INIFRÅN BLÅVITT. Hallå där alla blåvita själar. Just nu när jag sätter mig för att skriva till er, är det kvällen efter derbysegern. Jag har hunnit smälta de flesta intryck från gårdagen och det var en del kan jag lova. Så i dag tänkte jag försöka ge er bloggläsare en exklusiv inblick i hur jag laddar upp på en matchdag, det mesta och bästa från min måndag.
Dagen börjar ju som vilken annan som helst. Jag går upp med Lucas runt halv åtta, tror jag. Maria säger att jag fick sova ut, men det har jag inget minne av. Hur som helst, jag och Maria åker och äter frukost i Sävedalen, efter att ha lämnat av lilleman på dagis, eller förlåt, förskolan! På caféet får jag en första "reminder" om dagens betydelse. Damen i kassan undrar om en Ciabatta med kyckling är tillräcklig frukost för mig:
– Är det nog med frukost i dag, det é ju
derby, säger hon.
Efter det åker vi hem. Jag känner att jag inte riktigt är så nervös som jag brukar vara på matchdag. Så jag sätter mig framför You Tube och kollar på målklipp. Halmstad hemma -09, Gais-derbyn från både -09 och -10 givetvis. Men jag har även en outsider, Juventus borta 2004. Med Djurgården. Jag vet, vissa vill inte veta av det, men för mig är det en viktig del av min karriär. Och just den matchen var bland det häftigaste i mitt fotbollsliv. Att möta spelare som
Del Piero,
Zambrotta och
Thuram…
Klarar man det, är inte Wanderson, Ekunde och Lundgren nått man får stora skälvan över, precis. Det jag menar är att just där och då, i Turin, bestämde jag mig för att motståndarna är oviktiga. Det är bara namn. Sen kommer man inte alltid kunna göra som vi gjorde då. Men man kan försöka.
Nu när jag har sagt det, ska Gais ha en eloge för matchen i måndags. På nåt jävla vänster lyckas de alltid vara bra mot oss och jag tycker att jag alltid har svårt att spela bra mot just Gais. Men samtidigt, vi vinner nästan alltid matcherna. Och av nån anledning vill de "himmelska änglarna" att just jag ska få vara huvudperson, i alla fall oftas.Det är inget jag lider av, tvärtom. Jag älskar pressen och växer för det mesta av att ha den på mig. Att avgöra ett derby mot Gais och Öis är ögonblicken jag drömt om sedan jag var en liten grabb.
Jag laddar inte annorlunda än vad jag brukar, musik, You Tube och två (lycko-)sparkar i arslet av Lucas och sedan Maria, innan jag åker hemifrån. Musiken i bilen handlar om att kliva in i rätt stämning. Denna dagen var det bland annat Spingsteens Born to Run, Queen med Don't stop me now och I've got a feelin av Black Eyed Peas.
Känslan att traska runt på Gamla Ullevi efter matchen. Shit, alltså!När jag kommer till samlingen går allt i gamla rutiner, jag gör alltid samma saker och dem har jag berättat om tror jag, annars får jag göra det nästa gång. Skit i det nu, vi vann. Det är det viktiga. Vi kan snacka om inmarschen, matchen i sig, målet och allt annat, men det som verkligen räknas är känslan efter matchen. När hela laget knallar runt Gamla från sektion till sektion och alla står upp och jublar, tar emot oss och sedan vrålar ut: "Vi är fan bäst!" Oslagbart!
Känslorna är många. men jag ska säg en sak som jag är jävligt stolt över.Att vi i IFK Göteborg numer kan gå med huvudet högt och säga:Vi kan, vi vill, vi ska.Vi har inte bevisat allt vi kan ännu. Den som påstår det är snett på bollen. Men en sak har vi bevisat. Vi kommer inte ge oss. När det ser som mörkast ut, så reser sig Blåvitt som en fågel Fenix ur askan…
Jag kommer inte skriva mer om att alla ska sluta samman nu, jag har läst att folk är fruktansvärt trötta på det, förlåt, mycket möjligt att jag gått för långt ibland med snacket om att alla ska vara positiva och blaha blada. Fan, jag tyckte även själv att livet var pest tidigare i år. Men då tog Håkan Mild mig åt sidan. Jag snäste åt honom men han talade mig till rätta. Och helt plötsligt började saker och ting fungera för mig, för oss. Tack Håkan, ibland behöver man höra sådant. Framför allt från någon man ser upp till och respekterar så mycket.
Jag ska inte älta saker här och nu, jag nöjer mig med att vi har vunnit tre raka matcher och har en jävla go stämning runt laget just nu. Hellberg lät oss till och med käka tårta i går, även om jag inte tog någon bit för jag gillar inte just tårta. En sak jag däremot gillar är support. Så är det något jag önskar mig av alla er fans som har slutit upp på ett fantastiskt sätt under de senaste veckorna, är följande uppmaning:
Kom till träningen på lördag vid 14.30! Jag vet att det är löjligt att be folk komma och kolla när vi tränar. Men om ni bara visste hur grymt bra man mår, när det står folk vid sidan av planen och kollar på träningen. Att få ett jubel när man gör mål på träning, det är magiskt.
Vi är på väg mot något riktigt bra, men vi har bara kommit en liten bit på väg. Men nog är vi, i alla fall jag, jävligt mycket lyckligare när vi går till jobbet på måndag morgon nästa vecka och kan känna känslan av att "Jag gjorde i alla fall allt jag kunde för att Blåvitt skulle vinna". Det är klart att det finns många som inte kan komma på vår träning på Kamratgården mitt på en lördag, men har du tid så titta förbi
Jag rundar av med ord som jag tycker är talande för vår situation, just nu:
Pittsburgh Penguins coach Dan Bylsma frågade sitt lag en endra fråga efter att ha vunnit tolv raka segrar i NHL.
– Vad är bättre än tolv?
Laget, med Sidney Crosby i spetsen svarade:
– Tretton.
Älskar er alla.
Med kamratliga hälsningar inifrån Blåvitt, er nummer 7 .gif)
