Gästkrönika: Imorgon när hösten kom

GÄSTKRÖNIKA Idag är det ett välkänt namn som återigen skriver här på Baraben. Än en gång är det Pontus Fredén, även känd som Hulken (@hulkenmini) som delger sina tankar och känslor inför hösten. Har du en text du vill få publicerad här på Baraben? Skicka den då till kontakt[at]baraben.com

Hösten börjar ge sig tillkänna, vinden blåser, kylan börjar så sakta bita sig in på skinnet. Man letar, suktar efter det sista sommartecken och vägrar ta in, inse att det går mot sitt slut. Med en djup suck accepterar man till sist faktum och tar på sig tjocka tröjan, tänder brasor och signalerar genom röksignalerna att vi kapitulerat. Men det är inte en sådan höst vi går mot kamrater, denna höst har vi länge gått och väntat på. Nu är vi äntligen där vi skall vara, högst upp, drivande.

Sommaren var inte vår starkaste period, långt ifrån. Men likt en Tsunami så tog vi ett par steg bakåt för att nu kunna skicka en monstervåg mot höstens prövningar. Vi är vågen tillsammans med spelarna, vi lämnar inget åt slumpen, det är dags att alla steppar upp ett steg till. Allt för många år har den finaste av föreningar fått lämna i sorti, det händer inte i år, det tillåter vi inte. Minsta motgång stirrar vi rätt i synen, höjer oss ett snäpp och kör över för 2015 är vårat år. Tillsammans skuldra mot skuldra och med en arm runt kompisen bildar vi en mur, vi släpper inte varandra, vi strävar mot samma mål. Vi är ostoppbara, i år har vi kraften som saknats i många år, man känner det i luften, vinden har en annan udd. Den sveper runt staden som ett startskott på vad som komma skall, sätter den elektriska stämningen i stadens alla vrår.

Vi känner den allihop, nu är det nära, nu knyter vi handen. Vi skickar redan nu ut varningen till Helsingborg, Borås och till Stockholm, en storm väntar er. Vi kommer se er falla en efter en längs med vägen medans vi trampar på, enda till slutet. Bucklan hör hemma i Göteborg och nu är det dags att hämta hem den och cementera den. Nu har just du ett val, antingen ställer du dig med oss på läktaren och är med på resan eller så stannar du hemma och äventyrar alltihop.

Fråga dig själv om du verkligen har råd att missa ett guld, att inte ha varit med på resan, att inte fått med dig allt i påsen. Släpp allt annat för nu är det på riktigt, nu får du inte svika. Nu kisar du inte längre utan öppnar ögonen och ser utmaningen med spänd blick, med en bestämd blick! Nu kliver du in ett steg mot kompisen, låter fanan vaja högt, stolt, i skyn. Med galna ljudtoppar, mäktiga koreografier och med en hel stads tyngd bakom dig skickar du all din energi ner mot skådeplatsen, mot planen och till det emblem som betyder ALLT. Vi har fått det serverat på ett fat kamrater och med dessa förutsättningar så viker vi inte en tum.

I höst brinner vi, tar oss förbi alla hinder och omfamnar varandra i eufori. Målet är inställt på Götaplatsen, guldpytt och bubbel. Vägen är fortsatt lång, vi kan inte sväva iväg, här och nu skall vi prestera. Om du inte har så är det hög tid att skaffa biljett till återstående matcher, låt oss sätta ribban högt, låt oss flera veckor innan matcherna sälja slut på biljetterna. Skicka en signal till spelarna att vi står bakom er till slutet, vi backar inte, vi rör oss bara framåt. Vi har ALLT i egna händer, vi faller inte på eget grepp, förlust, reträtt, finns inte i vårat ordförråd. Blåvitt får aldrig dö sa Bebben, Blåvitt får aldrig heller bli ett lag i mängden, vi skall vara överst. Bäst, stoltast och högst upp i skyarna. I år fäller vi bara tårar av lycka, det finns ingen annan väg att vandra för vi vet att allt är möjligt i en stad där Änglar bor.

Vi är Blåvitt - Bäst i Sverige
Pontus "Hulken" Fredén

Den blåvita Hulken från Kullavik har talat, igen.

UPPFÖLJNINGSKRÖNIKA:

Det var inte tänkt att jag skulle bli någon skribent. Det var just ett gästspel det som var min mening, en krönika om min väg in i supporterlivet. Jag fick såpass mycket positiv respons att jag känner att jag är skyldiga er alla en krönika till. Jag vill rikta ett STORT TACK till alla er som läst min föregående text och sagt så fina ord om den. Det värmer mitt IFK hjärta djupt. 

Supporterkulturen runt den här föreningen är stark, den får folk att växa sig starka. Den cementerar en stolthet och ära i våra hjärtan, tänder lågan till kamp och förenar oss i en batalj sida vid sida. Målet att återigen stå på Götaplatsen som vinnare, en dröm att kämpa och sträva mot. En del av oss dedikerar hela våra liv till och runt matcherna en del ser några få matcher per år. Skall vi bli den där vågen spelarna svävar på som gör både oss och dem oantastliga så krävs det att alla bidrar. Att alla som tar sig till matcherna, träningar och dylikt tar sin del. Inte med det menat att alla skall tvingas göra saker man inte vill stå bakom men att på sitt sätt bidra med det man känner sig kapabel till. Vi har nog alla lite med engagemang att investera i IFK Göteborg. Man vet själv var den gränsen går och det är inte andra personer som skall forma just ditt supporterskap, men samarbeten och en enad grund är enda sättet och vägen vi kan ta för att ta ett steg framåt. 

Vi har på senare år fallit tillbaks i en position där vi gnäller mer än vi handlar, gör hönor av fjädrar och stänger in oss själva i en tro att det inte går att vända trenden. Det är fullt möjligt dock, ett arbete som kräver att det är mer än att den innersta lilla kretsen är delaktiga i arbetet. Med en start i år med #Fullfredag fick nog många med mig upp ögonen för hur lite arbete det krävs för att öka intresset. Vi måste dock inse att det inte föll så bra ut som vi hoppats, att vägen fortfarande är lång. Vi behöver inte några andra lag som hjälp för att hajpa våra matcher, kärleken till IFK Göteborg bör räcka för att ta initiativ och motivera andra. Vi snackar dela ut flygblad, sätta upp affisher, övertyga slumrande änglar att komma tillbaks in i familjen. Vägarna är många och alla bör ta sin inriktning, ingen kan göra allt-men alla kan göra något. #Fullfredag var startskottet på den explosion vi skall göra på läktaren. Vår största fiende är fallgropar vi gräver själva såsom förväntan att andra skall ordna allt åt oss. Att dem personer som idag kämpar på får höra skit trots sitt slit är ett faktum. Från och med idag stretar vi tillsammans med dessa personer istället för att dränera deras energi med meningslöst gnäll. 

2009 visade vi på läktaren exakt hur dominanta vi kan vara, vad vi alltid skall åstadkomma. 

Vi skall dit igen och vi skall höja ribban ytterligare, höja temperaturen såpass mycket att luften runt oss bränns. Rida på den vågen land och rike runt, låta elden ta över stad efter stad. På vårat segertåg skall det vara omöjligt att inte ryckas med, alla dem som tvivlat på oss skall benen vika sig på när tryckvågen från en enad supporterskara försvarar vår stolthet och stad. Vi skall bli den muren som står stark bakom spelarna, en 12:e spelare som gör skillnad. 

Tillsammans välter vi vilket lag som helst, tillsammans fyller vi våran arena, tillsammans försvarar vi våran stad. Börjar vi alla ta ansvar för vår egen situation så finns det inget som kan stoppa oss. Det är dags att väcka våra slumrande kamrater, säsongen 2015 skall vi återigen på turné. Varenda människa som kallar sig kamrat skall vara med på den resan. Det är både vår rätt och skyldighet, från Nordsjälland på Valhalla i Januari tills vi hämtat hem Lennart Johanssons pokal från gröthalsarna utan kunskaper i matte. 

Lätta från marken och börja flyga Änglar, vi skall bli vad vi har varit!! 

// Pontus Fredén aka Hulken

Blåvit familj. Ett beställningsjobb.

GÄSTKRÖNIKA.
Denna gästkrönika skiljer sig lite från de som vanligtvis kommer in. Visst, det är en person som inte ingår i BaraBens skribentskara som skriver till oss, men den stora skillnaden här är att jag beställt denna text. Jag och Pontus träffades på John Scotts takterass för några veckor sedan. I samband med att litervis öl passerade våra strupar diskuterade vi supporterkulturen hos IFK Göteborg och jag märkte att vi inte samtyckte om allt. Jag bad Pontus skriva en text. Han tvekade först, men igår kväll plingade det till i mailkorgen.
Blåvitt berör - precis som texten här nedan;

Det är inte lätt att växa upp i Kullavik som arbetarklasskille.
Från den dagen då man insåg pengars värde i samhället, vattendelaren som gör vänner till ovänner var jag inte längre samma grabb. Mina närmsta vänner hittade andra kompisar och jag var plötsligt vädigt ensam. 
Inte såpass ensam att jag gick för mig själv, men aldrig i gruppen utan strövandes gåendes vid sidan om. Ofta inte med i samtalen utan nickande utanför dem. På ytan var man alltid med men på djupet sittandes i en rutschkana rakt ner i avgrunden. 
Under två års tid satt jag i den sitsen, ständigt sjunkande och även om det gick långsamt bröt det ner mig. Aldrig såpass långt ner att det var särskilt synd om mig, dock kände jag att det här är inte jag. Jag är något annat, jag kände inte igen mig i mina skolkamraters syn på mig. 
Jag var alltid den minsta killen, lätt offer när man skulle berika sin position i hierarkin på skolgården. Man kunde göra sig lustig på min bekostnad och få en ryggdunkning som belöning. Jag hade dock några få jag kunde lita på, några jag kunde kalla vänner på riktigt. En utav dem såg till att öppna dörren till ett nytt, bättre liv. 

El Plasticó 2014

Jag har alltid varit Blåvit Supporter, en stolt sådan. Jag har alltid känt mig välkommen på läktaren och det har varit som en slags frizon där alla är välkomna. Problemet i ung ålder var att jag hade föräldrar som inte aktivt stöttade Blåvitt eller som betrodde mig att ensam åka in och följa dem. Min kompis såg till att jag alltid kunde åka in och se hemmamatcherna med hans familj. Det var någon slags vändpunkt, att ha den tryggheten. En frizon i vardagen där man kunde leva ut sina känslor utan att folk runt omkring en såg på en med en nedvärderande skeptisk blick. Att kunna se sina idoler och hjältar och samtidigt tillhöra en grupp var större än något annat jag upplevt i mitt liv. Det tog över mitt leverne, plötsligt var det inte bara ett lag man följe utan en livsstil man följde slaviskt. Jag läste alla tidningar, bloggar, såg upp till andra supportrar ville bli som dem. Detta var till trots bara något man kunde följa en dag i veckan i och med att jag bara hade tillgång till hemmamatcherna. Vintrarna var en enda lång kamp, en längtan som ibland kunde vara så stor att det kändes som en evighet. Det var som att gå i ide, fast att du viljelöst strövade fram genom mörkret. Längtan så stor att du stod innan försäsongsmatcherna på Valhalla precis när vakterna började släppa in folk. Frös i en timma extra för att inte missa ett uns av någonting. Sneglande mot dem människorna du växt upp med, om än på håll. Men en dröm om att en gång bli som dem, en kille som folk såg upp till eller respekterade, eller för den delen bara kände igen. Jag hade det som en målbild att jag en dag skulle ta mig dit. 
Så kom dagen då jag tillslut vunnit mina föräldrars förtroende att även ta mig till bortamatcherna. 
Jag fick efter veckor av övertalning tillåtelse att åka med på Helsingborg 2008. Alexanderssons sista match, en föreild och idol man vuxit upp med skulle lägga skorna på hyllan och skulle en sista gång hyllas av den blåvita fanskaran. Min mors kollega skulle åka med mig i Änglarnas bussar var det sagt. Han skulle hålla ett öga på mig. Vad morsan inte visste var dock att han åkte en annan buss och jag blev ensam på vägen ner. 

Där märkte jag för första gången hur stor familj vi supportrar utgör. En grupp människor jag inte kände såg till att jag hade det bra och jag ville inte att resan någonsin skulle ta slut. Matchen tog slut och så även säsongen. Jag hade fått blodad tand - det var detta jag ville fylla mitt liv med. 
En oerhört lång vinter tog sin början, den jobbigaste för mig personligen. 
Utstöttheten mötte sin spets och skitsnacket skenade till en ny nivå. Helt plötsligt stod personen jag hitintills hade kallat min bästa vän med sju kompisar utanför mitt hus och skulle slå mig till följd av lögner som spridits. Jag var tillbaks i försvarsställning och fick tillbaks självbilden av att jag inte dög till, att jag var av en annan sort, att jag förtjänade det. 

Våren kom igen och Blåvitts första bortamatch var en träningsmatch mot Staebaek i Oslo. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle åka upp, han fick dock förhinder dagarna före. Längtan var för stor, jag kunde inte hoppa av, det var ju detta jag sett fram emot. Jag åkte själv även denna resa och blev sittandes ensam ett bra tag på bussen. Alla var mycket äldre än jag, vana att åka på matcherna och alla tycktes höra till mindre kompiskretsar. Jag hade inte mod att gå fram och prata med någon. Bussen hade två våningar. På den övre satt en person som skulle komma att förändra mitt liv. Han skulle på toaletten och i kön fick han syn på mig som satt ensam. Han hälsade och erbjöd mig att komma upp och sitta med dem. Från första sekunden kände jag mig mer än välkommen - folk behandlade mig som en like. Jag var inte längre någon folk satte sig på. Jag skaffade många nya kamrater. Det var en början till att bli respekterad i Blåvita kretsar och ingen i skolan vågade öppet bråka med mig längre. De förutsatte att jag umgicks med "slagkämpar" och detta var början till den resa jag så länge drömt om. Land och rike runt åkte jag med gruppen GFK och så gör jag än idag. Där har jag träffat en stor del av dem personerna jag idag kallar mina vänner. De stod upp för mig när jag kände mig svag och lyssnade alltid på mina problem. Tillsammans med dem har min passion för Blåvitt förljupats till den milda grad att det idag är pelaren i min hela existens. Jag klarar mig inte längre utan Blåvitt, passionen pumpar i mina ådror och missar jag en match gör det ont i själen. Jag har supporterkulturen runt IFK Göteborg extremt mycket att tacka. Jag står i skuld till den och kommer forma mitt liv runt den, omfamna den och se till att göra vad jag kan för att den skall växa och frodas. Till alla er personer som har omfamnat mig och gett mig chansen att ta stegen in i supporterlivet vill jag rikta ett tack. Ni vet vilka ni är, jag älskar er av botten av mitt hjärta. Vi ses på läktaren!

//Pontus Freden aka Hulken