Om Adam Johansson och att verka i det tysta

Serien "Disco gillar högerbackar" fortsätter.

Det viktigaste och roligaste med matchen mot Kalmar – såhär när stormen i vattenglaset lagt sig en smula – var inte att Blåvitt mirakelvände, eller att spelarna glömde bort att göra vågen, eller att Walle fortsätter sin sjuka målkavalkad mot mediagänget från Småland.
Det viktigaste och roligaste var ett inlägg som slogs i den femtiosjätte minuten och landade på Jonas Wallerstedts huvud.
Adam Johansson var tillbaka.
Under den tragikomiska högerbackssituationen i Blåvitt under våren var det lite fascinerande att se vad diskussionerna inte handlade om. De handlade om Alex som mittfältare, möjligheten att omskola Jonatan, Sebastian Erikssons framtida potential.
Väldigt sällan handlade de om våran ordinarie högerback och varför vi behöver honom i laget.
Adam saknas liksom inte, inte på det sättet man kan prata om att aktivt sakna Olsson eller Alexandersson när de är borta. Det var en lättnad när han var tillbaka, visst, men inte mer än så.

Det är lite orättvist mot en riktigt bra spelare, men det är också en smula symptomatiskt. Adam Johansson har, på ett väldigt sympatiskt vis, gjort en blåvit karriär i bakgrunden. Han har hela tiden haft den osvikligt goda smaken att låta någon annan stå i centrum.
Adam skrev på för IFK Göteborg samma dag som John Alvbåge. Vi behöver inte snacka om vem som fick rubrikerna där.
När kvällstidningarna skriver om Det Unga Blåvitt radar man upp Pontus, Bjärsa, och någon nyuppflyttad junis (det brukade vara Mackan innan han drog) framför kamerorna. Adam? Tja, han är knappt tjugofem, men har alltid verkat flera år äldre.
När Blåvitt spelar guldmatch inför 41000 – så sitter Adam tjänstvilligt på läktaren och låter en gammal legend avsluta sin karriär på planen.
När Adam comebackar efter lång skada så ser han till att uppståndelsen efter matchen inte handlar om hans återkomst, utan om en spektakulär vändning i andra halvlek.
Kan man annat än gilla det?

Och det handlar inte om kultism eller någon sorts antihjälte-status heller. Tvärtom, Adam är odiskutabelt duktig – hans tunnel i fart och inspel till Pontus borta mot HBK förra året är riktigt skön fotbollsporr – och har inga särskilt extrema drag på eller utanför planen. Han är snarast en antikultspelare eftersom han är så pålitlig. Jag litar verkligen på Adam, på ett sätt jag gör med få andra spelare i det här laget.
Missförstå mig rätt nu. Pontus Wernbloom är fantastisk på många vis men är också totalt från vettet och skulle mycket väl kunna få för sig att tacka ja om typ Roma kom springande . Vad anbelangar Mattias Bjärsmyr så har jag lärt mig läxan vad gäller duktiga blåvita mittbackar ett antal gånger vid det här laget, tackar. (Ragnar ska vi inte ens prata om.)

Det finns en grundtrygghet i Adam. Han uppfyller några väldigt enkla grundkrav som gör honom så himla lätt att tycka om:
1 Han är bra på att spela fotboll.
2 Han gör det gärna i IFK Göteborg.
Adam Johansson utmanar inte den allra tröttaste supporterrädslan: den om den känslolösa penningjagaren som skulle sälja sin egen mamma till Danmark om han trodde att det fanns en artistskatt med i paktetet. Han gör sitt jobb troget, han gör det bra, han kommer inte att lämna oss i sticket. Jag tror att vi redan nu blivit så vana vid honom att vi inte riktigt fattar hur bra vi har det med Adam.
Han är, i bästa bemärkelse, den sortens spelare som man bygger lag av.

Så när jag kollar på bilderna från Kalmarmatchen och ser Adam slå det där fint skruvade inlägget tänker jag på en annan gammal ytterback som var tillräckligt bra för att vinna VM-brons , och som på det mest självklara och naturliga vis stannade kvar i Blåvitt tills man knappt la märke till honom på lagfotot längre.
Mikael Nilsson fick ett par drömmål och sin egen frisparksramsa.
Jag hoppas verkligen att Adam kan få nåt liknande.