Gästkrönika: Losing my religion.

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Vill du dela med dig av dina tankar eller åsikter till BaraBens läsare så mejla in ditt material. I dag talar signaturen "Ferrara" ut kring tränarnas coaching i går.

Det händer igen! Vi har ledningen, spelar faktiskt bra, sen kommer andra halvlek och vi tappar allt. Precis som mot Trelleborg så har vi greppet om matchen men tappar helt fokus och viljan att vinna(?) när andra halvlek beger sig.

Jag har ofta försökt tänka öppet och inte döma ut spelare eller tränare, ibland till och med försökt försvara spelare och tränare när griniga polare kritiserat dem, försökt få mina vänner att även de försöka värdera helheten.

Jag brukar tänka att tränarna ser ju faktiskt spelarna i match och träning mycket mer än vi supportrar gör, det måste ju logiskt sett finnas något som tränarna ser hos exempelvis Hjalmar som de flesta av oss andra inte ser, och de måste ju ha bra mycket mer koll än någon av oss supportrar kan ha vad gäller spelarnas förmågor och oförmågor.

Men idag fick jag nog.

När Hapoel gjorde 2-1 så kom bara en stor stark känsla av besvikelse, en sådan jävla besvikelse! Fast man troget som vanligt stod mitt i klacken så tappa jag bara lusten, nej jag vill fan inte sjunga, jag har fått nog. Hon har slagit mig för sista gången, nu går jag till polisen! För igår Blåvitt så svek ni mig.

Det Känns precis som ”Peeman” skrev om Trelleborgsförlusten ”När vi hamnar i underläge känns det som att vår tränarduo tar det med allt för stort lugn. Sitter kvar lite på bänken och kollar på spelet och känner att det "nog löser sig självt".

Man ser på Tel Avivs tränare, som trots att man leder med 2-1, 3-1, står så nära planen han bara får och ropar, gestikulerar och ger direktiv matchen ut. Så ser man Rehn-Olsson som vid 83:44 bara står där med händerna i kors, precis som om att det står 0-0 och matchen just börjat. Jag menar inte att våra tränare ska stå och gapa eller vifta som stinsar, men agera! Make something happen!

Att man tog in Kalle som anfallare(?) i slutminuterna är ju ena sidan ett fruktansvärt skevt sett att coacha med det spelarmaterial vi har, men framför allt, om vi nu ska satsa något här varför hände inte detta direkt efter 2-1?

Tänker inte ens gå in på att man byter ut matchens glädjeämne Bjarnason mot Dalex och sedan i ett pressat läge sätter in Jakob på offensiva mittfältsrollen. Rehn och Olsson, all respekt, men när det kommer till coachningen - vad fan håller ni på med?

Den besvikelse och tomhet som jag kände nu mot Hapoel Tel Aviv har jag aldrig riktigt känt innan. Ibland kommer den där känslan, som man försöker förtrycka, men känner innerst inne, att vi inte kommer göra fler mål i den här matchen.

Jag tror att vi alla väljer något i livet att tro på, något som hjälper en igenom vardagen, något som ger en hopp. Vissa väljer Kristendom, vissa väljer Islam, vissa väljer Buddism, jag valde fotboll.

”...I thought that I heard you laughing, I thought that I heard you sing, I think I thought I saw you try
But that was just a dream, That was just a dream, just a dream,... dream.”

//Ferrara