Highlights: IFK Göteborg - GIF Sundsvall

Highlights: IF Elfsborg - IFK Göteborg

Highlights: IFK Göteborg - Hammarby IF

Highlights: IFK Göteborg - BK Häcken

Highlights: IFK Göteborg - IFK Norrköping

Vägen till SM-guldet

OPTIMISM. Det är ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Jag minns inte exakt, men det var nog någon gång i början av förra säsongen, back when May kysste klubbmärket och vi inte var bäst i Sverige. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det har blivit så heller. Svårt att hitta inspiration, antar jag. Svårt att hitta saker att skriva om. Men så idag, efter tafatta och klåpiga 0–0 mot IFK Norrköping, så kom den bara. Rastlösheten. Galenskapen. Den omättliga hungern efter gnäll.

Jag hade tänkt gnälla på Ankersen. För visst, missa en straff kan typ vilken spelare som helst göra. En felträff, en riktig superräddning eller bara lite taskiga marginaler. Sådant händer. Men sättet han gör det på. Egentligen är det en perfekt kopia av det ofattbara klanteri och slarv som Seb ägnade sig åt i den där andra toppmatchen mot Djurgården för någon månad sedan. Man kan tycka att både en och annan borde ha fått sig en tankeställare efter det. Det är liksom lite utav en lektion 1A för en professionell fotbollsspelare som ska slå en straff, att inte bredsida den tafatt på exakt samma ställe som han slog sin senaste. För självklart, förutsatt att Mitov-Nilsson har gjort sitt jobb som målvakt, så har han redan gått igenom det här scenariot i huvudet. Han har sett Ankersens straff mot Gefle under uppehållet och vet precis var den gick. Och således är det väldigt sannolikt att det är precis dit han kommer att chansa. Som han gjorde.

Jag hade tänkt gnälla på fler saker också: Lennartssons val av straffskytt, Vibes tendens att alltid göra det enkla svårt just nu (Hallå, vad sägs om att rulla in gratisfriläget i bortre?) och truppens allt mer uppenbara brister. Och så vidare. På det mesta, helt enkelt. Vad som än dök upp i huvudet.

Framför allt hade jag tänkt gnälla på hur vi, som ett resultat av två helt olika sorters klantarselinsatser de senaste omgångarna, helt plötsligt inte är i en så komfortabelt serieledning längre. Och det här som såg så bra ut. Sju poängs marginal ner till tvåan med halva serien spelad var liksom inte ens en drömsk utopi – det var en fullkomlig rimlighet – i halvtid uppe i Sundsvall för en vecka sedan. Att vi skulle lyckas stänga den där matchen och ta de där tre poängen och sedan slå Peking av bara farten inför ett fullsatt Gamla Ullevi. Klart det hade kunnat och till och med borde ha blivit så. Och fatta sitsen då! Hur vi mer eller mindre hade tvingat de jagande lagen under oss till bragder i match efter match för att de inte skulle riskera att tappa kontakten helt. Den pressen, liksom. Den obeskrivligt underbara situationen, där vi hade kunnat åka till Norrköping nästa helg och kryssa och känna att vaddå då, vi är ju fortfarande helt ensamma här uppe i toppen.  

Ja, så där hade jag tänkt hålla på. Gnäll, gnäll, gnäll. Usch och fy. Men sedan ändrade jag mig. För ärligt talat, vad skulle det göra för gott? Det hade knappast gett oss de där "förlorade" poängen tillbaka. Det hade knappast genererat hopp och framåtanda hos varken straffmissande spelare eller misströstande supportrar. Och i den mån gnället ändå behövs, kanske framför allt i egenskap av mental smärtlindrare, så fyller ju självutnämnde gnällprofessor emeritus Henrik V (som i ”Viktig”) Svensson redan ut den terapifåtöljen med den äran här. Nej, det fick bli något annat. Något lite mer uppfriskande. Så jag bestämde mig för att kasta mig ut i unchartered territory och ge mig på en lite mer birgerstamsk (för att köra vidare på inslaget interreferensspår) approach. Jag bestämde mig för att testa optimism.

För visst fan är allt inte nattsvart. Vi (jag) får inte glömma att vi faktiskt mötte ett av Allsvenskans bästa och mest formstarka lag igår, som imponerade stort hemma mot Malmö så sent som förra omgången. Och på tal om Malmö så var det ju inte direkt som att vi fick 3–0 i röva av rövgänget Röva på hemmagräs. Inte alls, faktiskt. Vi har fortfarande seriens överlägset bästa försvar. Vi har fortfarande kvalitéer och intentioner. Och viktigast av allt: Trots att det nu lutar åt att det kommer vara vi snarare än våra rivaler som kommer att tvingas till en och annan halvbragd under hösten – som kommer att spela med kniven mot strupen och allt att förlora – så leder vi trots allt Allsvenskan, och även om hindren växt en aning de senaste två omgångarna så ser återstoden av vägen till guldet fortfarande relativt framkomlig ut. Eller vad säger ni? Bara för att exemplifiera, så skulle följande resultatprotetia gott kunna räcka för att vi ska ligga kvar på första plats i tabellen när säsongen summeras i höst:

IFK Norrköping (B): 0 poäng
Plast, EL-fokus och en skicklig motståndare. Torsk här.

Falkenbergs FF (B): 3 poäng
Den berömda tillbakastudsen. 8–0, minst, trots Falkenbergs nypumpade muskler i och med Allsvenskans fnissroligaste sponsorkontrakt med Falcon Alkoholfri.

Örebro SK (H): 3 poäng
Gerzic och Logi gör än en gång (lex Elfsborg borta och Malmö borta) sitt för att guldet ska hamna i Göteborg.

Malmö FF (B): 0 poäng
Vid ställningen 0–0 i 89:e får Malmö en feldömd straff, som Rosenberg lyckas snubbla i famnen på Alvbåge. Så kan vi ju inte ha det, tänker [insert valfri allsvensk domare] och tar bollen från John och lägger in den i mål. Noll poäng och hem igen. Men Rosenberg, han är jätteglad!

BK Häcken (H): 3 poäng
Myth busting, i vanlig ordning.

Åtvidaberg (B): 1 poäng
Höstens Sundsvall borta.

Gefle IF (H): 3 poäng
Japp.

Helsingborgs IF (B): 3 poäng
Okej, den här är lurig. Men ett Helsingborg i ingenmansland ska man allt klara av om man ska ta guld, även om det är på bortaplan och deras Guild Master Darijan skulle ha lyckats levela upp formen några snäpp.

Hammarby IF (H): 3 poäng
Se "BK Häcken (H)".

IF Elfsborg (B): 1 poäng
Betydelsen av den här matchen kan verkligen inte överskattas. Mycket kommer att avgöras på Borås Rusta-fyndade balkongmatta. Framför allt om något av lagen lyckas vinna, vilket de enligt klassisk allsvensk logik i kombination med ovan nämnda förutsättningar då så klart inte gör. Alltså kryss.

Halmstads BK (H): 3 poäng
Självklart.

Djurgårdens IF (B): 0 poäng
Plast. Panik. Pissmatch.

GIF Sundsvall (H): 3 poäng
Nu gör vi två förstahalvlekar, och vinner med rimliga 4–0.

AIK Solna (B): 0 poäng
Det skiter sig på något sätt. Etuhu gör väl hattrick eller något.

Kalmar FF (H): 3 poäng
Klassisk 2–1-vinst efter en sen (och betydelselös) Kalmar-reducering. Typ.

Självklart är jag inte så övermodig att jag tror mig kunna förutspå utgången i varenda match. Det kan ju inte ens Nordin, uppenbarligen. Men det här ger ändå en ganska bra överblick av vad som kommer att krävas av oss i höst för att vi ska lyckas vinna det där förbannade guldet och återställa ordningen i leden. Och även om alla resultat inte stämmer: Skulle vi inte ta den beräknade trean mot, säg Helsingborg, så får de poängen helt enkelt hämtas in någon annanstans. Gärna mot Elfsborg. Men nog om dessa eventualiteter. Resultaten ovan skulle innebära ytterligare 29 poäng att addera till de 34 vi redan har. 63 totalt alltså. Tack vare Malmös och AIK:s (som båda lär vara starka under hösten) återkommande sjabbel under våren, Norrköpings förmodade uppvaknande ur vårens superformdröm och Elfsborgs baneplanta Poaceae AKA naturgräs AKA gräs så kan det mycket väl vara tillräckligt. Titta bara här:

Elfsborg, 31 poäng
Om vi förutsätter att vi inte klår pannbandsmusketörerna från Boureause (eller något annat lag i toppen) på målskillnad, trots våra 8–0 på Falkenberg, så får de högst dubbla sin poängskörd om mästarplanen ska gå i lås. 14 tappade poäng är alltså vad som krävs. Och det kommer att lösa sig i följande matcher: AIK borta (-3 poäng), Hammarby borta (-2), Kalmar borta (-2), Malmö borta (-3), oss hemma (-2), Helsingborg borta (-2) och kanske till och med något litet extra poängtapp mot Häcken borta eller så bara för att götta till det lite extra. 

Norrköping, 31 poäng
Norrköping ligger i nuläget på samma poäng som Elfsborg och behöver alltså även de tappa 14 poäng. Voilà: AIK hemma (-3 poäng), Åtvidaberg borta (-2), Kalmar borta (-2), Djurgården hemma (-2), Elfsborg borta (-3) och Malmö borta (-3).

Djurgården, 29 poäng
Tänker faktiskt inte ens unna kisarna från söder om Söder en analys. Är övertygad om att de kommer göra sig till åtlöje på ett eller annat sätt under hösten och ramla ur guldstriden.

AIK, 27 poäng
Om vi gör vårt enligt ovan så behöver AIK, med sina 27 inspelade poäng, bara tappa tio till. Det kommer de säkerligen att göra, förslagsvis i följande matcher: Helsingborg borta (-3 poäng), Djurgården hemma (-2), Gefle borta (-2), Hammarby borta (-3) och Malmö hemma (-2).

Malmö, 26 poäng
Sist men inte minst, tvåstjärnegossarna från Malmö. 26 patetiska poäng har det blivit för #stackarsallsvenskan-gänget under våren, med poängtapp mot Falkenberg borta, Örebro hemma samt en riktig knock av öagänget Häcken som givna höjdpunkter. Förutsatt de kalkylerade resultaten ovan behöver Malmö alltså bara tappa futtiga nio poäng under hösten för att IFK Göteborg ska stå som segrare av Allsvenskan 2015. En vanlig säsong hade Nordens och världens bästa fotbollslag självklart tappat noll. Men som tur är för oss är det här inte en vanlig säsong. Malmö har nämligen inte tid att åka land och rike runt och spöa skiten ur oss andra korpgäng i jakt på någon futtig SM-buckla, för de har viktigare saker för sig. De ska nämligen spela Champions League. Igen! Och då kan det lätt bli så här: Örebro borta (-2), Häcken borta (-3), Helsingborg borta (-2), AIK borta (-2) och Hammarby borta (-3).

Så där ja. Nu vet jag hur optimism känns. Och ni, ni vet hur guldet ska lyckas leta sig hela vägen tillbaka dit det hör hemma i höst. Något att skriva ut, sätta upp på kylskåpet och bara bocka av omgång efter omgång. Men kanske framför allt något för både mig och er att plocka fram om en vecka, när den snöpliga förlusten mot Norrköping är ett faktum och behovet av att tapetsera internet med poänglöst gnäll återigen tränger sig på.

Tack för ordet och ses på guldfesten!

/ @johannerman

Highlights: Gif Sundsvall - IFK Göteborg

Matchbilder: #SUPERUGENs fullbordande

#SUPERUGEN kan summeras med två vinster och en oavgjord och samtliga mål gjorda av danskar. Såklart. I söndags fullbordades #SUPERUGEN och Emelie Hübner (@EmzaansFoto) var på plats med sin kamera.

Bilderna får inte spridas utan BaraBens och Emelies tillåtelse.

Highlights: Hammarby IF - IFK Göteborg

Vårtankar: "Gurra" vårens spelare

GULDET SKA HEM. Kapten Bjärsmyr sa det bra till Sportbladet efter gårdagens underbara vinst: "Vi kom hit för att ta tre poäng, inte för att ta världsfotbollen framåt".

För i det go'a läget vi satt oss i kan det inte finnas någon ängel som hellre vill se finlir och noll poäng. Det låter ju bara dumt. Hur kul är det att vara bajare eller örebroare liksom? Och världens mest spelskickliga lag FC Barcelona, förlåt Malmö FF, är sju poäng bakom. Kul? Ja, för oss.

En del lag kan känna press av att ligga i topp. Känslan är ändå att de blåvita spelarna njuter just nu. De har längtat efter den positionen. Och med ett svajigt AIK, ett mänskligt Malmö samt ett Ellos som inte kan spela på annat än plast är guldchansen i år större än på länge. Djurgården och Norrköping har gjort det riktigt bra i vår, men jag tror inte att de håller i längden.

Men det gäller ändå att "fakking sitta ner i båten" för att använda ett välanvänt uttryck från kvalitetsprogrammet (ironi) Ex on the beach. Nu tar vi det lugnt alltså. 17 omgångar återstår. Ingen jävel går till Ica och köper krögarpytt förrän det är klart.

Efter sommaruppehållet vill jag se att den blåvita maskinen fortsätter jobba hårt, visa tålamod och nöter ner motståndarna. Det tror jag också att vi får se då Jörgen Lennartsson ihop med vinnarskallar som Alvbåge, "Bjärs", "Sebban" och "Gurra" ser till att inte en endaste millimeter av planen överges.

Det har sagts mycket om defensiven och fem insläppta på tretton matcher är helt enkelt fantastiskt. "Hjalle", Emil, Rogne, Bjärsmyr, Aleesami och Alvbåge har alla varit i toppform. Men den kanske stora nyckeln är mittfältsblocket framför där "Sebban" och "Gurra" (och ibland Tom) städat och hållit rent som om de skulle få svärföräldrarna på besök resten av sina liv.

GT:s Henrik Leman vill ha in "Gurra" i landslaget, och det förstår jag. "Gurra" är en outtröttlig och ovärderlig Mascherano-typ som ger allt för sitt lag. Han tar de jobbiga defensiva löpningarna och spelar enkelt, #superuge och dansk dynamit i all ära – för mig är Gustav Svensson vårens och hela Allsvenskans viktigaste spelare. Förhoppningsvis också höstens. I så fall kan det bli guld. Även om Lasse Vibe lämnar.

Highlights: IFK Göteborg - IF Elfsborg

Highlights: IFK Göteborg - Djurgårdens IF

Highlights: Halmstads BK - IFK Göteborg

Highlights: IFK Göteborg - AIK

Highlights: Kalmar FF - IFK Göteborg

Highlights: IFK Göteborg - Falkenbergs FF

För min norrbagge är bättre än din

Jakten på Mister X drog ut på tiden. Mister Green nobbade spelare som Essien, Kongo-Kim, Makoun och Ulven och dom tre heltidsanställda som arbetade med att förbereda den stora presskonferensen i tre månader fick samtliga stora ryggbesvär och diverse andra slitskador efter alla tunga ramlösaburkslyft fram och tillbaka från det uppställda podiet på Kamratgården. Oron spred sig bland oss supportrar. När skulle vår kräsne sportchef hitta någon som dög? Fanns det ens någon på spelarmarknaden som höll tillräckligt hög klass? Ett tag såg det ut som så inte var fallet - men några dagar innan årets hemmapremiär på Gamla började det ryktas om att Mister X blivit till Mister Y och att årets största (i mer än en bemärkelse) spelarrekrytering var i hamn. Hurra, precis vad jag önskat mig, tänkte jag. 

Skämt å sido. Jag skall villigt erkänna att jag undrade vad vår sportchef hade rökt för någonting när det stod klart att Rogne skrivit på ett treårskontrakt värt 120 papp i månaden och med 3,5 mille i sign on-bonus mindre än två veckor efter att Blåvitt tillkännagivit en förlust på över tio miljoner. Inte nödvändigtvis för att vi inte var i behov av ytterligare en försvarsspelare (även om Bjärs, Tom, Hjalle och ”Lill”-Dyre inte var en oädel backuppsättning för den delen heller), utan snarare för att det nu definitivt inte skulle finnas möjlighet att värva en spelare till den position som vi faktiskt var i behov av att rekrytera till. 

Även om Gurra, Sebban och Tom gjort det riktigt bra så här långt så står jag fast vid att det inte är en mittfältsuppsättning värd ett aspirerande guldlag. Det finns ingenting vackrare än defensiva mittfältare som springer tre marathon varje match och river upp halvmeterslånga grästuvor med Glenn Hysén-tajmade glidtacklingar och två meter långa ben á la Tom (Mohamed Sissoko kan slänga sig i väggen), men till och med jag inser att det måste finnas komplement till spelartyper som Gurra och Tom. Jag tycker att det blev väldigt tydligt senast mot Gävle när Sebban var magsjuk att vi är för tunna på mitten. Det går inte att spela med Gurra och Tom samtidigt när man jagar mål mot ett uppställt försvar. Ett visst uns av kreativitet kan i alla fall vara nödvändigt. Men vi skiter i mittfältet i dag. Det är inte för att kritisera vår centrala mittfältstrio som jag sitter här och skriver i dag. Nej, det är för att hylla han som kom istället för den kreativa mittfältare som jag egentligen önskade mig. 

Thomas Rogne har utan att överdriva fullkomligt ätit upp samtliga forwards han ställts emot. Falkenbergs monsterlike filmstjärna flög som en vante senast (måhända att han prövade sina skådespelartalanger inför nästa storfilm, men ändå) och av dom 26 skott som hittills i år nått fram till Johns mål så har vår nya norrman sett till att en stor andel av dessa blivit från i stort sett omöjliga vinklar och lägen. Förutom att han vinner i princip samtliga dueller, så är han dessutom mycket följsam, placeringssäker (vilket bara det är egenskap som kan göra dig till en allsvensk stjärna, lex Samuel Holméns lillebror) samt lugn och trygg med bollen. Och som om inte det vore nog är han utan tvekan en starkt bidragande faktor till att Bjärsa tagit både ett och två och tre steg framåt i år. 

Med all respekt för gamla legendarer som Cannavaro, Ayala och Mascherano, som alla förmodligen tvingades bjuda ut korta tjejer till balen i nionde klass, så är det någonting speciellt med resliga mittbackar med stor pondus. Utöver fördelen i duell- och huvudspel så inger Rognes 193 centimeter…respekt. Och trygghet. Kanske är det som så att jag överskattar vikten av hans längd, då det redan finns några långa träben för mycket i Allsvenskan som när dom möter en Lasse Vibe-typ endast fungerar som rundningmärken, men kombinationen stor och bolltrygg går i alla fall hem jävligt bra hos mig. 

För att summera upp det här en aning så kan man bara konstatera att vad det nu än må varit som  Mister Green rökte tidigare i våras, så blev utfallet ganska bra till slut ändå. Förhoppningsvis dyker Mister X upp senare i sommar och frälser oss om ekonomin tillåter och det finns någon bättre mittfältare än Essien och Kongo-Kim att tillgå, men tills dess tänker jag njuta å fullaste av Mister Y och dennes alla färdigheter. För min norrbagge är bättre än din (PS ja, jag menar iff iffs norrbaggar DS). 

Highlights: Gefle IF FF - IFK Göteborg

Hur tänker du egentligen, Jögge?

För tre år sedan när Ellos joggade hem guldet med Jögge vid rodret stod dom på 15 poäng och hade 11-5 i målskillnad efter sex omgångar. Cynism, sena mål, lagkaptensråd för halva laget och i princip två elvor som roterade och spelade varannan match präglade den årgångens bönder. Det såg inte alltid vackert ut, men till skillnad från tidigare år lyckades Elfsborg, med Jögge i täten, vinna dom där jämna matcherna som man tidigare kryssat. Efter guldet och EL-avancemanget gick det förvisso utför och efter att Taco gnällt bra länge om att tråkigt och cyniskt spel inte var något för tiki-taka-laget Elfsborg så fick Jögge sparken. 

Även om mitt hjärta i grund och botten klappar lite extra för brunkarfotboll på gräsplaner utan gräs, så anser jag det vara av mindre vikt hur spelet ser ut så länge som trepoängarna trillar in. Av den anledningen är jag positiv till årets allsvenska inledning. 13 poäng på sex matcher är bra. Tre insläppta mål på sex matcher är också bra. Åtta mål på sex matcher är inte lika bra, men att målfabrikationen kommer öka är jag tämligen säker på. Dock är det en annan sak som är desto mer oroande, för att inte säga jävligt oroande rentav. 

I Engvalls skadefrånvaro har Mads blivit tredjeforward och fått spela i samtliga matcher (1+5). Att dansk nummer fyra i truppen blivit en naturlig inhoppare i slutskedet av matcherna säger jag ingenting om. Det finns inte så många andra alternativ och med de kvalitéer som Mads besitter i mottagningsspelet så känns det helt rätt att slänga in honom i slutet oavsett siffror på resultattavlan  och hur matchbilden ser ut. Och när Engvall är tillbaka så består anfallsbesättningen både av spets och bredd. All good there. 

Däremot börjar de ständiga bytena mellan Rieks (ut) och Smedberg (in) samt Gurra/Sebban (ut) och Tom (in) oavsett matchbild oroa mig en aning. Såväl Smedberg som Tom har varit perfekta att slänga in när vi haft ledningen och velat få in två hårt arbetande mittfältare för att stänga till eventuella ytor. Där säger jag ingenting heller. Men när det står 0-0 borta mot Gefle och den enda ”förändring” vi kan göra utöver Mads sedvanliga inhopp är att slänga in Smedberg, då börjar jag fundera på om det verkligen finns någon substans i Jögges inledande snack om att stärka banden mellan junior- och A-lagsverksamhet.

Jag kan förstå att den horribelt usla plasten i går fick vår tränare att ge upp allt hopp om att kunna spela fotboll längs med backen, men samtidigt är det inte första gången som yrvädret Karl Bohm, som spelat i klubben sedan elvaårsåldern, tvingas sitta kvar på bänken och bevittna hur krampaktig vår offensiv är. Jag är väl medveten om att Karl har brister och förmodligen inte är en färdig allsvensk spelare, men samtidigt är jag av åsikten att man bör ge sina talanger chansen i ett läge som detta. På vilket sätt hade det skadat att förflytta Smedberg till en central roll och låta Bohm få tio-femton minuter på kanten i slutskedet av matchen? Inte hade det nog blivit sämre i alla fall. 

Säga vad man vill om iff iff, men trots deras framgångar så har dom fortsatt att ge sina talanger chansen. Spelare som Rakip, Cibicki, Helander, Kroon och Pa Konate har alla fått gott om speltid och gjorde flera framträdanden vardera i förra höstens CL-spel. På samma sätt har Ellos gett upp mångmiljonsinvesteringarna som de sysslade med för ett par år sedan och gett talangerna chansen. Nu tror jag förvisso inte att guldet lär hamna i Borås i år, men det är hur som haver imponerade att dom kan prestera på en såpass hög nivå med en majoritet egna produkter. Jag kräver inte att vi skall göra som Ellos, men när det finns skador på tongivande spelare och vi behöver få in kreativitet för att kunna skapa någonting framtå, då tycker jag det är en självklarhet att ge en spelare som Bohm chansen. 

Även om han inte hade åstadkommit ett skit under sitt inhopp, så hade han i alla fall känt att man kan få chansen om övriga konkurrenter inte presterar. Varken Ankersen, Rieks eller Smedberg har gjort en enda poäng i år och ingen av dom har egentligen visat framfötterna. Rieks är alldeles för tafflig i första, andra och tredje tredjedelen och Ankersen verkar behöva samma halvår som Vibe fick för att komma igång med poängfabrikationen. Smedberg är förvisso en poängspelare i grund och botten, men så mycket mer än inlägget till Tom senast har han inte åstadkommit under sina inhopp så här långt. 

Om man inte får chansen i en 3-0-ledning hemma mot HIV eller i en uddlös, torftig bortamatch mot Gefle, när skall man då få chansen? 

Den primära skillnaden mellan Ellos anno 2012 och IFK Göteborg 2015 är bredden. Och förmodligen lär det bli skillnaden mellan guld och inte guld. Det kommer bli ohållbart i längden att byta in Smedberg och Tom i varje match oavsett matchbild och resultat. Om inte Jörgen visar att han - åtminstone så länge som vi inte har andra fullgoda ersättare med mer rutin - faktiskt tror på vår akademi och ger spelare som Bohm och Billy chansen i liknande lägen, så kommer pytten med redan utgånget datum få vänta i frysen ytterligare minst ett år. 

Highlights: IFK Göteborg - Helsingborgs IF