GÄSTKRÖNIKA Idag är det ett välkänt namn som återigen skriver här på Baraben. Än en gång är det Pontus Fredén, även känd som Hulken (@hulkenmini) som delger sina tankar och känslor inför hösten. Har du en text du vill få publicerad här på Baraben? Skicka den då till kontakt[at]baraben.com
Hösten börjar ge sig tillkänna, vinden blåser, kylan börjar så sakta bita sig in på skinnet. Man letar, suktar efter det sista sommartecken och vägrar ta in, inse att det går mot sitt slut. Med en djup suck accepterar man till sist faktum och tar på sig tjocka tröjan, tänder brasor och signalerar genom röksignalerna att vi kapitulerat. Men det är inte en sådan höst vi går mot kamrater, denna höst har vi länge gått och väntat på. Nu är vi äntligen där vi skall vara, högst upp, drivande.
Sommaren var inte vår starkaste period, långt ifrån. Men likt en Tsunami så tog vi ett par steg bakåt för att nu kunna skicka en monstervåg mot höstens prövningar. Vi är vågen tillsammans med spelarna, vi lämnar inget åt slumpen, det är dags att alla steppar upp ett steg till. Allt för många år har den finaste av föreningar fått lämna i sorti, det händer inte i år, det tillåter vi inte. Minsta motgång stirrar vi rätt i synen, höjer oss ett snäpp och kör över för 2015 är vårat år. Tillsammans skuldra mot skuldra och med en arm runt kompisen bildar vi en mur, vi släpper inte varandra, vi strävar mot samma mål. Vi är ostoppbara, i år har vi kraften som saknats i många år, man känner det i luften, vinden har en annan udd. Den sveper runt staden som ett startskott på vad som komma skall, sätter den elektriska stämningen i stadens alla vrår.
Vi känner den allihop, nu är det nära, nu knyter vi handen. Vi skickar redan nu ut varningen till Helsingborg, Borås och till Stockholm, en storm väntar er. Vi kommer se er falla en efter en längs med vägen medans vi trampar på, enda till slutet. Bucklan hör hemma i Göteborg och nu är det dags att hämta hem den och cementera den. Nu har just du ett val, antingen ställer du dig med oss på läktaren och är med på resan eller så stannar du hemma och äventyrar alltihop.
Fråga dig själv om du verkligen har råd att missa ett guld, att inte ha varit med på resan, att inte fått med dig allt i påsen. Släpp allt annat för nu är det på riktigt, nu får du inte svika. Nu kisar du inte längre utan öppnar ögonen och ser utmaningen med spänd blick, med en bestämd blick! Nu kliver du in ett steg mot kompisen, låter fanan vaja högt, stolt, i skyn. Med galna ljudtoppar, mäktiga koreografier och med en hel stads tyngd bakom dig skickar du all din energi ner mot skådeplatsen, mot planen och till det emblem som betyder ALLT. Vi har fått det serverat på ett fat kamrater och med dessa förutsättningar så viker vi inte en tum.
I höst brinner vi, tar oss förbi alla hinder och omfamnar varandra i eufori. Målet är inställt på Götaplatsen, guldpytt och bubbel. Vägen är fortsatt lång, vi kan inte sväva iväg, här och nu skall vi prestera. Om du inte har så är det hög tid att skaffa biljett till återstående matcher, låt oss sätta ribban högt, låt oss flera veckor innan matcherna sälja slut på biljetterna. Skicka en signal till spelarna att vi står bakom er till slutet, vi backar inte, vi rör oss bara framåt. Vi har ALLT i egna händer, vi faller inte på eget grepp, förlust, reträtt, finns inte i vårat ordförråd. Blåvitt får aldrig dö sa Bebben, Blåvitt får aldrig heller bli ett lag i mängden, vi skall vara överst. Bäst, stoltast och högst upp i skyarna. I år fäller vi bara tårar av lycka, det finns ingen annan väg att vandra för vi vet att allt är möjligt i en stad där Änglar bor.
Vi är Blåvitt - Bäst i Sverige
Pontus "Hulken" Fredén
2015/09/06
2015/09/03
Gästkrönika: "Den blåvite syndabocken" reser sig igen
Idag bjuds det på en gästkrönika signerad Mattias Håman. Ämnet är Sebastian Eriksson och hans vikt för Blåvitt. Har du en text du vill få publicerad här på Baraben? Maila den då till konakt[at]baraben.com
Han var uppe på den italienska fotbollsscenen med sitt dåvarande Cagliari, hade tagit en allt fastare plats i klubben och var i samma veva på väg in i ett svenskt landslag. Men sedan fick utlandsresan ett tråkigt slut när en andra korsbandsskada satte stopp för fortsatta framgångar i den italienska klubben. När han därefter vände hem till sitt tidigare IFK Göteborg var det för att bli pådrivaren som skulle leda laget till det efterlängtade SM-guldet.
Och visst började den här säsongen bra för Sebastian Eriksson, som direkt fick en plats i startelvan och tog på sig rollen som den där pådrivaren vi alla vet att han kan vara, men situationen som sådan här och nu har mynnat ut i en plats på avbytarbänken efter danske Mads Albaeks framfart. Därefter har han beskrivit sig själv som syndabock efter en mindre lyckad sista tid. Den blåvite syndabocken.
När Sebastian Erikssons fotbollsresa så här långt sammanfattas så går det att se ett mönster av en berg-och-dalbaneliknande kurva i fotbollsutvecklingen. När han på senare tid förpassats till avbytarbänken så finns det säkerligen supportrar som undrar var Sebastian Eriksson står rent fotbollsmässigt och hur han ska ta tillbaka den plats som var hans egen för bara en tid sedan? För mig kommer Sebastian spela en viktig roll när Allsvenskan så småningom ska summeras. Den här spelaren är nämligen ämnad att leda IFK Göteborg mot nya höjder.
”Det här är vad jag önskat och drömt om. Tiden sedan jag kom tillbaka har överträffat mina förväntningar. Jag trodde ärligt talat inte vi skulle få ihop truppen och laget så snabbt med tanke på alla nya spelare. Även för egen del och efter mina långa skadefrånvaro har det fungerat bättre än jag trodde. Sedan finns det mer att ta av för mig.”
Orden är Sebastian Erikssons. Han hade inom en närliggande period skrivit på ett treårsavtal med IFK Göteborg, som han dessförinnan var utlånad till från italienska Cagliari. Laget från Göteborg gick som tåget i Allsvenskan, ledde serien med två poäng före Elfsborg - och Sebastian Eriksson hade fått en flygande start i sin nygamla klubb. Han dominerade flera gånger mittfältet tillsammans med Gustav Svensson, som han hade bakom sig i en mer defensiv roll. Efter en sammantaget tyngre tid i Italien var det här på sätt och vis en personlig revansch som alla blåvita hade hoppats på att få se från hemvändaren. Den här spelaren andades IFK Göteborg, agerade som en ledare på mittfältet och visade upp en sådan där härlig passion för sitt lag som både supportrar och ledare sätter stort värde på. Alla applåder till supportrarna inför hörnsparkar, passionen gentemot fotbollen, den galna målgesten mot BK Häcken efter straffsparken och alla uttalanden om IFK Göteborg i media visar att hjärtat för klubben finns där. Det föreligger en välvilja att klubben alltid ska må bra sportsligt.
Att den här killen har krav har blivit tydligt efter uttalanden i media – krav på främst sig själv men förmodligen även på omgivningen. I en intervju nyligen blev det uppenbart när han talade om sin svagare sista del av pågående säsong. För honom själv var det inte bara en formsvacka som de flesta spelare mer eller mindre går igenom. Sebastian Eriksson klandrade sig själv hårdare än någon annan, men förklarade samtidigt att viljan hela tiden finns för att hitta tillbaka till formen.
”Jag känner mig ju som en syndabock. Men det är nya matcher hela tiden och jag vet vad jag kan och vart jag vill någonstans. Det kommer ta lite tid i höst men jag ska göra så gott jag kan för att hitta tillbaka. Det vet jag att jag kommer göra.”
Av uttalandet att döma så finns det en inställning som handlar om att leverera för IFK Göteborg och förbättra sin egen prestation. Klubben har för övrigt varit ambitiös den senaste tiden på spelarmarknaden. En spelare som värvats in är danske Mads Albaek, som direkt tagit en plats på mittfältet och på så vis förpassat Sebastian Eriksson till bänken. Därmed har formkurvan tagit en skjuts nedåt istället för uppåt, men inget ont som inte har något gott med sig. Uttrycket stämmer även in på situationen med Sebastian Eriksson i och med den ökade konkurrenssituation som numera är ett faktum på det centrala mittfältet.
Styrka för mig är att kunna studsa tillbaka efter varje nederlag, att alltid vilja göra bättre ifrån sig och acceptera situationen som den är. Efter sin andra korsbandsskada så upplevde förmodligen Eriksson tillvaron som fotbollsspelare som jobbig och pressande, men ett speciellt uttalande tyder på att det finns en mental styrka som kan tillämpas för att kämpa sig tillbaka från den här typen av besvikelser. Det var efter den andra korsbandsskadan som Eriksson pratade om sina framtida planer med fotbollen.
”Jag vet att det går att ta sig tillbaka, jag har gjort det en gång tidigare, men jag behöver lite tid för att komma i form och det vet jag att jag kommer få hemma med Blåvitt.”
Visst är det en mindre rolig situation att ha drabbats av två korsbandsskador, fått se sin utlandssejour för den här gången passera och numera sin mittfältsposition i IFK Göteborg ha blivit övertagen av andra förmågor – men det här är samtidigt en stor möjlighet för Sebastian Eriksson att visa moral och klass. Blåvitt kommer att behöva den här typen av pådrivare när säsongen går in i sitt slutskede. Blåvitt kommer även behöva den kvalitén han förfogar över som fotbollsspelare.
Speltiden har förvisso minskat den senaste tiden, formkurvan pekat nedåt och besvikelserna blivit fler och fler - men är det någonting han har bemästrat så här långt under karriären så är det just att studsa tillbaka efter varje motgång.
Sebastian Eriksson behövs i IFK Göteborg med sitt driv, sitt engagemang och sitt klappande hjärta för Blåvitt. I dagens fotboll betyder passionen för den egna klubben väldigt mycket. Därför är ett sådant målfirande som i matchen mot Häcken en viktig ingrediens för att IFK Göteborg ska fortsatta sin resa under hösten och bärga ett eventuellt Allsvenskt guld.
Själv vill jag minnas tillbaka till ytterligare ett uttalande efter den andra korsbandsskadan som kan tolkas som en bestämd och självsäker inställning.
”Jag ska fan tillbaka. Jag ska spela fotboll tio år ytterligare. Jag ska tillbaka till landslaget också.”
Och visst kan Sebastian Eriksson ta sig tillbaka till den blåvita startelvan även om konkurrensen hårdnat. Det finns alla möjligheter för hemvändaren från Cagliari att leda sitt IFK Göteborg till ett allsvenskt guld genom sin brinnande spelstil, goda kvalitéer på planen - och en passion som symboliserar en spelare fostrad i IFK Göteborg.
Om ett sådant här scenario i praktiken blir till verklighet skulle ordvalet ”syndabock” helt plötslig kännas så felaktigt för att beskriva Sebastian Eriksson som fotbollsspelare, även om det visserligen bara är han själv som uttryckt det så. I själva verket kan han istället spela en stor roll när Allsvenskan summeras senare i höst.
För Sebastian Eriksson är ämnad att leda IFK Göteborg mot nya framgångar. Men först behöver han visa att det faktiskt ligger någon sanning i uttrycket ”form är tillfällig, klass är permanent”.
Källor: Fotbollskanalen, Expressen, Aftonbladet.
/Mattias Håman
Han var uppe på den italienska fotbollsscenen med sitt dåvarande Cagliari, hade tagit en allt fastare plats i klubben och var i samma veva på väg in i ett svenskt landslag. Men sedan fick utlandsresan ett tråkigt slut när en andra korsbandsskada satte stopp för fortsatta framgångar i den italienska klubben. När han därefter vände hem till sitt tidigare IFK Göteborg var det för att bli pådrivaren som skulle leda laget till det efterlängtade SM-guldet.
Och visst började den här säsongen bra för Sebastian Eriksson, som direkt fick en plats i startelvan och tog på sig rollen som den där pådrivaren vi alla vet att han kan vara, men situationen som sådan här och nu har mynnat ut i en plats på avbytarbänken efter danske Mads Albaeks framfart. Därefter har han beskrivit sig själv som syndabock efter en mindre lyckad sista tid. Den blåvite syndabocken.
När Sebastian Erikssons fotbollsresa så här långt sammanfattas så går det att se ett mönster av en berg-och-dalbaneliknande kurva i fotbollsutvecklingen. När han på senare tid förpassats till avbytarbänken så finns det säkerligen supportrar som undrar var Sebastian Eriksson står rent fotbollsmässigt och hur han ska ta tillbaka den plats som var hans egen för bara en tid sedan? För mig kommer Sebastian spela en viktig roll när Allsvenskan så småningom ska summeras. Den här spelaren är nämligen ämnad att leda IFK Göteborg mot nya höjder.
”Det här är vad jag önskat och drömt om. Tiden sedan jag kom tillbaka har överträffat mina förväntningar. Jag trodde ärligt talat inte vi skulle få ihop truppen och laget så snabbt med tanke på alla nya spelare. Även för egen del och efter mina långa skadefrånvaro har det fungerat bättre än jag trodde. Sedan finns det mer att ta av för mig.”
Orden är Sebastian Erikssons. Han hade inom en närliggande period skrivit på ett treårsavtal med IFK Göteborg, som han dessförinnan var utlånad till från italienska Cagliari. Laget från Göteborg gick som tåget i Allsvenskan, ledde serien med två poäng före Elfsborg - och Sebastian Eriksson hade fått en flygande start i sin nygamla klubb. Han dominerade flera gånger mittfältet tillsammans med Gustav Svensson, som han hade bakom sig i en mer defensiv roll. Efter en sammantaget tyngre tid i Italien var det här på sätt och vis en personlig revansch som alla blåvita hade hoppats på att få se från hemvändaren. Den här spelaren andades IFK Göteborg, agerade som en ledare på mittfältet och visade upp en sådan där härlig passion för sitt lag som både supportrar och ledare sätter stort värde på. Alla applåder till supportrarna inför hörnsparkar, passionen gentemot fotbollen, den galna målgesten mot BK Häcken efter straffsparken och alla uttalanden om IFK Göteborg i media visar att hjärtat för klubben finns där. Det föreligger en välvilja att klubben alltid ska må bra sportsligt.
Att den här killen har krav har blivit tydligt efter uttalanden i media – krav på främst sig själv men förmodligen även på omgivningen. I en intervju nyligen blev det uppenbart när han talade om sin svagare sista del av pågående säsong. För honom själv var det inte bara en formsvacka som de flesta spelare mer eller mindre går igenom. Sebastian Eriksson klandrade sig själv hårdare än någon annan, men förklarade samtidigt att viljan hela tiden finns för att hitta tillbaka till formen.
”Jag känner mig ju som en syndabock. Men det är nya matcher hela tiden och jag vet vad jag kan och vart jag vill någonstans. Det kommer ta lite tid i höst men jag ska göra så gott jag kan för att hitta tillbaka. Det vet jag att jag kommer göra.”
Av uttalandet att döma så finns det en inställning som handlar om att leverera för IFK Göteborg och förbättra sin egen prestation. Klubben har för övrigt varit ambitiös den senaste tiden på spelarmarknaden. En spelare som värvats in är danske Mads Albaek, som direkt tagit en plats på mittfältet och på så vis förpassat Sebastian Eriksson till bänken. Därmed har formkurvan tagit en skjuts nedåt istället för uppåt, men inget ont som inte har något gott med sig. Uttrycket stämmer även in på situationen med Sebastian Eriksson i och med den ökade konkurrenssituation som numera är ett faktum på det centrala mittfältet.
Styrka för mig är att kunna studsa tillbaka efter varje nederlag, att alltid vilja göra bättre ifrån sig och acceptera situationen som den är. Efter sin andra korsbandsskada så upplevde förmodligen Eriksson tillvaron som fotbollsspelare som jobbig och pressande, men ett speciellt uttalande tyder på att det finns en mental styrka som kan tillämpas för att kämpa sig tillbaka från den här typen av besvikelser. Det var efter den andra korsbandsskadan som Eriksson pratade om sina framtida planer med fotbollen.
”Jag vet att det går att ta sig tillbaka, jag har gjort det en gång tidigare, men jag behöver lite tid för att komma i form och det vet jag att jag kommer få hemma med Blåvitt.”
Visst är det en mindre rolig situation att ha drabbats av två korsbandsskador, fått se sin utlandssejour för den här gången passera och numera sin mittfältsposition i IFK Göteborg ha blivit övertagen av andra förmågor – men det här är samtidigt en stor möjlighet för Sebastian Eriksson att visa moral och klass. Blåvitt kommer att behöva den här typen av pådrivare när säsongen går in i sitt slutskede. Blåvitt kommer även behöva den kvalitén han förfogar över som fotbollsspelare.
Speltiden har förvisso minskat den senaste tiden, formkurvan pekat nedåt och besvikelserna blivit fler och fler - men är det någonting han har bemästrat så här långt under karriären så är det just att studsa tillbaka efter varje motgång.
Sebastian Eriksson behövs i IFK Göteborg med sitt driv, sitt engagemang och sitt klappande hjärta för Blåvitt. I dagens fotboll betyder passionen för den egna klubben väldigt mycket. Därför är ett sådant målfirande som i matchen mot Häcken en viktig ingrediens för att IFK Göteborg ska fortsatta sin resa under hösten och bärga ett eventuellt Allsvenskt guld.
Själv vill jag minnas tillbaka till ytterligare ett uttalande efter den andra korsbandsskadan som kan tolkas som en bestämd och självsäker inställning.
”Jag ska fan tillbaka. Jag ska spela fotboll tio år ytterligare. Jag ska tillbaka till landslaget också.”
Och visst kan Sebastian Eriksson ta sig tillbaka till den blåvita startelvan även om konkurrensen hårdnat. Det finns alla möjligheter för hemvändaren från Cagliari att leda sitt IFK Göteborg till ett allsvenskt guld genom sin brinnande spelstil, goda kvalitéer på planen - och en passion som symboliserar en spelare fostrad i IFK Göteborg.
Om ett sådant här scenario i praktiken blir till verklighet skulle ordvalet ”syndabock” helt plötslig kännas så felaktigt för att beskriva Sebastian Eriksson som fotbollsspelare, även om det visserligen bara är han själv som uttryckt det så. I själva verket kan han istället spela en stor roll när Allsvenskan summeras senare i höst.
För Sebastian Eriksson är ämnad att leda IFK Göteborg mot nya framgångar. Men först behöver han visa att det faktiskt ligger någon sanning i uttrycket ”form är tillfällig, klass är permanent”.
Källor: Fotbollskanalen, Expressen, Aftonbladet.
/Mattias Håman
2015/09/02
Snabba gästtankar
Idag vill signaturen Figaro (@figaroIFK) dela med sig av några av sina tankar kring Blåvitt just nu. Har du en text du vill dela med dig av? Skicka den i så fall till kontakt[at]baraben.com så kan du få din text publicerad här på Baraben
… I #BBpodd fick vi höra att DJ Alessi gillar Juventus, det var tur att inte Beppe Marotta kände till det eftersom DJ Alessi hade petat gamle Evra i en 3-5-2 uppställning varje dag i veckan…
… Rognes skada, FAN, tråkigt för oss supportrar och laget men framförallt tråkigt för Ronken själv som torde kommit med i nästa landslagsuttagning...
… Matchen mot AIK är spikad till den 26 oktober, vad bra tänker du som kan boka biljett. Märk att detta är en måndag vilket gör att ett bortafölje förmodligen inte blir lika stort som om matchen spelades söndagen den 25e. Uppmanar därför alla änglar att artigt be om ledigt den dagen så vi tillsammans kan se blåvitt ta tre poäng på kompisvallen i guldstridens näst sista omgång!
… Zalo valde Blåvitt före FC Köpenhamn, bra val! ... IFK har alltså inte förlorat en match med Hjalle i startelvan…
… Prosper avgjorde mot HIF i U21 i måndags, trevligt…
... Emil och Gurra blev uttagna i DN-elvan Omgång 22, omgångens lirare blev sonen från Örkelljunga…
… TyrannosaurusRieks fortsätter skapa poäng, 8 mål och 3 assist, totalt 11p…
… Interna skytteligan – Allsvenska mål, Rieks (8), Boman (5), Ankersen (4), Salomonsson (3), Engvall och Eriksson(2). Aleesami, Bjärsmyr, Pettersson, Riski, Rogne, Svensson (1) Slutsats? Många målskyttar är bra för den rådande guldstriden, notera även att 9 mål producerats från vänsterkanten och 7 från högerkanten vilket är riktigt starkt. Lägg till Vibes (6) mål så har forwardarna producerat 14 mål…
… Alvbåge (tillsammans med försvaret) har 13 nollor(!!!) alltså mer än 59% av årets matcher. Närmst kommer Kamraterna från Norrköping med 8…
… #Karavanen kan vara den bästa idén på länge…
… Av 8 kvarstående matcher är 3 st så kallade 6poängsmatcher, Elfsborg, Djurgården, AIK i dagens läge…
… Andra 6poängsmatcher som spelas är DIF-MFF, Norrköping-DIF, AIK-MFF, IFE-Norrk, MFF-Norrköping…
… Mittbackskris? Tom och Hjalle, punkt. Skämt åsido så finns spelarmaterialet i truppen, även om det blir lite tunt. Gurra, Tom och Hjalle, Bjärs kanske kommer till HIF och Dyrestam kanske plockas hem, mitten fylls upp av Seb och Mäds där Sabah och MSD skulle kunna gå in och stötta, Billy och Kasim kan fylla på kanterna…
… I #BBpodd fick vi höra att DJ Alessi gillar Juventus, det var tur att inte Beppe Marotta kände till det eftersom DJ Alessi hade petat gamle Evra i en 3-5-2 uppställning varje dag i veckan…
… Rognes skada, FAN, tråkigt för oss supportrar och laget men framförallt tråkigt för Ronken själv som torde kommit med i nästa landslagsuttagning...
… Matchen mot AIK är spikad till den 26 oktober, vad bra tänker du som kan boka biljett. Märk att detta är en måndag vilket gör att ett bortafölje förmodligen inte blir lika stort som om matchen spelades söndagen den 25e. Uppmanar därför alla änglar att artigt be om ledigt den dagen så vi tillsammans kan se blåvitt ta tre poäng på kompisvallen i guldstridens näst sista omgång!
… Zalo valde Blåvitt före FC Köpenhamn, bra val! ... IFK har alltså inte förlorat en match med Hjalle i startelvan…
… Prosper avgjorde mot HIF i U21 i måndags, trevligt…
... Emil och Gurra blev uttagna i DN-elvan Omgång 22, omgångens lirare blev sonen från Örkelljunga…
… TyrannosaurusRieks fortsätter skapa poäng, 8 mål och 3 assist, totalt 11p…
… Interna skytteligan – Allsvenska mål, Rieks (8), Boman (5), Ankersen (4), Salomonsson (3), Engvall och Eriksson(2). Aleesami, Bjärsmyr, Pettersson, Riski, Rogne, Svensson (1) Slutsats? Många målskyttar är bra för den rådande guldstriden, notera även att 9 mål producerats från vänsterkanten och 7 från högerkanten vilket är riktigt starkt. Lägg till Vibes (6) mål så har forwardarna producerat 14 mål…
… Alvbåge (tillsammans med försvaret) har 13 nollor(!!!) alltså mer än 59% av årets matcher. Närmst kommer Kamraterna från Norrköping med 8…
… #Karavanen kan vara den bästa idén på länge…
… Av 8 kvarstående matcher är 3 st så kallade 6poängsmatcher, Elfsborg, Djurgården, AIK i dagens läge…
… Andra 6poängsmatcher som spelas är DIF-MFF, Norrköping-DIF, AIK-MFF, IFE-Norrk, MFF-Norrköping…
… Mittbackskris? Tom och Hjalle, punkt. Skämt åsido så finns spelarmaterialet i truppen, även om det blir lite tunt. Gurra, Tom och Hjalle, Bjärs kanske kommer till HIF och Dyrestam kanske plockas hem, mitten fylls upp av Seb och Mäds där Sabah och MSD skulle kunna gå in och stötta, Billy och Kasim kan fylla på kanterna…
2015/08/29
Slöserieks med kapacitet?
KRÖNIKA. När Mikael Boman brötade in det osannolikt viktiga, sköna, fantastiska, och vackra 0-1-målet på Kopparvallen svävade de blåvita Änglarna på molnen, igen. Hoppet växte sig starkare, och vad som höll på att bli ”matchen då vi insåg att vi inte har vad som krävs för att vinna guld” blev, ”matchen då vi insåg att såhär mycket flyt har man bara ett år som senare visar sig bli ett guldår”. Åtminstone var det min känsla. Att i så många matcher misslyckas med att komma upp i ens godkänd kapacitet för att sedan avgöra under de sista fem minuterna, det händer bara inte, inte för ett lag som slutar 3:a, i alla fall. Jag är inte synsk, jag är sällan pessimistisk och jag är en medioker tippare. Men jag kan inte se IFK Göteborg sluta på någon annan plats än den översta i årets Allsvenska. Det känns inte rimligt. Så, jag inleder en krönika med att sätta en rubrik som tyder på oro, för att sedan ”tokslåfast” att vi kommer att vinna Sm-guld. Dags att reda ut ett och annat!
Den efterlängtade trofén, kommer den hem i år? Inget/ingen
har varit så saknad, någon gång, någonstans som Lennart Johanssons pokal är i
Kamratgårdens prisskåp. Som sagt tror jag att 2015 är året då pokalen återvänder
till sin trygga punkt, det ställe där den spenderat större delar av sitt liv –
Göteborg. Om så blir fallet kommer en känsla att infinna sig hos mig och många
andra, samma känsla som jag tror att många av oss blåvita känt flera gånger
under säsongen. Eufori eller extas eller vad fan, den grejen. I händelse av ett
Sm-guld tror jag vi känner samma sak som efter en blytung trepoängare, fast
etthundrafemtiofem gånger starkare. Man är glad, enbart glad. Kanske det
gladaste man någonsin varit. Men efter, säg en månad kan det tänkas att något
kommer att hända. Sannolikt samma sak som händer hos en brinnande supporter med
ett intresse för spelet fotboll efter en ”sketseger” av typen ”Bajen away” efter
kanske en vecka, eller ett par dagar. Man börjar tänka, tankar i stil med ”Vad
fan hade hänt om marginalerna inte varit på vår sida?”
Jag har flera gånger efter sommaren börjat på krönikor som handlar om marginaler, varje gång jag har gjort det har Blåvitt dock, i nästkommande match krossat sitt motstånd och tillika mitt resonemang. Trots detta har jag inte kunnat släppa dessa tankar. Jag tänkte därför att jag kunde ”zooma ut” och resonera kring kommande säsonger. För hur mycket jag än vill ha kortsiktiga resultat så vill jag framförallt ha ett IFK Göteborg som är att räkna med på nationell, och på sikt även internationell nivå, år efter år. Och utifrån den drömmen är jag oroad.
Jag har flera gånger efter sommaren börjat på krönikor som handlar om marginaler, varje gång jag har gjort det har Blåvitt dock, i nästkommande match krossat sitt motstånd och tillika mitt resonemang. Trots detta har jag inte kunnat släppa dessa tankar. Jag tänkte därför att jag kunde ”zooma ut” och resonera kring kommande säsonger. För hur mycket jag än vill ha kortsiktiga resultat så vill jag framförallt ha ett IFK Göteborg som är att räkna med på nationell, och på sikt även internationell nivå, år efter år. Och utifrån den drömmen är jag oroad.
Jag påstår att bortsett från de sjukligt lyckosamma
resultaten under framförallt våren har säsongen varit långt ifrån fantastisk.
Det finns en sådan osannolik stor mängd fotbollsskicklighet i vår trupp att jag
inte kan låta bli att tycka att vi borde kunna få ut mer – spelmässigt. För
skojs skull tänkte jag resonera kring lite förändringar i laget som jag tror
skulle öka kvaliteten. Här är jag medveten om att jag sätter mig på väldigt
höga hästar. Att försöka ”överträffa” en av landets tyngsta elittränare när mina
egna tränarmeriter inte sträcker sig utanför Football manager, det är nästan
fräckt. Anledningen till att jag ändå tänker göra det är att jag tycker att det
är ännu värre att framföra kritik utan att själv ha en tanke på hur man tror(!) att
det skulle kunna bli bättre.
I grund och botten tycker jag, som rubriken antyder att det handlar om en formstark dansk, som i dagsläget huserar på vänsterflanken. Jag vill se Sören i en offensiv innermittfältsroll! Detta tror jag skulle få ut mer kvalitet av: Albaek som skulle få mindre press på sig när det handlar om kreativitet centralt i banan. Högerfotade Ankersen som i detta scenario skulle spela på vänsterkanten och istället för att gå på utsida, utmana inåt i banan, där målet ju finns. Riski som jag skulle vilja se till höger på mittfältet. Hans speed skulle komma till ännu större nytta och hans, vad det verkar något begränsade bolltouch skulle inte längre vara ett bekymmer då jag tänker att han och Emil skulle ha ett enkelt, men överjävligt snabbt samarbete.
Den av Engvall och Boman som spelar i forwardsrollen. Detta skulle ge dem båda möjligheten att i större utsträckning göra vad de är bra på. Engvall skulle likt Albaek bli avlastad centralt när det gäller kreativitet, han skulle inte behöva ”hämta boll” lika ofta och således bli svårare att läsa. Han skulle kunna ha en högre utgångsposition, gå mer i djupled, utmana ”sistabackar” och komma till fler avslut – det jag hävdar att han är bäst på. Boman skulle kunna strunta i att vara ett alternativ på fötterna, i uppspelen. Där är han, precis som andra blåvita tyckare varit inne på nyligen, ganska oanvändbar. Boman ska så många minuter av matchen ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål. Boman skulle kunna ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål oftare med skicklige Rieks strax bakom sig. Sist men inte minst påstår jag att Sören själv skulle få ut mer av sitt fotbollskunnande i en central roll. Han har varit som bäst när han förflyttat sig inåt från sin vänsterkant. Därför ser jag ingen nackdel med att låta honom utgå från mitten. Alltså, min drömelva med nuvarande spelartrupp:
I grund och botten tycker jag, som rubriken antyder att det handlar om en formstark dansk, som i dagsläget huserar på vänsterflanken. Jag vill se Sören i en offensiv innermittfältsroll! Detta tror jag skulle få ut mer kvalitet av: Albaek som skulle få mindre press på sig när det handlar om kreativitet centralt i banan. Högerfotade Ankersen som i detta scenario skulle spela på vänsterkanten och istället för att gå på utsida, utmana inåt i banan, där målet ju finns. Riski som jag skulle vilja se till höger på mittfältet. Hans speed skulle komma till ännu större nytta och hans, vad det verkar något begränsade bolltouch skulle inte längre vara ett bekymmer då jag tänker att han och Emil skulle ha ett enkelt, men överjävligt snabbt samarbete.
Den av Engvall och Boman som spelar i forwardsrollen. Detta skulle ge dem båda möjligheten att i större utsträckning göra vad de är bra på. Engvall skulle likt Albaek bli avlastad centralt när det gäller kreativitet, han skulle inte behöva ”hämta boll” lika ofta och således bli svårare att läsa. Han skulle kunna ha en högre utgångsposition, gå mer i djupled, utmana ”sistabackar” och komma till fler avslut – det jag hävdar att han är bäst på. Boman skulle kunna strunta i att vara ett alternativ på fötterna, i uppspelen. Där är han, precis som andra blåvita tyckare varit inne på nyligen, ganska oanvändbar. Boman ska så många minuter av matchen ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål. Boman skulle kunna ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål oftare med skicklige Rieks strax bakom sig. Sist men inte minst påstår jag att Sören själv skulle få ut mer av sitt fotbollskunnande i en central roll. Han har varit som bäst när han förflyttat sig inåt från sin vänsterkant. Därför ser jag ingen nackdel med att låta honom utgå från mitten. Alltså, min drömelva med nuvarande spelartrupp:
Alvbåge,
Emil, Bjärs, Rogne, Aleesami
Gustav, Mads
Riski, Rieks, Ankersen
Engvall.
Detta är skrivet för att jag hoppas på framgång för Blåvitt i
många år framöver. För att jag av hela mitt hjärta älskar föreningen. Jag
använder denna plattform för att uttrycka åsikter som rör klubben i mitt
hjärta, därför att det är saker som starkt berör mig. Det är viktigt för mig
att låta veta att jag förstår att mina tankar och funderingar inte är ett dugg
mer värda en dina. Om du inte har ett lika tydligt ställe att tycka till på, så
kommentera på bloggar, Twittra, skriv Facebookinlägg, maila Mats Gren,
Kommentera på Trendpattras Instagram. Inget går upp mot känslan av att vara en
del av en Blåvit familj som berör.
Tillsammans är vi IFK Göteborg, Tillsammans går vi mot
Sm-guld. Tillsammans ska vi återerövra Europa. Allt är möjligt, så länge vi
står där på läktaren!
Kamratliga hälsningar!
2015/08/24
2015/08/17
2015/08/16
Matchtankar - häcken hemma, 16/8 (4-0)
ANALYS. I vanlig ordning är det inte det lättaste att vet var man ska börja att dissekera en match mot världens näst mest roligt spelande lag. Med charmören Sörens makalösa hattrick? Aleesamis formidabla insats (återigen)? Jasmin Sudics knallröda mordförsök? Jörgen med J's smått otippade startelva? Nej, jag väljer att foka på överste Grens senaste förvärv, Mads Winther Albaek. Halebale. Inte ska det i vanlig ordning dras för stora växlar på en debutmatch, på en spelares första minuter i den vackraste av tröjor. Men, det går verkligen inte att inte imponeras av precis de attribut som saknats i blåvitt, egentligen ända sedan May eller Farneruds dagar, Offensivt mittfältsspel. Känslig passningsfot. Smartness. Lugn. Metodik. Crossbollar och en jävla förmåga att vara spelbar, vilja ha boll, vilja transportera boll framåt vid läge och med hårdhet och precision.
Nu ska vi inte heller förglömma helt att ytorna som bjöds efter deras utvisning bidrog till detta, men ändå. Mittfältskvalitén gick att ta på redan under första tio/femton där det inte var något snack om hur denna matchen skulle utvecklas. Ett riktigt gött hemmaspel, utan respekt (för världens näst bästa och roligast spelande lag) och med ett tempo som visade vilka som ledde serien, även innan matchen. Nu borde det komma något negativt från undertecknads tangentbord, åtminstone om allt vore som vanligt. Men, idag är ingenting som vanligt.
Givetvis borde siffrorna kanske skrivits mer än ett noll efter första med tanke på just ovan nämnda spelövertag och klasskillnad, likaså med deras utvisning i aktning. Samtidigt, det kändes inte som att det skulle bli särdeles oroligt, även om domaren hittade jättemånga mer minuter på övertiden och deras pajasgubbe Paulinwho (som nu borde veta vem Rogne är) med kompani på något vänster lyckades pricka översidan av ribban, och dessutom få tiden till att slå den efterföljande hörnan.
I andra maldes det på och redan efter någon minut ledde ett anfall längs högerkanten till en farlighet. Mer skulle det bli. Matchens man Sören, som blandar superkvalitet med rätt märkliga ingripanden (åtminstone några under varje match) gör så mycket rätt när han går in i banan och är spelbar, och dessutom fyller på i anfallen fick hänga in både tvåan och trean tämligen enkelt efter ruskigt bra förarbeten av Emil och Aleesami. Dessa ytterbackar! Hajtand som dessutom hänger fyran "med fel fot" i ett makalöst fint anfall. Det fina i alla målen är ju samtidigt att det är såpass många spelare som är inblandade i själva transporten av boll fram till mål. Engvall, som såg rätt missnöjd ut när han byttes ut, gjorde det mesta rätt i dagens match, förutom mål. Likaså Riski, inte speciellt många meter över havet, visar att han är ett bra tillskott till truppen.
Jag vet inte riktigt hur mycket mer man kan och bör analysera det hela egentligen. 10-0 på de två senaste allsvenska matcherna hemma borgar för att vi lär få se många roliga fajter på GU framöver. Vågar du stå utan biljett till Gefle? Kalmar? Dags att börja boka upp kalendern om detta inte är gjort. Med ett "påfnyttfött" innermittfält (hur ska Jörgen med J formera nästa allsvenska match mot åtvid?), en Sören som går på vatten, Hajtand som är överallt (hemjobbet i slutskedet av matchen, från offensivt straffområde är inget annat än KLASS!) eller en Alvbåge som borstat av sig pissmålen borta i Portugal. Det blir en rolig höst kamrater. Det blir det. Allt i egna händer. Nu kör vi som fan.
Några korta from matchen då:
+ Sören. Tre mål är respekt. Sören "i den friare rollen" in i banan är fröjd.
+ Aleesami. Så jävla rysligt bra. I den förfärliga jävla näringskedjan blir man skraj över att något jävla "storlag" ska komma och rabarba allsvenskans bästa förvärv denna säsongen.
+ Määäääds. Lugnet. Foten. Crossarna. Om det här är "lägstanivån" i ett nytt lag med nya gubbar. Då blir det kul det här.
+ Hjalmar. Köng.
+ Emil. Titan.
+ Tom. Gör en fin match idag. Visar att han inte är nöjd med att sitta bänk och hoppa in.
+ Billy! Debut! Så jävla sköj att han äntligen får lira. Visar ingen som helst respekt. Går för målet på frisparken!
+ Resten av gänget. Ingen som faller ur ramen. Alla gör jobbet idag. Underbart att se. Tunneln på Rogne har aldrig hänt.
- Onödigt att wajna om domarinsats en dag som denna, men hur kan det inte bli straff när Riski görs ner av deras målvakt?
- Tråkigt att behöva skriva det, men var det inte rätt mumligt och trött bland oss på KB idag? Vi kan alla bättre!
Dags att skita i alla jävla armbågar från Jöns och hans fjantar i söder, wajn om billiga ellosstraffar, peking som lurar där bakom, Faltsetas eller "äckligt stabila ajk". Det är vi som ska göra det.
Och, som nämndes i senaste #BBpodd, spela U-laget i veckans cupmatch.
Nu ska vi inte heller förglömma helt att ytorna som bjöds efter deras utvisning bidrog till detta, men ändå. Mittfältskvalitén gick att ta på redan under första tio/femton där det inte var något snack om hur denna matchen skulle utvecklas. Ett riktigt gött hemmaspel, utan respekt (för världens näst bästa och roligast spelande lag) och med ett tempo som visade vilka som ledde serien, även innan matchen. Nu borde det komma något negativt från undertecknads tangentbord, åtminstone om allt vore som vanligt. Men, idag är ingenting som vanligt.
Givetvis borde siffrorna kanske skrivits mer än ett noll efter första med tanke på just ovan nämnda spelövertag och klasskillnad, likaså med deras utvisning i aktning. Samtidigt, det kändes inte som att det skulle bli särdeles oroligt, även om domaren hittade jättemånga mer minuter på övertiden och deras pajasgubbe Paulinwho (som nu borde veta vem Rogne är) med kompani på något vänster lyckades pricka översidan av ribban, och dessutom få tiden till att slå den efterföljande hörnan.
I andra maldes det på och redan efter någon minut ledde ett anfall längs högerkanten till en farlighet. Mer skulle det bli. Matchens man Sören, som blandar superkvalitet med rätt märkliga ingripanden (åtminstone några under varje match) gör så mycket rätt när han går in i banan och är spelbar, och dessutom fyller på i anfallen fick hänga in både tvåan och trean tämligen enkelt efter ruskigt bra förarbeten av Emil och Aleesami. Dessa ytterbackar! Hajtand som dessutom hänger fyran "med fel fot" i ett makalöst fint anfall. Det fina i alla målen är ju samtidigt att det är såpass många spelare som är inblandade i själva transporten av boll fram till mål. Engvall, som såg rätt missnöjd ut när han byttes ut, gjorde det mesta rätt i dagens match, förutom mål. Likaså Riski, inte speciellt många meter över havet, visar att han är ett bra tillskott till truppen.
Jag vet inte riktigt hur mycket mer man kan och bör analysera det hela egentligen. 10-0 på de två senaste allsvenska matcherna hemma borgar för att vi lär få se många roliga fajter på GU framöver. Vågar du stå utan biljett till Gefle? Kalmar? Dags att börja boka upp kalendern om detta inte är gjort. Med ett "påfnyttfött" innermittfält (hur ska Jörgen med J formera nästa allsvenska match mot åtvid?), en Sören som går på vatten, Hajtand som är överallt (hemjobbet i slutskedet av matchen, från offensivt straffområde är inget annat än KLASS!) eller en Alvbåge som borstat av sig pissmålen borta i Portugal. Det blir en rolig höst kamrater. Det blir det. Allt i egna händer. Nu kör vi som fan.
Några korta from matchen då:
+ Sören. Tre mål är respekt. Sören "i den friare rollen" in i banan är fröjd.
+ Aleesami. Så jävla rysligt bra. I den förfärliga jävla näringskedjan blir man skraj över att något jävla "storlag" ska komma och rabarba allsvenskans bästa förvärv denna säsongen.
+ Määäääds. Lugnet. Foten. Crossarna. Om det här är "lägstanivån" i ett nytt lag med nya gubbar. Då blir det kul det här.
+ Hjalmar. Köng.
+ Emil. Titan.
+ Tom. Gör en fin match idag. Visar att han inte är nöjd med att sitta bänk och hoppa in.
+ Billy! Debut! Så jävla sköj att han äntligen får lira. Visar ingen som helst respekt. Går för målet på frisparken!
+ Resten av gänget. Ingen som faller ur ramen. Alla gör jobbet idag. Underbart att se. Tunneln på Rogne har aldrig hänt.
- Onödigt att wajna om domarinsats en dag som denna, men hur kan det inte bli straff när Riski görs ner av deras målvakt?
- Tråkigt att behöva skriva det, men var det inte rätt mumligt och trött bland oss på KB idag? Vi kan alla bättre!
Dags att skita i alla jävla armbågar från Jöns och hans fjantar i söder, wajn om billiga ellosstraffar, peking som lurar där bakom, Faltsetas eller "äckligt stabila ajk". Det är vi som ska göra det.
Och, som nämndes i senaste #BBpodd, spela U-laget i veckans cupmatch.
2015/08/13
Riku Riski blir farlig i höst!
Målet för egen del var att försöka hålla koll på premiärträningen för Mads Albæk och se de andra nyförvärven (läs Victor Sköld och Riku Riski) i träning som inte fått de tacksammaste uppgifterna i de senaste matcherna att prestera på.
 |
| Victor Sköld stretchar efter uppvärmningen. |
 |
| Mattias Bjärsmyr körde rehab inne i gymmet genom att cykla. Ser ni Gustav Svensson till höger om honom? Det ser ut som han springer på löpbandet. Troligtvis är han sliten efter tätt matchande. |
 |
| Uppvärmning. |
 |
| Passningsövning, lite som en slalomtävling med en gubbe vid varje "slalom"-pinne som du passar snabbt i ett högt tempo och får tillbaka den snabbt och sedan passa snabbt till nästa gubbe och sedan roteras det när "slalom"-runda är klar. Jörgen manade på gubbarna bra för att få upp tempot. |
 |
| Riku Riski och Gustav Engvall matchades ihop i tvåmålsspel. Troligt anfallspar på söndag. |
 |
| Sebastian Eriksson grinar illa efter en närkamp men kör vidare som vanlig efter några sekunder. |
 |
| Första dagen på jobbet för Mads Albæk. |
Efter passningsövningen körde de en kortare spurtövning. Därefter körde de en spelövning 5 anfallande spelare mot 3 försvarande med fokus på spelvändningar med två mål så fort det ena laget avslutat så vändes på steken.
Sedan kördes tvåmålsspel med en intressant detalj att Tom Pettersson matchades som mittback under tvåmålsspelet men det är svårt att se några indikationen då Gustav Svensson körde i gymmet. Vilka som bildar mittbackspar på söndag är svår att läsa av men Hjalmar Jonsson och Thomas Rogne körde i samma lag i sin trebackslinje med Emil Salomonsson till höger. Haitam Aleesami och Tom Pettersson körde i motståndarlaget. Jag tycker att Tom Pettersson har gjort det bra i de matcherna han har hoppat in i mitten och det känns som hans passningspelet har utvecklats nu när han har fått spela mittfältare ett tag, det kommer han ha nytta av som mittback.
Ghananerna Prosper Kasim och Lawson Sabah ser lovande ut de visar fin teknik och är lätta i steget och visar prov på fin teknik. De kommer växa med tiden och blir spännande och se i framtiden. Mads Albæk kändes lite som en klassisk första dag på jobbet, kände och testade sig fram och stack inte direkt ut, försöker acklimatisera sig med miljön och anläggningen. Ser dock intressant ut och man ser att han är en offensiv mittfältare som vill framåt i banan och har goda intentioner. Han kommer växa in i det med mer träning och speltid.
Någon som dock garanterat kommer bli ett utropstecken i höst garanterat är Riku Riski som var ett riktigt yrväder där framme och var på spelhumör och det syntes, kom i bra ytor och tricksade sig igenom, hade fart i tvåmålsspelet och gjorde några mål. Där verkar Mats Gren ha gjort ännu ett fynd här!
En till som verkar trivas med tillvaron är Haitam Aleesami som är på strålande humör. Men vem skulle inte göra det i den formen han är i och lyfter sig match efter match mot nya höjder. Per-Mathias Høgmo när ringer du in honom till landslaget?
Det samma gäller Sebastian Eriksson som verkar vara ur form och självförtroendet verkar inte vara på topp där heller. Frågan är nästan om inte det skulle göra honom gott att få vila första halvlek mot BK Häcken nu när det varit så mycket matcher på så kort tid och komma in med revanschlusta i andra halvlek, kasta in Mads Albæk direkt i hetluften tillsammans med Gustav Svensson på mitten. Nu är ju tyvärr Svensson avstängd på grund av för många gula kort. Det blir spännande och se om Jörgen Lennartsson vågar satsa på ett nykomponerat innermittfält med Eriksson/Albæk och om det blir Tom Pettersson eller Hjalmar Jonsson i stället för Bjärsmyr i mittlåset, dock känns Pettersson mer bolltrygg och säkrare i sitt spel.
Efter träningen stannade de flesta kvar och tränade på avslut. Tyvärr av det jag såg, innan jag var tvungen att dra mig, så såg skyttet ut ungefär lika dåligt som på de senaste matcherna. Skärpan måste slipas tills på söndag om vi skall behålla serieledningen!
Trolig startelva på söndag:
Alvbåge
Salomonsson-Jonsson-Rogne-Aleesami
Ankersen-Pettersson-Eriksson-Rieks
Engvall-Riski
Med reservation för skador, sjukdomar etc.
Kung Mads?
LIKA SOM BÄR Det går inte att bortse från likheterna med Göteborgs grundare. Kolla på handen. Frågan som återstår, blir Mads kung i blåvitt?
2015/08/11
Framtiden är blå och vit
FRAMTIDEN. Vi håller på att skapa något stort tillsammans. Det är något som ligger under ytan och bubblar. Något som än så länge ter sig abstrakt, men som när det får blomma ut i sin fulla prakt kommer vara något som skrämmer slag på såväl den svenska fotbollssfären som den nordiska. Det gäller bara att vi ser det där abstrakta och hjälper det lite på traven.
Vad är det jag sitter här och insinuerar och som gjort att ni redan rynkat på näsan inför den här texten? Om ni förbereder er på att texten blir relativt lång, på sina håll lite invecklad och att den kommer andas både framtidstro och optimism så rekommenderar jag er att fortsätta läsa.
Jag vet knappt var jag skall börja, men jag väljer att börja uppe på Kamratgården. Där kan vi lugnt säga att det hänt saker de sista åren. Förutom att en stor del av ledningen bytts ut så har vi fått en träningsanläggning i världsklass att spendera hela sommarhalvåret på - och då pratar jag givetvis om de utvändiga ytorna. De invändiga hävdar jag är unika i sitt slag. Rehab, omklädning, gym, kontor, prisskåp... Allt är i världsklass därinne. Det är få klubbar i norra Europa som kan stoltsera med ett sådant bygge. Kamratgården lägger grunden till sportsliga förutsättningar som få klubbar kan mäta sig med. Långsiktighet har trots halvtaskiga ekonomiska resultat de sista åren faktiskt präglat satsningarna däruppe och jag tycker dessutom att man som supporter känner sig välkommen till Kamratgården på ett sätt som jag tidigare inte känt. Det är ett inkluderande vi skall vara rädda om. Jag vet att flera journalister känner och säger samma sak. Ett stort plus för Kamratgården i stort alltså.
Nu tycker jag att vi vandrar vidare till Göteborgs Nya Arena. Har ni varit där och kikat ännu? Inte?! Har ni insett vilka möjligheter den arenan och kringliggande områden ger oss på sikt? Behöver vi ens avhandla Göteborgs Nya Arena i en egen del av denna text? Nej, det behöver vi givetvis inte för ni inser självklart vikten av att kunna träna därinne, spela träningsmatcher därinne, låta andra delar av föreningen (såsom skidsektionen och orienteringssektionen) ta del av faciliteter som de flesta klubbar bara skulle kunna drömma om. Vi är Idrottsföreningen Kamraterna och alla delar av klubben mår bra av att alla sektioner har rätt förutsättningar. Det ger styrelse och andra intressenter ro att arbeta med de allra viktigaste frågorna i stället för att behöva lägga kraft och energi på inre stridigheter och problem. Hotell, skola, gym, konferens, fotbollsplaner, skidspår, idrottshallar, rehab, restauranger - allt under samma tak. Mäktigt!
För att inlägget inte skall bli allt för långt så nämner jag bara Akademin och Änglagårdsskolan hastigt här, men visst förstår vi allihop vad en välfungerande återväxt betyder för en storklubb - om inte genom direkt uppflyttning till våra representationslag så i form av kapital vid försäljningar, fler medlemmar till klubben och spridandet av alltifrån kamratskapen till de blåvita färgerna bland barn och ungdomar i Göteborg.
Vad ska vi härnäst avhandla? Ska vi gå vidare till marknadssituationen? Vi säljer fler biljetter än på mycket länge och detta givetvis tack vare sportsliga framgångar (som det ibland känns som om vi supportrar inte vill kännas vid) men trots arenaförutsättningar som i förhållande till vårt publikunderlag är bland de sämsta i allsvenskan. Hur många storstadsklubbar i det allsvenska toppskiktet måste förutom att dela arena med BK Häcken (inte längre som tur är) också dela den med såväl ett Division 1-lag som ett Superettan-lag (jag är medveten om att denna fråga är retorisk)? Att Göteborgs kommun och klubbarna inte kommit överens om hur detta problem skall lösas ännu, är för mig en gåta.
Varför spelar inte Örgryte och Gais på Valhalla t.ex? Valhalla har flertalet gånger större potential än många av deras konkurrenters (Lund, Värnamo, Frej, Varberg, Torslanda) arenor. Med detta sagt; Givet våra tilldelade förutsättningar gör vi bra ifrån oss på marknadssidan. Det hävdar i alla fall jag med en dåres envishet. Vi är inte långt ifrån Clean Court eller en egen arena, det känner jag på mig, och jag kan bara gissa hur många biljetter vi hade sålt med en arena som Malmö FF:s. Att vi har en beläggning på över 80% (lite beroende på hur vi räknar på bortasektionen och säkerhetsavspärrningar) är det inga andra i toppskiktet som når upp till - inte ens Bajen, vars snitt på knappt 25 000 givetvis är imponerande, men glöm inte att det är på en arena som har en kapacitet på en bra bit över 30 000 och att de i övrigt spelar på en jippoarena vi inte skall vara speciellt avundsjuka på. Avicii har publikrekordet på den arenan - det säger väl allt? Malmö är uppe och touchar på samma beläggningsgrad, men det bör vi tillskriva enbart de sportsliga framgångarna.
Vad ska vi nu prata om? Ska vi ta merchandise-området? Vi säljer slut matchtröjor och halsdukar på löpande band och det är ett sjukt tryck i butiken i samband med match. I övrigt har man startat upp en ny E-handelssida och ja, man är mer "på bettet" i de flesta sammanhang. I samband med cupfinalen mot Örebro, där vi inte ens själva ägde evenemanget befann man sig från Blåvittshopens sida på flera ställen runt om i Göteborg med "pop-up-butiker", allt för att synas där många nyfikna änglar befann sig. Snyggt jobbat!
Fler saker som hade kunnat nämnas i denna text är nuvarande klubbledningens innebörd för hur IFK Göteborg styrs idag, Supporterklubben Änglarna som verkligen arbetar hårt dessa dagar, alla sjungande och tifo-ansvariga läktarfraktioner, Levande Sittplats och alla fantastiska supportrar som reser Europa runt och som möter upp laget i Malmö, Stockholm, Wroclaw, Lissabon och ja, oavsett var laget spelar. Vi hade kunnat prata länge om Mats Grens fantastiska fingertoppskänsla och kontaktnät och om Jörgens nästan tårdrypande uttalande om ansvar och att stå upp för sin förening och sina spelare, men nej, det avhandlar vi i stället i separata inlägg framöver.
Ni som funderat på hur jag ser på det sportsliga 2015 kan fortsätta läsa. Såhär ser förutsättningarna ut inför den smått kaotiska avslutningen av fotbollsallsvenskan 2015; Vi leder fortfarande allsvenskan, trots en svacka nu på sommaren. En svacka som vi har lagt bakom oss. Vi har alltså allt i egna händer. När jag pratar om "vi" här så pratar jag om oss allihop. Supportrar, spelare, ledare - hela föreningen. Vi har allt i våra gemensamma händer inför sluttampen av allsvenskan.
Nu spelar vi närmast 5-6 omgångar i rad mot lag på den nedre halvan samtidigt som topplagen kommer ta poäng av varandra. Vi har mött Malmö FF två gånger, och även om de vunnit båda våra möten i år så har vi dem fortsatt bakom oss, och dessutom flera poäng bakom. De kommer inte kunna gå in till 100% i allsvenskan och i CL-kvalet samtidigt, för då kommer Rosenberg få hybrisfeber och vara tvungen att "vila sig i form". Visst ser AIK vassa ut, och visst finns Elfsborg i teorin kvar, men jag tror t.ex att Norrköping kommer tappa och att Djurgården kommer göra detsamma. Mest en magkänsla, men jag brukar vara bra på sånt. Min magkänsla säger också något annat; Vi kommer kunna ta det där guldet denna hösten, trots att det var få av oss som trodde det när vi såg Haitam springa runt som till stora delar en yr höna på Valhalla i vintras. Ett nytt lag, en ny tränare och en ny sportchef som tvingas sota ett par år för föregångarnas misslyckade värvningar. Det ska egentligen ta tid att nå resultat med de förutsättningarna. Vi har vunnit cupen OCH vi leder allsvenskan efter nitton omgångar(!).
När vi nu vet hur förutsättningarna ser ut kan vi också förbereda oss på att vår insats i egenskap av supportrar kommer vara ännu viktigare i höst. Vill vi nå guldet redan 2015 så krävs mycket folk på arenan, mycket ryggdunkande sinsemellan och en oerhört stark tro på det vi gör. Om inte vi tror på guld 2015, vem skall då tro på det åt oss? Låt oss dessutom ha förtroende för Jörgen och Mats - för det tycker jag att de är värda. Jag tycker Mats sköter sitt arbete som sportchef klanderfritt. Ansvarsfullt och långsiktigt landar han värvningar som vi inte ens visste fanns. Att May Mahlangu drar sig ur kan vi inte lasta Gren för - det säger sannolikt mer om May. In Gren we trust!
Nu ska jag skriva något som säkert får det att vrida sig i flera magar, men låt säga att vi inte tar guld till hösten, är det slut då? Nej, det är inte slut då. Det har bara börjat.
Med denna trupp, Änglagårdsskolan, Akademin, det hårda arbetet på Marknad och på Kamratgården, Göteborgs Nya Arena, Nisse Wiberg och övriga sponsorer som vill IFK Göteborg väl, oss supportrar som tenderar att bli fler och fler, Jörgen och Mats, kommande arenalösningar och allt annat runt IFK Göteborg som i alla fall jag ser optimistiskt på så tycker jag att framtiden ser mycket ljus ut. Det handlar om att våga lyfta blicken en aning.
Bortom felslagna passningar, för dagen mindre bra presterande domare, ett centralt mittfält som underpresterar och backar ner i knät på mittbackarna och en såld Vibe tornar något ljust upp sig - det är framtiden vi ser. Framtiden tillhör oss och oavsett hur färskt minnet av de senaste förlusterna är så är det de kommande vinsterna vi bör arbeta hårt för. Det är de vi vill åt och bör fokusera på.
När vi nu avhandlat framtiden är det också dags att knyta näven i fickan och göra något åt samtiden. Genom att ryggdunka varandra, köpa biljetter till Gamla Ullevi, komma klädd i matchtröja på söndag och sjunga stämbanden hesa återstående matcher så ökar vi våra chanser att ta hem det där guldet redan i år. Så enkelt är det faktiskt. Vi kan i allra högsta grad klara detta - men bara tillsammans!
Att avsluta med något annat just nu vore fel, så jag skriver vad David skrev till mig på Twitter när jag deklarerade min framtidsoptimistiska text; "Vi är Blåvitt - bäst i Sverige!"
Sug på den karamellen i några sekunder och gör sedan vad du kan för att låta oss vara kvar på den positionen. Vi är bäst!
Vad är det jag sitter här och insinuerar och som gjort att ni redan rynkat på näsan inför den här texten? Om ni förbereder er på att texten blir relativt lång, på sina håll lite invecklad och att den kommer andas både framtidstro och optimism så rekommenderar jag er att fortsätta läsa.
Jag vet knappt var jag skall börja, men jag väljer att börja uppe på Kamratgården. Där kan vi lugnt säga att det hänt saker de sista åren. Förutom att en stor del av ledningen bytts ut så har vi fått en träningsanläggning i världsklass att spendera hela sommarhalvåret på - och då pratar jag givetvis om de utvändiga ytorna. De invändiga hävdar jag är unika i sitt slag. Rehab, omklädning, gym, kontor, prisskåp... Allt är i världsklass därinne. Det är få klubbar i norra Europa som kan stoltsera med ett sådant bygge. Kamratgården lägger grunden till sportsliga förutsättningar som få klubbar kan mäta sig med. Långsiktighet har trots halvtaskiga ekonomiska resultat de sista åren faktiskt präglat satsningarna däruppe och jag tycker dessutom att man som supporter känner sig välkommen till Kamratgården på ett sätt som jag tidigare inte känt. Det är ett inkluderande vi skall vara rädda om. Jag vet att flera journalister känner och säger samma sak. Ett stort plus för Kamratgården i stort alltså.
Nu tycker jag att vi vandrar vidare till Göteborgs Nya Arena. Har ni varit där och kikat ännu? Inte?! Har ni insett vilka möjligheter den arenan och kringliggande områden ger oss på sikt? Behöver vi ens avhandla Göteborgs Nya Arena i en egen del av denna text? Nej, det behöver vi givetvis inte för ni inser självklart vikten av att kunna träna därinne, spela träningsmatcher därinne, låta andra delar av föreningen (såsom skidsektionen och orienteringssektionen) ta del av faciliteter som de flesta klubbar bara skulle kunna drömma om. Vi är Idrottsföreningen Kamraterna och alla delar av klubben mår bra av att alla sektioner har rätt förutsättningar. Det ger styrelse och andra intressenter ro att arbeta med de allra viktigaste frågorna i stället för att behöva lägga kraft och energi på inre stridigheter och problem. Hotell, skola, gym, konferens, fotbollsplaner, skidspår, idrottshallar, rehab, restauranger - allt under samma tak. Mäktigt!
För att inlägget inte skall bli allt för långt så nämner jag bara Akademin och Änglagårdsskolan hastigt här, men visst förstår vi allihop vad en välfungerande återväxt betyder för en storklubb - om inte genom direkt uppflyttning till våra representationslag så i form av kapital vid försäljningar, fler medlemmar till klubben och spridandet av alltifrån kamratskapen till de blåvita färgerna bland barn och ungdomar i Göteborg.
Vad ska vi härnäst avhandla? Ska vi gå vidare till marknadssituationen? Vi säljer fler biljetter än på mycket länge och detta givetvis tack vare sportsliga framgångar (som det ibland känns som om vi supportrar inte vill kännas vid) men trots arenaförutsättningar som i förhållande till vårt publikunderlag är bland de sämsta i allsvenskan. Hur många storstadsklubbar i det allsvenska toppskiktet måste förutom att dela arena med BK Häcken (inte längre som tur är) också dela den med såväl ett Division 1-lag som ett Superettan-lag (jag är medveten om att denna fråga är retorisk)? Att Göteborgs kommun och klubbarna inte kommit överens om hur detta problem skall lösas ännu, är för mig en gåta.
Varför spelar inte Örgryte och Gais på Valhalla t.ex? Valhalla har flertalet gånger större potential än många av deras konkurrenters (Lund, Värnamo, Frej, Varberg, Torslanda) arenor. Med detta sagt; Givet våra tilldelade förutsättningar gör vi bra ifrån oss på marknadssidan. Det hävdar i alla fall jag med en dåres envishet. Vi är inte långt ifrån Clean Court eller en egen arena, det känner jag på mig, och jag kan bara gissa hur många biljetter vi hade sålt med en arena som Malmö FF:s. Att vi har en beläggning på över 80% (lite beroende på hur vi räknar på bortasektionen och säkerhetsavspärrningar) är det inga andra i toppskiktet som når upp till - inte ens Bajen, vars snitt på knappt 25 000 givetvis är imponerande, men glöm inte att det är på en arena som har en kapacitet på en bra bit över 30 000 och att de i övrigt spelar på en jippoarena vi inte skall vara speciellt avundsjuka på. Avicii har publikrekordet på den arenan - det säger väl allt? Malmö är uppe och touchar på samma beläggningsgrad, men det bör vi tillskriva enbart de sportsliga framgångarna.
Vad ska vi nu prata om? Ska vi ta merchandise-området? Vi säljer slut matchtröjor och halsdukar på löpande band och det är ett sjukt tryck i butiken i samband med match. I övrigt har man startat upp en ny E-handelssida och ja, man är mer "på bettet" i de flesta sammanhang. I samband med cupfinalen mot Örebro, där vi inte ens själva ägde evenemanget befann man sig från Blåvittshopens sida på flera ställen runt om i Göteborg med "pop-up-butiker", allt för att synas där många nyfikna änglar befann sig. Snyggt jobbat!
Fler saker som hade kunnat nämnas i denna text är nuvarande klubbledningens innebörd för hur IFK Göteborg styrs idag, Supporterklubben Änglarna som verkligen arbetar hårt dessa dagar, alla sjungande och tifo-ansvariga läktarfraktioner, Levande Sittplats och alla fantastiska supportrar som reser Europa runt och som möter upp laget i Malmö, Stockholm, Wroclaw, Lissabon och ja, oavsett var laget spelar. Vi hade kunnat prata länge om Mats Grens fantastiska fingertoppskänsla och kontaktnät och om Jörgens nästan tårdrypande uttalande om ansvar och att stå upp för sin förening och sina spelare, men nej, det avhandlar vi i stället i separata inlägg framöver.
Ni som funderat på hur jag ser på det sportsliga 2015 kan fortsätta läsa. Såhär ser förutsättningarna ut inför den smått kaotiska avslutningen av fotbollsallsvenskan 2015; Vi leder fortfarande allsvenskan, trots en svacka nu på sommaren. En svacka som vi har lagt bakom oss. Vi har alltså allt i egna händer. När jag pratar om "vi" här så pratar jag om oss allihop. Supportrar, spelare, ledare - hela föreningen. Vi har allt i våra gemensamma händer inför sluttampen av allsvenskan.
Nu spelar vi närmast 5-6 omgångar i rad mot lag på den nedre halvan samtidigt som topplagen kommer ta poäng av varandra. Vi har mött Malmö FF två gånger, och även om de vunnit båda våra möten i år så har vi dem fortsatt bakom oss, och dessutom flera poäng bakom. De kommer inte kunna gå in till 100% i allsvenskan och i CL-kvalet samtidigt, för då kommer Rosenberg få hybrisfeber och vara tvungen att "vila sig i form". Visst ser AIK vassa ut, och visst finns Elfsborg i teorin kvar, men jag tror t.ex att Norrköping kommer tappa och att Djurgården kommer göra detsamma. Mest en magkänsla, men jag brukar vara bra på sånt. Min magkänsla säger också något annat; Vi kommer kunna ta det där guldet denna hösten, trots att det var få av oss som trodde det när vi såg Haitam springa runt som till stora delar en yr höna på Valhalla i vintras. Ett nytt lag, en ny tränare och en ny sportchef som tvingas sota ett par år för föregångarnas misslyckade värvningar. Det ska egentligen ta tid att nå resultat med de förutsättningarna. Vi har vunnit cupen OCH vi leder allsvenskan efter nitton omgångar(!).
När vi nu vet hur förutsättningarna ser ut kan vi också förbereda oss på att vår insats i egenskap av supportrar kommer vara ännu viktigare i höst. Vill vi nå guldet redan 2015 så krävs mycket folk på arenan, mycket ryggdunkande sinsemellan och en oerhört stark tro på det vi gör. Om inte vi tror på guld 2015, vem skall då tro på det åt oss? Låt oss dessutom ha förtroende för Jörgen och Mats - för det tycker jag att de är värda. Jag tycker Mats sköter sitt arbete som sportchef klanderfritt. Ansvarsfullt och långsiktigt landar han värvningar som vi inte ens visste fanns. Att May Mahlangu drar sig ur kan vi inte lasta Gren för - det säger sannolikt mer om May. In Gren we trust!
Nu ska jag skriva något som säkert får det att vrida sig i flera magar, men låt säga att vi inte tar guld till hösten, är det slut då? Nej, det är inte slut då. Det har bara börjat.
Med denna trupp, Änglagårdsskolan, Akademin, det hårda arbetet på Marknad och på Kamratgården, Göteborgs Nya Arena, Nisse Wiberg och övriga sponsorer som vill IFK Göteborg väl, oss supportrar som tenderar att bli fler och fler, Jörgen och Mats, kommande arenalösningar och allt annat runt IFK Göteborg som i alla fall jag ser optimistiskt på så tycker jag att framtiden ser mycket ljus ut. Det handlar om att våga lyfta blicken en aning.
Bortom felslagna passningar, för dagen mindre bra presterande domare, ett centralt mittfält som underpresterar och backar ner i knät på mittbackarna och en såld Vibe tornar något ljust upp sig - det är framtiden vi ser. Framtiden tillhör oss och oavsett hur färskt minnet av de senaste förlusterna är så är det de kommande vinsterna vi bör arbeta hårt för. Det är de vi vill åt och bör fokusera på.
När vi nu avhandlat framtiden är det också dags att knyta näven i fickan och göra något åt samtiden. Genom att ryggdunka varandra, köpa biljetter till Gamla Ullevi, komma klädd i matchtröja på söndag och sjunga stämbanden hesa återstående matcher så ökar vi våra chanser att ta hem det där guldet redan i år. Så enkelt är det faktiskt. Vi kan i allra högsta grad klara detta - men bara tillsammans!
Att avsluta med något annat just nu vore fel, så jag skriver vad David skrev till mig på Twitter när jag deklarerade min framtidsoptimistiska text; "Vi är Blåvitt - bäst i Sverige!"
Sug på den karamellen i några sekunder och gör sedan vad du kan för att låta oss vara kvar på den positionen. Vi är bäst!
Om polarisering, halmstrån, schizofreni, normalisering, nederlags- och själshantering - och Määääds
KÅSERI. Lika bra att börja med att klargöra att texten direkt inte är tänkt som något försvarstal (då jag inte fått någon riktad kritik för mitt "ställningstagande") i den rasande debatten om positivismen kontra den negativa domedagssidan avseende blåvitts sviktande form.
Då det återigen är dags för ping-pongandet i sociala medier gällande huruvida man blint, utan kritik (okej, jag saltar väl lite här) ska stötta, pusha, heja och mana på det positiva och optimistiska i allt, tänkte jag försöka ge min syn på saken. Inget fel att vara positiv, givetvis. Det är inte det som är grejen här. Det goda måste alltid övervinna det onda. (Självfallet ska det understrykas, behövs ens? att jag vill det bästa för blåvitt, alltid.) men hela "debatten" tenderar att bli lik många andra i dagens samhälle, där det vevas åsiktskorrider, "normalisering" och annat. Där allting i slutänden känns som att antingen är man för, eller emot. Svart, eller vit. Av, eller på. Det finns ingen medelväg, ingen kompromiss eller något "lagom". Det du är, det är du. Det du tycker, det tycker du. Jag har väl (inte helt oävet kanske) dessutom fått någon form av epitet som "gnällets mästare", och per definition förväntas hitta "det värsta i allt", även när det är bra. Har mig själv att skylla så klart, men givetvis drar jag inte invektiv, svordomar, skit och pannkakor utan tanke eller bara för att det är sköj? Eller jo, till viss del, men min avsikt och ambition är ju alltid att försöka påtala det jag ser, de brister jag ser, eller de svagheter som blottas. Likaså det motsatta när det går bra. Det är lite det som är grejen med bloggande. Dessutom försöker jag väl, även om det inte alltid går hem, dra saker och ting med glimt, finess och någon form av poäng.
Nu tänker jag såklart inte dra in någon politisk ton i detta inlägget, mer än att trycka på förbundets paroll, "alla är olika - olika är bra" och därmed stänga alla som helst kopplingar till den typen av diskussioner (avseende användandet av "åsiktskorridor" och "normalisering" ovan alltså). Det jag är ute efter är att jag, i synnerhet på Twitter, upplever att det verkligen är en sida emot en annan. Visst, saker och ting tenderar ju alltid att bli jävligt mycket så på den plattformen, men ändå. Vad menar jag? Jo, efter senaste matcherna, låt oss säga de tio senaste med sviktande resultat, har vi ju (utan att vara några som helst experter) kunnat se att offensiven inte har fungerat, att Seb's fot och form inte är bra, att vi inte kunnat få ut ett skit av alla de trettio, fyrtio hörnorna som slagits eller puttat in allt för många mål över huvud taget. Detta leder ju givetvis till att folk (vi) börjar snacka om att saker och ting inte är bra. Det måste göras. Det måste ventileras. Jag är tämligen säker på att de flesta som sitter på "den überpositiva sidan" håller med här, och håller givetvis även med om att det inte leder något till att skrika på avgång, att den eller den är värdelös, eller att man helt enkelt lägger ner att stötta blåvitt. Det sistnämnda leder såklart ingen vart, men debatten och det kritiska måste få finnas (vilket kanske inte folk säger emot heller i och för sig...).
Äh, jag vetefan var jag vill komma egentligen mer än att självfallet måste saker som dessa dryftas. Jag är helt och hållet enig med Jakebox som ställer frågan "Sjukdomsinsikt eller bara gnäll?" Det är givetvis en tunn balansgång, men i svallet från min kommentar i en Twittertråd om hans inlägg kom mycket matnyttigt fram. Givetvis i andemeningar som att man givetvis måste stötta laget och ha förtroende för vad som sker inom föreningen. Helt enig med det, men det är inte där skon klämmer. Som min "granne" @marcusangelin skrev, "våren genomsyrades med ganska medelmåttiga matcher där poängen bärgades. "Vänta bara tills blåvitt börjar spela bra också!" var ju skämtet titt som tätt. Spelmässigt är det ju fortf. likadant som i våras med skillnaden att målen inte trillar in framåt i samma takt längre så jag lutar också åt sjukdomsinsikt. Så länge poängen tas så blundar man och gläds."
Huvudet på spiken säger jag. Så ja, lite av allt behöver dryftas. Och, som det skrevs på Alltid blåvitt häromdagen, att våga leda. Att våga titta på det som man inte gör, att inte slå sig på bröstet och vara så jävla nöjda med det man gör som är bra. Våga ta det kritiska snacket, våga kritisera sig själv, våga ta och ge konstruktiv kritik kring till exempel att hörnor och fasta situationer fan inte är bra och inte lett till några mål framåt det senaste. Visst, kanske inte konstruktivt i sig att från min sida bara gnälla att det är dåliga hörnor, men häri ligger det ju givetvis ansvar i spelare och ledare att lösa detta. Jag kan ju inte vara än mer självutnämnd expert än jag är och börja skissa på hörnvarianter? Slå hårdare och på mål, och inte med snö och för långt? Men givetvis, att skrika "hata! jävla piss! av gå ankersen!11" leder ju ingen vart. Så är det ju.
I takt med att motgångarna och uteblivna resultat gör sig påminda stärks ju "de mörka rösterna", och det är väl så det är. Har inte någon fix på hur det ska "bekämpas" såklart, och vet själv med mig att det är mycket lättare att skrika när saker är skit, än att poängtera när saker är bra och ge positiv kritik. En sak att bära med sig såklart, både för mig, och för alla som "uttalar sig i blåvitt namn".
Som nu till exempel, allt guld och grön skog när Mads Albæk sägs vara klar. In jävla Mats Gren we trust! Jag har ingen aning om vem den nye Mads är (eller om det är klart heller såklart), men all jävla injektion in i form av central offensiv mittfältare ger mig snabbt hoppet åter om att vi ska kämpa om den ädlaste medaljen ända in i kaklet. Det är såhär det funkar. Det schizofrent charmiga i att vara inbiten och hängiven supporter. Vid lunch var det skit att May tydligen hade nobbat efter att innan varit överens. Nu är man på tå igen när nästa namn presenteras. Charmen.
Men, likt förbannat, vem som lämnar, vem som kommer in, vem som tränar, eller vem som gör målen, likt förbannat står jag där på läktaren ändå. Det är det som är det viktigaste. För blåvitt, och för mig.
Till sist, Jörgen med J's ord i dagens GP. Inget annat än jävla klass. De sätter alla floskler i mörkt sorkdunkel. Mysjörgen med J. Köng.
 |
| Faksimil: GP 2015-08-11 |
Okej, till sista sist. Vi leder serien för helvete. Nu tar vi det jävla guldet, TILLSAMMANS!
Ta den blåvita fanan och bär den med stolthet genom hösten.
Trots förlusten i går sken solen när jag steg upp i morse. Första arbetsdagen efter semestern. Jag tog en promenad genom staden ner till Stationsgatan. Skönt, svalkande och en stadskärna där pulsen fortfarande gick på sparlåga. 15 minuter senare och med hyfsat motiverande steg gick jag in i huset och vidare in i hissen, loggade in och tryckte in knappen. Våning 6. Hissen lättade, och tog mig uppåt. Det är en skön känsla det där, eller hur? Att någonting tar en uppåt. Man är liksom på väg. På väg mot någonting.
Det är så jag är. På väg. Framåt, uppåt. Aldrig ner. För jag är inte sån. Ner är inte jag. Även om det kan kännas jävligt emellanåt, och man hemfaller åt negativa tankar så försöker jag samla mod till mig och se nyanser av ljus. Det är ju ändå framåt och uppåt man ska. Men det händer att även jag hamnar i vasken ibland. Men fokus kommer alltid att vara fäst på någon punkt längre fram.
Det är en av anledningarna till varför jag inte kommer att stämma in i domedagskörerna kring Blåvitts väntade undergång, som florerar bland änglaskaran för tillfället. En annan är att det är så förbannat tröttsamt att läsa och lyssna på. Folk som slungar ur sig att säsongen är över, att guldet är borta, att truppen inte håller för en guldstrid etc. etc. För mig är det bara nonsens. Hade gnällspikarna haft lite konstruktiva idéer att komma med hade jag kunnat ta det. Men det är bara ner, ner, ner och ner. Jag behöver inte det. Vi behöver inte det och Blåvitt behöver inte det. Det är väl klart som fan att vi har chansen till guld! Och den är, tro det eller ej, större än på många år vid den här tidpunkten på säsongen. Bjärs är skadad, Riski inte inspelad än, spelare är i formsvackor. Men lösningen ligger inom Kamratgårdens väggar, det är jag övertygad om. Jörgen har visat förr att han kan hitta vägar ur besvärliga situationer. Och Gren jobbar på med sitt. Så nog finns det anledningen att inte kasta in handduken.
Vi ligger när jag skriver detta i topp med 11 matcher kvar.
6 av dessa spelas på Gamla Ullevi.
Formsvackan kommer att ligga bakom oss.
Alla andra topplagen tappar poäng titt som tätt.
Alla andra topplagen drabbas också av skador och avstängningar.
Vi har landets bästa publik.
Vi är Blåvitt.
Vi är erkänt starka på hösten.
Och hösten, den är på väg.
Så samla ihop er nu. Se framåt, uppåt och borsta bort sovgruset ur ögonen och ge Blåvitt den skjuts de behöver in i den tuffa hösten. Visa lite värdighet, ta fanan och bär den nu för fan med lite stolthet i kroppen!
Och med dessa ord har jag också gjort mitt på Baraben. Möjligen att jag skriver något ströinlägg framöver. Allt har sin tid. Men en hel del av er kommer att kunna läsa mina texter i en medlemstidning nära dig framöver.. Och ni kan följa mig och mina positivt doftande tweets på Twitter; @ThornMagnus
Så tack för mig.
Född ur hav och himmel står vi kvar. Vi tar det en gång till. För säkerhets skull.
Född ur hav och himmel står vi kvar.
Det är så jag är. På väg. Framåt, uppåt. Aldrig ner. För jag är inte sån. Ner är inte jag. Även om det kan kännas jävligt emellanåt, och man hemfaller åt negativa tankar så försöker jag samla mod till mig och se nyanser av ljus. Det är ju ändå framåt och uppåt man ska. Men det händer att även jag hamnar i vasken ibland. Men fokus kommer alltid att vara fäst på någon punkt längre fram.
Det är en av anledningarna till varför jag inte kommer att stämma in i domedagskörerna kring Blåvitts väntade undergång, som florerar bland änglaskaran för tillfället. En annan är att det är så förbannat tröttsamt att läsa och lyssna på. Folk som slungar ur sig att säsongen är över, att guldet är borta, att truppen inte håller för en guldstrid etc. etc. För mig är det bara nonsens. Hade gnällspikarna haft lite konstruktiva idéer att komma med hade jag kunnat ta det. Men det är bara ner, ner, ner och ner. Jag behöver inte det. Vi behöver inte det och Blåvitt behöver inte det. Det är väl klart som fan att vi har chansen till guld! Och den är, tro det eller ej, större än på många år vid den här tidpunkten på säsongen. Bjärs är skadad, Riski inte inspelad än, spelare är i formsvackor. Men lösningen ligger inom Kamratgårdens väggar, det är jag övertygad om. Jörgen har visat förr att han kan hitta vägar ur besvärliga situationer. Och Gren jobbar på med sitt. Så nog finns det anledningen att inte kasta in handduken.
Vi ligger när jag skriver detta i topp med 11 matcher kvar.
6 av dessa spelas på Gamla Ullevi.
Formsvackan kommer att ligga bakom oss.
Alla andra topplagen tappar poäng titt som tätt.
Alla andra topplagen drabbas också av skador och avstängningar.
Vi har landets bästa publik.
Vi är Blåvitt.
Vi är erkänt starka på hösten.
Och hösten, den är på väg.
Så samla ihop er nu. Se framåt, uppåt och borsta bort sovgruset ur ögonen och ge Blåvitt den skjuts de behöver in i den tuffa hösten. Visa lite värdighet, ta fanan och bär den nu för fan med lite stolthet i kroppen!
Och med dessa ord har jag också gjort mitt på Baraben. Möjligen att jag skriver något ströinlägg framöver. Allt har sin tid. Men en hel del av er kommer att kunna läsa mina texter i en medlemstidning nära dig framöver.. Och ni kan följa mig och mina positivt doftande tweets på Twitter; @ThornMagnus
Så tack för mig.
Född ur hav och himmel står vi kvar. Vi tar det en gång till. För säkerhets skull.
Född ur hav och himmel står vi kvar.
2015/08/10
Return to work!
I OMGÅNG EFTER OMGÅNG har stödet på läktarna varit bättre än på många år. Supportrarna har kraftsamlat, engagerat sig, fullt vädjan från klubben och spelare och presterat gång efter gång. Nu är det dags att spelarna gör detsamma!
VI KAN SKYLLA PÅ bristen av offensiva innermittfältare, försäljningen av Vibe eller annat krimskrams, men det är lite skit samma. Vi har Sveriges bästa start11a och det är dags att åter igen bevisa det. Därför vill jag uppmana spelarna att:
ÅTERGÅ TILL ARBETET! Gör ert jobb. Visa att ni är Blåvitt - Bäst i Sverige! Ta tag i taktpinnen innan det är för sent. Låt inte sådana som Rosenarmbåge och plastälskare få sista ordet. Det är dags att agera!
Ni har vårt stöd - visa nu ert stöd för oss.
GULDET ÄR PÅ VÄG ATT rinna oss ur händerna. En säker och stabil serieledning har de senaste omgångarna visat sig allt annat än betryggande. På de senaste tio matcherna har vi endast två (!) vinster:
Blåvitt - Peking 0-0
Slask - Blåvitt 0-0
Peking - Blåvitt 2-2
Blåvitt - Slask 2-0
Falkenbergs Alkoholfria lag - Blåvitt 1-0
Belenonsens - Blåvitt 2-1
Blåvitt - Örebro 6-0
Blåvitt - Belenonsens 0-0
Iff Iff - Blåvitt 2-1
Slask - Blåvitt 0-0
Peking - Blåvitt 2-2
Blåvitt - Slask 2-0
Falkenbergs Alkoholfria lag - Blåvitt 1-0
Belenonsens - Blåvitt 2-1
Blåvitt - Örebro 6-0
Blåvitt - Belenonsens 0-0
Iff Iff - Blåvitt 2-1
ÅTERGÅ TILL ARBETET! Gör ert jobb. Visa att ni är Blåvitt - Bäst i Sverige! Ta tag i taktpinnen innan det är för sent. Låt inte sådana som Rosenarmbåge och plastälskare få sista ordet. Det är dags att agera!
Ni har vårt stöd - visa nu ert stöd för oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)