KÅSERI. Man kan säga vad man vill om blåvitt anno 2015. Eller för den delen under den moderna tiden post 2007. Det har talats om känsolmässiga hissar. Det har talats om "sämst när det gäller som mest". Det har talats om en försäsongsträning som renderat en grundfysik som inte kan jämföras med något annat under klubbens 111-åriga historia. Det har talats om hunger. Det har talats om mod. Driv. Vilja. Kamp. Det har talats om noggrannhet. Detaljer. Domslut. Konstgräs. Målskytte. Lasse Vibe. Thomas Rogne. Det har talats om guldstrid. Det har talats om ångest. Kramp. Frossa. Det har talats om motståndare. Om målskyttar. Armbågar. Och det har talats om Hjalmar Jonsson. Som så många gånger förr.
Det finns så ofantligt mycket att analysera. Nysta i. Penetrera och dissekera. Men för den delen kan man inte ta bort det faktum att gårdagens match innehöll allt och inget. Glädje. Hat. Ångest. Eufori. Besvkelse. En första halvlek som återigen kan placeras in på den absolut mörkaste och fulaste delen på skalan gällande acceptabla insatser. Det är helt jävla osannolikt märkligt att ända sedan katastrofmatchen (som visserligen gick väl, till slut) mot Sundsvall hemma, efterföljt av bedrövelsen mot Halmstad hemma och nu första halvlek mot Solna/DIF har det sett ut att vara så jävla långt ifrån en guldstrid, ett guldlag och ett vårspel. Förstår det verkligen inte. Vad är det som blockerar? Rädsla? Oroligheten i att förlora? Att ta ett felbeslut? Jag vet inte. Verkar som att en hårtork i paus har behövts i samtliga dessa tre matcher. Ser hellre 11 övertända spelare från start än 11 viljelösa, stillastående och ängsliga diton.
Man kan dryfta att guldet försvann med Vibe. Eller med Ronkens korsband. Eller med missade straffar mot DIF/Solna och Norrköping. Eller tappad 2-0-ledning mot Sundsvall borta. Eller i förlustmatch borta mot Falkenberg. Eller för den delen kryss mot HBK hemma. Man kan även trycka ut stora ord i att det inte går att vinna guld med en sådan som Hjalmar på plan.
Det enda vi dock vet att här och nu, eller åtminstone om 6 dagar, på Monster Jam-arenan, i Mordor, i den ständigt logistiska röran norr om Stockholms Central, det är där det avgörs. Mot de värsta av rivaler. Mot mörkret. Mot ondskan. Återigen ställs vi inför en helvetesmatch där det inte finns någon återvändo. Vinna eller försvinna. Segra eller dö. Våga eller att inte våga. Oavsett om det är Hjalmar Jonsson, Dick-son Etubuhu, Mohammed Ali Kahn, Mohammed Bangura eller Mohammed Al Hakim som står i vägen.
Det är dags för kraften att vakna. En sista gång.
Kamma sig nu Hallundan, Hjalle är en av de mest lojala spelarna i dagens trupp och han har spelat riktigt bra den här säsongen. Hade vi inte haft honom som backup hade det varit betydligt fler mål i röven.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera"Man kan även trycka ut stora ord i att det inte går att vinna guld med en sådan som Hjalmar på plan" äcklar mig. Största hjärtat och har för övrigt presterat jävligt bra som ersättare till både bjärs/ronken. Tror inte vi hade haft lika många poäng utan hjalle. Kamma dig för tusan
SvaraRadera