It's a fan's world (but for how long?)

KRÖNIKA Den moderna fotbollen har de senaste tio åren tagit Europa med storm, utom det bistra Sverige som genom historien ständigt hamnat i bakvattnet när nya, moderna, teknologier och tankar svept över kontinenten. Svensk fotboll har hamnat näst intill hjälplöst efter i fråga om arenor, ekonomi, administration och spelarmaterial. Vår Uefaranking är skrämmande dålig och i klass med C-länder som Cypern som—tillsammans med Vitryssland (fucking Vitryssland!)—i år, till skillnad från oss, har ett lag i Champions Leagues gruppspel.

Vi har inte bara blivit ifrånsprungna, utan även omsprungna, av länder som insett att fotbollen inte bara är ett folkligt nöje med amatörideal, utan faktiskt även en enorm apparat med i det närmaste oändlig kommersiell potential. Länder där ägare pumpar in pengar i sina lag som om de aldrig gjort något annat. Länder där ligan sedan länge drivs avskild från bromsklossar som förbund och småklubbar. Och inte verkar det inverka negativt på publiken heller. Arenorna fylls till sista stol som de aldrig gjort förr.

Och Sverige ligger och guppar där bakom—med förbundsstyrd högstaliga, med Stefan Lundin som "riksinstruktör", med medlemsägda föreningar där bara ett fåtal i administrationen jobbar heltid och där ordföranden samtidigt driver en livsmedelsbutik i ett av stans finare områden—och undrar när vi ska få ta del av denna moderna fotboll, utan att inse att vi kanske måste göra något själva för att få fart på skutan.

Men. Vill vi verkligen det?

Vill vi verkligen ha en fotbollskultur där det kan gå så illa att en klubbs ägare och ordförande blir så maktgalen att han stämmer lagets egna supportrar på miljonbelopp för att de uttalat sig om den misskötsel klubben utsätts för? Vill vi ha en ordförande som kallar lagets egna supportrar för "cretins" och "scum" i nationell tv när de inte vill sälja av aktier i klubben? Det är baksidan av den moderna fotbollen.

Vill vi verkligen ha en fotbollskultur där det kan gå så långt att snittåldern på arenorna är 43 år, och att bara nio procent av besökarna är 24 år eller yngre? Vill vi komma till ett läge där flera generationer aldrig sett elitfotboll live, för att de helt enkelt aldrig haft råd att växa upp med ett favoritlag på en favoritarena? Det är baksidan av den moderna fotbollen.

Vill vi verkligen ha en fotbollskultur där det kan förekomma att du förlorar ditt årskort för att dina radgrannar anmält till klubben att du skrikit och svurit, eller rent av ställt dig upp? Vill du efter fem, tio, femton eller tjugo års passion på läktaren helt plötsligt bli åtsagd att dämpa dig av en matchvärd? Det är baksidan av den moderna fotbollen.

Vill vi verkligen ha en fotbollskultur där allt är så kommersialiserat att du inte längre vet om tifot du medverkar i stöttar ditt lag, eller ett multinationellt företag? Vill du ha en match där varje spelsekvens sponsras av ett utvalt företag, och där storbildsskärmen inte längre är till för att visa nyttig information, utan bara ytterligare ett sätt att ösa reklam över dig? Det är baksidan av den moderna fotbollen.

Vill vi verkligen ha en fotbollskultur där fotbollsligan är så kåt på pengar att man vill lägga till en extra omgång—utanför det vanliga spelschemat—som kan spelas på en annan kontinent där intresse, men främst av allt pengar, finns för ligan i fråga? Vill vi devalvera hela meningen med ligaspelet, att alla ska möta alla lika många gånger, för lite extra uppmärksamhet? Det är baksidan av den moderna fotbollen.

Den moderna fotbollen är ingen ny modern teknologi eller tanke som sveper över kontinenten. Det är en ny digerdöd som sprids över Europa, smittan har bara inte nått Sverige än. Låt oss se till att den aldrig gör det heller.

Därför blev jag oerhört glad när det i helgen kom uppgifter om att Djurgårdens ordförande Bo Lundquist med lakejer kommer att avstå från omval till sina poster vid nästa årsmöte. Just att Bo kommer kliva av är inte det mest glädjande—även om det alltid varit diskutabelt att en man som är ordförande för en svensk elitförening samtidigt sitter på tunga poster som ordförande i Svensk Elitfotboll och som vice förbundsordförande i SvFF—nej, det mest glädjande är att det är supportrarna som tvingat fram det hela.

Bo Lundquist själv hävdar att supporterklubben Järnkaminerna tvingat fram beslutet med hänsyn till att Bo gått för hårt åt DIF:s "problemsupportrar". Sanningen är snarare Djurgårdens krassa sportsliga resultat i kombination med oförmågan att hantera den ständiga kritik riktad mot Djurgårdens säkerhetsorganisation, uppbyggd av Lundquist, och som varit i blåsväder ett antal gånger med incidenter där vanliga supportrar misshandlats av vakter.

Skulle Blåvitts ledning agera på samma sätt så hoppas jag att det finns tillräckligt starka krafter i våra supporterled som—utan hot och terror—tvingar fram en förnyelse i styrelsen. Men hur ska vi kunna göra det när vår förening blir börsnoterad och köpt? Hur ska vi supportrar som, som klyschan säger, "är föreningen" kunna avsätta en ordförande när vi inte längre har makten? Det är vad den moderna fotbollen är.

Den moderna fotbollen flyttar det reella maktcentrat som från tidernas begynnelse legat hos oss, supportrarna, som brinner för fotbollen och alla de värderingar som följer i dess spår, till en affärsman, som inte brinner för annat än pengar och alla de avsaknader av värderingar som följer i dess spår.

Allt har en gräns och jag skiter fullständigt i alla de titlar IFK skulle ta om det skulle innebära en höjning av biljettpriset med flera hundra procent, förbud mot att stå upp på läktaren, en enväldig ordförande och företagssponsrade tifon. När utvecklingen har gått för långt, när vi hamnar farligt nära gränsen till det som i dag tyvärr inte bara är ett skräckscenario utan även sanning på sina håll, då kommer jag vara evigt tacksam att utvecklingen ännu inte tagit ifrån mig min möjlighet att som supporter sätta ner foten och säga

Nej, det här vill jag inte vara med på!

Rekommenderad läsning:

• Om Sheffield Wednesdays ordförande Dave Allen del 1, 2, 3 och 4
• Om Englands förlorade generation i When Saturday Comes och i DN
• Om försvunnen läktarkultur i The Times
• Om kommersialisering på Youtube, i Columbia Spectator och i DN
• Om Game 39 på Wikipedia
• Om Bo Lundquists avhopp i Aftonbladet och på Fotbollskanalen