Mitt Blåvita 2005

Så var det då dags för mig att summera ett omtumlande år under den blåvita fanan. Ett år som bjudit på toppar och dalar, hopp och förtvivlan. För en supporter är detta en del av vardagen; att alltid ha sitt lag i bakhuvudet. Men jag tror att de flesta av er håller med mig när jag säger att detta år varit ovanligt omtumlande.

Två hemmamatcher i Royal League blev årets två första för mig; först den när vi totalt körde över Bröndby, och sedan den oavgjorda mot Tromsö. Det kändes fint att Sella visade att han kunde göra mål, skulle han bli den vi hoppats på, och så väl behövde: en målgörare av rang? Att sitta på Ullevi i bitande kyla och snö var något helt nytt och den första av dessa matcher var jag dåligt förberedd. Jag klädde mig ungefär som vanligt och jag och mitt yngsta barn kyldes ner ända in i märgen och fick kasta oss ner i ett varmt bad med varsin kopp hett té så fort vi kom hem.

Den 30:e mars var det dags att se om Alvbåge kunde stå pall i målet! Jag hade stora förhoppningar runt honom, men för min del var det aldrig tal om att någon annan än den som var bäst skulle få stå. Mitt hopp var att han skulle vara beredd om konkurrens runt platsen och att han skulle var beredd att bida sin tid tills det var hans tur. Som vi vet valde han att dra till Danmark istället för att stanna kvar och kämpa. Jag tänker inte lägga in några värderingar eller döma honom för det, men visst var det synd. I vilket fall som helst tyckte jag att Arne gjorde rätt i att pröva honom i en obetydlig match mot Gais, och visst höll han nollan! Det gjorde även Jankulovski och denna rätt tråkiga match slutade 0-0.

Äntligen dags för Allsvensk premiär! Det går inte ens att sätta ord på den abstinens man upplever när det inte är säsong. Trots att Royal League bjöd på en viss lindring av de värsta symptomen finns set inget som går upp mot kampen om den åtråvärda pokalen. Och kunde det ha börjat bättre? De regerande Allsvenska mästarna fick se sig snuvade på vinsten, och det på sin egen hemmaplan. 2-1 blev resultatet och glädjeyran var total! Jag var dock inte på plats, tyvärr blev jag tvungen att bevittna de flesta bortamatcherna på storbilds-tv.

Efter ännu en 2-1-vinst, nu mot Vålerenga och där Sebastian Johanssons snöpliga självmål blev Vålerengas enda, var det dags för den ultimata förnedringen: Hemmamatchen mot Assyriska. Detta lag som endast gått upp i Allsvenskan på grund av att Örebro flyttats ned av ekonomiska skäl. Givetvis skulle de krossas! Jag känner en man som satsade hela sin månadslön på att IFK Göteborg skulle vinna och jag vågar inte ens tänka på hur han fick ihop till hyran den månaden. Jag har sällan sett Blåvitt spela så dålig fotboll, man underskattade motståndet totalt och förvirringen lyste i spelarnas ögon medan nykomlingarna satte tre mål. Jag lämnar oerhört sällan en match innan den är slut, det har väl hänt två eller tre gånger under hela mitt liv som supporter, men den här matchen givk jag redan när det stod 0-2. Orsaken var inte resultatet utan den totala brist på spelglädje, kampvilja och engagemang som uppvisades. När jag senare såg folk komma från matchen frågade jag om det iallafall blivit 1-2: "Nä, 0-3" blev svaret. Usch man trodde inte det var sant! Assyriska drabbades efter denna match av total hybris och Haddad svamlade på i media: "Jag vill se mig själv på topp bredvid Zlatan i Juventus". Även kvällsblaskorna hakade på vansinneståget och gav Assyriska vansinnigt mycket uppmärksamhet.

Matchen mot Hammarby bjöd som vanligt på jämt spel, kamp och en hyfsad publiksiffra. Dessa matcher brukar alltid bli riktiga nagelbitare då IFK och Hammarby spelar väldigt likt. Vinsten med 1-0 satt skönt, men frågan från förra året kvarstod: När ska IFK bli ett målgörande lag igen? Målskillnade kan ju vara nog så viktig i den sista omgången. Jag såg tyvärr inga cupmatcher i år utan nästa match på plats blev den mot Helsingborg. Här fick vi se prov på ännu ett problem IFK Göteborg dras med, nämligen att spela alldeles för mycket oavgjort. Matchen slutade 0-0.

Desto roligare var det att tillsammans med 33621 personer tillbevittna ett underhållande derby mot Öis. Tidigare har vi turats om att vinna dessa derbyn, men de senaste åren verkar Öis ha accepterat att dessa matcher tillhör IFK Göteborg och 3-0 var ett faktum. Utan Afonso på topp och med en vikande supporterskara får Öis se sig slagna redan på förhand. Selakovic satte matchens sista mål och vi var många som undrade när Arne skulle ge honom chansen i anfallet och flytta ner Mourad. Mourad skulle jag kunna skriva en hel del om; jag har hela tiden hoppats på att han skulle komma ur sin svacka och visa vilken targetplayer han är, men så har det inte blivit och vi har redan berört honom tillräckligt på den här sidan.

Royal League-finalen mot FC Köpenhamn blev en riktig rysare! Spelet var jämnt, men inte lysande på något sätt. Båda lagen visade prov på kämpavilja och det kändes som självklart att det var just IFK och Köpenhamn som kommit såhär långt. Det lilla extra saknades dock och när 90 minuter gått stod det 1-1. Man kan ifrågasätta valet att låta matchen avgöras på straffar, men så blev det och spänningen var olidlig. Straff efter straff slogs, 26 stycken närmare bestämt(!), och min dotter utbrats till sist "Mamma, mina ögon vågar inte titta mer men jag kan inte låta bli!" Till slut stod FC Köpenhamn som vinnare av den allra första Royal League-serien.

Mot Elfsborg blev det en oavgjord match, vilken följdes av ännu en oavgjord mot Djurgården. Med AIK nere i superettan blev Dif laget vi lärde oss att hata lika intensivt som vi tidigare hatat gnagarna. Tidningarna var inte sena att deklarera Blåvitts undergång som storlag, något de fortsatte med under hela året. Det var många svart rubriker som följde oss under året och det var ingen tvekan om att IFK Göteborg anno 2005 var laget som medierna älskade att hata. Peter Ijeh drevs på flykt, något som många valt att lasta honom för. Jag väljer dock att avstå då jag själv inte hade velat vara i hans skor. Det bedrevs hetsjakt och fansen fick lära sig ett nytt namn på åklagarsidan: Lars Lithner. Nog om detta.

Nu följde en period då Allsvenskan varvades med matcher i Intertotocupen. Intertoto-matcherna bjöd på en smak av Europeisk fotboll och jag fann dem mycket underhållande. Vi kämpade på rätt bra, även om det var tydligt att vi inte är uppe i Europeisk standard. Dock valde Arne att till stor del använda sig av yngre spelare och bänknötare och kanske hade det gått annorlunda annars, men givetvis hade det inte varit ett bra alternativ att slita ut de spelare som behövdes i Allsvenskan. Marcus Berg visade prov på stor potential inför framtiden och gjorde flera mål, något han senare fick göra i Allsvenskan. Jag såg hemmamatcherna mot Lombard FC Papá och Vfl Wolfsburg och fann särskilt den senare intressant, även om den slutade med förlust.

Efter en riktigt snöplig förlust mot återvändarana BK Häcken, där Dixon, Johnson och Williams både vann fruktan och förakt från de blåvita fansen, kändes det underbart att få uppleva en 4-0-vinst mot Halmstad! De snuvade oss på andraplatsen 2004 men nu kändes det plötsligt som om vi var med i kampen igen. Två av målen stod Selakovic och Mourad för, vilket bådade gott inför Ijehs flytt. Den sistnämnda gjorde sin sista match i den blåvita tröjan mot Gefle. Han lovade redan innan att han skulle lämna IFK Göteborg med en vinst i bagaget och visst höll han vad han lovade! De två målen gjordes av honom och Sella, och Gefle gick mållösa från Strömvallen.

Situationen var dock den omvända då Gefle kom till Gamla Ullevi och vann. Blåvitt hade åter förlorat mot ett bottenlag. Alla undrade hur detta kunde hända och medierna braskade givtvis på med artiklar om IFK Göteborgs ökända förmåga att vinna över topplag men förlora mot bottenskrapet. En av mina teorier är att ett så välorganiserat lag som Blåvitt inte är rustat för att möta dem som spelar mer kaotiskt. Det är väl allmänt känt att sämre lag kan vara svårspelade, eller främst svårlästa, just pga deras brist på taktik. Återigen var det en match mot Halmstad som fick bli balsam på våra sår. Matchen slutade 2-0 och vi fick se Selakovic på topp med Marcus Berg, vilket väl var på tiden.

Revansch! Inte skulle väl de irriterande små getingarna bli Göteborgs nya regenter! Givetvis inte, och Sella gjorde matchens enda mål. En match som för övrigt bjöd på äkta känsla av derby och fest. Om möjligt ännu skönare var 2-0-vinsten mot Helsingborg borta. Jag befann mig på ett fullsatt Score och det tog inte lång tid innan jag glömde att jag faktiskt inte var på plats! En underbar matchstämning spred sig i lokalen och folk hejade, hoppade och skrek matchen igenom. Vilket fantastiskt spel Blåvitt bjöd på och vad roligt för en ung kille som Marcus att få göra mål! Nu började man på allvar känna guldvittringen...Fem dagar senare mötte vi de defensiva Kalmariterna. Det blev som förväntat 0-0. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Kalmars fula spel med hårda tag, filmningar och hembackningar, Herregud så arg jag var efter den matchen!

På Borås Arena visade Änglarna prov på att de kunde aspirera på titeln som Sveriges bästa klack. Till och med Guliganerna hyllade oss på Svenska Fans och det var inget snack om att Änglar kan sjunga. Eftersom Sella var avstängd fick Mourad spela på topp med Berg vid sin sida. 2-0 blev det till IFK:s fördel. Matchen följdes av ännu en derbyvinst mot Örgryte och en oavgjord mot Giffarna.

Så var det då dags för matchen vi alla vänta på : Hemmamötet mot Djurgården! 25438 förväntansfulla hade samlats på Ullevi och jag hade tippat att vi skulle vinna med 3-1. Nu blev ju resultatet precis tvärtom och det blev en smärtsam match för blåvita hjärtan. Jag vet inte vad som gjorde mest ont: Sellas vansinniga miss mot öppet mål eller de fruktansvärt orättvisa offside-bedömningarna till Dif:s fördel, hemskt var det iallafall. Skulle nu Guldstriden vara avgjord främst genom usla domarinsatser? Efter två vinster på raken; ännu en härlig 2-1-seger mot Malmö och en 3-2-revansch mot Assyriska, var vi dock med i matchen igen.

Änglatåget mot Hammarby hade hypats upp rejält och själv var jag uppspelt som ett litet barn inför resan. Att jag hade så kul som jag hade berodde dock enbart på mitt resesällskap; arrangemanget och matchen lämnade en hel del att önska. Det svider fortfarande att tänka på hur IFK i de sista matchminutrarna lämnade över en 2-1-ledning till en förlust med 2-3. Djurgården stod samtidigt på Gamla Ullevi som Svenska Mästare och Öis-klacken skämde ut sig rejält genom att tillsammans med dem fira och vandalisera på plan.

I årets sista Allsvenska match avgjordes Landskronas öde i och med Blåvitts fina 4-2-seger. Det var inte tal om att släppa spelet bara för att vi missat guldchansen. En värdig avslutning! Efter matchen blev det utdelning av Silverpokalen och firandet blev glädjefyllt. Spelarna och Arne hyllades ordentligt av ca 5000 fans, en riktigt pinsam publiksiffra tyvärr.

Härefter följde min svartaste tid som Blåvit supporter! Jag låg sömnlös och förtivlad över den vansinniga följetång som drog igång. Det var många dagar som jag varken vågade läsa tidningar, se på nyheter eller läsa på Blåvita inernetsidor. De dagar jag ändå öppnade tidningen slog rubriker som "Nedflyttning" emot mig och gjorde att skolarbete och annat blev lidande. Ett par roliga avbrott blev den humoristiska matchen mot Sandefjord och Royal League-vinsten mot Djurgården. Håkan Milds sista match fyllde mig med både stolthet och sorg, han blev ordentligt hyllad men fick gå av planen för sista gången med en svidande förlust. Som jag kommer att sakna den mannen! Jag gläds ändå över att han finns kvar som sportchef.
Ni som orkat läsa igenom hela denna krönika har säkert upptäckt att jag uteslutit en del matcher, detta beror dock inte på glömska utan på att jag inte hade så mycket att skriva om dem.

FRAMÅT ÄNGLAR MOT ETT BLÅVITT 2006 MED EN GULDPOKAL PÅ KAMRATGÅRDEN!