The Force Awakens

KÅSERI. Man kan säga vad man vill om blåvitt anno 2015. Eller för den delen under den moderna tiden post 2007. Det har talats om känsolmässiga hissar. Det har talats om "sämst när det gäller som mest". Det har talats om en försäsongsträning som renderat en grundfysik som inte kan jämföras med något annat under klubbens 111-åriga historia. Det har talats om hunger. Det har talats om mod. Driv. Vilja. Kamp. Det har talats om noggrannhet. Detaljer. Domslut. Konstgräs. Målskytte. Lasse Vibe. Thomas Rogne. Det har talats om guldstrid. Det har talats om ångest. Kramp. Frossa. Det har talats om motståndare. Om målskyttar. Armbågar. Och det har talats om Hjalmar Jonsson. Som så många gånger förr.

Det finns så ofantligt mycket att analysera. Nysta i. Penetrera och dissekera. Men för den delen kan man inte ta bort det faktum att gårdagens match innehöll allt och inget. Glädje. Hat. Ångest. Eufori. Besvkelse. En första halvlek som återigen kan placeras in på den absolut mörkaste och fulaste delen på skalan gällande acceptabla insatser. Det är helt jävla osannolikt märkligt att ända sedan katastrofmatchen (som visserligen gick väl, till slut) mot Sundsvall hemma, efterföljt av bedrövelsen mot Halmstad hemma och nu första halvlek mot Solna/DIF har det sett ut att vara så jävla långt ifrån en guldstrid, ett guldlag och ett vårspel. Förstår det verkligen inte. Vad är det som blockerar? Rädsla? Oroligheten i att förlora? Att ta ett felbeslut? Jag vet inte. Verkar som att en hårtork i paus har behövts i samtliga dessa tre matcher. Ser hellre 11 övertända spelare från start än 11 viljelösa, stillastående och ängsliga diton.

Man kan dryfta att guldet försvann med Vibe. Eller med Ronkens korsband. Eller med missade straffar mot DIF/Solna och Norrköping. Eller tappad 2-0-ledning mot Sundsvall borta. Eller i förlustmatch borta mot Falkenberg. Eller för den delen kryss mot HBK hemma. Man kan även trycka ut stora ord i att det inte går att vinna guld med en sådan som Hjalmar på plan.

Det enda vi dock vet att här och nu, eller åtminstone om 6 dagar, på Monster Jam-arenan, i Mordor, i den ständigt logistiska röran norr om Stockholms Central, det är där det avgörs. Mot de värsta av rivaler. Mot mörkret. Mot ondskan. Återigen ställs vi inför en helvetesmatch där det inte finns någon återvändo. Vinna eller försvinna. Segra eller dö. Våga eller att inte våga. Oavsett om det är Hjalmar Jonsson, Dick-son Etubuhu, Mohammed Ali Kahn, Mohammed Bangura eller Mohammed Al Hakim som står i vägen.

Det är dags för kraften att vakna. En sista gång.

Matchtankar - häcken hemma, 16/8 (4-0)

ANALYS. I vanlig ordning är det inte det lättaste att vet var man ska börja att dissekera en match mot världens näst mest roligt spelande lag. Med charmören Sörens makalösa hattrick? Aleesamis formidabla insats (återigen)? Jasmin Sudics knallröda mordförsök? Jörgen med J's smått otippade startelva? Nej, jag väljer att foka på överste Grens senaste förvärv, Mads Winther Albaek. Halebale. Inte ska det i vanlig ordning dras för stora växlar på en debutmatch, på en spelares första minuter i den vackraste av tröjor. Men, det går verkligen inte att inte imponeras av precis de attribut som saknats i blåvitt, egentligen ända sedan May eller Farneruds dagar, Offensivt mittfältsspel. Känslig passningsfot. Smartness. Lugn. Metodik. Crossbollar och en jävla förmåga att vara spelbar, vilja ha boll, vilja transportera boll framåt vid läge och med hårdhet och precision.

Nu ska vi inte heller förglömma helt att ytorna som bjöds efter deras utvisning bidrog till detta, men ändå. Mittfältskvalitén gick att ta på redan under första tio/femton där det inte var något snack om hur denna matchen skulle utvecklas. Ett riktigt gött hemmaspel, utan respekt (för världens näst bästa och roligast spelande lag) och med ett tempo som visade vilka som ledde serien, även innan matchen. Nu borde det komma något negativt från undertecknads tangentbord, åtminstone om allt vore som vanligt. Men, idag är ingenting som vanligt.

Givetvis borde siffrorna kanske skrivits mer än ett noll efter första med tanke på just ovan nämnda spelövertag och klasskillnad, likaså med deras utvisning i aktning. Samtidigt, det kändes inte som att det skulle bli särdeles oroligt, även om domaren hittade jättemånga mer minuter på övertiden och deras pajasgubbe Paulinwho (som nu borde veta vem Rogne är) med kompani på något vänster lyckades pricka översidan av ribban, och dessutom få tiden till att slå den efterföljande hörnan.

I andra maldes det på och redan efter någon minut ledde ett anfall längs högerkanten till en farlighet. Mer skulle det bli. Matchens man Sören, som blandar superkvalitet med rätt märkliga ingripanden (åtminstone några under varje match) gör så mycket rätt när han går in i banan och är spelbar, och dessutom fyller på i anfallen fick hänga in både tvåan och trean tämligen enkelt efter ruskigt bra förarbeten av Emil och Aleesami. Dessa ytterbackar! Hajtand som dessutom hänger fyran "med fel fot" i ett makalöst fint anfall. Det fina i alla målen är ju samtidigt att det är såpass många spelare som är inblandade i själva transporten av boll fram till mål. Engvall, som såg rätt missnöjd ut när han byttes ut, gjorde det mesta rätt i dagens match, förutom mål. Likaså Riski, inte speciellt många meter över havet, visar att han är ett bra tillskott till truppen.

Jag vet inte riktigt hur mycket mer man kan och bör analysera det hela egentligen. 10-0 på de två senaste allsvenska matcherna hemma borgar för att vi lär få se många roliga fajter på GU framöver. Vågar du stå utan biljett till Gefle? Kalmar? Dags att börja boka upp kalendern om detta inte är gjort. Med ett "påfnyttfött" innermittfält (hur ska Jörgen med J formera nästa allsvenska match mot åtvid?), en Sören som går på vatten, Hajtand som är överallt (hemjobbet i slutskedet av matchen, från offensivt straffområde är inget annat än KLASS!) eller en Alvbåge som borstat av sig pissmålen borta i Portugal. Det blir en rolig höst kamrater. Det blir det. Allt i egna händer. Nu kör vi som fan.

Några korta from matchen då:

+ Sören. Tre mål är respekt. Sören "i den friare rollen" in i banan är fröjd.
+ Aleesami. Så jävla rysligt bra. I den förfärliga jävla näringskedjan blir man skraj över att något jävla "storlag" ska komma och rabarba allsvenskans bästa förvärv denna säsongen.
+ Määäääds. Lugnet. Foten. Crossarna. Om det här är "lägstanivån" i ett nytt lag med nya gubbar. Då blir det kul det här.
+ Hjalmar. Köng.
+ Emil. Titan.
+ Tom. Gör en fin match idag. Visar att han inte är nöjd med att sitta bänk och hoppa in.
+ Billy! Debut! Så jävla sköj att han äntligen får lira. Visar ingen som helst respekt. Går för målet på frisparken!
+ Resten av gänget. Ingen som faller ur ramen. Alla gör jobbet idag. Underbart att se. Tunneln på Rogne har aldrig hänt.

- Onödigt att wajna om domarinsats en dag som denna, men hur kan det inte bli straff när Riski görs ner av deras målvakt?
- Tråkigt att behöva skriva det, men var det inte rätt mumligt och trött bland oss på KB idag? Vi kan alla bättre!

Dags att skita i alla jävla armbågar från Jöns och hans fjantar i söder, wajn om billiga ellosstraffar, peking som lurar där bakom, Faltsetas eller "äckligt stabila ajk". Det är vi som ska göra det.

Och, som nämndes i senaste #BBpodd, spela U-laget i veckans cupmatch.

Guldstridstankar - hösten 2013

ANALYS. Jag tänkte ge mig på att skriva "den sämsta skiten" och leverera "den värsta insatsen på länge". Både på Baraben.com i synnerhet och på det vida nätet i allmänhet. Sen slog det mig, det blir svårt att i text underglänsa de mediokra insatser vi sett på fågelvallen, telefonvallen, gamla ullevivallen och ålarensvallen den senaste tiden. 

Som vi såg i en annan kränkande krönika här på den fristående bloggen så är jag böjd att hålla med... Tänker så klart på "matchanalyser". Det blir och har varit extremt svårt att analysera och utvärdera de senaste fyra matcherna i GULDSTRIDEN. Varför då? Jag vet faktiskt inte. Det borde ju vara plättlätt, i synnerhet för mig, Mr. gnällröv personifierad, att spy ut löpmeter gnäll om noll inställning, ickeexisterande coachning, bortglömt kunnande i att slå en tremeterspass, avsaknaden av matchvinnare, bortblåsta anfallsalternativ, obefintlig spelidé och framförallt uteblivna poäng. Uppenbarligen har jag nått samma mediokert bedrövliga bottenvåning som spelare och ledare i min förening gjort.
 
Det är ju dock nu som finurligheten och göttigheten i att vara bloggare kommer in, och för den delen poängtera den stora skillnaden mellan en vanlig dödlig "supporterexpert" kontra högavlönade fotbollsspelare som vareviga dag utövar den sport vi alla brinner för. Jag menar, jag KAN skita i att skriva en matchanalys efter pissresultat mot storlagen Kalmar, Djurgården, Öster och Mjällby. Det är inte rätt, det är kanske inte vad våra läsare tycker är okej, eller helt rätt som supporter, men jag KAN göra det. Men. Våra spelare KAN inte skita i att fortsätta löpa, fortsätta spela, fortsätta (?) visa hjärta för föreningen de spelar för. Åtminstone inte på ett såpass kollektivt, unisont och sorgligt sätt som man gjort under dessa senaste 4 matcher i guldstriden. I synnerhet inte när man dragit på sig den finaste av tröjor.

Så, vad kan man analysera utifrån de senaste fyra matcherna i guldstriden som renderat i EN poäng av tolv? Små och stora saker. Kör lite bikupa och diskutera sedan själva i smågrupper. Själv kommer jag fram till några saker bland flera tusen:

- Vi viker ner oss när det gäller. Igen. Ett varigt, vidrigt illaluktande sår som kliat och smärtat i den nya Kamratgårdens bärande väggar ända sedan den där mörka dagen för snart tre år sedan. Förlorarmentalitet.
 
- Skador. På ett sätt är det rätt imponerande ändå att vi ligger (än så länge) trea efter en säsong som återigen kantats av många skador på många spelare. Dock kass.
 
- Spelsystem kontra material. Varför slår vi långt (eller försöker slå långt) på anfallare som kräver boll på backen eftersom de har viss möda att ta ner och suga in. I synnerhet mot resliga fornnordiska mittbackar som de flesta av allsvenskans lag spelar med. Varför?
 
- Pådrivare. Grisar. As. Inte många i dagens trupp visar att de verkligen vill (och kan) vinna. Tjötigt jag vet, men avsaknaden av gubbar som PW, Seb, Gurra eller Mild för den delen, gör sig påmind återigen. Bjärs?
 
- Flytet. Visst. Flyt förtjänar man och lag i medgång har oftast marginaler och domare med sig. Vi har haft ingetdera. Tråkigt.
 
Nej nu kommer jag inte längre. Jag har dunkat mitt huvud för många gånger i tangentbordet. Jag går och dricker några liter mellanmjölk i dagarna 6 tills det att jag ser mitt älskade lag för sista gången på Gamla Ullevi denna säsong.

Vi kom ju i alla fall inte sjua.

Matchtankar - gefle hemma, 26/9

ANALYS. Måstematch. Känns det igen? Anyway, jobbet gjordes. Tre poäng inkasserade. 30 minuter kanonfotboll och 60 minuter mindre bra fotboll. Två brottarmål och ett högklassigt skolboksexempel på mål som Molinsjävlen (ja, jävlen) kanske borde studera några gånger för att se hur det kan gå till. För, med de extrema kvalitéer som blåvitt anno 2013 faktiskt besitter så bevisas det ju gång efter annan att maskinen vevar på. På fler cylindrar än bara de som drivs av brottartjockolja (JJ/Haglund), utan även medelst jetbränsle (Vibe/Sam). Okej, slut på värdelösa Simon Bank-klyschor för denna gången också. Förlåt.
 
Det var ett gefle som kom till GU med förhoppningen att parkera på egen planhalva, ligga på sedvanlig kontring, satsa det mesta på att inkassera chanser på fasta situationer och försöka hålla tätt så länge som möjligt. Det höll i 10 minuter. Blåvitts start och första 30 var väldigt bra. Väldigt effektiva, väldigt varierande och framförallt väldigt matchavgörande.
 
Vad som hände efter tikitakaklappklappmålet är dock ett stort fett frågetecken. Slutar vi spela? Slutar vi sjunga? Slutar vi göra jobbet och slutar vi kämpa för SM-guld? Någonstans där mittemellan var det väl åtminstone. Förutom sången då. Som verkligen slutade. Den där innermittfältaren i gefle, Faltsetas tror jag han heter, han tog över mer och mer. Han var rättvänd för det mesta och han var helt plötsligt steget före vår general JJ. Att den gode Faltsetas återigen gör en kanonmatch mot oss är ju återigen det som bekräftar att naturlagen består. I synnerhet med hans räddning på mållinjen när Kjetil nickar på hörnan.
 
Deras reduceringsmål föranleddes av fler giftiga chanser på deras högerkant. Om det berodde på att ett motståndarlag återigen genomskådar Adams problematik att värdera, avsaknad att glidtackla och/eller kommunicera vet jag inte, men det förefaller väl sig ganska troligt. Målet då. Helt förfärligt dåligt försvarsspel där både Kjetil och Adam försöker täcka yta och Adam till slut har chansen att glidtackla/rensa med sin riktiga fot misslyckas kapitalt och målet är ett faktum. Hade man sagt innan matchen att den skulle sluta 3-1 hade jag varit svinglad. Att den faktiskt slutade 3-1 med tanke på de "sista 60" gjorde mig också svinglad. Men det var i uteslutande med avseende på Johns ofantligt majestätiska målvaktsspel som jag faktiskt blev svinglad över resultatet. Och med de första 30 minuterna i åtanke då.
 
Hur som helst. Slut på gnället. Slut på ältandet kring måstematchens genomförande. Tre poäng skulle hämtas. Tre poäng hämtades. Och John var köng.
 
Några korta från matchen då:
 
+ Första 30.
+ Variationen. Brottarmål, inkast och SKOTT UTIFRÅN!
+ Variationen. Tikitakaskönspelsmål, klapp klapp och SKOTT UTIFRÅN!
+ John!
+ Young fellows!
+ Pubklisiffran. Över 10k mot gefle är godkänt.
 
- Sista 60.
- Publiksiffran. Under 15k i brinnande guldstrid är bedrövligt.
- Adam, Söder och Tobbe. Trist.
- Gult på Kjetil kändes väldigt onödigt.

Mot ytterligare en måstematch, i och mot Kälmäh. Mot 3 poäng! Mot #19!

Matchtankar - ajk hemma, 23/9

ANALYS. Ett 90 minuter långt krig mot den värsta av antagonister. Ett massivt tryck. En resolut laginsats och äntligen lite skipad rättvisa från männen i gult. Det var en match som var uppbyggd av extremt stora förväntningar, en kittlande skönt oskön nervös anspänning och en hel stad med ”nu jävlar kör vi”-mentalitet tydligt synlig på utsidan av de nypåtagna höstjackorna. Där tog för övrigt de teatraliskt skitnödiga flosklerna slut för denna gång. Förhoppningsvis. Hur som helst. Med en inramning som vi inte sett på ett bra tag på GU och ett tifo som nästan hela arenan deltog i gjorde starten på gårdagens drabbning till en fest. Må så vara att vissa stjärnskott var lite väl kissnödiga och kastade sitt konfetti lite för snabbt. Fullt godkänt ändå.

Matchen startade lite småtrevande från vår sida då ajk försökte rulla runt lite på blåvit planhalva och med tydlig idé om att låta fjant-Mutumba få utmana i fart mot Emil. Det defensiva spelet på högerkanten fungerade dock klanderfritt då man tydligt såg att Lasse och Emil hjälpte varandra förtjänstfullt mot seriens sämsta yttermittfältare. Enda smolket på Emil var givetvis tunneln från nesse johansson, men det kanske även Emil kan bjussa på såhär dagen efter. Litet kredd till nesse ändå att han inte förstod (?) att han var i straffområdet och faktiskt stod kvar på benen när Emil försökte jobba tillbaka bollen efter detta gnistrande tekniska nummer från ajks kapten.

I övrigt vet jag inte riktigt vad man kan peka ut i denna solida laginsats som renderade i både givetvis tre extremt viktiga poäng i Allsvenskans delikata guldstrid, men även ett solitt statement till resterande motståndare att den blåvita maskinen nu är igång. På riktigt. På något sätt kändes det inte riktigt farligt någon gång när ajk (ändå) hade ett övertag i bollinnehavssiffrorna. Philip och JJ käkade upp deras innermittfält. Kjetil och Bjärsa styrde backlinjen förtjänstfullt. Emil sprang och sprang och sprang. Adam gjorde det helt OK. Farneruds sulor, spelsinne och totalkompetens kombinerat med Vibes speed, rörlighet och vilja att ha boll gjorde yttermittfältsspelet till en fröjd att se på. Sen har vi Tobbe och Söder på topp. Ständigt hotande Tobbe (köngligt mål) tillsammans med tioåriga Söder (köngligt mål) är en ynnest att ha på planen.

Om man ska lyfta något minus får man ändå gräma sig lite över att vi har lite svårt att tar ner bollen, lugna ner och suga in vid spel på defensivt mittfält när vi tjongat från backlinjen. Lite för ofta försöker vi nicka oss ur och hålla bollen på positioner i Z-led som vi inte alltid behärskar. Igår spelade det inte speciellt stor roll ändå i och för sig när JJ, med sina sjukt imponerande älgakliv går framför och täcker av sin motståndare med hela kroppen när bollen är på backen. Det är klass. Rakt igenom. Det andra minuset är givetvis den något onödiga hörna som Farnerud, Adam och Haglund förorsakar vilken leder till deras kvittering. Markeringen på densamma är inte 100%, men på något sätt kändes det ändå inte nervöst och ansträngt. I synnerhet inte när deras farligaste offensiva spelare var nesse. Som är världens bästa vänsterback.

Nej, kort och gott var detta en match som smakar ofantligt bra såhär dagen efter. Både med tanke på att hela ajks organisation gråter floder över att domarteamet tar ifrån dem guldet och att vi för en gångs skull får med oss ett domslut (ickedomslut) som leder till mål.

Några korta från matchen då:
+ Laginsatsen!
+ John, Emil, Bjärs, Kjetil, Adam, Lasse, JJ, Philip, Farnerud, Söder, Tobbe, Sam, Stiller och Dyre!
+ Tobbe och Söder!
+ Lerjéus (hör och häpna!)
+ ”Kan ni höra våran sång”-trycket vid 1-0. Magiskt!
+ nesses nya kortklippta moderna frisyr.

- Något slappt vid deras hörna/mål.
- Varför finns det ingen separat kö vid insläppen för oss med årskort?

Nu taggar vi till inför nästa drabbning som går av stapeln redan på torsdag! Mot GU, mot 3p. Mot guldet!

#KramaEnGårdare

SUPPORTERKÄRLEK/UPPMANING. Det har väl knappast undgått någon att den tjugotredje omgången av årets allsvenska blev en synnerligen lyckad sådan för IFK Göteborgs räkning. Medan vi efter onödigt mycket dramatik lyckades få med oss tre poäng hem från Halmstad så tog våra tre toppkonkurrenter – håll i er nu – en ynka poäng. Tillsammans. Och det i matcher alla tre på förhand förväntades vinna. Kort sagt: En helt fantastisk omgång. Faktiskt den allra bästa sedan sista diton 2007, där Djurgården var snälla nog att inte spöa BP med 7-0 eller vad det nu var som behövdes för att gå om oss på målskillnad.

Djurgården var det ja. Nu som då. Häcken och Kalmar ska så klart ha cred för sina insatser, men den tveklöst största prestationen stod Dif för när de lyckades med vad vi inte mäktade med för några veckor sedan – att vinna mot Malmö på dansk mark. Därför är vi skyldiga dem ett tack. 

Det här är helt enkelt ett perfekt läge för oss i de blåvita leden att visa fotbolls-Sverige vilka storsinta och generösa människor vi faktiskt är, och samtidigt ge media och okunnig pöbel ytterligare ett kvitto på att deras återkommande demonisering av oss är helt fel på det. Att det inte bara handlar om hat. Att det finns gott om kärlek i oss också.

Därför uppmanar vi på BaraBen alla som älskar Blåvitt att för ett kort ögonblick låta Djurgårdens IF ta del av den kärleken. Glöm glad påsk-hälsningar för en stund. Glöm cupfinalen. Glöm Terror-Tommy, Skansen och Nya Söderstadion. Glöm allt och krama en gårdare!

Så här går det till:

1. Skriv något snällt på Facebook eller Twitter till någon du känner som håller på Djurgården.

2. Tagga posten/tweeten med #kramaengårdare .

3. Klart!

Du skriver precis vad du vill, så länge det är kärleksfullt. Svårt att komma på något? Här är två förslag:

Torbjörn vet att vi haft våra gräl. Fler lär det bli. Men just idag vill jag bara ge dig en stor kram. #KramaEnGårdare 

Ett varmt tack för igår. Vi betalar tillbaka nästa omgång. #KramaEnGårdare

Känner du inga djurgårdare? No worries. Vad sägs om Emil Bergström, Janne Tauer eller statsminister Fredrik Reinfeldt?

Om du verkligen inte är på kramhumör så finns det ju andra sätt att sprida kärlek. Att dela det här inlägget är ett av de bästa.

Låt kärleken flöda!

/ @johannerman

Så tar vi guld!

ANALYS När ilskan, besvikelsen och tårarna från söndagens match äntligen har börjat lägga sig började jag titta på våra möjligheter till att, trots förlusten mot Malmö, hamna överst i tabellen lagom till dess att omgång 30 är spelad. Så här måste det (i princip) gå till:

Just nu är poängskillnaden i tabellen som följer:

• +6p Malmö (+19 mål)
• +3p Helsingborg (+25 mål)
• 0p AIK (+11 mål)
• 0p IFK Göteborg (+11 mål)

Först och främst har vi de matcher med rimligast chans att rätt resultat för oss inträffar:

• Helsingborg - Malmö ska sluta med HIF-seger.
• Elfsborg - Helsingborg ska sluta med Elfsborg-seger.
• Elfsborg - Malmö ska sluta med Elfsborg-seger.

I och med sådana resultat skulle vi således ligga på par med lagen ovanför oss, förutsatt att vi vinner våra matcher. En av de matcherna är mötet mot AIK på Gamla Ullevi. Förlorar vi den så hamnar vi 3p efter våra konkurrenter igen. Med andra ord:

VI MÅSTE VINNA MOT AIK.

Vår tränare, Mikael Stahre, sa i en intervju att man i snitt behöver 18 segrar för att vinna guld. Vi har för tillfället 11. Vi behöver alltså minst 7 segrar på 9 matcher. Här är vad vi har kvar.

• Åtvidaberg hemma
• Halmstad borta
• AIK hemma
• Gefle hemma
• Kalmar borta
• Djurgården borta
• Öster hemma
• Mjällby borta
• Norrköping hemma

Eftersom vi redan slagit fast att vi måste vinna över AIK kan vi titta på de andra hemmamatcherna och konstatera att Åtvidaberg, Gefle, Öster och Norrköping må alla ha historia av att ställa till problem för oss, men inte särskilt ofta på vår hemmaplan. Om vi får förlora max 2 matcher till den här säsongen så är det ganska enkelt att fastslå att:

VI MÅSTE VINNA ALLA VÅRA HEMMAMATCHER.

Då återstår fyra bortamatcher. Fyra bortamatcher som jag ogillar skarpt allihop. Det finns en sorts tradition i att spela oavgjort nere i Gessle-town som vi måste bryta. Det finns en historik av hemmasegrar i mötena mellan IFK och Kalmar. Det finns en rivalitet till Stockholm som gör att en bortamatch där aldrig kan vara lätt avfärdad. Och Mjällby, laget som gör allt för att förstöra för alla. Från resorna dit har vi bara fått med oss en seger på tre försök. För att komma upp i Stahres 18 segrar så gäller då även:

VI MÅSTE VINNA MINST TVÅ AV FYRA JOBBIGA BORTAMATCHER

Om vi lyckas med detta. Då kan det gå. Det är inte säkert, inte alls. Det är tre andra lag som måste tappa lite poäng också om det här ska gå vägen.

/patricw

@patricwestberg

Matchtankar - Ellos hemma 17/8

ANALYS. Ytterligare tre poäng bärgades i, vad vi nu nästan kan kalla guldstrid, vilket är helt ofattbart gött. Misstänker att de flestas röster, halsar och stämband mår som de förtjänar en morgon som denna och sättet vi vinner på smakar extra gott, i synnerhet när Andess och hans bönd™-kompisar gråter floder i kvällspressen. Detta får mig osökt att tänka på "det vanliga ämnet" som jag tyvärr varit tvungen att ta upp i mina matchtankar från de senaste kamperna. Tänker självfallet på mannen med pipan och hans kamrater med flaggorna.

Att jag då, och många blåvita med mig (inklusive även då Andess och bönd™-gänget) tycker att domarteamet återigen inte levererar vad man kan förvänta sig på den högsta nivån i Sverige är smått skrämmande. Jag tänker givetvis inte poängtera den misstänkta offsiden på JJ när han gör det sjukt viktiga 2-0-målet. Tänker inte heller gnälla om JJs röda och den påföljande straffen. Tänker istället poängtera ojämnheten i frisparkssituationer, gula kort och bedömningar. Framförallt med Jönssons IDIOTSATSNING trettonde minuten där Tobbe slår en riktigt bra frispark. Att det bara blir gult där är ett under.

I en sekvens något senare när Hjalle blir halvt bortgjord och fortsätter i "fel riktning" FRÅN spelaren och FRÅN bollen springer en ellosspelare över Hjalles hästben, varvid han får gult. Konsekvensen i dessa två situationer? Oklart. Kan rabbla en hel drös med liknande situationer där vissa inte ens renderar i frispark. Tänker främst på en situation i andra när Tobbe är sånär igenom och sliter sig fri, men får i princip en nacksving av gamle Häckentomten Långe Jan. Solklart friläge där också.

Hur som helst. Vi lyckades bemästra Martin Hansson, Andess, Lilla fröken Hult, Solna-Ishizhi och svindyra Bangura (vilken Bangura? Det vetefan). Den taktiska ändringen från Stahre när vi lyckas stänga till mitten hårdare, förtjänstfulla omställningar, resolut försvarsspel, jävlaranamma från samtliga och ett mäktigt tryck på läktaren är några av nycklarna till att den förlustfria sviten på nuvarande GU och gamla GU håller i sig mot Ellos. Gött.

Samtidigt då, i den något märkliga diskussionen (som jag personligen inte står bakom) från viss(a) Barabenskribenter och många kommentatorer gällande Tobbes vara eller icke vara som kapten. Där tycker jag att vi igår återigen såg varför han ska fortsätta agera med ett C (K, borde det vara) på armen. Svinhårda hemjobbslöpningar som störde deras uppspel flertalet gånger, en underbar inställning i anfalls- och försvarsspel generellt, inget vikande i närkampssituationer och framförallt, två mål. Således kan i alla fall jag tycka att diskussionen kring kaptensskapet får vänta, åtminstone till efter säsongen. Punkt.

Enda smolket som vi måste ta med oss från matchen är då givetvis att JJ blir avstängd mot MFF vilken är ytterligare en måstematch (likt alla andra denna säsongen). Då får vi hoppas att Bjärs är tillbaka (trots att Kjetil, vilken gigant! och Hjalle ändå gjorde det bra mot ellosanfallarna) för att få ännu resolutare försvarsspel.

Några korta från matchen då.

+ Frejdigt och fartigt anfallsspel med Tobbe, Söder och Vibe. Kul!
+ Tre baljor igen!
+ Resolut och konsekvent spel (till 98%).
+ Kjetil!
+ Tobbe!
+ Bra tryck på GU!
+ Vibes gölliga och (till synes) väluppfostrade lintottstvillingar!

- Adam. Sorry, jag börjar nästan bli taskig i mina minus. Men att inte kunna ta emot vissa bollar i anfallsspel, samt helt bedrövliga värderingar är inte OK och kan inte skyllas på att man spelar vänsterback. Men visst, godkänd generellt!
- Martin Hanssons inkonsekvens.
- Arrangemanget generellt. Ölen tog slut på J. Taskiga högtalare. "Betongigt" som vanligt.

Sammanfattningsvis är vi dock extremt nöjda med dessa pinnarna och ser framemot comebacker av Ludde och Bjärs mot Lund.