Bebbens hörnflagga: Hur Blåvit är du?

BEBBENS HÖRNFLAGGA Idag gör en ny krönikör premiär på BaraBen. Det är inte Bebben, men han skriver framöver under den klassiskt klingande signaturen "Bebbens hörnflagga", med ojämna mellanrum. Dagens kritiska fråga som ställs till tusentals änglafans är: "Hur Blåvit är du?"

Idag tänker jag ventilera mina åsikter kring det blåvita supporterskapet. Jag vill göra det eftersom vårt agerande och vår attityd är avgörande för huruvida IFK Göteborg ska bli den ledande föreningen inom svensk fotboll. Så vitalt är supporterskapet på 2000-talet även om vissa hävdar annat. Vi supportrar kräver alltid 100 % av våra spelare. Men lever vi som vi lär? Rannsaka dig själv genom att ställa följande fråga:

Ger jag 100 % för Blåvitt i alla lägen?

Många av er svarar garanterat ett spontant och bombsäkert JA på den frågan. Jag är inte lika säker på att ni gör detsamma efter att ha läst mina funderingar. Jag vill redan nu i ingressen varna känsliga läsare, i det här fallet nostalgikerna och grupptillhörighetsfetischisterna, eftersom samtliga artiklar har kommersiellt fokus och lägger den personliga tillfredställelsen åt sidan. Istället fokuserar vi på Blåvitts bästa.

Innan vi startar måste vi dock vara överens om en sak. Pengar är inte alltid synonymt med sportslig framgång. Däremot så står mängden pengar, förvaltade på ett BRA sätt i en direkt relation till sportslig framgång. Det kostar ju trots allt mer att värva Niclas Alexandersson än Mattias Gravem och det går naturligtvis åt fler kronor för att scouta Ragnar Sigurdson på Island än vad det gör att spana in Lärje/Angereds mittbackar. Okej?

Nu kör vi.

Närvaro
I livet ställs vi inför en rad olika prioriteringar. En del av livsviktig karaktär. Andra relativt lättsamma. Oavsett vilket så får de konsekvenser. Fotboll eller hockey? Nintendo eller Sega? Teoretisk eller praktisk utbildning? En liknande fundering lär ha poppat upp i tusentals änglars skallar inför hemmamatcherna mot Gefle IF, GIF Sundsvall, Trelleborgs FF och övriga ”skitlag” de senaste säsongerna. Tyvärr har på tok för många (inklusive mig själv) kommit fram till att soffans substitut i form av PPV, TV4, text-tv, GP etc. får stilla den blåvita abstinensen just denna dag. Det kan tyckas vara ett oskyldigt beslut. Men vilka konsekvenser får mitt agerande för IFK Göteborg?

- Uteblivna publikintäkter på 160kr x antalet soffliggare x antalet skitlag
- Försämrat verbalt stöd från läktaren lika många gånger
- Minskat marknadsvärde för IFK Göteborg gentemot partners och exponeringsuppköpare

Men är det ingen som jublar över dessa Blåvittillojala beslut? I vår kommersiella värld finns det alltid vinnare. Tyvärr har de till skillnad från IFK Göteborg inte målsättningen att skapa resurser för ytterligare ett SM guld. Vinnarna heter istället Jan Scherman (TV4), Fabian Bengtsson (SIBA), Jørgen Buhl Rasmussen (Carlsberg) och säkerligen din lokala matbutik som förhoppningsvis har texten ICA på fasaden.

Nu finns det säkerligen några initierade av er som menar att Blåvitt via sitt partnerskap med ICA och som aktör i tv-avtalet är en idkare i den näringskedjan. Det stämmer till viss del. Problemet är att av de sedlar du avvarade IFK Göteborg idag så kommer endast några få ören att landa i Håkan Milds portmonnä på sikt. Det beror på fenomenet mellanhänder.

Bortamatch mer hardcore?
Sen måste jag en gång för alla göra upp med den kategori supportrar som anser att närvaron på bortamatcherna är viktigast. Det är sjukt viktigt att vi syns och stöttar vårt lag överallt. Där är vi överens. Men om det sker på bekostnad av en hemmamatch så är det allt annat än okej. För visst måste det ur ett Blåvitt perspektiv vara fel att prioritera en bortamatch i Borås och pengar till IF Elfsborg framför att gå på Ullevi? Eller är det så att ni värderar er image som ”bortamatchsupportrar” högre än Blåvitts bästa? I så fall är det alarmerande. Ni som bor långväga från Göteborg är förlåtna. Till er som är på alla hemmamatcher och åker på bortamatcherna:

Respekt!

Engagemang
Vi har diskuterat kring vikten av att vara närvarande. Borde vi nöja oss där? Blåvitt har ju vid det här laget fått in några välbehövliga kronor från dig. Aldrig i livet. Av två orsaker. Stödet till spelarna och återigen pengar.

Den enda gång spelarna ser oss på läktarna ordentligt är vid inmarschen. Har de tur så möts de av en välfylld arena och ett mäktigt tifo som sporrar. Tyvärr sker det alltför sällan. Under själva matchen är ett av spelarnas sinnen, nämligen synen, upptaget med att stirra på boll, motståndare och gräsmatta. Kvar att behaga och påverka är då hörseln. Detta innebär att alla ni som sitter tysta och tillbakadragna på era stolar är ickeexisterande. Eller tror ni att spelarna känner ert engagemang via telepati?

Poängen är att med närvaron följer ett ansvar. Du kan ju inte så ett frö och skita i att vattna. Ett gott supporterskap handlar om att ge mer än så. Därför ska alla ni som anser sig vara för ”fina” för att sjunga med i sångerna och vara aktiva på läktarna rannsaka er själva. Är det verkligen så farligt att under 2 timmar, 15 gånger per år lämna det inrutade trygghetsmönstret och släppa fram känslorna? Jag lovar att det inte kommer rasera de 17, 25, eller 44 prickfria och normenliga år som ni har levt. Ni kommer att vara samma tjej, kille, farbror bland era vänner och bekanta även efter matchen. Med en enda skillnad:

Nu vet de att även du har passion och glöd inom dig.

Dresscode blått & vitt
Exakt samma resonemang går att föra på ett annat problem kring den blåvita supporterkulturen, nämligen vår dresscode. Ska det vara så svårt att lägga casual-, slipsnisse-, mainstream- eller hillbilly-modet åt sidan vid ovan nämnda tillfällen och hedra världens två vackraste färger? Efter matchen kan vi alla återgå till våra vanliga, noga utvalda, grupptillhörigheter och skal. Återigen, om delar av vårt kollektiv värderar den personliga imagen högre än Blåvitts bästa, vad är vi då för ett kollektiv?

Kommersiella effekter
Vad har då en engagerad och väldressad supporter för kommersiell effekt för IFK Göteborg? Svaret stavas MERVÄRDE. Om vi lyckas skapa en stämning som är unik för svensk fotboll på en arena som är helt blå och vit så kommer Blåvitt att stå sig stark i konkurrensen. Främst mot primära substitut som PPV, TV4, Canal+ m.m. men även mot sekundära substitut som familjeliv, Frölunda Indians, bio etc. Inget av dessa substitut kan nämligen bjuda på en så mäktig stämning och inramning. Det som sker om vi lyckas med detta är att IFK Göteborgs hemmamatcher får en unik konkurrensfördel som hos många yttrar sig som rysningar och välbefinnande. Hur många tror ni inte har köpt biljetter till Liverpools, Fenerbaches eller Hammarbys matcher under åren bara för att få uppleva stämningen och den visuella upplevelsen? Den dag vi på läktaren skapar magi kommer tabellplacering, väder, antalet annonser etc. vara av mindre betydelse för hur många som kommer på Blåvitts matcher.

Nu till ett litet tankeexperiment. Hur motiverar vi vår frånvaro när Blåvitt lirar hemma? Här är några klassiker:

- Skitlaget x är inte speciellt sexigt att se
- Det blir inget folk
- Ullevi är så tråkigt

Lek med tanken att IFK Göteborg fått däng av det nämnda skitlaget x och spelarna svarar följande på journalisternas frågor om varför det blev förlust:

- Det är svårt att tända till mot motstånd av den här karaktären
- Det är ändå ingen här och tittar
- Den här friidrottsarenan inspirerar inte till bra fotboll

Ytterligare bortförklaringar, men den här gången kring det bristande engagemanget:

- Jag kan inte texterna
- Ingen sjunger där jag står eller sitter

Och så spelarnas motsvarigheter:
- Jag kan inte spelidén
- Det var ingen annan som kämpade

Hur hade vi reagerat? Reaktionerna hos mig personligen kan beskrivas som allt annat än harmoni i själ och sinne. Jag tror att ni hade reagerat likadant. Åter till frågan:

Ger jag 100 % för Blåvitt i alla lägen?

Tack för idag.

//Bebbens hörnflagga