Stanna på ståplats, Änglar!

KRÖNIKAN. Är du över 23 och har inte köpt årskort ännu? Bra. Den här texten är en uppmaning till dig. Det är INTE, jag repeterar INTE, en diss av våra yngre fans.

Trenden började redan när Gamla Ullevi revs. Polaren fick något drömskt i blicken när vi stod och frös på den gamla brädhögens sista allsvenska match någonsin, en verkligt förfinad uppvisning i meningslöshet av Halmstad BK och IFK Göteborg (0-0 och plågsamt dålig fotboll.)

”När nya arenan kommer”, sa han i pausen mellan en ramsa och nästa, ”då jävlar ska jag ha mig en stol. En stol som är min som ingen annan jävel ska få sitta i, och så ska jag sitta i den på varje hemmamatch tills de bär ut mig från bygget.”

Jag höll med, såklart. När nya arenan kom skulle jag vara 25. En perfekt ålder för att lämna det frusna klacklivet med sin bristande komfort, sitt inbördestjafsande, och oförmågan att faktiskt kunna snacka med gubbarna man stod bredvid.

Sedan flyttade vi in på betonghelvetet, och sittplatsivrarna i bekantskapskretsen blev allt fler. ”Det är dags att ta det steget nu”, ”Nästa år blir det fan sittplats”, En hel generation – min generation – av blåvitt klackfolk tog vår nya arena som den perfekta ursäkten för att äntligen få sitta ner och sjunga lite när de ville. Inte stå och bli hetsade av en tonåring med en trumma (sorry ultras). De skaffade sig kompromisser: Levande Sittplats. Kurvan närmast klacken. Nästan alla påstod att hetsen och sången, det fick man ju ändå på bortamatcherna.

Jag ville dit. Men när nästan varje blåvit bekant mellan 24 och 30 sållade sig till den stora migrationsvågen så flög fan i mig. När jag så köpte årskort gjorde jag det till ståplats. Klacken.

Varför? Dels för att jag ville uppleva aukustiken från klacksidan på vår nya borg. Och dels för jag tror att vi äldre har ett visst ansvar för att ståplats lever kvar.

Stämningen på en arena lever och dör med sin klacksektion, iallafall i Sverige. Under ett par års tid har vi – och kanske framför allt de lite yngre fansen – gjort ett beundransvärt jobb med att styra upp stämningen på Sveriges sämsta hemmaklackläktare.

Men vi har också i flera års tid haft en ovanligt låg medelålder i klacken. (”Varför är alla här i femtonårsåldern?” – en kompis som följde med på sin första match för ett par år sen) En konsekvens av ett tidigare generationsskifte som aldrig riktigt reparerades. Vi har bra bortaföljen och håller ganska ofta rätt hög klass trots dåliga förutsättningar på vår hemmaplan, men ska man vara ärlig har vi nog aldrig riktigt levt upp till vår verkliga potential klackmässigt.

Givetvis är det dags att ändra på det nu. När spelarna marscherar in på den nya arenan ska de mötas av en rytande blåvit vägg längs hela kortsidan, en mullrande ljudvåg som kör över allt i sin väg.

Men det kan man inte åstadkomma med sextonåringar. Jag är ledsen, du som går i gymnasiet och älskar Blåvitt så högt, så högt och går på varje match du kan: du tillhör det här laget lika mycket som jag gör, men det kan inte bara vara du och dina polare. Vi måste finnas några kvar som minns nittiotalet. Några som kan ta i när det går dåligt. (Det är de lite äldre fansen oftast bättre på.) Några som kan ryta ifrån mot idiotier och ta plats på ett annat sätt.

Och det känns som att det inte finns så många sådana kvar. Min skräckvision av den nya arenan är att jag står ensam kvar på klackplats med tvåtusen tonåringar som allihop rusar över till sittplats såfort de fyller tjugo. Målbrottsröster, rökande flickvänner, mobilfilmande. Och det gamla hånfulla epitetet ”Blåvitts sjungande småpojkar.”

Men det kan inte tonåringarna göra något åt. De älskar Blåvitt, och det är klart att de ska få stå i klacken. Problemet är att min generation har övergivit dem eftersom vi i flera år har odlat en kultur där man inte står i klacken efter 23 års ålder, och där den nya arenan blivit den perfekta orsaken till att aldrig behöva stå där igen.

Jag tycker att det är fel. Jag tycker att det går emot vår gemensamma vision om en levande, mullrande arena. Jag hoppas att du som är över 20 och ännu inte har köpt årskort går emot strömmen och söker dig till våra klackläktare.Knappt tusen årskort har sålts till klacken. Det finns gott om plats kvar.

Stanna på ståplats. Hjälp till att förverkliga visionen om Sveriges bästa hemmaarena. För Levande Sittplats är en bra idé. Men den räcker inte. Sångerna föds på stå. Var med och skapa dem.