Om polarisering, halmstrån, schizofreni, normalisering, nederlags- och själshantering - och Määääds

KÅSERI. Lika bra att börja med att klargöra att texten direkt inte är tänkt som något försvarstal (då jag inte fått någon riktad kritik för mitt "ställningstagande") i den rasande debatten om positivismen kontra den negativa domedagssidan avseende blåvitts sviktande form.

Då det återigen är dags för ping-pongandet i sociala medier gällande huruvida man blint, utan kritik (okej, jag saltar väl lite här) ska stötta, pusha, heja och mana på det positiva och optimistiska i allt, tänkte jag försöka ge min syn på saken. Inget fel att vara positiv, givetvis. Det är inte det som är grejen här. Det goda måste alltid övervinna det onda. (Självfallet ska det understrykas, behövs ens? att jag vill det bästa för blåvitt, alltid.) men hela "debatten" tenderar att bli lik många andra i dagens samhälle, där det vevas åsiktskorrider, "normalisering" och annat. Där allting i slutänden känns som att antingen är man för, eller emot. Svart, eller vit. Av, eller på. Det finns ingen medelväg, ingen kompromiss eller något "lagom". Det du är, det är du. Det du tycker, det tycker du. Jag har väl (inte helt oävet kanske) dessutom fått någon form av epitet som "gnällets mästare", och per definition förväntas hitta "det värsta i allt", även när det är bra. Har mig själv att skylla så klart, men givetvis drar jag inte invektiv, svordomar, skit och pannkakor utan tanke eller bara för att det är sköj? Eller jo, till viss del, men min avsikt och ambition är ju alltid att försöka påtala det jag ser, de brister jag ser, eller de svagheter som blottas. Likaså det motsatta när det går bra. Det är lite det som är grejen med bloggande. Dessutom försöker jag väl, även om det inte alltid går hem, dra saker och ting med glimt, finess och någon form av poäng.

Nu tänker jag såklart inte dra in någon politisk ton i detta inlägget, mer än att trycka på förbundets paroll, "alla är olika - olika är bra" och därmed stänga alla som helst kopplingar till den typen av diskussioner (avseende användandet av "åsiktskorridor" och "normalisering" ovan alltså). Det jag är ute efter är att jag, i synnerhet på Twitter, upplever att det verkligen är en sida emot en annan. Visst, saker och ting tenderar ju alltid att bli jävligt mycket så på den plattformen, men ändå. Vad menar jag? Jo, efter senaste matcherna, låt oss säga de tio senaste med sviktande resultat, har vi ju (utan att vara några som helst experter) kunnat se att offensiven inte har fungerat, att Seb's fot och form inte är bra, att vi inte kunnat få ut ett skit av alla de trettio, fyrtio hörnorna som slagits eller puttat in allt för många mål över huvud taget. Detta leder ju givetvis till att folk (vi) börjar snacka om att saker och ting inte är bra. Det måste göras. Det måste ventileras. Jag är tämligen säker på att de flesta som sitter på "den überpositiva sidan" håller med här, och håller givetvis även med om att det inte leder något till att skrika på avgång, att den eller den är värdelös, eller att man helt enkelt lägger ner att stötta blåvitt. Det sistnämnda leder såklart ingen vart, men debatten och det kritiska måste få finnas (vilket kanske inte folk säger emot heller i och för sig...).

Äh, jag vetefan var jag vill komma egentligen mer än att självfallet måste saker som dessa dryftas. Jag är helt och hållet enig med Jakebox som ställer frågan "Sjukdomsinsikt eller bara gnäll?" Det är givetvis en tunn balansgång, men i svallet från min kommentar i en Twittertråd om hans inlägg kom mycket matnyttigt fram. Givetvis i andemeningar som att man givetvis måste stötta laget och ha förtroende för vad som sker inom föreningen. Helt enig med det, men det är inte där skon klämmer. Som min "granne" @marcusangelin skrev, "våren genomsyrades med ganska medelmåttiga matcher där poängen bärgades. "Vänta bara tills blåvitt börjar spela bra också!" var ju skämtet titt som tätt. Spelmässigt är det ju fortf. likadant som i våras med skillnaden att målen inte trillar in framåt i samma takt längre så jag lutar också åt sjukdomsinsikt. Så länge poängen tas så blundar man och gläds."

Huvudet på spiken säger jag. Så ja, lite av allt behöver dryftas. Och, som det skrevs på Alltid blåvitt häromdagen,  att våga leda. Att våga titta på det som man inte gör, att inte slå sig på bröstet och vara så jävla nöjda med det man gör som är bra. Våga ta det kritiska snacket, våga kritisera sig själv, våga ta och ge konstruktiv kritik kring till exempel att hörnor och fasta situationer fan inte är bra och inte lett till några mål framåt det senaste. Visst, kanske inte konstruktivt i sig att från min sida bara gnälla att det är dåliga hörnor, men häri ligger det ju givetvis ansvar i spelare och ledare att lösa detta. Jag kan ju inte vara än mer självutnämnd expert än jag är och börja skissa på hörnvarianter? Slå hårdare och på mål, och inte med snö och för långt? Men givetvis, att skrika "hata! jävla piss! av gå ankersen!11" leder ju ingen vart. Så är det ju.

I takt med att motgångarna och uteblivna resultat gör sig påminda stärks ju "de mörka rösterna", och det är väl så det är. Har inte någon fix på hur det ska "bekämpas" såklart, och vet själv med mig att det är mycket lättare att skrika när saker är skit, än att poängtera när saker är bra och ge positiv kritik. En sak att bära med sig såklart, både för mig, och för alla som "uttalar sig i blåvitt namn". 

Som nu till exempel, allt guld och grön skog när Mads Albæk sägs vara klar. In jävla Mats Gren we trust! Jag har ingen aning om vem den nye Mads är (eller om det är klart heller såklart), men all jävla injektion in i form av central offensiv mittfältare ger mig snabbt hoppet åter om att vi ska kämpa om den ädlaste medaljen ända in i kaklet. Det är såhär det funkar. Det schizofrent charmiga i att vara inbiten och hängiven supporter. Vid lunch var det skit att May tydligen hade nobbat efter att innan varit överens. Nu är man på tå igen när nästa namn presenteras. Charmen.

Men, likt förbannat, vem som lämnar, vem som kommer in, vem som tränar, eller vem som gör målen, likt förbannat står jag där på läktaren ändå. Det är det som är det viktigaste. För blåvitt, och för mig.

Till sist, Jörgen med J's ord i dagens GP. Inget annat än jävla klass. De sätter alla floskler i mörkt sorkdunkel. Mysjörgen med J. Köng.

Faksimil: GP 2015-08-11

Okej, till sista sist. Vi leder serien för helvete. Nu tar vi det jävla guldet, TILLSAMMANS!

Ta den blåvita fanan och bär den med stolthet genom hösten.

Trots förlusten i går sken solen när jag steg upp i morse. Första arbetsdagen efter semestern. Jag tog en promenad genom staden ner till Stationsgatan. Skönt, svalkande och en stadskärna där pulsen fortfarande gick på sparlåga. 15 minuter senare och med hyfsat motiverande steg gick jag in i huset och vidare in i hissen, loggade in och tryckte in knappen. Våning 6. Hissen lättade, och tog mig uppåt. Det är en skön känsla det där, eller hur? Att någonting tar en uppåt. Man är liksom på väg. På väg mot någonting.

Det är så jag är. På väg. Framåt, uppåt. Aldrig ner. För jag är inte sån. Ner är inte jag. Även om det kan kännas jävligt emellanåt, och man hemfaller åt negativa tankar så försöker jag samla mod till mig och se nyanser av ljus. Det är ju ändå framåt och uppåt man ska. Men det händer att även jag hamnar i vasken ibland. Men fokus kommer alltid att vara fäst på någon punkt längre fram.

Det är en av anledningarna till varför jag inte kommer att stämma in i domedagskörerna kring Blåvitts väntade undergång, som florerar bland änglaskaran för tillfället. En annan är att det är så förbannat tröttsamt att läsa och lyssna på. Folk som slungar ur sig att säsongen är över, att guldet är borta, att truppen inte håller för en guldstrid etc. etc. För mig är det bara nonsens. Hade gnällspikarna haft lite konstruktiva idéer att komma med hade jag kunnat ta det. Men det är bara ner, ner, ner och ner. Jag behöver inte det. Vi behöver inte det och Blåvitt behöver inte det. Det är väl klart som fan att vi har chansen till guld! Och den är, tro det eller ej, större än på många år vid den här tidpunkten på säsongen. Bjärs är skadad, Riski inte inspelad än, spelare är i formsvackor. Men lösningen ligger inom Kamratgårdens väggar, det är jag övertygad om. Jörgen har visat förr att han kan hitta vägar ur besvärliga situationer. Och Gren jobbar på med sitt. Så nog finns det anledningen att inte kasta in handduken.

Vi ligger när jag skriver detta i topp med 11 matcher kvar.
6 av dessa spelas på Gamla Ullevi.
Formsvackan kommer att ligga bakom oss.
Alla andra topplagen tappar poäng titt som tätt.
Alla andra topplagen drabbas också av skador och avstängningar.
Vi har landets bästa publik.
Vi är Blåvitt.
Vi är erkänt starka på hösten.
Och hösten, den är på väg.

Så samla ihop er nu. Se framåt, uppåt och borsta bort sovgruset ur ögonen och ge Blåvitt den skjuts de behöver in i den tuffa hösten. Visa lite värdighet, ta fanan och bär den nu för fan med lite stolthet i kroppen!

Och med dessa ord har jag också gjort mitt på Baraben. Möjligen att jag skriver något ströinlägg framöver. Allt har sin tid. Men en hel del av er kommer att kunna läsa mina texter i en medlemstidning nära dig framöver.. Och ni kan följa mig och mina positivt doftande tweets på Twitter; @ThornMagnus

Så tack för mig.

Född ur hav och himmel står vi kvar. Vi tar det en gång till. För säkerhets skull.

Född ur hav och himmel står vi kvar.

Om att andas Blåvitt.

När Richard Lloyd tillfrågades att lägga ett solo på Imperiets Du är religion, då gjorde han det på första och enda tagningen. Resultatet blev briljant om du frågar mig. Så kommer det här inlägget att skrivas också; löpande text, fria tankar utan uppehåll. Någon briljans eftersträvar jag inte, och stavningsfascisterna kanske kommer att få några ord att glädjas över, men varsågoda.

Efter en vecka i Göteborg, stationerad i Majorna i en lägenhet vi fick låna av en god vän, är jag nu på barndomsmark ett par dagar. Men luften i lungorna hänger kvar; 3:ans spårvagn, Bengans skivbutik, stråken genom Haga, Helix, vyerna från Hising Island, restaurangbesöken, Röhsska, Sjöfartsmuseet, de obegåvades uppgörelse på Avenyn, vi mitt i, och sedan avslutningen på John Scotts, träff med andra goda vänner, prat om Blåvitts hopplösa placering i näringskedjan, drömmar om Europa, drömmar om guld och till slut, äntligen och för första gången, hela familjen samlad på Gamla Ullevi.

Och där inträffar en form av magi som inbegriper allt vad jag kommit att älska med staden Göteborg och laget Blåvitt. Gemenskapen, sången där vi gör det tillsammans, och ofelbart slutar det med att man gråter i slutfasen av Snart skiner Poseidon. Jag har aldrig kunnat sjungit klart den sången, men jag njuter och ryser och jag har svårt att tro att jag skulle vara ensam om den känslan. Så. Stark. Så. Magiskt.

Och matchen sedan; Vibe hade precis lämnat, vi hade fått en hel del att fundera på, inte minst efter ett par matchers kryssande, svajigt spel, tappade ledningar. Och nu Vibe. Som om det inte vore nog. Men Blåvitt visade än en gång att det finns så mycket mer i Jörgens trupp än vad vi sett på många många år. En närmast perfekt genomförd Europamatch, båda våra forwards nätar och många är vi som lämnar Gamla Ullevi med ett leende på läpparna. Och dagen efter lämnar jag och familjen Göteborg för färd norrut. Igen.

På sociala medier är de blåvita nöjda, man ser hoppfullt på framtiden. Gren "lovar" att spelare ska in, helst före onsdag. Det flyter liksom på, så där som det gör efter en blåvit seger. Serieledare som vi vant oss att skriva. Men i takt med att helgen närmar sig, och Falkenberg borta, kommer tvivlen. Ska reaktionen komma? Hur fan klarar vi oss utan Seb på mitten? Att tappa Vibe påverkar vilket lag som helst, hur ska Blåvitt reagera? Och vädret sedan.. Storm? Regn? Badbollen kan man i vart fall lämna hemma.

Så när jag slår mig ner i soffan hos brorsan med en nytappad Guinness, är väl känslan inte helt bekväm. Även om jag alltid (nåja) försöker se det positiva. Det blåser utav helvete där nere, och det kommer att påverka matchen i negativ riktning för alla inblandade parter. Att han-ni-vet-vem ställer till det för Tom och Blåvitt redan i matchens inledning har vi redan trasat sönder i vår ångestvånda, och att Blåvitt inte får dit bollen likaså. Det blir förlust. En tung sådan. Tung. T-u-n-g. Förlust.

Då kommer också sleven, eller stormen, eller haveriet, ni får kalla det vad ni vill, på sociala medier. Säsongen är över. Jörgen borde avgå. Ankersen borde vända hem till Danmark igen. Det är åt helvete för dåligt. Och missförstå mig inte, jag tycker inte det var någon insats som kommer och ligga och glöda på någon VIP-sida i historieböckerna, och jag tycker att många av spelarna gör en för svag insats. Ändå kan jag inte se någon katastrof. Vi för matchen, vi gör inte ett haveri. Som jag ser på det hela. Och vi leder fortfarande serien. Lagen bakom hade kunnat gå om oss för ett par matcher sedan, men de gör också kassa insatser. Vi är där vi är, och jag tycker nog att det är så förbannat mycket bättre att vara i serieledning än att ligga bakom och jaga. Våren har vi med oss, allt är inte över och förbi, vakna upp nu och försök att hålla huvudet högt. Vi, tillsammans, är Blåvitt.

Och egentligen är det väl det enda jag skulle behöva skriva i detta skriva-utan-stopp-inlägg, för spelare, ledare, supportrar läser vad vi skriver, hör vad vi säger och hur vi uttalar oss. Och detta tror jag svävar ut över Göteborg, det färgar himlen och molnen, och hur besvikna vi än är, och hur mycket krav vi än ställer, borde vi vara stoltare än så. Kritik måste självklart komma, men vår uppgift är att bära Blåvitt vidare, uppåt, framåt. Så glöm inte att Blåvitt är Blåvitt. Alla har vi gemensamma drömmar, och just den här säsongen är drömmen ett guld i höst. Vi är serieledare. Visst kan man (kanske till och med ska) tömma ut besvikelsen och rasa eller såga ett tag, men glöm aldrig att vända på det hela.Vi är inte GAIS, vi är inte Solna eller något annat ångestvibrerande lag.

De få procent vi kan andas ut över landet och Göteborg, kan vara de få procent som lyfter Blåvitt över den sista barriären. Det är den luften jag har kvar i lungorna mellan mina resor till Göteborg, den försvinner aldrig. Jag har lärt mig att livnära mig på den. Därför vårdar jag den ömt.

Även om det gör ont ibland.

Försäsongsdravel - Snart skiner possession!

ANALYS. Bättre sent än aldrig säger vissa. Slött, för jävligt, ofokuserat, slarvigt och rätt bedrövligt säger jag. Anyway, tänkte ge mig på att försöka analysera och printa ner mina tankar från Portugallägret och de matcher som spelades där. Först och främst får man väl böja sig ner och tacka för den kvantitativa rapporteringen som vi faktiskt fick ta del av nere från Algarvekusten. Det var ju ändå delegationer från AB, AB, GP och GT (samt mycket bra intern rapportering från klubben!) som formerade sig på plats och gav små instick, rapporter, intervjuer och snask från laget i våra hjärtan. Det visar ju ändå återigen att det finns ett extremt stort intresse för våra blåvita killar, eftersom allt som publicerats säkerligen genererat en bra klickkvot på de utsändas olika plattformar.

Återigen då får man ju hoppas att det, på pappret, stora mediala intresset drar med sig att vi faktiskt kan fylla på med folk på GU när säsongen väl drar igång. Förhoppningsvis leder aktiviteter som dessa, med tät direktrapportering "inifrån", till att det faktiska intresset stärks än mer.

Hur som helst, med de orden sagda får jag återigen tacka för bra bevakning där nerifrån.

Vad kan man ta med sig från tränings- och matchspel då? Ptja säg det. Inte för stora växlar ska väl dras varken från det som var bättre och det som var sämre. Det är lätt att ramla in i gamla Stahreparoller som att "vi är kanske inte så jävla bra som vi tror, men inte heller så jävla dåliga som många internettyckare och i synnerhet Barabengnällrövar vill få det till". Typ. Om vi backar bandet lite till måste man ju in och nosa i rekryteringen av vår näste danske favorit (?), Jakob Ankersen. Kamrat Gren dröjde sig kvar lite på KG medan laget åkte ner och började sitt träningsspel. Tongångarna på nätet fortsatte i inslagna mönster och det wajnades om att malmø minsann presenterade förvärv på förvärv. Stora super-duper-realnamn som kom från Cardiff och allsköns proffesionella monsterklubbar ute i Europa. Namnen i sig skiter jag ganska blankt i, men jag måste ändå erkänna att man föll med i gnället kring att sidledsdannes namn inte direkt hade läckt ut i media och "all of a sudden" hade de presenterat en gubbe som visserligen kanske setts i media, men inte på långa vägar gick att följa i detalj hur förhandlingen gått till från frispråkiga sportchefer i märkliga förhandlingstaktiker. Skit samma. Plötsligt gjorde han ju det också, Gren, presenterade en gubbe som dels var relativt obekant för mig (okej, jag hade ingen aning om Ankersen och hans kvalitéer, än mindre att han var aktuell för oss, eller att det var ett såpass starkt namn som vi jagade på "fel" position) och som sagt, rätt vad det var skulle vår nye dansk landa med sitt nya lag i Portugal. Kredd till Gren. Klarhet till klarhet kan man ju säga. I synnerhet efter Ankersens fina 90 minuter mot gnällmanders och plastlarssons danska drenger.

Till matcherna då. Jag kikade på allihop och tyvärr blev det inte riktigt läge att knåpa ihop några matchtankar från respektive drabbning, utan jag försöker mig istället på att summera mina åsikter om dem här.

Jablonec. Den tjeckiska ligatrean hade man ju inte superkoll på, men internationellt motstånd och i synnerhet "den typen av internationellt sådant" brukar ju på förhand innebära rätt tuffa matcher och tankarna, känslorna och förhoppningarna var ganska spridda. En elva som vi sett lite grann av i tidigare spel matchades där Hajtand, Hjalle, Bjärs och Emil stod framför Mackan. Søren, Petting, Gurra Swede och MSD bildade mittfält och Boman/Vibe kamperade på topp. Starten av matchen gav känslan av att det kunde bli vissa problem mot ett till synes ganska bra motstånd. I synnerhet då vi fick jaga en del boll och inte alls fick praktisera mysjörgens favoritord, possession. Innermittfältet gjorde ett bra och förtjänstfullt hårt arbete, men den riktiga kreativiteten lös tyvärr med frånvaro. Avsaknaden av en spelande, offensiv och konstruktiv playmaker gjorde sig påmind. Inget som direkt var någon större issue mot det motståndet visserligen då det visade sig att deras försvarslinje själva bjussade på rätt givna lägen. Hur som helst var det ändå en rätt trevlig offensiv vi fick se med tre offensiva baljor som påföljd. Vibe löpte som att han varit antingen helt oberörd av de tidigare dagarnas transfersurr, eller så var det helt tvärtom, han var toklack för att han inte blev såld, och riktade sin frustration åt rätt håll och bara körde. Jag är tämligen säker på att det var mest länkat till det förstnämnda. Vibe är go han. Det är han.

Försvarsspelet såg rätt okej ut, trots markeringsmiss och lite sådär ingripande på deras mål. Men överlag en okej match och 3-1 mot internationellt motstånd som sagt var klart godkänt.

Dynamo Moskva. Wernblooms lokalrivaler med idel namnstarkt manskap och landslagsmeriterade gubbar på i princip varje position visade rätt tydligt varför de ligger bra till i ligan och gjort väl ifrån sig i det pågående europaspelet. Jävlar vilken skillnad det är på individuell kvalitet (generellt) och allmänt monetär omsättningsstyrka. Det var en genomkörare som hette duga. Att det "bara slutade" 2-0 får ändå anses som ett bra resultat sett till den ganska förväntade matchbilden. Vi fick i allafall se hur ett possessionspel går till. Även om det såklart inte alltid innebär att man vaskar fram drivor med chanser bara för att man har mycket boll. 68-32 har jag för mig att bollinnehavsstatistiken slutade på. John vaktade målet bakom Hajtand, lilldyre (mumma!), Bjärs och Emil. Søren, Petting, Gurra Swede och MSD på mitten bakom Vibe och Engvall.

Som sagt, men gubbar som Kokorin och Valbuena på andra sidan kan man förvänta sig att det blir lite åka av. Vi gör det ändå rätt okej förvarsmässigt och släpper inte till allt för många givna lägen. Dyrestam tar inga fångar i backlinjen och visar verkligen att han är en gubbe att räkna med framöver. Älskar hårdheten och resolutheten, även det finns lite planerings- och placeringsdetaljer att jobba på. Mittfältet med Gurra och Petting får återigen slita hårt i att städa framför eget straffområde och gör det väl. Framåt har vi några få godkända chanser som kanske borde lett till större farligheter, men här ser man som sagt att gubbar som Samba och Büttner i deras försvar håller viss högre klass än Peter Larsson eller Pissenisse.

Deras första mål är ren och skär klass. Halebale. Bara att lyfta på hattjäveln, även om vi såklart skulle ligga närmare i försvarsspelet. Andra målet de gör på tilläggstid är återigen en fin prestation av lille Valbuena som slår en klinisk pass till deras i hoppare vilken kanske drar Hajtand lite för enkelt, men egentligen är det inte mycket mer att orda om. Återigen en bra genomkörare som ger smak av vad som komma skall.

Brøndby. Nu får vi se en lite annorlunda elva med Hjalle som vänsterback (NEJ!), Petting på sin riktiga position (hade hellre sett honom där tidigare, men vafan), Bjärs och MSD som högerback (NEJ!) och Sandberg. Framför spelar Ankersen (JA!), Gurra Swede (måste hjälpa en nykomling i Ogge), Kindlund och Søren. På topp startar Vibe/Boman. Kindlund får ju ingen lätt uppgift att gå in och förväntas spelfördela, men gör det ändå rätt okej. Intentioner finns, men det väger lite för lätt ibland, även om han trycker till sina motståndare på ett bra sätt emellanåt. Framåt har vi inte jättemycket då vi får spela på omställning (igen) och inte riktigt kan bygga upp spelet bakifrån med en enkel pass genom mittfältet. Kreativ offensiv mitt var det ja (SEB, du är så saknad!). Ingen är direkt spelbar i uppspelsfasen (jämför May förra säsongen där han 100 gånger av hundra var spelbar i både första, andra och tredjeläget). Possession var det ja...

Skit samma, Boman och Ankersen har ett mycket fint samarbete och den nye dansken är sånär på att hänga ett drömmål i sin debut. Hans insats bådar mycket mycket gott. Några fina intentioner mellan Søren och Vibe får vi också, men det är deras innermitt som gör ett mycket vackert mål efter att vi sjunkit ner på rak linje med för många gubbar. Inte godkänt.

Däremellan har Sandberg satts på prov otalet gånger då vi släppt till på tok för enkelt från i synnerhet MSD och Hjalles ytterbackspositioner. Sandberg som för övrigt kan kvittera ut ett samlat gott betyg från de matcher han spelade där nere.

Generellt kan man säga att så mycket possession blev det inte som sagt. Endast 3 mål (i samma match) och saknaden av en kreativ spelfördelare på mitten är de samlade intrycken från de tre matcherna. Jag tror och hoppas dock att samtliga träningar, matcher, insatser, eventuella inkilningar och swingersmentalitet i partnerbyten med rumskompisar fört med sig enkom positiv atmosfär och känsla inför kommande säsong. Det känns helt klart så. Vi har något på gång.

Nu ser vi framemot f*ck på lördag, en ny innermittfältare och en fortsatt skadefri försäsong. Så får vi se hur detta slutar.

Glöm inte årskort. Glöm inte Trollhättan borta. Och glöm framförallt inte att teckna ditt medlemskap i klubben om du ännu inte gjort det. Till sist, grattis Emil. Så jävla värt. Köng.

Ett litet steg avklarat...

ANALYS. Gårdagen kantades av ett uns ångest kombinerat med lite WTF?! och mynnade ut i att jag inte pallade uppdatera Twitterflödet ända till att "de stora ligornas fönster" stängde vid midnatt. Morgonens oroliga men ganska starkt hoppfulla ditoscrollande påvisade ju att steg ett på den snåriga vägen faktiskt är avklarat. Tänker självklart på vikten i att åtminstone inte tappa "No Vibe, No Party"-dansken just nu. I synnerhet inte efter allt sillysnack om brögäng i den engelska andraligan.

Att Vibe som sagt (eller i själva verket Gren/klubben) i själva verket inte gick vidare med någon annan klubb i detta skedet länder ju ju samtliga inblandade till heder. Även om man såklart insett mellan raderna att Vibe faktiskt varit sugen på att prova vingarna någon annanstans efter föregående års monstersäsong i antal mål mätt. Anyway, grejen är ju den att "faran ännu inte kan anses som avblåst". Han kan ju fortfarande hamna i Portugal (stänger 4/2), Argentina (15/2), Brasilien (1/4), Bulgarien (2/3), Island (15/5), Kina (28/2), Polen (1/3), Ryssland (27/2), Serbien (13/2), Schweiz (16/2), Ukraina (2/3) eller USA (12/5).

Samtidigt, Vibe verkar vara en intelligent person som till största sannolikhet (getting jinxin' with it) inte lär hamna i Ryssland, Kina eller USA. Övriga länder ovan är väl mest listade för kosmetikans och min personliga kick i att skriva mycket dravels skull. Vad vi dock inte ska förringa är ju givetvis att det obehagliga fönstret drar upp sina eurooljade gånggärn till sommaren igen, men förhoppningsvis sitter han på ett blankt blåvitt papper vid det tillfället.

Som jag då knappade in på Twitter imorse under högtidsstunden på det varma klinkergolvet är ju att "nu har Gren/klubben/Vibe gjort sitt för den här sekunden, nu är det upp till oss". Så skrev jag väl kanske inte riktigt men poängen är ju den, om vi hårddrar det, det oerhört engagerade sociala medie-flödet fullkomligt kokade över av oroliga personer som (med all rätt) inte ville att Vibe skulle lämna oss, och, nu är det vår tur att leverera. Dags att kanalisera och konkretisera allt tyckande i handling. Dags att visa att Gren/klubben och Vibe gjorde rätt i att stanna med oss ett tag till (som sagt, jag jinxar fortfarande Ryssland, Kina och USA). Detta visar vi tillsammans genom att fortsätta snacka blåvitt. På Twitter, på Facebook, på Trendpattras och Heath Pearce's Instagram, i fikarummet, i bamba, på ICA, utanför bolaget (yeah right, höhö) och i förlängningen på läktaren.

Nu är det dags att visa alla att vi fanimej är något att räkna med. Och då har jag inte ens kommit på några smarta rader att skriva om Ankersen och den tilltänkta centrala mittfältaren som kommer. För, Gren är garanterat inte klar ännu.

Tillsammans mot nya mål! Tillsammans mot kødbollar, snøhelvide, snus och ABBA. Köp ditt årskort idag. Framåt. Før helvide!