En bruten tradition

När Mikael Antonsson lämnade lämnade IFK Göteborg år 2004 startade man samtidigt en tradition som skulle hålla i sig fram till sommaren 2009. Själva strategin för traditionen var nog en blandning mellan ett arbetssätt och ren slump. Resultatet blev att man under hela denna period hade ett av Allsvenskans allra bästa mittlås.

Det hela gick ut på att vi hela tiden hade en av Allsvenskans bästa mittbackar, en spelare som hade en ambition att inom kort säljas utomlands och ta en plats i landslagstruppen (vi kan kalla honom spelartyp A). Brevid sig i mittlåset hade denne spelare en yngre version av sig själv, en spelare som hade ambitionen att befinna sig i spelare A´s skor inom ett år eller två (vi kallar honom spelartyp B). När väl spelare A såldes, ersatte man honom med en ung lovande mittback som ville befinna sig i spelare B´s skor inom kort (spelartyp C).

Det tog oftast inte lång tid förrän spelare B hade förvandlats till en spelare A, och spelare C hade förvandlats till en spelare B. Sedan såldes den nye spelare A och man behövde en ny spelare C.

Sådär rullade det på. Det tycktes inte spela någon roll hur många mittbackar IFK sålde till utlandet, det verkade alltid finnas en ung ny stjärna i vardande att fylla på med. Mikael Antonsson, Fredrik Risp, Kalle Svensson, Mattias Bjärsmyr, Ragnar Sigurdsson. Man hade ett tillfälligt stopp när Kalle Svensson såldes till Glasgow 2006. Då lånade man in en spelare som inte alls stämde in på spelare C-profilen, nämligen 27-årige Alejandro Lago från Rosenborg, och det funkade inte alls. Ett halvår senare gjorde en 20-årig islänning från Fylkir entré på Kamratgården, en typisk spelartyp C: ung, lovande, med ambitionen att ta en landslagsplats och ett utlandskontrakt. Ordningen var återställd, traditionen var vid liv igen.

När sedan Mattias Bjärsmyr såldes till Grekland i juli 2009 ersattes han i bortamatchen mot AIK av Mikael Dyrestam, endast 17 år gammal, som fullständigt raderade ut Ivan Obolo (en Obolo som kanske var Allsvenskans bäste spelare vid den tidpunkten). De flesta av oss såg nog inte detta som en tradition som hölls vid liv, vi jublade bara och tänkte "det är inte klokt, var hittar de alla mittbackstalanger någonstans?". Men i nästa match hände det som inte fick hända. Man satte ut Dyre på vänsterbacken och Hjalmar Jonsson fick istället spela mittback. Man bröt traditionen och Blåvitt har definitivt inte haft ett av Allsvenskans bästa mittlås sedan dess. Jag kan delvis förstå hur Rehn/Olsson tänkte, SteReo hade upptäckt att Hjalmar var mycket stabilare som mittback än som vänsterback. Så om Dyre hade spelat vänsterback tidigare hade det hela varit ett logiskt val, men Dyre hade aldrig tidigare spelat på denna position. Inget ont om Hjalmar, sedan Ragge försvann för några månader sedan har Hjalle varit den bäste spelaren i hela backlinjen. Men han går knappast in under kategorin spelartyp C (ung, lovande, med en landslagsplats och ett utlandskontrakt inom räckhåll). Ragnars utveckling stannade samtidigt upp sommaren 2009, de flesta trodde nog att han skulle säljas till utlandet inom 6-12 månader. Men det tog 2 år innan Ragge såldes till FCK. Vad detta berodde på kan man diskutera, men självklart var det inte lika inspirerande och utvecklande för Ragge att spela tillsammans med Hjalle (en 30-åring med en svagt stigande utvecklingskurva) som det hade varit att spela med Dyre (en ung, lovande påläggskalv med en kurva som gick spikrakt uppåt).

Nu är frågan hur man ska kunna väcka traditionen vid liv igen. Dyre borde kunna bli en spelartyp B, men då behöver han en spelartyp A brevid sig och vad hittar man en sådan? Antingen kan man använda sig av en gammal A-spelare, då får Stahre antingen "jumpstarta" Kalle Svensson (vars självförtroende inte direkt har exploderat under SteReos ledning), eller så får Mild köpa/låna in Bjärsmyr. Alternativet är att man köper man in en spelartyp A utan koppling till IFK, men de är inte lätta att hitta, och om man hittar dem brukar de vara väldigt dyra.

Det ska bli väldigt intressant att se hur Mild och Stahre tacklar det här problemet. För ännu en säsong med Dyre och Hjalle i mittlåset känns inte som något konkurrenskraftigt alternativ om vi vill komma topp-3 i Allsvenskan och därmed säkra en Europakval-plats till 2013. Och det kommer inte att skapa någon nystart av traditionen heller.