Om förlusthantering

FÖRLUSTHANTERING Anton till Ellos? Ett gulligt tankeexperiment för Boråsare, men inte mer? Väl? Tydligen är det lite värre än så. Än ropar inga halta löss hejsan från andra sidan vattendrag, men det kanske är lika bra att vi tar det här med motgång på en gång.
Dessvärre så kan det ju, numera, göra ont att hålla på Blåvitt.

"Det ska göra ont att vara supporter." Bland det mest provocerande med GAISanhängare är den maximen. Det ska kvalas från och till alla möjliga lingonserier, det ska skramlas med hinken för att rädda föreningen från konkurs, det ska gå åt helvete gång på gång, och givetvis ska det lyssnas på Morrisey också. Då mår de som bäst, våra alliansbröder. I alla fall påstår de det.

När jag var ung var den attityden komplett omöjlig att förstå sig på. På den tiden hade vi hundra mille på banken, kvitterade ut SM-guld i juni, och fyllde en halv VM-trupp själva. Det närmaste vi kom Via Dolorosa var att missa Champions League. I det läget verkade det fullständigt barockt att kokettera med någon sorts
"lidande;" det var konsekvent skitkul med fotboll.

Det är det ju, dessvärre, inte längre. Den tryggheten försvann i takt med pengarna, resultaten, och de innovativa idéerna av typen "vi ska inte prata med agenter" och "vår nye tränare heter Reine Almqvist" och "har ni träffat vår nya samarbetsklubb? De heter Västra Frölunda". Jag kan förresten peka på det exakta ögonblicket när jag straffades ut från min barnatro; det var när Svante Samuelsson, av alla jävla människor, dunkade in 3-2 till ÖIS i vårderbyt 1998. De vann med 5-2 och jag har sällan mått så dåligt; i den stunden visste jag att vi, för den närmaste framtiden, hade slutat vara Laget Som Alltid Vann.

Det är länge sen nu. Och i takt med att gulderan har blivit Myt och Historia har jag har börjat acceptera förluster på ett helt annat sätt. Reaktionen är inte längre den arroganta bestörtningen hos en skjuten statschef – hur kan någon vilja skada OSS? Vi är ju det Goda Imperiet! – snarare den molande värken hos en dasstömmare. Det luktar illa, det är äckligt, tungt, och jobbigt, men vafan, det ska ju göras. Man ska ju förlora också. Man ska ju bli utsjungen, utspelad, utvisslad, och utvisad. Man ska ju tappa Martin till Danmark, Jeppe till Stockholm, och ledningen i slutminuterna. Man måste lära sig.

Efter tio år av den sortens tankesätt verkar Anton i Elloströja på något vis ofrånkomligt. Den skiten ska ju också hända, förr eller senare. Om något får man väl vara glad för att han inte går till en ordentlig rival, eller guldkandidat. Vill han varva ned så får han väl det.

Jag har spenderat alldeles för lång tid med att bygga upp mina försvarsmekanismer för att bli knäckt av slika affärer (även om Jeppe i djurgårdströja i och för sig knäckte de mekanismerna fullständigt; det fanns liksom inga mentala resurser för hur jävla ont det gjorde). Och det tror jag de flesta andra har också. Vi vet, vid det här laget, hur det känns att må dåligt. Ni kommer inte att kunna chockera oss längre.

Jag har till och med blivit så perverst invand vid taskigheter att jag alltid tittar på motståndarklacken när vi släpper in ett mål. Jag kan inte hjälpa det, det är någon sorts smärtreflex. Det är som att jag vore nära släkt med en hatad diktator och inte kan sluta titta när de jublande folkmassorna firar hans bortgång. Tvärsöver planen startar tjugo vrålfulla, halvnakna, och överlyckliga Gnagare en congaline; själv hukar jag mig vanmäktigt och försöker undvika att komma i vägen när fjortisarna bredvid börjar slåss av besvikelse.

Intressant förresten hur de där mekanismerna skiljer sig för alla lag; GAISare använder som sagt attityden att det är klart att det går dåligt! Det SKA gå dåligt! Vi använder våra meriter; vi må ha torskat i seriefinalen men vi har iallafall sjutton sm-guld! Våra trevliga vänner i Solna brukar ju som bekant annonsera "Nästa år, då jävlar!" Undrar vad man säger i typ Öster eller Norrköping? Det har förmodligen något med vinnarkultur och mentalitet att göra.

Hursomhelst. Jag saknar guldåren, men inte mentaliteten som följde med den; det gjorde alldeles för ont när vi föll för att jag skulle vilja tänka så igen. (Jag tycker redan nu synd om DIFarna när deras kollaps kommer om ett par år; det tog Malmö sexton år och en degradering, det har hittills tagit oss tio år och ett kvalspel, det är hemskt att försöka resa sig igen.) Det är inte speciellt roande att vänja sig vid att må dåligt, men det betyder iallafall att jag inte kommer att kollapsa om en mittback från Sillhövda spelar för ett annat svenskt lag 2006.

Förresten så är jag ändå rätt säker på att han kommer hit. Och gör han inte det så, vafan. Vi har ju ändå sjutton SM-guld.