Matchtankar - Östersund (!?) borta, 15/5

ANALYS. Hello känslomässiga hissen my old friend. I've come to talk with you again. Så tröttsamt, genomskinligt, uppenbart och förutsägbart att den här "analysen" kommer igen. Eller ja, den här och den här? Det är väl samma gamla vanliga visa? Copypejstad från vilket jävla år som helst? Efter nån sorts jävla kollaps i Gefle 0-5? Sundsvall 2-2? Syrianska 2-1? Eller valfritt jävla bottennapp från valfritt jävla år. Det är sorgligt egentligen. Eller komiskt. Eller kanske båda delar? Lika säkert som hittepåsnacket i kyrkan på söndagen, som våffeldagen, som att det regnar på midsommar, som att solen går upp igen dagen därpå. Plattmatchen. Varje. Jävla. År. Hur är det möjligt?

Självklart kan man förlora fotbollsmatcher. Det är inte det. Det är den cykliska, nästan kusligt uppenbara katastrofinsatsen, vareviga gång som är så jävla sorglig. Två saker stör mig mest. Att man inte är förvånad över att det händer. Och att man blir så jävla förbannad på att det händer. Och att matchen, den superlativt överladdade mumssegern mot djurgården inte betyder ett jävla piss efter en sådan här "insats" ikväll.

Finns ingen vettig stans att börja själva analysen av matchen egentligen. Det kändes nästan från minut ett att det skulle bli såhär. Har ingenting med plast att göra. Så det kan vi verkligen inte skylla på. Det är bara för dåligt. Ingen tar tag i det. Även om MSD återigen är bästa spelaren i laget, så funkar ingenting. För någon. Kladd, söl, oskärpa, gåfotboll, icketempo, alibilöpningar, chansbollar, ovilja, spelidé (?), coachning (?) och travesti. Allt i en enda jävla röra.

Och så Haitams jävla hjärnsläpp på det också. Kul. Ska ju inte wajna ihjäl mig totalt redan om kommande match mot Peking, men visst fan känns det tråkigt? Visst, bara för någon annan att kliva fram, men självklart kommer det bli dagens Erlingmark som går ner och spelar vänsterback, och inte Billy? Så, lite halvtrökigt känns det oavsett (inte för att jag inte gillar MSD, men nu borde vi väl spela in rätt gubbe?). Dessutom, i all osammanhängande text, så känns ju denna säsongen bra jävla körd alla redan också.

Nej, vi säger så. Måste samla mig inför morgondagens Golgatavandring (apropå hittepåreferenser). Och, till sist, tråkigt att en liten grupp människor kan förstöra för så många.

Vi ses på torsdag. Krydda till er som var uppe i Norrland.

Matchtankar - ÖSK borta, 24/4

ANALYS. Som en medgångssupporter, fast tvärtom. Då kryper jag fram. Som snön i april. Som fågel Fenix okände halvbror som dyker upp när det skiter sig. Som nån sorts Ghostbuster för att suga i mig dåligheter och vomera upp på blogg, som dras likt flugor till fekalier på sommaräng. Späkande, gnällande, gnisslande och sågande. Allsvenskan är igång.

Vi tar det direkt. Vad som stör mig är det sjukt märkliga i att vi till synes helt och hållet, under fem månaders tid, totalt glömt av hur man spelar försvarsspel. Hur man som målvakt agerar och fångar bollar. Hur man ställer upp på fasta situationer. Hur man agerar när man gjort två mål eller fler på bortaplan. Hur man krigar sig till poängen. Försöker koka ner saker och ting till varför det blivit såhär. Skador? Visst, men det är fortfarande hyfsat samma gubbar som spelar bland de fem bakersta (okej, Albornoz idag, istället för Hjalle). Alvbåge går inte att känna igen. Eller så är det precis det vi gör? Detta är nivån och förra säsongen var för bra?

Mittfältet är något mer offensivt balanserat än ifjol, och mer och mer är det uppenbart vilken anledningen var att vi höll rent, "clean sheet" gång efter annan, och fanimej inte släppte någon över bron (inte i närheten av senaste matchernas frapperande usla försvarsspel)... Gustav Svensson. Visst, det kanske är den enskilt enklaste anledningen att bara skriva så, men ju mer man tänker på det, hur jävla mycket sopade han inte bort framför farligt område förra säsongen? Tillsammans med Ronken som höjde Bjärs, och ytterbackarna lirade som de gjorde då, och gör. Och Alvbåge på det. Då var det lätt att inte vara orolig.

Vad ser vi av det i år? Ingenting. Visst, som sagt, vi har lite mer offensiv balans, och Seb/Mads II gör ju det helt okej, eller faktiskt rätt bra, i synnerhet framåt, för mål har det ju blivit, men bakåt? Det är inget guldspel vi ser. Inte alls.

Och, visst, ingen idé att bara stövla in här som nån sorts jävla Allan (som dessutom tackade nej idag till medverkan i världens största podcast om Blåvitt för att jag var tvungen ett skruva ihop en miljon Ikeamöbler) och wajna hit och dit, men tro fan att man blir trött på det? Speciellt när det inte görs några desperata, eller för den delen till synes konstruktiva byten när vi MÅSTE gå för poäng? Populistiskt, men var fan är Paka? Okej MSD och Engvall, bra spelare, men ingen av dessa har väl visat allt för mycket hetta i tidigare matcher? Och nej, jag har inte sett nån träning.

Äh, jag vetefan. Det är så jävla tröttsamt. Att att göra många mål på bortaplan SKA (en vanlig säsong iaf) fan leda till seger. En ledning på bortaplan efter ett sådant jävla monstermål av Sören Räääxxx måste fan förvaltas bättre och inte innebära att man slutar spela minuten efter, och, oavsett om det är ett nytt backpar, ska fan inte behöva gå på samma bollar såpass många gånger.

Visst, två poäng upp. Det är jämnt. Allt kan hända och så vidare. Men, vi ska inte ligga åtta. Inte succeåret 2016. Nerverna är utanpå kroppen fram till onsdag. Då kör vi nästa måstematch. Vi ses.

The Force Awakens

KÅSERI. Man kan säga vad man vill om blåvitt anno 2015. Eller för den delen under den moderna tiden post 2007. Det har talats om känsolmässiga hissar. Det har talats om "sämst när det gäller som mest". Det har talats om en försäsongsträning som renderat en grundfysik som inte kan jämföras med något annat under klubbens 111-åriga historia. Det har talats om hunger. Det har talats om mod. Driv. Vilja. Kamp. Det har talats om noggrannhet. Detaljer. Domslut. Konstgräs. Målskytte. Lasse Vibe. Thomas Rogne. Det har talats om guldstrid. Det har talats om ångest. Kramp. Frossa. Det har talats om motståndare. Om målskyttar. Armbågar. Och det har talats om Hjalmar Jonsson. Som så många gånger förr.

Det finns så ofantligt mycket att analysera. Nysta i. Penetrera och dissekera. Men för den delen kan man inte ta bort det faktum att gårdagens match innehöll allt och inget. Glädje. Hat. Ångest. Eufori. Besvkelse. En första halvlek som återigen kan placeras in på den absolut mörkaste och fulaste delen på skalan gällande acceptabla insatser. Det är helt jävla osannolikt märkligt att ända sedan katastrofmatchen (som visserligen gick väl, till slut) mot Sundsvall hemma, efterföljt av bedrövelsen mot Halmstad hemma och nu första halvlek mot Solna/DIF har det sett ut att vara så jävla långt ifrån en guldstrid, ett guldlag och ett vårspel. Förstår det verkligen inte. Vad är det som blockerar? Rädsla? Oroligheten i att förlora? Att ta ett felbeslut? Jag vet inte. Verkar som att en hårtork i paus har behövts i samtliga dessa tre matcher. Ser hellre 11 övertända spelare från start än 11 viljelösa, stillastående och ängsliga diton.

Man kan dryfta att guldet försvann med Vibe. Eller med Ronkens korsband. Eller med missade straffar mot DIF/Solna och Norrköping. Eller tappad 2-0-ledning mot Sundsvall borta. Eller i förlustmatch borta mot Falkenberg. Eller för den delen kryss mot HBK hemma. Man kan även trycka ut stora ord i att det inte går att vinna guld med en sådan som Hjalmar på plan.

Det enda vi dock vet att här och nu, eller åtminstone om 6 dagar, på Monster Jam-arenan, i Mordor, i den ständigt logistiska röran norr om Stockholms Central, det är där det avgörs. Mot de värsta av rivaler. Mot mörkret. Mot ondskan. Återigen ställs vi inför en helvetesmatch där det inte finns någon återvändo. Vinna eller försvinna. Segra eller dö. Våga eller att inte våga. Oavsett om det är Hjalmar Jonsson, Dick-son Etubuhu, Mohammed Ali Kahn, Mohammed Bangura eller Mohammed Al Hakim som står i vägen.

Det är dags för kraften att vakna. En sista gång.

Motgångsbloggare i medvind!

KÅSERI. Efter att ha skrivit nåt tramsigt blajinlägg för någon vecka sedan inser jag att klagomursventilen behöver lättas igen. Det finns så mycket att säga om gårdagens fadäs, samtidigt som det känns som att inget mer behöver sägas. Man både vill ställa sig och skrika, agera, prestera, knyta näven, förena sig, mobilisera sig och inse att det fan inte är kört. Men på samma gång vill man även krypa ner, lägga sig i fosterställning på dörrmattan (inte i borås dock), blunda och sova ända till vi har joggat hem en jävla allsvenska, ett annat år.

Som jag skrev på twitter igår. Min bi-polära sida visar sig rätt stark nu. Jag vill säga till mig själv att hålla käft, sluta wajna och lipa över hur jävligt allt är. Ta mig i kragen, bitchslappa mig själv hårt, gaska upp mig, kamma mig, slicka sår och se till att göra allt som krävs för att lösa 9 pinnar i de sista matcherna för denna säsong. Men det är svårt. Extremt svårt. Samtidigt slog det mig, i samband med att jag råkade läsa Balkanders "krönika" från gårdagens plattmatch, att jag tänker fan inte resa mig upp och gå därifrån, lägga ner allt, kliva av och logga ut. Det ger inget.

Angående huruvida en "seriös" journalist kan göra sådär, det kanske kräver ett eget blogginlägg och en analys i sig självt, vilket jag inte pallar med just nu, och kanske dessutom bör överlåta till "dagens media" eller något sådant forum. Saken är den, att återigen lägga sig ner och dö, koppla ner, stoppa huvudet i sanden och "stejta" nåt jävla populistiskt och med det, förbehållslöst hylla stadens andra lag, när de återigen viker ner sig och visar vilken jävla pajasförening det är (ivrigt påhejad av inga fans och en mängd fåntrattar ur "etablissemanget"), det är frapperande.

Kanske skit samma avseende bruset runtomkring.

Matchen? Makalöst najs tifo (lägger ingen värdering i vad som stod, och vem som kreddar vem när det är föreningens och/eller Ultras födelsedag) i rätta färger och magisk inramning. Allt enligt boken. Nästan för varmt på ståplats i oktobersolens starka strålar. Fullt med folk. "Bring a friend-kampanj" från min sida där 3 tyska Bayernsupporters bjöds med till KB. Allt upplagt för fest. Men, då bjuds vi på säsongens i särklass sämsta jävla halvlekar. Hatar att dra fram "vad var det jag sa"-kortet, men det uppenbara i såsigheten och kladdet från "Sundsvall var minsann en engångsföreteelse" och att "vi har gjort läxan" är ju lika säkert som "amen i kyrkan", "heja häcken från GP" och 1,001 i odds från random spelbolag. Väntat. Men icke dess förty. Precis lika hemskt.

Jag förstår mig verkligen inte på psykologi (kanske både på grund av att jag tycker det är sjukt ointressant och för att jag är ingenjör). Inte det minsta, men det uppenbara i att guldfrossan ackompanjerat av en märklig coachning (Seb som ytter?) påverkar spelarna märkbart mycket, även det är ledsamt att se. Jag försöker förstå varför, VARFÖR föreningen (för det spelar uppenbarligen ingen roll vem som spelar, vilken tränare, styrelse, organisation eller veckodag det är) återigen är som mest chockad och blockerad av stundens allvar när det gäller som mest, det är oerhört märkligt. Vi har sett det 2009. Vi har sett det i otaliga matcher i EL-kvalspel. Vi har sett det i "givna matcher" mot Gefle, Falkenberg, Sundsvall, och nu då mot HBK. Vi har garanterat inte sett det för sista gången heller. Tyvärr.

När det då coachas lite i andra, Ankersen kommer in på sin position och kantspelet (det som varit det mest effektiva i år) kommer igång igen (om än för sent, med facit i hand), då manglar vi ju ner motståndet. Även om marginalerna är emot oss i Engvalls kryssträff, felaktiga (?) avblåsningar och Toms hemska miss, så får vi väl minnas att de i tidigare matcher varit med oss.

Lika osammanhängande som detta inlägg nu formeras, lika märkligt är det att förbundet slänger in nån jävla flöjt i Kristoffer Karlsson som ska blåsa denna match. Nu avgjorde han ju inget över huvud taget, det gjorde vi så bra själva, men att det finns utrymme att kasta in en helt oprövad (jag hade åtminstone aldrig sett eller hört talas om denna domare innan) i en brinnande (!) guldstrid, det är sjukt märkligt det också.

Nej, det finns inget annat än 3 raka vinstmatcher nu för att ha någon som helst chans på guldet.
Om det är möjligt? Såklart.
Om jag tror på det? Inte just nu (fråga mig igenom om någon vecka).
Om spelarna tror på det? Det utgår jag ifrån.
Om Andess gör sin förbannade plikt och stoppar peking på dörrmattan? Förhoppningsvis.
Om vi sålde guldet med Vibe? För tidigt att säga, men högst sannolikt.
Om mycket kan lastas på Håkan i rötna dyra värvningar som blockat lite av Grens budget? Ja.
Om vi läst det sista kring att FC realbarcelonamffhäcken är världens bästa lag? Haha.
Om vi törstar efter det förbannade jävla guldet tillräckligt mycket? Hoppas det.

Om polarisering, halmstrån, schizofreni, normalisering, nederlags- och själshantering - och Määääds

KÅSERI. Lika bra att börja med att klargöra att texten direkt inte är tänkt som något försvarstal (då jag inte fått någon riktad kritik för mitt "ställningstagande") i den rasande debatten om positivismen kontra den negativa domedagssidan avseende blåvitts sviktande form.

Då det återigen är dags för ping-pongandet i sociala medier gällande huruvida man blint, utan kritik (okej, jag saltar väl lite här) ska stötta, pusha, heja och mana på det positiva och optimistiska i allt, tänkte jag försöka ge min syn på saken. Inget fel att vara positiv, givetvis. Det är inte det som är grejen här. Det goda måste alltid övervinna det onda. (Självfallet ska det understrykas, behövs ens? att jag vill det bästa för blåvitt, alltid.) men hela "debatten" tenderar att bli lik många andra i dagens samhälle, där det vevas åsiktskorrider, "normalisering" och annat. Där allting i slutänden känns som att antingen är man för, eller emot. Svart, eller vit. Av, eller på. Det finns ingen medelväg, ingen kompromiss eller något "lagom". Det du är, det är du. Det du tycker, det tycker du. Jag har väl (inte helt oävet kanske) dessutom fått någon form av epitet som "gnällets mästare", och per definition förväntas hitta "det värsta i allt", även när det är bra. Har mig själv att skylla så klart, men givetvis drar jag inte invektiv, svordomar, skit och pannkakor utan tanke eller bara för att det är sköj? Eller jo, till viss del, men min avsikt och ambition är ju alltid att försöka påtala det jag ser, de brister jag ser, eller de svagheter som blottas. Likaså det motsatta när det går bra. Det är lite det som är grejen med bloggande. Dessutom försöker jag väl, även om det inte alltid går hem, dra saker och ting med glimt, finess och någon form av poäng.

Nu tänker jag såklart inte dra in någon politisk ton i detta inlägget, mer än att trycka på förbundets paroll, "alla är olika - olika är bra" och därmed stänga alla som helst kopplingar till den typen av diskussioner (avseende användandet av "åsiktskorridor" och "normalisering" ovan alltså). Det jag är ute efter är att jag, i synnerhet på Twitter, upplever att det verkligen är en sida emot en annan. Visst, saker och ting tenderar ju alltid att bli jävligt mycket så på den plattformen, men ändå. Vad menar jag? Jo, efter senaste matcherna, låt oss säga de tio senaste med sviktande resultat, har vi ju (utan att vara några som helst experter) kunnat se att offensiven inte har fungerat, att Seb's fot och form inte är bra, att vi inte kunnat få ut ett skit av alla de trettio, fyrtio hörnorna som slagits eller puttat in allt för många mål över huvud taget. Detta leder ju givetvis till att folk (vi) börjar snacka om att saker och ting inte är bra. Det måste göras. Det måste ventileras. Jag är tämligen säker på att de flesta som sitter på "den überpositiva sidan" håller med här, och håller givetvis även med om att det inte leder något till att skrika på avgång, att den eller den är värdelös, eller att man helt enkelt lägger ner att stötta blåvitt. Det sistnämnda leder såklart ingen vart, men debatten och det kritiska måste få finnas (vilket kanske inte folk säger emot heller i och för sig...).

Äh, jag vetefan var jag vill komma egentligen mer än att självfallet måste saker som dessa dryftas. Jag är helt och hållet enig med Jakebox som ställer frågan "Sjukdomsinsikt eller bara gnäll?" Det är givetvis en tunn balansgång, men i svallet från min kommentar i en Twittertråd om hans inlägg kom mycket matnyttigt fram. Givetvis i andemeningar som att man givetvis måste stötta laget och ha förtroende för vad som sker inom föreningen. Helt enig med det, men det är inte där skon klämmer. Som min "granne" @marcusangelin skrev, "våren genomsyrades med ganska medelmåttiga matcher där poängen bärgades. "Vänta bara tills blåvitt börjar spela bra också!" var ju skämtet titt som tätt. Spelmässigt är det ju fortf. likadant som i våras med skillnaden att målen inte trillar in framåt i samma takt längre så jag lutar också åt sjukdomsinsikt. Så länge poängen tas så blundar man och gläds."

Huvudet på spiken säger jag. Så ja, lite av allt behöver dryftas. Och, som det skrevs på Alltid blåvitt häromdagen,  att våga leda. Att våga titta på det som man inte gör, att inte slå sig på bröstet och vara så jävla nöjda med det man gör som är bra. Våga ta det kritiska snacket, våga kritisera sig själv, våga ta och ge konstruktiv kritik kring till exempel att hörnor och fasta situationer fan inte är bra och inte lett till några mål framåt det senaste. Visst, kanske inte konstruktivt i sig att från min sida bara gnälla att det är dåliga hörnor, men häri ligger det ju givetvis ansvar i spelare och ledare att lösa detta. Jag kan ju inte vara än mer självutnämnd expert än jag är och börja skissa på hörnvarianter? Slå hårdare och på mål, och inte med snö och för långt? Men givetvis, att skrika "hata! jävla piss! av gå ankersen!11" leder ju ingen vart. Så är det ju.

I takt med att motgångarna och uteblivna resultat gör sig påminda stärks ju "de mörka rösterna", och det är väl så det är. Har inte någon fix på hur det ska "bekämpas" såklart, och vet själv med mig att det är mycket lättare att skrika när saker är skit, än att poängtera när saker är bra och ge positiv kritik. En sak att bära med sig såklart, både för mig, och för alla som "uttalar sig i blåvitt namn". 

Som nu till exempel, allt guld och grön skog när Mads Albæk sägs vara klar. In jävla Mats Gren we trust! Jag har ingen aning om vem den nye Mads är (eller om det är klart heller såklart), men all jävla injektion in i form av central offensiv mittfältare ger mig snabbt hoppet åter om att vi ska kämpa om den ädlaste medaljen ända in i kaklet. Det är såhär det funkar. Det schizofrent charmiga i att vara inbiten och hängiven supporter. Vid lunch var det skit att May tydligen hade nobbat efter att innan varit överens. Nu är man på tå igen när nästa namn presenteras. Charmen.

Men, likt förbannat, vem som lämnar, vem som kommer in, vem som tränar, eller vem som gör målen, likt förbannat står jag där på läktaren ändå. Det är det som är det viktigaste. För blåvitt, och för mig.

Till sist, Jörgen med J's ord i dagens GP. Inget annat än jävla klass. De sätter alla floskler i mörkt sorkdunkel. Mysjörgen med J. Köng.

Faksimil: GP 2015-08-11

Okej, till sista sist. Vi leder serien för helvete. Nu tar vi det jävla guldet, TILLSAMMANS!

Mellan matchtankar och allt annat

KÅSERI. Jag är en jävla medgångsbloggare och har äntligen blivit genomskådad. Eller så är det mest semesterfirandet (yay, sover ännu mindre än när man jobbar, vädret är röv, dricker ingen bärs ändå och har dessutom fått ögoninflammation, typ) som gör sitt. Kombination skulle man kanske kunna säga. Dels har jag blivit så jävla matt efter kryssmatcher (vilka är det jag inte skrivit om, Slask och nu senast mot Peking?) där vi visserligen spelat rätt okej, men antingen varit för slarviga i avgörande lägen och/eller varit helt jävla rötna i för motståndaren avgörande lägen och dels har jag inte skrivit mest för att tiden inte funnits.

Mixat med en massa trötta bortförklaringar ovan har det i allt för stor utsträckning blivit att beskåda båda bortamatcherna, Slask och peking, på taskig mobilstream, vilket kanske lett till att mina än mer trötta och egenutnämnda expertögon lirat värdelöst med en som omnämnd ögoninflammation därtill. För. Jävla. Dåligt.

Vad som dock varit än sämre är i mitt tycke skärpan, kylan, fokuset och inställningen till att vinna matcher (inte bara slask och peking, utan fler matcher det senaste). Givetvis, ingen går in för att spela kryss (inte ens Stahre gjorde nog det), men när det ser gnälligt ut, är gnälligt och leder till gnällresultat, då gnäller vi alla. Inget konstigt eller kanske märkligt med det sistnämnda, där jag, vi, du, han och hon är mästare på att gnälla, men när det ser så tydligt ut på plan, då börjar man blir lite orolig. Var är egentligen den harmonin som Jörgen snackar om? Den finns säkert där, men i början av säsongen och i takt med segrarna kunde man ju nästintill ta på harmonin, oavsett om man var på KG, på GU, såg på tv eller läste ett reportage i gammelmedia. Nu? Not so much. Utåt sett i alla fall.

Som VideoVixen skrev här på bloggen är det längesen seger, för många kryss och kanske rent flyt att resten av lagen spelar dåligt för att serieledningen ska bestå intakt. Och, något måste hända. Vad ska därtill då? Svårt att säga. Finns garanterat ingen quick fix. Seb måste sluta gnälla så förbannat på andra när han inte själv sätter en enkel tremeterspass (kanske ska han rentav inte spela just nu då formen verkar vara rysligt usel?). Vibe (blir han såld eller? Och, varför byts han inte ut istället för Engvall när den sistnämnde är uppenbart hetare?) måste sluta gå ner så innihelvete djupt i plan och på nåt Zlatanmanér försöka hämta boll, vilja göra allt själv, gärna för svårt och snyggt. Det gjordes fan inte några 23 mål förra säsongen genom att hämta boll i knäet på våra defensiva innermittfältare. I det hela tycker jag även att vi måste fan våga slå en passning inåt i banan när vi vinner andrabollar längs kanterna. Inte spela hem till ytterback VARJE gång. Extra tydligt i bortamatchen mot Slask. Önskar även att Sören och Jakob försöker bryta in och skjuta mer. Skott från alla vinklar. Se på Gurra Swede mot peking. Bara döna på. Eller för den delen Sören då...

Till detta måste givetvis tron, viljan, drivet, hjärtat och känslan att våga slå den där jävla passen, ta det där avslutet, springa den extra metern, skrika det där fula ordet när domaren inte hör, ta det där tjuvnypet och framförallt, visa att man aldrig ger upp iklädd blåvit tröja. Lättare sagt än gjort, givetvis. Hade ju även varit gött med en Mr. X på centralt mittfält också...

Men, det som är lika jävla lätt gjort som sagt, skrivet och gnällt, det är fan att dyka upp på torsdag i returen mot Slask. Likaså, förköp till fffffff och Araba borta, för att maxa våra sektioner, och, fortsätta drivet, hetsen, snacket, surret och allt som har med blåvitt att göra. Det är nu det avgörs. Det är nu vi hänger på och leder tåget framåt, både mot Europa, och mot guld nummer 19. Det är nu det gäller. Igen.

Du vet väl btw att ditt årskort gäller i torsdagens match mot Slask? Bra. Då ses vi.

Matchtankar - peking hemma, 12/7

ANALYS. Förstår egentligen inte varför jag ger mig på att analysera och älta den här jävla förlu... krysset. Faktiskt. Jag hade i princip lovat mig själv att det hade varit lika bra att att bara låta skiten bero. Skylla på att man bland har medgång, och ibland motgång. Det går dock inte att hålla sig ifrån klagomuren här. Jag antar att det hjälper mig i ångest- och bearbetningsprocessen på något sätt att spy ut löpmeter efter löpmeter med osammanhängande invektiv, svordomar, könsord och skräp här på bloggen. Förhoppningsvis kanske det renar, sköljer ur och hjälper även er att få ta del av de innersta ytliga tankarna från en helt vanlig supporter på ståplats. Fast, med de orden kanske man tar sig själv på för stort allvar? Eller nåt.

Skit samma. Återigen innan match var jag inte speciellt nervös. Hade inte allt för stort pirr och sug. Kände mig nästan lite håglöst allmängiltig och trodde väl givetvis att det skulle bli en klang- och jubelföreställning med slutsåld läktare som skådeplats. Är det medgången som gjort mig slapp? Är det alla jävla uppehåll som får mig ur fas? Är det för att vi spelar en seriefinal mot jävla Norrköping? Jag vetefan. Måste bli ändring på det. Oavsett.

Missade de inledande minuterna pga olika anledningar och fick berättat för mig att ett i princip friläge hade avstyrts av för dagen sjukt duktige (återigen) Haitam. Hade ju varit snyggt att glida in med ett noll i röven direkt. Nu var ju ändock peking det i särklass bättre laget i första halvlek, som såg ut att ta vid direkt där vi lämnade Sundsvall. Lite nonchalant. Lite skrajt. Lite ostrukturerat. Lite tomt. Och framförallt, i ett rasande lågt tempo. Hastigheten på ben, huvud och boll är ett fejkat karbonpapper från vårens rasande matcher mot typ Kalmar borta (fan vilken trött jävla wannabejournalistliknelse, sorry för det). Hur som helst, helt jävla bedrövligt. Inget, då menar jag INGET konstruktivt går genom mittfältet. Det är en kortpassning på trippade Tom eller yviga Seb. Hemåtpass, sidledspass eller kanske kanske något tafatt försök i att driva och tappa boll. Inget självförtroende eller eller trygghet med boll där. Åtminstone såg det så ut och kändes på samma sätt. Kanske är hård och orättvis? Vet inte.

Några små anfallsmöjligheter kommer det ju ändå såklart, helt värdelöst är det ju inte. Men det känns så uppenbart. Långt lag i anfall, längre lag i försvar. Även om det såklart är fullt godkänt återigen att kassera in en nolla på defensivt papper, men jag saknar så mycket att någon vill ha boll centralt i mitten. Deras mittfältare tog en liten touch, trummande på med snabba ben och transporterade boll framåt i banan. Med en frejdig, ofta spelbar Bärkroth i rätt fri roll därtill.

Man kanske inte borde dra liknelser vid May och Farnerud, inte heller med någon Mr. X, men oj, det är väldans så uppenbart det ser ut. Och ja, det kanske är för jävla hårt att gnälla röven av sig när vi fortfarande leder serien, men just nu, med två straffmissar i 0-0-matcher på hemmaplan, då måste skiten ut.

Något bättre i andra, men att bytena inte kommer förrän sent, där man kan undra varför inte Engvall fick fler minuter, och där kanske Tom borde gått ut, MSD skulle kanske tagit en central roll och vi skulle kört på med fartfyllt och drivigt ytterspel? Jag vetefan. Straffen? Hade väl samlat ihop till den efter två tidigare lägen. Då kommer samma känsla som innan matchen... Jag får fan skärpa mig. Men, varför får vi inte se ett avslut a'la kidsen i U21? Upp i taket med skiten bara!

På ett sätt är det ju kanske som sagt lite väl lyxigt att unna sig tokgnäll när "vi inte ens förlorar", men återigen känns krysset våldsamt onödigt och i allra högsta grad som förlorade två poäng och inte på långa vägar som en vunnen sådan.

Dags att slicka sår, titta sig i spegel, plocka fram den polska parlören och se till att åka till andra omgången i Euroleaguekvalet med ett enda jävla mål framför ögonen. Seger.

Några korta från matchen då:
+ Backlinjen/målvakt. Försvarsmässigt inte mycket att klaga på. Även om det var lite oreda någon gång. Men, nolla är nolla. Alvbåge och Hajtand sticker ut uppåt.
+ Fortsatt serieledning.

- Slött. Trött. Långsamt. Segt. Tempofattigt. Lättläst.
- Matchbildsförändring?
- Innermittfältsspel i anfall. Mycket mer att önska där.
- Straffmiss igen.
- Kryss.

Som sagt, nu släpper vi detta och löser en dundervecka med #daskaslask och tre pinnar på plast i returen mot peking. Framåt!

Matchtankar - Sundsvall borta, 5/7

ANALYS. Sjukt svårt att veta i vilken ände man ska börja? Från början, eller från slutet? Eller mitt i allt jämmer och elände på sociala och osociala medier? Första känslan som infinner sig är dock Stahresk. Det var ett sådant jävla kryss. Samtidigt är dock besvikelsen över att torskat två pinnar genomgående mycket större än det gamla bekanta hatet i förlusten och lättnaden (?) i att åtminstone få erövra en poäng mot svåra (jomenvisst) Sundsvall på ännu en plastmatta. Det är ju ändå positivt mitt i allting. Likaså, vi är fortfarande med. Har ett försprång och sätter kommande drabbning mot peking än mer under viktighetsfokus där sex poäng, återigen, står på spel. Så helt jävla förjävligt är det ju ändå inte ändå. Ändå.

Samtidigt, på sättet det går till. Där vi i paus nästintill gnäller över att det inte finns något att gnälla över. Eller åtminstone touchar ett uns av gnäll i att det inte finns någon nerv i matchen och att det går FÖR lätt. Jinxens mamma. Lika lite som det spelar roll har ju självfallet vad som står på bröstet med det hela att göra. Nu tror jag ju självklart att större delen av er lustigkurrar som claimar att det är Nisses intåg och fel att vi förlorar två poäng på norrporten arena (ett jävla namn, det också) inte menar det, utan bara käckar er lite. Men, med tanke på veckans überunisona mästergnäll avseende LE-tröjan så vet jag fan inte.

Vad som var den faktiska anledningen till att det bara blev en poäng kan säkert bättre vetande och högre avlönade tyckare svara på, men från min hårda pinnstol till åskådarplats vid kvällens match, tillsammans med halva etablissemanget, vågar jag ändå sticka ut hakan med att oskärpan vid de givna lägena (Sören! Tom! Boman! mfl) givetvis bränner oss här. Att släppa in två må vara hänt, i synnerhet när Ronken är borta. Han hade rensat den första vid hörnan, och skrikit på andra så att det inte skett heller. Även om jag tycker Tom (som tyvärr gör ett av sina absolut sämre spel i den för dagen räkrödorange tröjan) går bort sig för enkelt vid kvitteringen. För dåligt.

Första halvan av matchen som sagt. Defilering. Smakstart med ett jävla skolboksmål som på plast ser än mer galant ut med den märkliga rörelsen på bollen. Lasses mål är inget annat än klass. Förhoppningsvis gick summan upp några av de millarna som kanske försvunnit under våren. Å andra sidan, vad än Mats säger, är det så jävla säkert att han drar? Jag vet fan inte. Men okej, sådana mål som kvällens vänsterdönare, de vill väl ses i mer exklusiva ligor än en som för dagen bjuder på fler plasthelvetesmatcher än gräs.

Andra? Jag vetefan vad som sker. Visst. De är bättre. Men att vi går ner oss så hårt och släpper till såpass mycket och dessutom bommar att sätta bra lägen, det är märkligt. Jag väljer att försöka kanalisera det hela till att, nu jävlar får vi se till att få ordning på det mot Norrköping istället.

Några korta från matchen då:

+ Inledningen. Serieledartakter.
+ Lasse. Harrejävlar secket mål.

- Andra halvlek.
- Tom. Tyvärr. För jävla dåligt.
- Gameplan, byten, genomförande och allt ikring som ledde till krysset. Äh, allt i andra halvlek. Dynga.

Inget annat än att köra så innihelvete mot Norrköping. Vi ses på GU. Allesammans.

Glenn levererar igen

Den här gången läser han Lars Norén.