De fyra största matcherna Blåvitt aldrig spelade

HISTORIA Minns du Uefacupfinalerna 1987? Minns du då möjligen Uefacupfinalerna 1982? Minns du kanske även matchen mot Gais år 1976 i dåvarande division 2 med över 50 000 på läktarna? Du kanske t o m har tillräckligt mycket livserfarenhet för att minnas 5-5 mot Elfsborg 1961? Kanske då även matchen mot Öis den 3 juni 1959, inför det publikrekord som står sig ända in i dessa dagar, 52 192? Är det möjligen så att du faktiskt har gamla minnen av att Blåvitt spelade mot dåtidens kanske bästa fotbollslag Dynamo Moskva på deras turné 1947? Skatta dig lycklig. Jag var för liten för att minnas någon av dem. Här är matcherna varken du eller jag minns—men som vi definitivt hade kommit ihåg om de någonsin hade spelats.

4. IFK Göteborg – Liverpool FC, semifinal i Europacupen, 24 april 1985 (Ullevi, Göteborg)

Efter att ha slagit ut Avenir Beggen från Luxemburg med sammanlagt 17–0 och därefter Beveren från Belgien tack vare fler mål på bortaplan, skulle IFK spela kvartsfinal i Europacupen mot grekiska Panathinaikos våren 1985. Blåvitt började på hemmaplan den 6 mars och inför 40 026 åskådare på Ullevi kunde grekerna kvittera ut en seger med 1–0 enbart på grund av en mycket tveksam straff i den 49:e minuten. Thomas Wernerson drog dessutom på sig ett gult kort i efterspelet, och var dumt nog oförsiktig i spelartunneln efter matchen då han snackade med domaren och drog på sig ett rött kort vilket innebar avstängning i returen i Aten.

Olympiastadion i den grekiska huvudstaden var så gott som fullsatt den 20 mars då över 73 000 skulle se Panathinaikos försöka försvara sitt överläge. Men Blåvitt ville inte ge upp och tog ledningen redan i den 10 minuten genom Torbjörn. Grekerna kvitterade olyckligt i slutet av första halvlek men bara åtta minuter in på andra halvlek kunde IFK åter ta ledningen genom Tord Holmgren och var i det läget klara för semifinal tack vare fler mål på bortaplan. Tyvärr hjälpte detta inte då grekerna för andra gången i kvartsfinalserien tilldömdes en tveksam straff, den här gången säkerligen delvis på grund av den fanatiska hemmapubliken.

Två straffar och en olycklig utvisning (dessutom visades Jerry Carlsson ut i slutet av bortamatchen) stoppade två drömmatcher (borta den 10 april och två veckor senare alltså hemma) mot dåtidens—inte bara engelska, utan även europeiska—gigant, Liverpool. Klubben som året innan vann Europacupen, och som för andra året i rad det kom att spela final efter två enkla segrar mot Panathinaikos. En final man dock förlorade mot Juventus samtidigt som man blev avstängda från allt internationellt spel för sex år framåt efter Heyselkatastrofen.

3. Olympique de Marseille – IFK Göteborg, final i Champions League, 26 maj 1993 (Olympiastadion, München)

Jag brukar referera till Blåvitts magnifika säsong i Europa 1992–93 som den bortglömda bragden. När man pratar IFK och Europa är det främst och nästan enbart tre säsonger som alltid kommer på tal. 1981–82. 1986–87. 1994–95. För att råda bot på detta har jag på nåder i denna lista som i övrigt består av tre fantastiska matcher som IFK alltså har varit—och nu gäller det faktiskt att hålla i sig ordentligt—enbart ett (1) enda mål från, valt att inkludera en match som IFK var två matcher från att få spela, i det här fallet innebär dock dessa två matcher ett så gott som oövervinnerligt hinder.

IFK tog sig till det första Champions League-gruppspelet—och den första Champions League-turneringen överhuvudtaget—som arrangerades genom att besegra turkiska Besiktas med sammanlagt 3–2 efter två mål av Kaj Eskelinen och ett av Johnny "Bråttom" samt polska Lech Poznan med sammanlagt 4–0. Ytterligare sju lag hade tagit sig så långt, belgiska Brügge, CSKA Moskva, Glasgow Rangers, Olympique Marseille, AC Milan, PSV Eindhoven och portugisiska Porto. De tre sistnämnda lagen var de enda som vunnit turneringen tidigare (Milan så sent som 1989 och 1990, PSV 1988 och Porto 1987)—då under namnet Europacupen—och naturligt nog de tre lag som Roger Gustafsson gärna ville undvika att få i gruppen. Lottningen var inte blid mot Roger.

Drömmen om en finalplats grusades möjligen redan i första matchen när världens då bäste fotbollsspelare Marco van Basten—i sin sista stora match i karriären—i världens då bästa fotbollslag (alla kategorier) gjorde fyra mål på 30 minuter fördelat på båda sidor halvtidsvilan. Efter 1–0 mot Porto i matchen därefter, och två storvinster mot PSV, 3–1 och 3–0, lyckades IFK säkra en andraplats i gruppen inför de två avslutande matcherna, Milan hemma och Porto borta. Drömmen var en eventuell vinst mot Milan vilket skulle innebära att lagen skulle stå på lika många poäng med sista matchen kvar. Ett misstag av Ölme och Milan gjorde 1–0 för att därefter göra det de italienska lagen var bäst på, att försvara en ledning. Drömmen försvann—men bedriften kvarstår. Blåvitt var (delat) tredje bäst i Europa.

2. IFK Göteborg – AFC Ajax, semifinal i Champions League, 5 april 1995 (Ullevi, Göteborg)

Det var en utvisning som ställde till det. En motståndarutvisning. IFK spelade sju matcher mot Englands, Spaniens, Turkiets och Tysklands bästa lag utan att förlora men klarade sig ändå inte vidare. Det började dock med en 1–0-förlust mot Sparta Praha i kvalet. I returmatchen hemma lyckades man dock vinna med 2–0 (mitt första riktigt klara minne av en Blåvittmatch jag följt på tv) och kvala in till gruppspelet, där Manchester United, Barcelona, och Galatasaray väntade. En övermänsklig uppgift kunde det tyckas, men trots 2–4 mot engelsmännen i första matchen så visade IFK att man inte hade någon större lust att bli strykgänget i gruppen.

Förlusten följdes upp av fyra raka vinster, bland annat den mycket märkliga bortamatchen mot Galatasaray som avslutades med Erlingmarks 1–0 på Blåvitts enda höra i matchen, följd av tiotalet turkiska hörnor på rad och en sammanlagd hörnstatistik 22–1 i turkisk favör innan slutsignalen gick. Dessutom 3–1 mot United, 2–1 mot Barcelona—med världens tre förmodligen bästa offensiva spelare vid tidpunkten; Romario, Stoichkov och Hagi—och 1–0 mot Galatasaray hemma. Den avslutande 1–1-matchen mot Barcelona borta var betydelselös för Blåvit del, man var redan klara segrare i gruppen.

Ett decimerat Blåvitt klarade 0–0 borta i första kvartsfinalen mot ett Bayern München som inte förlorat hemma på sin Olympiastadion på över ett år. På hemmaplan den 15 mars hade IFK alla spelare tillgängliga, och kunde satsa offensivt. Det började bra, men så hände det. Den där utvisningen som helt förändrade förutsättningarna. Mikael Martinsson fick 20 minuter in i matchen ett friläge mot den tyske målvakten men fälldes av denne utanför straffområdet. Sven Scheuer utvisades, och tyskarna var nu tvungna att spela med tio man, och drog sig följdaktligen hem för att enbart satsa på kontringar. Kåmark beskriver—i boken Blåvit gryning—det hela med orden: "Vi kunde inte spela ut Brage, för helvete. Hur skulle vi då kunna spela ut Bayern München?"

Ett kontringsmål i den 64 minuten och en oturlig rensning efter ett tyskt kontringsförsök i den 72 minuten gav ställningen 0–2, och de flesta trodde att matchen var punkterad i Bayerns favör. IFK gick ned på trebackslinje, och började spela 3-4-3. Bayern München drog ner ännu mer folk i eget straffområde. Då reducerade Mats Lilienberg tyskarnas ledning i den 79 minuten, och strax efter att 90 minuter gått kvitterade Mikael Martinsson till 2–2. Det hjälpte inte, Bayern gick vidare då de gjort fler mål på bortaplan. Blåvitt hade mött Ajax—som kom att vinna turneringen utan att förlora en enda match—först hemma och den 19 april borta. IFK var möjligen en utvisning från den förmodligen enda semifinal ett svenskt klubblag någonsin hade kommit att spela i Champions League.

1. FC Steaua Bucureşti – IFK Göteborg, final i Europacupen, 7 maj 1986 (Estadio Ramón Sánchez Pizjuán, Sevilla)

Efter den snöpliga förlusten i Europacupkvartsfinalen våren 1985 tog Blåvitt nya tag och ångade sig fram till en ny kvartsfinal efter enkla vinster mot Trakia Plovdiv från Bulgarien och turkiska Fenerbahce. Väl där väntade ett något beskedligare motstånd än förra gången, i form av uppstickarna Aberdeen, som något förvånande vunnit skotska ligan två år i rad före Celtic och Rangers. 2–2 borta efter en mycket sen kvittering av Johnny Ekström följdes av en snål tillställning på hemmaplan där Glenn Hysén tillsammans med övriga backlinjen kunde spela på resultatet och matchen slutade 0–0 vilket förde Blåvitt vidare till klubbens första—och förmodligen sista—semifinal i den största av de europeiska turneringarna.

Spanska medier snarast hycklade det svenska lag där spelarna fortfarande hade vanliga jobb vid sidan av fotbollen, men de orden fick de snarast äta upp då IFK genom två mål av Torbjörn Nilsson och ett av Tommy Holmgren—där Ekström stod för alla tre framspelningarna—fullständigt körde över proffsklubben Barcelona med 3–0 inför 43 000 lyriska åskådare på Ullevi. Förmodligen den bästa prestation ett svenskt klubblag någonsin utfört. Tyvärr kom matchen på Camp Nou att bli helt annorlunda. Ett förvarnat spanskt lag, med hemmaplan och närmre 100 000 på läktarna, spelade betydligt mer aggressivt och offensivt mot ett Blåvitt försvar som tyvärr saknade Hysén som låg sjuk i vattenkoppor.

Angel "Pichi" Alonso gör 1–0 för Barca i den 10 matchminuten. Han gör 2–0 i den 64 minuten, och "Pichi" gör även 3–0 i den 70 minuten. IFK har tappat det grepp man hade om finalen. Men man håller ut till full tid, och matchen går till förlängning. En förlängning som Blåvitt är närmast att avgöra. Ett stolpskott och ett korrekt avblåst—men av fel orsak—mål är det närmsta man kommer Sevilla under de mållösa 30 minuterna i förlängningen. Matchen går istället till straffar. IFK inleder och fram till och med den femte straffen har båda lagen satt alla sina. Den sjätte straffen missas av Francisco Clos Orozco, och när Stig Fredriksson skjuter in 4–2-straffen måste Barcelona sätta sin nästa straff för att ha en chans. Barca reducerar till 4–3.

Roland Nilsson—som kännt sig tvingad att slå den femte straffen då Torbjörn Nilsson inte ville, och Tord Holmgren, som skadades i förlängningen inte kunde—skulle ändå ta Blåvitt till final om han slog in sin straff. Klockan var 23.51, och IFK var några sekunder från en Europacupfinal. Miss. Utjämnat till 4–4 i ordinarie omgångens sista straff av Urrutticoechea. Klockan är 23.56, och debutanten Per Edmund Mordt får beskedet att han ska slå den sjätte Blåvita straffen. Varken rutinerade Ekström eller Wernerson ville. Han skjuter hårt. Över ribban. Victor Munoz Manrique missar inte sin avgörande straff. De äldre rutinerade spelarna hade chansen att en gång för alla avgöra den eviga diskussionen om vad som slår högst, MFF:s Europacupfinalförlust eller IFK:s två Uefacupfinalvinster. Av någon anledning ville de inte ta den.

Fyra fantastiska möjligheter Blåvitt missade. Men i slutändan ändå fyra fantastiska prestationer de utförde. Kommer vi någonsin att få någon liknande chans igen? Jag tvivlar. Men det spelar ingen roll just nu. Jag nöjer mig med ett SM-guld.