Spelarfaktorn Del 1: Man hatar dem tills de spelar i ditt lag...

ALLSVENSKAN Det finns en typ av spelare som betecknar fotbollens hatkärlek på ett svårhanterbart sätt. Lirarn som man älskar att hata när han spelar i motståndarlaget men älskar att ha i sina egna led. Ibland finns det spelare som inte ens är uppskattade av de egna fansen men trots det klarar av att vara ordinarie i Allsvenskan. Nästan varje lag har en liknande spelare, men vilka är de och varför hatar vi dem?

AIK- Dulee Johnsson. En man vars merit på den här listan egentligen inte är fotbollsrelaterad utan kopplad till hans svinaktiga beteende utanför planen. Han har dömts för en rad brott och blir genom det ständigt ett dilemma för AIK-supportern. För även om man uppskattar det eventuella fotbollsspelande han kan komma att bidra med så är det väldigt svårt att försvara en kvinnomisshandlare och rattfyllerist. Två av de brott som till och med bland brottslingar ligger lågt i statusskalan. Det är inte ovanligt att kvinnomisshandlare åker på rejält med pisk på landets kriminalvårdsanstalter. Han kan ju inte annat än att förväntas dra på sig en avsky från fans hela landet över, det finns många män som inte har speciellt mycket uppskattning att visa en kille som brukar spela basketboll med frugans huvud...
Ser man till ett sportsligt rivjärn så har man ju det uppenbara comebackande valet i truppen Johan Mjällby. Frågan är bara om han längre kan nå en sådan tuffhet på planen att han är värd respekt från sina motståndare eller om hans comeback bara blir blott en parantes gentemot hans tidigare hyffsat imponerande landslagskarriär.

Djurgården- Stefan Batan. En inoljad degosmörsångartyp som likt Dulee här ovan inte lär hatas för sin hårda stil på planen, utan för hans konster på sidan av densamma. Killen som först snackade med Solna AIK om kontrakt, till och med kom överens med anticimex främsta skräck om ett kontrakt för att i nästa sekund tvärvända och gå till ärkerivalen Djurgården. Efter sedvanlig lutheransk svensk modell är lögnare något av det vi moraliskt föraktar mest i landet. En lögnare är feg medan en som lägger fram sanningen, hur illa den än må låta, förtjänar respekt. Stefan Batan överskuggas nästan bara av Agbar Barsom i Djurgårdens spelartrupp. Och då menar jag rent bokstavligen, för här snackar vi en näsa i storleksordningen "kan orsaka solförmörkelse i ett litet land"...

Elfsborg- Mattias Svensson. Det brukar talas om tuffa spelare och om "kärnkraftsverk" eller andra explosiva adjektiv för att summera en hård och fysisk spelares karatär. I detta fall skulle jag vilja använda mig av ordet terrorist. Killen är inte bara hård, han är fullständigt hänsynslös och verkar inte bry sig om konsekvenserna av hans handlingar. I sin första match i comebacken i Elfsborg drog han direkt på sig en skandal på grund av hans ovårdade spel. Men frågan är om Elfsborgsfansen i längden kommer att uppskatta hans vansinniga attacker med tanke på att han inte levererar på den positiva sidan av spelskalan. Hur länge kommer man tolerera nersparkade spelare, armbågar i tinningen på motståndare och allmänt idiotbeteende på planen- utan att han öser in mål framåt?

Gais- Ingen. Tyvärr fullständigt ointressant trupp och ingen profil som på något sätt lyfter sig från den ljusgråa massan. För övrigt med all sannolikhet föreningens sista i högsta serien på mycket, mycket länge...

Gefle- Frågan är om man kan beteckna någon av Gefles spelare som ens intressant för motståndarfansen att bry sig om. Det är tveksamt om Geflefansen, ett begrepp som i sig är en motsägelse, har någon i truppen som får dem att passionerat älska eller ha känslor för sin förening. Bortsett från Rene Makondeles ibland befintliga dribblingsräder som kan få vilken försvarstaktiker som helst att rycka sig frustrerat i håret- så är Gefle alldeles för grått för att ha en självklar kandidat till listan. Vilket i sig kan anses som styrka...

IFK Göteborg- Jonas Wallerstedt. I hela hans långa karriär har han spridit en aura av att det är jobbigt att möta honom. Han har haft ett stadigt målskytte i allt från Norrköping till Sundsvall men har mest gått under ryktet som en stenhård och kantig anfallare som det gör ont att möta. Många var skeptiska till nyförvärvet när Håkan Mild förde samtal med GIF:arna i vintras, men redan med bara blott ett par matcher i benen hörs allt mer nöjda tillmälen över att ha Jonas i vår trupp. Det gör ont att möta Blåvitt, den devisen får Jonas dra ett hårt lass att hålla upp nu när Håkan Mild själv lagt sina glidtacklingar på hyllan.
I vår trupp sedan drygt tio år har vi den andra profilen i den här kategorin: Dennis "Cliff" Jonsson. En stabil mittback som fick rycka in från U-truppen med några timmars varsel när Roger Gustafsson tog över och räddade Blåvitt kvar i Allsvenskan. Dennis är killen som i sin debut gick in och inte bara markerade, utan raderade bort ärkerivalen AIK:s enda fixstjärna Anderas Andersson. "Cliff" är grabben som stog med oss på Östra stå som yngre och som följer debatten i supporterleden närmare än någon annan spelare. Han är killen som efter ett par minuter av Jesper Blomqvist comeback på Nya Ullevi, denna gången i Djurgårdsdress, satte in en så hård tackling på "Jeppe" att han flög över sidlinjen och ut mot löparbanorna. Killen är Blåvitts egen "Tie Domi"...

Halmstad- Tomas Zwirgzdauskas. En spelare som bättre än alla andra aktiva Allsvenska spelare passar in på tankegången vi försöker förmedla. Han är stenhård i tacklingarna, brutal i luftduellerna, stor och svårspelad men han är det med stil och elegans. En spelare som förtjänar respekt men som det är svårt att gilla som motståndarsupporter då han alltid ställer till med en väldans massa elände för ens lag.

Hammarby- Här har vi en hel drös av spelare som är ganska avskyvärda och något som de flesta fans inte ens skulle vilja ta med tång i inför en silly season-diskussion. Man har Eric Fischbein, kanske ligans mest gnälliga och patetiska lipsill. Man har skådespelaren Jeffery Aubynn som inte bara kan lura valfri domare att hans skoskav är multipelt benbrott, han lär dessutom nyttja en del för idrottsmän mycket skadliga ämnen, allt enligt ryktet i alla fall. Sist men inte minst har vi allsvenskans egen barbiedocka och mest skrattretande spelare. Det sägs att motståndarlagens spelartrupper ofta har problem att komma i tid för match för de ligger dubbelvikta och skrattar halft ihjäl sig inför blott fantasitanken att Björn Runström är en allsvensk fotbollsspelare som de ska möta och spela match mot. Ett dockhus vore en lämpligare plats för den här flickan.

Helsingborg- Henke Larsson. Man kanske skulle kunna säga att det inte finns mer att säga än hans namn. För HIF har genom det här nyförvärvet, som förvisso först anländer som en sommarbris om några månader, gjort ett utav de största klippen i Allsvenskans historia. Inom ett par omgångar kommer varje motståndarlags fans försöka psyka Henke på olika sätt, för att få honom ur balans. För det är ingen idé att ljuga för sig själv, det här är spelaren som alla skulle vilja ha i sitt lag, men som alla kommer att avsky i HIFs kommunalägda tröja.

Häcken- Hasse Berggren. Här har vi en spelartyp som påminner en hel del om Göteborgskamraternas Jonas Wallerstedt. En spelare som har en stabil målskörd på meritlistan, stor rutin och som i varje anfall är tuff att möta samtidigt som han är målfarlig i boxen. Ingen Zlatan-typ men en spelare som aldrig går att radera helt ur en match, det är när man minst anar det han slår till med sina sylvassa rakbladsarmbågar i högsta hugg. Som Blåvit kan man inte annat än att nämna även Patric "Långås" Andersson som efter sin utflykt till AIK från Blåvitt aldrig fick tillbaka den lilla respekt han hade sedan tidigare. Sällan har så många haft så mycket hatkärlek till Långås som när han med en snedspark var med och räddade Blåvitt kvar i Allsvenskan 2002. Men skulle vi vilja ha tillbaka honom till Blåvitt om chansen uppstod idag? I helvete heller.


Kalmar- Henrik Rydström & Fabio Augusto. Här har vi listans första likaläge. Fabio är en spelare som i sina bästa stunder kan vara en mycket god vän med bollen och skicka försvarare för att köpa korv snabbare än Pölsemannen kan leverera dem på Malmö Stadion. Men Fabio kan även i nästa stund få ett totalt psykbryt och skalla en motståndare, eller varför inte få ett överladdat totalbryt och försöka boxa ner hela motståndarlaget vevandes som en urspårad robot. Henrik Rydström är den andra delen av denna dynamiska duo. Han har Allsvenskans största självförtroende, baserat på ingenting. Han är en tråkig liten spelare som överkompenserar för sin litenhet med verbala påhopp på allt som har öron och hamnar i hans närhet. Killen snackar varje år i rubrikanpassade ordalag och har i sitt förvirrade dilerium redan börjat snacka om SM-guld för Kalmar. Ställer garanterat upp för Sossarna i Kalmar när spelarkarriären tagit slut...

Malmö- Daniel Andersson. "Sidledsdanne" eller Sveriges tråkigaste fotbollspelare som han även kallas, har sedan många år i ett av svensk fotbolls största mysterier bibehållit sitt namn som aktuellt inför varenda landslagsuttagning. Trots att han aldrig sparkat en fotboll längre framåt än 1 meter åt gången. Sveriges överlägset mest överskattade fotbollspelare. Hur fan klarade han sig igenom fotbollsskolan på knattenivå in the first place?

Örgryte- Ingen. Se Gais.

Öster- Peter Wibrån. Sug på den! Han är ungefär 178 (37) år gammal och håller än. En liten tunnhårig mittfältare med en kämpaglöd som få andra. Han har i princip varit den enda ryggradskotan detta Öster haft under Superettansäsongen 2005 och hade enorm del i att Öster gick upp. Oerhört trist att se på för en neutral fotbollsåskådare men en ettrig livlina för Östers läktargrabbar...