kategorisera oss själva som den typ av vänner vi är.

Jag tycker att följande saker är rätt så universella för att vara en vän:
1. Du vill din kompis väl.
2. Du gör det du kan för att se till att det går bra för din kompis.
3. Du beter dig på ett sätt som du tror gynnar din kompis.
4. Du lyssnar på din kompis när han/hon säger vad hon/han tycker och vill.

Sedan finns det ytterligare ettusen saker jag skulle kunna lista här, men ovanstående fyra punkter borde vara såpass generella och neutrala att de flesta håller med om dem, eller hur? Det innebär inte att alla människor tycker precis likadant kring dessa frågor, det finns ju naturligtvis väldigt olika lösningar på hur en person eller grupp kan hantera punkterna i sig. Men att de är viktiga, det kan vi nog vara överens om. Eller?

Okay, då är vi överens om en sak i alla fall. Då kan vi börja bryta ner punkterna.

Att vi vill vår kompis väl, innebär i Blåvitts fall ett flertal saker. Dels så vill vi se konkreta resultat, att Blåvitt vinner titlar. Men utöver det har vi ett flertal sidoparametrar som dessutom är viktiga - men på olika sätt hänger ihop med goda resultat i tävlingssammanhang. Vi vill se en stark ekonomi, vi vill ha höga publiksiffror, vi vill ha en levande föreningsdemokrati med många medlemmar, vi vill se starkt medialt fokus på vårt lag och så vidare.

Vissa tycker säkert att det viktigaste - förutom att vinna matcherna - är att vi har ett högljutt och expressivt läktarstöd, andra att vi har de rikaste sponsorerna. Men i grund och botten så vill alla som följer ett fotbollslag och därmed kan titulera sig som supportrar, sitt lag väl.

Att vi gör det vi kan för att stötta vår polare är lika naturligt det. Så länge påståendet håller sig helt neutralt. För här börjar vi skilja oss åt som vänner och som supportrar. Vissa anser sig göra det de kan för att stötta laget när de slåss på stan, andra när de köper presenter i Blåvittshopen, de flesta när de väljer att gå på matcherna, sjunga, applådera och stötta laget med sin närvaro. Men oavsett vad vi prioriterar som nummer ett och vad vi än må tycka om de andra - som har en annan syn på hur den här vänskapen bäst gynnas av deras agerande - så har vi ett gemensamt mål. Vi vill vår vän väl. Många av oss har dessutom en idé kring att vår metod om att vilja vår vän väl är överlägsen alla andras metoder och infallsvinklar, vilket leder till att vi kan se ner på andra supportrar som beter sig eller är på ett sätt som vi själva inte gillar.

Rent konkret leder detta ofta till olika tjafs mellan supportrar som tycker att ett annat beteende är mindre värt än deras egna. Jag är själv en av dem, envis så in i bomben, övertygad om att mitt sätt att vara vän är bättre än ditt. Men när vi släpper prestigen och tar ett steg bakåt är det lätt att glömma skillnaderna och se att vänner kan ha olika relationer till olika människor utan att min vänskap till den där speciella kompisen förstörs. Inte alltid, men ofta. För i undantagsfall så börjar ju min vän att umgås med den där pundaren, eller galna pojk-/flickvännen som sabbar hans liv, som ändrar honom/henne från att vara den människa jag lärt att älska, uppskatta och se som min goda vän. Det är i dessa lägen som vänskapen prövas som hårdast. Men inte heller här finns det någon karbonkopia på facit, med svar på vad som är rätt eller fel beteende. Nej, inte ens när du - eller jag - tycker oss vara helt säkra på att det är "de andra" som är idioter, och jag själv som vet hur en vän skall behandlas.

Ingenting är så svart eller vitt. Det jag ser som det perfekta supporterskapet kommer någon annan att se som rena skiten, och vice versa. Men det är okay. Så här har det alltid varit, så här lär det alltid vara - och på något annat sätt kan och vill vi inte ha det heller. Trots baksidorna, trots det du hatar hos "de där andra". Du vet dem som sabbar mer än de gynnar. För i en annan människas syn på vänskapen så är det du och inte "de andra" som är de problematiska vännerna.

Att vi beter oss på ett sätt som gynnar vår kompis behöver inte alltid vara något universalt. I grund och botten är det nog så att vi håller med om att detta är ett fenomen värt varje fullgod kompisrelation. Men när agnarna sållas från vetet står de flesta sig själva närmast och om en vän, eller supporter, verkligen ägnar sig åt självrannsakan kan vi nog hitta många, i alla fall några, lägen där vi valt vårt eget väl över vår väns. Sådant är samhället, sådan är det individualistiska tänket. Det är svårt att bryta med och bli en altruistisk vän.

I många lägen är det värt att fråga sig om du ens vill ha sådana vänner, som aldrig ser till sig själva utan enbart fokuserar på ditt väl, för då blir ju plötsligt den omvända frågan vad du egentligen tillför denna vänskap - mer än att suga ut din vän på möjligheter och energi. I dessa beteenden, vänner emellan, så skiljer vi oss åt på än mer flagranta sätt. Det finns allt från politiska, religiösa, situationsbundna, socialt strukturella, samhälleliga, grupp- och hävdelsebehovsmässiga underbeteenden som kan anses ligga bakom en väns beteende. Dessa olika faktorer förklarar dock varför vi beter oss som de vänner vi är, men pekar inte ut vad som är den bästa vänskapen. Därmed går det inte att säga att en slags supporter är den bästa supportern - ur ett rent neutralt perspektiv - eftersom det neutrala perspektivet trots allt tvingar oss att ställa upp kriterier för vad en bra supporter är.

Och urvalet där gör att frågeställningen inte längre är neutral. Därmed faller hela tanken om att en supporter är bättre än en annan, om alla faktorer räknas med. Däremot om vi bryter loss någon faktor, säg exempelvis en läktarsångsmässig, så ligger en klacksupporter eller tifosigrupp bra till, bryter vi i stället loss en faktor som "våld skadar föreningen" så ligger väl äldre herrar på sittplats extremt väl till, medan vi skulle få upp loge-folket på en toppnotering som årets supportergrupp ifall det var rent ekonomiska faktorer som gjorde dig till en bra vän, i detta fall supporter.

Att du lyssnar på din vän är på många sätt förutsättningen för en vänskap i sig. Det finns de vänner som skiter i detta och i stället tycker att vännen bör forma sig efter en själv. Men den typen av vänner är ju faktiskt inte intresserade av att göra sin vän väl utan de facto förvandla sin vän till sig själv. Och en sådan förvandling är inte vänskap utan snarare en urspårad narcissism. En vän, god som dålig, ny som gammal, blir en vän för att han eller hon tar sig tid att lyssna på den person som han är eller vill bli vän med. Den kommunikationen gör det möjligt att leva upp till de tre föregående punkterna. För den som inte lyssnar - och därmed tar in åsikter, funderingar, frågor och synpunkter från din polare - har ingen möjlighet att bibehålla vänskapen på lång sikt.

Vänskap är en kommunikation åt två håll, där bägge sidor väljer att berätta sina innersta känslor, eller i vissa sammanhang helt ytliga funderingar, för den andra parten. Och får dem sedan besvarade på ett likvärdigt plan. I vissa fall handlar det som i reklamfilmen om att kicka arsle, att kritisera och sätta press för att få till förbättringar och förändringar. I andra lägen handlar det om att belysa positiva saker, lyfta fram egenskaper och händelser som varit bra, för att påverka på ett annat sätt. Precis på detta sätt är fotbollssupportrar enbart fungerande vänner till sin förening när de aktivt tar in det som föreningen säger.

Ibland gillar du inte som din vän säger till dig, men då är det ditt ansvar att utifrån det som han/hon har sagt bilda dig en egen uppfattning och reagera på ett sätt som du tror är bra inte bara för vännen, utan för er vänskap i sig. För när du bemöter det som din vän sagt till dig på ett sätt som inte vännen klarar av att ta till sig så kan du dels skada er vänskap - men framför allt kan du stänga av era möjligheter till aktiv och konstruktiv dialog. Och en vänskap utan den dialogen är döfödd.

Precis som en supporterblogg utan kritik vore. Eller en supporterblogg utan beröm. Men nu är du inte på en plats där vänskapen är döfödd, den är vital och levande. På en plats där alla vänskapens olika teoretiker samsas om utrymmet, på både den här sidan och din - läsarens - sida. Här säger vi vad vi tycker om våra vänner och "vänner".

Så from the bottom of my heart, med all kärlek:
Fy fan vilken skitmatch ni gjorde mot Mjällby, vänner.

Den dagen Tobias Hysén dyker - dör fotbollen

KRÖNIKA. Barn får lära sig att det inte lönar sig att fuska. I det långa loppet åker du fast, säger mamma. Förr eller senare kommer du straffas, säger pappa. Men sedan börjar de följa ett fotbollslag och ser att fusk faktiskt lönar sig. Gång på gång. Allt som föräldrarna har sagt motbevisas framför deras beundrande ögon i Allsvenskan - Tobias Hyséns helvete, Pontus Wernblooms drömvärld.

Tanken att skriva den här krönikan slog mig under den senaste hemmamatchen, mot Kalmar FF. Det var en situation i första halvlek när Tobias Hysén gick på genombrott, hamnade i en rätt så tilltrasslad situation och drogs i tröjan som irriterade mig. Den blåvita landslagsmannen stod på sina ben, kämpade för att ta sig loss och bollen rann därmed iväg från honom. Målvakten kunde plocka upp den helt ohotat.

Hade han kastat sig är jag till 100 procent säker på att det dömts straff.
Så jag är mäkta glad att Tobbe stod upp på sina ben.

Allt oftare hörs åsikten att filmandet hör fotbollen till. Därför har det varit rätt så uppfriskande att se hur domarkåren gjort flera ryck för att stävja den här utbredda fuskarmentaliteten under de senaste säsongerna av den internationella fotbollen. Grova filmningar ger i dag gult kort i allt större utsträckning. Varje gång det sker så njuter jag.

I min värld är fotboll en kampsport, där fysisk kontakt är en av byggstenarna. Men elementen av tacklingar, närkamper och fysiskt spel - precis det (och en boll) som skiljer fotboll från konstnärlig dans - hotas av fuskarna. För reaktionen när spelare kastar sig så fort en vindpust rör vid dem blir naturligtvis att spelare inte vågar gå in i närkamperna, om det visar sig att filmningen premieras av domarna.

Nu är det naturligtvis så, som i alla domarstyrda bedömningssporter, att det inte går att få till perfekta bedömningar genom hela matcher eller säsonger. Men därför är det även viktigt att ställa höga krav på domarna för att de hela tiden ska hänga med i sporten och därmed spelarnas anpassning till verkligheten och utveckling av sporten. Här är kampen mot filmarna en av de fundamentala frågorna i dag. För varje gång en filmare får komma undan med sitt beteende så blir det svårare för sportens utövare att fullt ut funktionera inom sin idrott. Fuskarna blir inte bara de dåliga förebilderna för barn och ungdomar, de tvingar även sin omgivning att spela en sämre fotboll. En fylld av rädsla för domarens pipa, snarare än en fylld av hopp om att träffa bollen med den där utmanande tacklingen.

För att hålla den här balansen, och hålla filmande fuskare kort, måste även det motsatta beteendet belönas. Där Tobias Hysén rycker sig igenom och blir dragen i tröjan, grovt dessutom, så ska han även i fortsättningen vilja, kunna och våga stå upp - i stället för att dyka som en skadeskjuten svan. Men om domarna inte blåser frispark, straff eller delar ut ett retroaktivt gult kort är risken överhängande att nästa djupledslöpning där en ärlig forward tar sig loss och blir ryckt i tröjan - slutar med ett svandyk.

Och den dagen Tobias Hysén väljer att dyka i stället för att stå upp har hela sporten förlorat. Men mest av alla förlorar de föräldrar som konsekvent försökt lära sina barn att "brott inte lönar sig". Jo, men ser du mamma, det gör det ju visst - i Allsvenskan. Så snälla domare, våga stå emot fuskarna och lyft upp det gula kortet när de ärliga spelarna dras i tröjan. Gör det om och om igen. Så är ni med och förhindrar vår sport från att dö ett litet snäpp.

Samhället har misslyckats - 15 huliganer blev dömda

KRÖNIKA. IFK Göteborg och våld hör inte ihop. Så är det bara. Sedan är inte världen svart och vit. Så är det dessutom, bara. När då 15 personer med olika anknytning till huligangrupperna kring Blåvitt döms till samhällstjänst, böter och fängelse i vissa fall - är det fullt naturligt med en efterföljande debatt om vad det här betyder, för Blåvitt och för fotbollen i stort?

Efter en blöt krogrunda i våras satt jag på krogen Babar på Avenyn. En polares arbetskamrat var där och vi kom på något sätt in på fotboll. Han sa att fotboll inte var något för honom för att han "inte kunde ta med sin dotter på fotbollen".
Naturligtvis undrade jag förvånat varför han inte kunde det - och fick som förklaring det klassiska schablonangreppet mot fotbollen, "för att det är så jävla mycket våld i anknytning till matcherna".


Jag skulle vilja påstå att vi under de senaste sex månaderna fått se den lugnaste perioden i - inte bara blåvita sammanhang men svensk fotboll över huvud taget - på många år. Ja, men varför det är så då? Det är inte alldeles enkelt att förklara. Naturligtvis spelar det i viss mån in att polis och åklagare - speciellt här i Göteborg - lagt in en offensiv mot de våldsbenägna supporterfraktionerna.

Det visar domarna som kom i veckan väldigt tydligt.

Men som huvudförklaringen till lugnet är snarare att det råder stiltje kring fotbollen i Sveriges två största städer för närvarande. AIK och Blåvitt spelar en usel fotboll vilket resulterat i att de placerat sig i botten av tabellen lagom till sommarens VM-uppehåll. Djurgården har haft problem under flera år att forma ett framgångsrikt lag, samtidigt som deras ishockeysektion ångat på som ett lok i Elitserien. Finalplatsen innebar ett drag på Hovet men även i Globen som svenska sportintresserade inte sett en likhet till på i alla fall 15 år.

Samtidigt harvar Hammarby i Superettan, är numer en klubb som ligger på randen till konkurs och supportrarna har väl problem bara med att sova om nätterna.

När det går åt helvete för "storklubbarna", eller i alla fall "storstadsklubbarna" så får det en naturligt effekt av mindre stök kring matcher. I det omvända läget, när de två storstädernas lag går bra så finns det ett enormt medieintresse kring fotbollen - då flest potentiella tittare och tidningsköpare följer dessa lag. Det är inget konstigt i sig, men utgör ändå ett slags moment 22 i dagens svenska fotbollssfär.

Åter till den blöta aftonen på Avenyn. När någon säger att det är farligt med fotboll blir jag provocerad. Personligen anser jag inte att det är farligt med fotboll för fem öre. Jag har gått på allsvensk fotboll på egen hand från runt 1995 och det antal tillfällen jag verkligen har känt mig rädd på är lätträknade. Däremot gjorde jag jämförelsen till att de tillfällen där jag känt en rädsla i kroppen för mitt eget välbefinnande är mångdubbelt fler när det kommer till nattlivet i Göteborg. Där kan det vara farligt på riktigt att utsättas för helt oprovocerat våld. Detta förklarade jag för killen framför mig, men han svarade med "men kolla hur politikerna och tidningarna behandlar ämnet, det är ju sjukt stort det här problemet".

Sedan glömde jag av frågan ett tag.

Tills i kväll. Jag satt just och läste ett reportage om gatuvåld i den annars ofta rätt så innehållslösa "tuttar och reklam"-tidningen Slitz där ett gäng siffror etsade sig fast i mig. Siffror om slagsmål.
## 56 procent av alla misshandelsfall handlar om våld utomhus, oftast på väg till eller från krogen på helgen.
## 15 procent av anmälningarna gäller misshandelsfall inne på krogen.
## 64 procent av de misshandlade är under 30 år. De allra flesta är män.
## 10 procent av fallen leder till att en person kan bindas till brotten.
2009 anmäldes 40 910 misshandelsbrott mot män över 18 år.

Förutsatt att Slitz siffror stämmer (de anger BRÅ, Brottsförebyggande Rådet som källa) så innebär den här fördelningen att det i ett exempel kan sägas att ungefär 22 909 misshandelsfall under 2009 är begångna mot/med/av personer som rör sig till eller från krogar på helgen.

22 909 misshandelsfall.

Men det problemet talas det tyst om. Det är som jag sa till bloggaren feldgrau, när folkmassor och alkohol är i samma bild - oavsett om det är på en fotbollsmatch eller längs ett krogstråk - så ökar risken för att någon skall fysiskt våldföra sig mot en annan person. Det var vi bägge överens om. Men man behöver inte vara särskilt insatt i frågan, eller hjärnkirurg för den delen, för att dra en sådan slutsats.

Samtidigt är inte det någon ursäkt för att det existerar fotbollsrelaterat våld, tvärtom.
Men det är siffror som kan sätta saker i perspektiv.

Polisen slår på stora trumman och griper 15 fotbollshuliganer som åtalas för våldsamt upplopp och liknande företeelser vid i huvudsak tre specifika tillfällen. Samtidigt pågår det en massiv - och det är inte att ta i med överord - kriminalitet av samma typ kring våra krogstråk varje helg. Visst, alla har vi väl med jämna mellanrum hört om "polisens kroggrupper" och annat, men kom igen. Det är ju ett skämt hur gatuvåldet hanteras.

En av tio misshandelsfall på svenska gator leder till att förövaren identifieras.
Hur många av dessa som sedan döms för sina brott är oklart, men siffran lär i bästa fall hamna på fem procent. Det vill säga att om du eller jag får ett infall att gå ut på krogen i morgon - lönehelg och allt - och begår brottet misshandel, så kommer du undan med det 95 av 100 gånger.

Det här sker på Sveriges gator. Samma lagar gäller.
Här vistas svenska människor. Ofta samma människor som går på fotboll.

Jag blir förfärad av den snedvridna debatten i samhället. Kroglivet ses som ett "ungdomsfenomen" av medier, politiker och debattörer - därför behandlas hela området extremt styvmoderligt. Politiker vet att ungdomar, vi som är 17-29 inte har makt i samhället och blir därför bortprioriterade för dem som har makt, genom pengar, arbeten och inflytande. Det ungdomarna sysslar med, "ja, de växer ju snart upp ändå".

Men fotbollen är enligt den gängse normen ett av få samhällsforum som i alla fall teoretiskt sett tilltalar alla samhällsgrupper. Oavsett om du är ung eller gammal, vart du än står politiskt, om du är arbetare eller direktör - så kan du gilla fotboll. Här möts alla samhällets grupper i en slags läktarens symbios och därför följer politikerna den här sporten närmare än något annat kulturområde i samhället.

Enligt all normal logik borde de 15 personerna som nu dömts till olika straff i samband med fotbollsmatcher mötas av en axelryckning. Både från tidningar, krönikörer, politiker, fotbollsfans, polis och medelsvensson. Det pågår ju ett fullskaligt misshandelskrig på våra gator. Statistik visar att det är rent ut sagt livsfarligt att vistas på svenska krogar - speciellt att gå till och från dessa - på valfri helgafton.

Ingen talar om den allmänna och i mitt tycke vidriga våldsutvecklingen i samhället.
Om det begås ett mord, då tar samhället avstånd.
När det begås en vanlig misshandel, ja då hittas förövaren i 10 procent av fallen.

Men gud förbjude att det finns rötägg bland de hundratusentals människor som går på fotboll! Ja, jag anser att dessa gubbar i grund och botten är så kallade "rötägg" på samma sätt som en full kille på Avenyn är - om han slår någon annan på käften. För det har vi gemensamt förbjudit i vår liberala demokrati med hjälp av lagar och förordningar. Dessa skall i teorin upprätthållas av poliser och åklagare.

Verkligheten är däremot en annan. För i den så ser jag som vistas både bland fotbollshuliganer och krogens huliganer hur specialutredningar görs för att förhindra våldet kring fotbollen, jag bevittnar åklagare som ägnar all sin vakna tid - och säker lite ytterligare i sömnen - åt att jaga unga killar som tycker att fotboll är en bra förevändning för att slåss med likasinnade eller ordningsmakten. Men i krogvärlden, där en enorm majoritet av det här problemet egentligen existerar, ja där är de lika frånvarande som Blåvitts förmåga att spela fotboll varit den här våren.

Kontentan av att 15 personer med anknytning till Wisemen och deras undergrupper döms i domstol är inte att "samhället slår ett slag mot fotbollshuliganismen". Slutsatsen är i stället att samhället effektivt väljer ut syndabockar som ska representera de stora problemen. I sociala sammanhang är det oftast invandrare och den "misslyckade integrationen" som får skuldbördan för en misslyckad ekonomisk politik. På det strikt polisiära området finns det två grupper som får ett enormt medialt, politiskt och debattmässigt utrymme - organiserade gäng och fotbollshuliganer. Grupper som naturligtvis bör bevakas av ordningsmakten, men med resurser som står i paritet till hur stort problemet egentligen är.

BaraBen.com genomförde nyligen en läsarundersökning här på sidan. Här är resultatet:


## 35 procent av dem som svarat är mest rädda för polisen när de går på fotboll.
## 25 procent är mest rädda för ordningsvakter.
## 27 procent räds i första hand huliganerna.

Nu går det absolut att säga att våra läsare inte är representativa för hela samhället och det lär polisen själva påstå om de blev tillfrågade i ämnet. Men en undersökning där över 1 500 personer svarat som ger resultatet att totalt 60 procent av fotbollsintresserade är i första hand rädda för ordningsmakten - i detta fall poliser eller ordningsvakter - måste ju vara en rejäl larmklocka som ringer genom samhället. Men gör den det?

Enligt en läsarundersökning BaraBen genomförde 2007 så är den snittmässige läsaren 25,7 år gammal och 96 procent av läsarna är män. Enligt BRÅ:s statistik begår samtidigt män mellan 18 och 25 år över 30 procent av misshandelsbrotten i Sverige. Detta gör en grupp som endast utgör en 18-del av befolkningen. Så vi är extremt representativa för misshandelsfrågan, då det är i vår läsargrupp som samhället hittar de som drabbas av misshandel, men även många av dem som misshandlar andra.

I den här gruppen säger en tydlig majoritet att de är mer rädda för poliser och ordningsvakter i samband med fotbollsmatcher än vad de är mot de personer som kallas huliganer. Trots detta riktas ett enormt fokus och satsas massiva resurser på att jaga den här lilla gruppen - som enligt detta segment av befolkningen inte utgör det största hotet. Samtidigt sköljer en massiv våg av våld över våra gator varje helg.

Det är som att en skola skulle satsa alla resurser på att sätta dit ett par mobbare samtidigt som det att alla killarna i skolan höll på att rekryteras till prospects av det lokala MC-gänget. Och metoden för att sätta dit mobbarna skulle vara så skrämmande att alla som pluggar på den berörda skolan till slut blivit mer rädda för lärarna - än de varit för mobbarna in the first place.

Min reaktion till 15 gripna huliganer är inte "pust, nu blir fotbollen lite säkrare".
Jag undrar hur polis och åklagare kan lura i den svenska befolkningen att de tar itu med problemet. Det egentliga problemet - gatuvåldet som fullständigt spårat ur.

Blåvitts ökande priser - en fara för "hela Sveriges lag"?

PUBLIK MAYHEM. På Blåvitts allsvenska hemmapremiär mot Häcken genomförde föreningen en så kallad "utökad biljettkontroll över hela arenan". Det innebar att vakter kontrollerade vilken typ av biljetter publiken använde på de olika sektionerna, då biljettsystemet nu för tiden är helt automatiserat. Resultaten var inte speciellt positiva.

Slutsatsen av kontrollen är att det existerar ett, tydligen rätt så omfattande, missbruk av ungdomsbiljetter, främst på sektionerna H och J. Folk som enligt systemet borde betala vuxenpris köper alltså istället de billigare ungdomsbiljetterna. Det här är knappast något nytt, utan ett slags fiffel som folk - oftast de som har det skralt i plånboken - sysslat med i decennier. Men nu drar Blåvitt åt tumskruvarna.

Ungdomspris skall enligt biljettsystemet gälla enbart för de personer som är födda 1992 eller senare. Alla som är födda 1991 eller tidigare skall alltså betala vuxenpris. Här bör poängteras jävligt tydligt att fifflet innebär en minskad inkomst för Blåvitt, så ni som inte betalar fullpris ser till att föreningen i våra hjärtan får in mindre pengar och således inte kan satsa på sportsliga framgångar på ett lika effektivt sätt.

Samtidigt är detta ett tecken på att Blåvitts biljettpriser ökar i raskare takt än många har råd att betala. För visst, det finns de som helt enkelt är snåla jävlar och håller i varje krona, men majoriteten av de vuxna som köper ungdomsbiljett är troligtvis personer som inte har råd att köpa ett årskort eller lösbiljetter till många hemmamatcher i dagsläget. Blåvitt har på ett par säsonger gått från att ta cirka 100 kronor i vuxenpris för en biljett, till att snitta mer än dubbelt så mycket för inträdet till sina matcher.

Under samma period har människors löner ökat med kanske 3-4 procent och med tanke på den omfattande lågkonjunktur som Sverige varit inne i så har lönen i många fall bytts ut mot A-kassa eller socialbidrag. I ena handen har vi en internationell ekonomisk kris och ett läge där tiotusentals göteborgare, främst inom produktions- och industrisektorerna blivit av med sina jobb. I andra handen har vi uppenbarligen en grupp av supportrar som anser att fotbollen har blivit för dyr, men ändå älskar att gå på densamma. Jag var på Volvo personvagnar den dagen de sparkade 3 000 personer på ett bräde. Där såg jag hur blåvit gubbe på blåvit kärring, människor jag känner igen från resor runt landet och otaliga hemmamatcher, lunkade ut med blickarna borrade lång ner i backen. Dessa suppportrar får inte glömmas bort.

IFK Göteborg har nu i två omgångar höjt biljettpriserna i ett läge där det är inte speciellt smart att gasa med den pedalen. Blåvitt måste börja djupanalysera om jakten på ökade inkomster bör komma just den här vägen. Att "smyghöja" priserna varje år kommer innebära att vi når gränsen för vad många plånböcker klarar av att betala för produkten "blåvit hemmamatch", allt raskare. Detta oavsett hur högt och vilt de/vi som faktiskt har råd att betala de rådande priserna skriker ogenomtänkta saker som "vadå, höj priserna, pajasarna skall betala för sig så Blåvitt får mer pengar". Det finns fler vägar att stärka ekonomin än att tvinga ur fler kronor ur en med tiden minskande skara hängivna supportrar.

Sådant säger för övrigt bara folk utan empati för att Blåvitt är ett lag som har exempelvis sin klackbas bland vanligt folk, arbeterklassen med låginkomsttagare, studenter, ungdomar och vanliga knegare. Men även folk som glömmer att genomsnittspensionären i Sverige får mindre och mindre kvar i plånboken. När föreningen samtidigt ökade sina matchrelaterade intäkter med inte långt ifrån 20 miljoner kronor under säsongen 2009, bör vi ställa oss frågan om inte prishöjningarna snart kan vara med och bidra till en publik stagnation.

Jag frågar mig om vi vill se en publik situation som i Scandinavium om 10 år? Jag är en av dem som fick uppleva den vilda ståplatstiden på Kålleseums läktare i början av 90-talet. Efter det fick jag mitt årskort i present på varje födelsedag av min hockeyintresserade morbror och upplevde från första parkett hur Frölunda hockey förvandlades från "Vilda Västern" till Frölunda Indians, hur biljettpriserna mer än fördubblades och publiken därmed genomgick en extreme makeover, i en - i alla fall för stämningen - väldigt negativ riktning.

Den som gapar efter mycket...

Med anledning av ovan nämnd fakta kommer IFK Göteborg att genomföra ytterligare en kontroll i samband med matchen mot Djurgårdens IF. Den här gången kommer kontrollen endast att ske på sektionerna H och J. De personer som har köpt biljett eller årskort till ungdomspris och blir tillfrågade om legitimation ska kunna styrka sin ålder. De supportrar som inte gör så kommer att nekas inträde till matchen. De som inte betalar vuxenpris trots att de är vuxna kommer inte in. De som inte har råd att köpa vuxenbiljetter till matcherna drabbas av kalla handen. Lose - lose.

...mister oftast hela stycket.

Raset på Kamratgården kunde ha slutat med tragedi

FRANKIE FUNDERAR. Som BaraBen kunde avslöja häromkvällen rasade delar av taket på träningshallen vid Kamratgården in i onsdags. Som tur i oturen så skadades ingen spelare eller ledare i rasolyckan, men incidenten fick mig att ställa frågan:

## Borde inte detta debacle ha gått att förutspå?

För ett par veckor sedan satt jag i en taxi på väg till Centralstationen i Stockholm när jag möttes av radionyheten att inte en utan två (!) tak på tennishallar hade rasat in av vikten från snö som samlats ovanför dem. Bägge dessa hade stålkonstruktioner med "tältduk" över dem, liknande den typ som IFK Göteborgs träningshall har. Då funderade jag kort kring vem har ansvarar för tillsynen av våra lokaler - både hallen som de andra anläggningarna vid Kamratgården?

Är det han "Kamratgårdsmannen", som jag nu inte minns namnet på, som fått alla sådana uppgifter? Eller har vi avtal med något externt bolag som sköter den typen av underhåll? Vem det än är som rent praktiskt har ansvaret för den typen av tillsyn så bör frågan ha varit uppe till diskussion på Kamratgården efter det att taket på andra träningshallar rasat in i vinter. Om det faktiskt har diskuterats kring att taket på "Isladan" behöver rensas från snö är det väldigt snopet att detta inte hann göras - före det att taket väl hann rasa in. För alltid när något går fel så är den ansvarige i chefsposition den som bör stå till svars.

Nu drabbas föreningen av en onödig kostnad som borde gått att undvika.

En del kanske tycker att olyckan i sig är en bagatell i och med att ingen person skadades vid raset. Men där anser jag att föreningen hade en extra orsak att faktiskt se över säkerheten sedan det att en målställning på Änglagårdsskolan rasat ner under 2009. Den gången hade en av våra fotbollselever inte samma tur i oturen - utan fick stålställningen i huvudet och skadades allvarligt. Efter den allvarliga olyckan vid en av våra faciliteter anser jag att det hade varit befogat med en noggrann översyn av de fastigheter, lokaler och träningsplaner som vi nyttjar inom ramen för organisationens verksamhet.

På samma sätt som det är självklart att ta brandsäkerhet på högsta allvar bör den här typen av problem inte ses över med nonchalans. Nu är inte stora snömängder på ett halltak ett vanligt förekommande problem, så alla inblandade förstår naturligtvis att detta kanske inte är det första som de anställda på Kamratgården går och funderar på en genomsnittlig dag. Men i skenet av att vi nyligen drabbades av en allvarlig olycka på Kamratgårdsskolan, i kombination med att flera andra träningshallar har sett taken rasa in på grund av tung snö, så anser jag att en noggrann översyn av våra lokaler borde varit på sin plats.

Min vilja att få till en sådan här typ av översyn, likt den analys som gjorts av de fotbollsansvariga i och med den kedja av skador som A-laget drabbats av, stärks av det faktum att föreningen från officiellt gått ut med att Kamratgården skall rivas för att bygga nytt. Lokalerna är helt enkelt inte nya längre. Även om de säkerligen är inspekterade och godkända ur exempelvis brandsäkerhetssynpunkt så skadar det verkligen inte att vara på sin säkra sida i den här frågan.

De som skakat av sig nyheten om det inrasade taket med ett "men nu skadades ju ingen", bör fråga sig vad deras reaktion hade varit till detta om vi haft den enorma otur att ett par av våra spelare - eller för den delen ledare - hade stått på platsen för raset när det skedde? Den här gången hade föreningen ren tur med tanke på att olyckan inte ledde till någon allvarlig skada. Men mina tankar går till den 10-åring som fick stålställningen på Kamratgården i sitt huvud.

Fru Fortuna står inte alltid på vår sida.

Om det inte redan har skett, se nu till att göra en ordentlig översyn av samtliga disponibla lokaler som föreningen använder. Säkerheten för våra spelare, ledare och övrig personal måste alltid komma i första rummet. Det bör vara vida överlägset all annan prioritering. Skräcken av att behöva lida på det sätt som rodel- och sportvärlden fått göra sedan den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvilis tragiska död efter en våldsam rodelkrasch inför OS i Vancouver. Frågan om säkerhet går aldrig att överdriva.

I bland kan en tragedi inte förhindras. Men när det går, som det hade gått i Vancouver, så är det verkligen bäst för alla inblandade att allt har gjorts i vår, deras, makt att undvika ett sådant worst case scenario. Jag hoppas alla inser allvaret i sådana ord. Jag vill aldrig igen behöva se en blåvit själ, vare sig en 10-åring eller stjärna i A-truppen, behöva vårdas akut för något vi faktiskt hade kunnat förebygga.

"Om vi bara tänkt efter före, så hade tragedin gått att undvika."
Ja, kära OS-arrangörer. Säg nu det till Nodar Kumaritasjvilis familj.