Förlust.

KÄNSLAN: FUCKING JÄVLA HELVETES PISS.

Det fanns ett vinnande lag och ett förlorande lag och det som vände på den saken var som så många gånger förr Jonas "Gåsen" Eriksson.

Dryghetens hemvist, Sveriges värsta avkrok, Karl X Gustafs största nerköp och landets mest inavlade fotbollsregion vann genom att sedvanligt förlita sig på att domarkåren skulle avvärja varje tanke på snabbt, rejält spel och i stället fick Helander gå lös på Vibes hälar i straffområdet och Rosenbergs käft glappa konstant medan Seb fick varning innan tankefoster till fula ord ens hunnit bildas.

Inom mig brinner större hat än jag trodde fanns. En mörkare brand och en djupare hetta än jag egentligen skulle vara bekväm med, men det här är ingen vanlig dag. Idag finns inget annat än den bottenlösa svärtan och den svidande nakna uppriktigheten om det komplex som håller på att bildas inom mig.

Men den inre svärtan har bara ett utlopp. Det inre komplexet kan bara bemötas och besegras på ett sätt. Malmö må ha vunnit idag, men deras seger har väckt den inre eld som i slutänden kommer förtära dem.

Om vi nu missat chansen för fyra månader framåt att besegra både dem och oss själva, så får vi i stället göra det där det verkligen känns - i den sammanlagda tabellen. 

IFK Göteborg mot Malmö är inte längre vår egen El Clasico. 
Varenda återstående match är det. 
Och vi tänker aldrig förlora igen. 

Malmö FF har tänt elden i Sebastian Erikssons och himlens alla änglars ögon.
Låt den inte slockna förrän vi besegrat dem i säsongens alla matcher.

Idag, Malmö FF, förlorade ni guldet.

Matchtankar - mff hemma, 12/4

ANALYS. JAG JINXADE DET! Aldrig mer några jävla analyser innan match. Å andra sidan, utan att ta i var detta väldigt, väldigt, väldigt dåligt. Oavsett Införanalys eller ej. Skapar man inga chanser gör man inga mål. Spelas bollen snett bakåt varenda jävla gång blir det inga mål. Slår man passningar som är antingen i knähöjd eller såpass lösa att de knappt kommer fram blir det inga mål. Tror man inte på det blir det inga mål. Har man ingen som tar tag i det blir det inga mål. Skjuter man inga skott blir det inga mål. Gör man inga mål, blir det inga mål. Och, gör man inga mål vinner man inga matcher.

Jag trodde på fullaste allvar att vi skulle gå in och visa resoluthet, jävlar anamma, stå upp, spela med hjärtat utanpå tröjan och framförallt ge gröthalsjävlarna en match både på och utanför plan. Inte för att vi på något sätt blev utspelade, men att det ändå ser så mycket enklare ut för motståndaren att vinna första-, andra-, och tredjeboll eller slå den där enkla passen framåt och med rätt adress. Det är frustrerande. Som sagt, främst för att mff verkligen inte är ett lag som är så mycket bättre. De är ett lag som har fördelen i sin framgång. Det är frustrerande att vi i avgörande lägen är så pass mycket sämre och det smärtar i den blåvita själen. Jag hatar fotboll.

Att gå in i sekvenser och pinpointa händelser i första halvlek känns rätt svårt och smått onödigt egentligen. Men det som utmärker sig är ju just det jag manglat på innan. Vi ser så jävla rädda ut för vad som ska hända med den lösa passningen som vi slår. Det känns som att vi tror inte på det. Som att ängsligheten redan på förhand talar om att det är lika bra att slå bollen bakåt istället, då händer förhoppningsvis inget farligt. Jag vetefan. Framåt i banan, med precision, hårdhet och tro är inget som vi blir bortskämda med i alla fall.

Gurra går in och ger en hård och ordentlig tackling. Får ett gult. Kanske rätt. Kanske fel. Tyvärr kom det lite för tidigt i matchen för honom och laget. Inte för att han är direkt dålig efter kortet, men en köttdimension försvinner när han är varnad. Det är tydligt. Deras mål kommer till på ett anfall som varit genomgående i flertalet fall innan. Lång boll, snett igenom hela offensiv del av banan (slår vi en enda sådan passning idag? Nej.) till deras ytterback som följt med upp. Emil, som såklart och symptomatiskt blir den som "går bort sig", faller istället för att stöta, och deras lille ytterback gör såklart en drömmål. Jag kan tycka att backen, oavsett vem det är, ska stöta där. Hellre gå bort sig än att släppa till ett skott. Å andra sidan är det ju rätt sällan en gubbe gör ett sådant mål, och skott utifrån ska målvakten ta. Nja. Jag vetefan. Kändes billigt bara. Typiskt.

Andra startar och Mikkelsen går in istället för Engvall. Den sistnämnda hade verkligen ingen bra dag idag. Här känns det som att ond spiral byggs på rätt snabbt. Lite smärta, lite motgång, lite psyke, lite frustration och inget funkar. Lika bra att byta direkt som Jörgen gör där. Kanske var det mest skadekänning som föranledde bytet, hur som helst var det ingen höjdarhalvlek från Engvall som sagt. Samtidigt, det gör ju ingen.

Vi visar ingen nämnvärd desperation i andra och tiden bara går. Även om Mikkelsen suger ner ett par långbollar, men de efterföljande sekvenserna fortsätter att vara helt ofarliga. Det fortsätter mer att vi sölar omställningarna, fortsätter att slå lösa och långsamma passningar, och ingen tar tag i det. Även om Seb så gärna vill. Så många gånger. Han är dock inte det minsta vän med bollen ikväll och övertron plus viljan leder till konstiga beslut och förlorad boll pga antingen för lång långboll utan adress, eller för stillastående medspelare.

Känns som att jag kan hålla på och mala hur länge som helst. Jag kommer ingen vart. Det gjorde vi inte på plan heller. Inte heller på läktaren. Åtminstone kändes det inte så. Pyro i all ära, men idag lät det verkligen som att en majoritet blev helt tagna av det mäCktiga ljuset och gav fan i att sjunga. Jag vetefan, men det känns lite som att om man ska lägga statement visuellt med kraftigt orange ljus, borde man göra detsamma med än mer kraftigt blåvitt ljud.

Svårt. Även där.

Några korta från matchen då:
+ Bjärs. Raderar ut rosenberg.
+ Säsongen är lång. Inget är förlorat än.

- Spela framåt för helvete. Åtminstone någon gång.
- Tro på det. Fullfölj passningen. Spela hårt. Idag. Not so much.
- Måste. Ha. Mer. Kreativitet. På. Mitten.
- Desperation? Hur kan vi inte stressa på och trycka på snabbare i slutet? Ös för fan.
- Det offensiva spelet generellt. Dåligt.

Nej, det var tråkigt detta. Vi måste steppa upp oss. Allihop.

Edit 2015-04-13, 06:33: Så här med några timmars distans till det kanske man kan hålla med vissa röster om att det inte var så jävla jävla bedrövligt. Det var det kanske inte heller. En förlust smärtar alltid, oavsett om vi är usla eller inte.

Nu samlar vi ihop oss, tränar ordentligt och ser till att skåpa ut hisingslaget igen. Så länge vi torskar nån enstaka gång, vinner desto fler, men framförallt ser till att skippa förra årets orgie i kryss, då är vi med. Framåt!

Highlights: Örebro SK - IFK Göteborg

Införanalys - mff hemma, 12/4

INFÖRANALYS. Jag lyssnade på (efter tips av @BBPatrik, shit, en parentes igen!) podden "Della Sport", vilken roddas av han mff-snubben Simon Svensson som var senaste gästen i #BBpodd. Där snackades det om jinx-begreppet och huruvida man alltid oroar sig för att jinxa ett resultat och utgång i "sin" fotbollsmatch. Sällan är man orolig över att jinxa sin mat man beställt in på restaurang, ej heller orosjinxar man särdeles ofta till exempel ett möte på jobbet. Intressant tanke det där. Videskepligheten. Jag är väl dessvärre en jävla sucker på det där med vidskeplighet och är uppriktigt orolig för att gå in med en viss förhoppning, eller statuera någon form åsikt som kan "röja allt" innan en match, och på den vägen då kanske "i onödan" jinxar att allt kommer att gå åt helvete. Helt jävla efterblivet egentligen om man tänker på det. Varför har det blivit så?

Men, för att inte utmana ödet allt för mycket då får man kanske helt enkelt sälla sig till hoppet att vi faktiskt är såpass mycket bättre, både på och utanför planen, att vi kommer att göra allt som behövs för att manövrera ut superherrejössesmästarlaget mff.

Efter att ha sett matchen igår mellan världens i särklass bästa lag mot världens i särklass mest osympatiska lag är nästan frågorna fler än svaren. Dels, hur i helvete kan han Rosenberg klara sig undan både gula och röda kort gång efter annan? Det var flertalet satsningar som i 9 fall av 10 hade renderat reprimander för vilket annat lag som helst. Kanske inte Andess Svensson i och för sig, men alla andra. Likaså, deras nya superherrejössesvänsterback, han borde lätt haft ett rött i någon satsning nere vid hörnflaggan.

Skit samma. Spelmässigt var ju mff rätt mycket snabbare än a*k och det är väl en parameter som vi såklart måste se upp med. Å andra sidan är vi ruskigt snabba när det väl stämmer för oss, kombinerat med kvalitet i våra gubbar (Sören/Ankersen vs. han den där Sana/Rakip), så där ser jag helt klart att vi är bättre. Sana som förövrigt visserligen agerade lite frejdigt, men var lik sig själv från tiden hos oss, tämligen ofarlig i närheten av straffområdet. Jag kan inte påstå att jag är det minsta missnöjd över Grens agerande i den där snurren med Sana. Inte alls.

Visst, mff kom till en del avslut, men dessa var förhållandevis dåliga och de skotten de lyckades få iväg hade sämre adress än Hjalmars rensningar. Å andra sidan kanske man inte ska ta detta för givet, herrejössesmff har ju faktiskt spelat i Champions League. A*k gjorde sitt yttersta för att dra ned på tempot och försökte väl satsa en del på omställningar, men även de gick bet där när det kommer till avslut och målchanser. Storyn med Kjetils brorsa Brustad och Grens agerande där också kan ju intet annat än belönas med dubbelguld igen. Visst, Brustad är ju rätt snabb, men så mycket mer än så då?

Självklart säger jag inte (med risk för att jinxa alltså) att vi kommer att jogga hem matchen mot mff, inte alls. Men jag måste ändå vidhålla att jag inte är jätteimponerad över deras insats och kommer därför för den sakens skull inte att börja darra på läppen tack vare de idoga superduperguldtipsen på mff från den samlade mediekåren. Säger som den evigt kloke Salomonsson (my god vilken jävla mancrush jag har på honom), vi måste vara ödmjuka inför uppgiften och göra jobbet.

Kort och gott tror jag att vi kommer att jobba ner dem. Både i egenskap av fart och finess, men i huvudsak kombinerat och kryddat med tyngd, kamp, brottning och sång. Tillsammans löser vi detta!

Underbart gött att det är biljetthets. Om du inte vill stå utan i framtida matcher, gör det enda rätta och det absolut enklaste, köp ett årskort. Du är värd det. Blåvitt är värda det. Vi alla är värda det.

Till sist. Stort grattis på födelsedagen, Jörgen Lennartsson. 50 år ung.

Mot 3 poäng!

Matchtankar - gnell sk borta, 8/4

ANALYS. Tätt mellan matcherna nu. Gött. För första gången på länge infaller sig den välbekanta ångesten och hårt anspänningsfyllda känslan innan match. Inte kanske för att det är ÖSK vi möter, kanske inte heller för att det är på plast. Kanske mest för att man så innihelvete jävla gärna vill att vi ska ta poäng, döna på och att den gamla äckliga rädslan för förlust kanske i viss mån är större än jaget efter segersötman. Åtminstone innan match. Kan bara claima Mr. Känslomässig hiss himself här. Eller, kanske borde uppsöka någon att prata med? Vetefan. Visst, ett uns nervositet och pirrkillig känsla bör man ju ha, vilket även är gött, men lagom är ju bäst.

Vi inleder matchen med en ganska väntad elva, där man kanske hade velat se Tom tillsammans med Gurra på mitten för att spara på Seb och dessutom kanske balansera laget lite mer defensivt, å andra sidan är det ju ett vågspel att köra med bästa bästa laget vs. bästa laget för motståndet, matchbilden och tyvärr underlaget. Skit samma. Å tredje sidan är det väl kanske inte riktigt melodin att gå ut direkt med en defensivt inriktad uppställning bara för att vi spelar borta, och dessutom mot Örebro. Bra drag där ändå Jögge!

Inledningsvis är vi rätt passiva och ser rätt tagna ut av uppgiften, inte direkt påkopplade. En ganska bekant syn, blåvitt på bortaplan de senaste åren. Ytan mellan backlinje och mittfält provas direkt där Gerzic får sticka igenom passningar lite för ofta. Farligt redan i tredje minuten där bollen går ut på deras högerkant (han Yasin var ett ständigt hot) och jag kan tycka att hajtand är först felvänd och sedan väldigt passiv. Skott i stolpen! Kunde blivit en svettig start. Vi shejpar upp oss en stund in i första, och äter oss in med bra variation på i huvudsak högerkanten där Ankersen och Salomonsson jobbar bra ihop. Mycket välförtjänt arbete av Emil i bra uppbyggnad från Sören, till Ankersen som slår insticket till Vibe, som söker avslut men Engvall fepplar sig emellan och bollen når Emil som hugger fram med ett kliniskt avslut i svår vinkel. Han är sannerligen allsvenskans bästa högerback vår käre ärkeängel. Att hänga på där längs kanten upp och ner, gång efter annan. Möcke möcke bra!

Avslutningen av första känns rätt bra och ett noll-ledningen är tämligen välförtjänt. I andra känns det som att vi bytt plats, vilket visserligen var fallet. Men ösk dönar på rätt bra och vi blir direkt tillbakapressade igen, i synnerhet när de vänder bra på mitten och överbelastar återigen vår vänstersida där DJ Alessi jobbar upp sig riktigt bra och gör jobbet. Även om det kanske känns lite farligare än vad det är emellanåt (kanske för att Sören jobbar rätt mycket in i banan) så löser han ju faktiskt uppgiften bra som sagt. Några farligheter kommer från ösk där vi återigen blir lite för passiva och bland annat ett friläge rinner igenom varvid Alvbåge (som förövrigt buades ut gött frekvent, hallå, er bästa spelare under 2000-talet? Gajslogik) och räddar ett rätt svettigt läge. Innan det har även stolpen räddat oss igen efter farlighet på hörna.

Alvbåge som sagt. Utbuad big time efter en riktigt underbar situation (eller ja, han Kalle i ösk ska ju ha ett gult, men frias av Glenn för att han redan hade ett) där John först blir nermejad och efterföljande sekvens skäller ut Enyavallenkillen efter noter. Finfina känslor på utsidan där John. Love it!

Vi trycks ned rätt ordentligt som sagt men förutom friläget, någon stolpe som sagt och lite hörnor, så känns det inte direkt farligt ändå faktiskt. Mittlåset tillsammans med Alvbåge och ytterbackarna gör det bra idag. Det gör de.

Engvall byts ut till förmån för Mikkelsen som debuterar i allsvenskan. Engvall som för övrigt redan innan matchen hade outat att han säkerligen inte skulle palla 90 minuter. Mikkelsen är snart inblandad i en situation efter en fin spelvändning och kontring på högerkanten och får iväg ett rätt hårt skott som räddas av målvakten. Fortsättningsvis gör han ett mycket bra jobb och i slutet av matchen då han suger ner bollen på bröstet, flyttar sin försvarare och serverar Vibe (som missade ett jävligt givet läge tidigare, vilket han hade satt elva gånger av tio förra säsongen) till att dunka in den i målvaktens högra hörn. Till slut komfortabel (efter hårt jävla jobb) seger där Tom Petting och MSD får lite speltid. Mina orostankar innan match var rätt felaktiga, men samtidigt, som matchen startade kontra historiken trodde jag att det var rätt det jag känt. Som tur var har Jögge gjutit lite mer mod och spelidé i skallarna på gubbarna, så jag kan bara tacka för segersötman.

Några korta från matchen då:

+ Salomonsson. Maskin. Bäst i AS på högerbacken. Inget snack.
+ Ankersen. Gör lite krångligt ibland. Mycket rätt. Viktig!
+ Alvbåge. Snabb igångsättning. Avgörande räddning. Bra stolphjälp och extremt bra agg!
+ Bra drag på vår läktarplats! Grädde till er!

- Behöver man nämna plast?
- Vår start är inte 100%, men det gick ju bra ändå. Kan dock straffa sig framöver.
- Är inte helt nöjd med ytan mellan backlinje och mittfält inledningsvis, måste bli bättre mot bättre motstånd.

Ja, inte så mycket mer att säga faktiskt. Ingen motorsåg. Än. Ska bli jävligt spännande att se hur vi står emot mäkCtiga mff på söndag. Fullsatt. Det blir gött det.

Kan btw passa på att puffa Tobbes pod denna veckan. Jävligt gött snack med Bjärs.

Bildspel från säsongspremiären

En samling foton från säsongspremiären i lördags - där det blev som bekant blev vinst efter lite knackigt spel mot Åtvidaberg. Emelie Hübner var på plats (@EmzaansFoto) med sin kamera och förevigade.

Bilderna får inte spridas utan BaraBens och Emelies tillåtelse.

Highlights: Premiärtifot!

Highlights: Åtvid hemma

Matchtankar - Åtvid hemma, 5/4

ANALYS. 154 dagar sedan. Vi står där igen. Vårsolen värmer och vintern är glömd. Herrejössestifo (big up till alla som roddat där, och litet plus till oss som gång efter annan pytsar in deg). Och en av jönsarna Strömbergsson. Nu gjorde den sistnämnde inget direkt som avgjorde matchen mer än att han i vanlig ordning var relativt usel. I synnerhet med det röda och köttningen på DJ Alessi färskt i minnet. Men som sagt, skit samma när det gäller domarinsats. Gött när det är så, ändå.

Förhållandevis ängslig premiär. Ingen jättematch, ingen katastrof. Inget klang och jubel och inget unisont gnäll. Det kändes som att det fanns en del brist på tålamod på läktaren, i synnerhet med tanke på förra årets kross av bonnelaget som spelar boll på plast. Jag tippade själv 2-1 och en rätt tillknäppt tillställning. Nu är jag ju på långa vägar ingen expert, inte alls, men jävlar så spot on det var. Eller ja, inte resultatet, heller, men tillknäpptheten och premiärnerverna var ju där. Å andra sidan, för att gå händelserna i förväg så är ju ändå tre poäng, tre poäng. Oavsett. Att börja blanda in tugg som att "nu darrar varken mff eller för den delen ÖSK", spelar mindre roll just nu känns det som. Vi kan lura lite i lugn och ro, utan varken hybris eller krispanik. Gött.

Men visst hade kanske jag tillsammans med styva 15-tusen andra kanske velat se lite mer klang, tingeltangel och mål i protokollet. Inget snack. I synnerhet som sagt efter det makalöst tjusiga tifot (ja, efter att ha sett det på diverse medier och bilder, vågar jag nästan säga att det var ett av de snyggare tifona på nya GU) kanske vi hade önskat än mer i startskottet på säsongen 2015. Å andra sidan, vad spelar det för roll egentligen (inte tifot alltså, utan att spelet såg ut som det gjorde)? Åtvidaberg gjorde det rätt bra. De hade läst på läxan och gjorde allt som FCrealbarcelonamff inte hade gjort i cupen. De försvarade sig unisont, stängde våra passningsvägar och gjorde det allmänt svårt för oss att skapa nämnvärda kreativa anfall varken på höger, vänster eller genom mitten.

Inga direkta chanser alls i första, där samtliga drar in ett paket mellanmjölk i betyg. Varken varken eller eller, om man säger. I och för sig, Sebastian slog väl tyvärr bort lite väl många bollar och föll väl ur ramen till att bli en av de sämre, insatsmässigt. Men å andra sidan, med hans driv och vilja kompenserar han väl upp sig själv genom att mest bara vara jävligt resolut ändå. På något sätt. Gurra Swede gör det bra och förtjänar väl ett litet plus i första.

Andra startar och det känns som sagt som att tålamodet och första målet kommer att betala sig. Mycket riktigt. Både av Sebastian och de tidigare bortgödslade bollarna, som i 55:e, eller när det nu var, langar fram en mycket fin frispark till Rogne som får premiärmåla på ett mycket fint nickmål. Jävligt gött att få utdelning på en offensiv fast situation. Senare delen av matchen känns rätt lam där vi som sagt kontrollerar och har väl egentligen bud på fler, men skärpan saknas. Å andra sidan är inte Åtvidaberg helt ofarliga, men skapar samtidigt inga större lurigheter heller. En bra dag på jobbet helt enkelt. Sol och bärs därtill. Flott.

Några korta från matchen då:

+ Tifo!
+ Rogne!
+ Gurra Swede.
+ Tre poäng och allsvenskan igång!
+ Folkfest!

- Vi borde faktiskt kunna skapa mer tryck när vi är så många.
- Varför har vi en femma på flaggan? Seriöst?
- Borde kunna sätta mer tryck och röj offensivt, men vafan. Okej.

Allvenskan igång! Borta mot ÖSK, och snart hemmamatch igen mot mff. Var där! Vi har det gött.

Blåvitt - Bäst i Sverige

KRÖNIKA/RECENSION. Detta är något nytt och fräscht i musikväg och något som står på i bakgrunden och hjärntvättar oss och som hjälper oss att överföra våra sociala levnadsmönster till vår nästa, till våra nästkommande generationer och till de som inte förstår skillnaden på personlig tycke och musiksmak, och kultur. Den här skivan handlar om Blåvitt. Den här skivan är bra. Detta är kultur. Vår kultur.

Jag har den senaste tiden läst på lite om olika kulturer. Vad är det som binder människor samman över generationsgränser och vad är det som gör att kulturer skapas? Något man ofta återkommer till är det odödliga, det som lever över generationsgränser, såsom t.ex. språk, religion eller konst. Denna skiva kommer precis som "Heja Blåvitt", "Snart skiner Poseidon" eller "En stad, ett lag" leva över generationsgränser och vara med och både skapa och forma änglar. På samma sätt kommer boken "Vi som är från Göteborg..." leva länge och stå kvar i våra bokhyllor och lämnas efter oss till nästa generation.

Sociala medier i all ära, men dialoger vi för där, och diskussioner som inte sällan både föds och dör där når ofta inte längre än just dit. Likaså de minnen vi bär med oss från Champions League-tiden, guldet 2007 eller för den delen allt runt omkring cupguldet 2013. Vi kan förvisso bära med oss dessa minnen, och försöka förmedla känslan av dem, men de är svåra att överföra till någon annan. Denna skiva kommer i stället få stå för mycket av de sociala levnadsmönster som bygger vår blåvita samtidskultur. Skivan kommer stå för en känsla av den blåvita supporterkulturen 2015.

När vi om 20 år lyfter ner denna skiva från "molnet" och låter Skrokk, Groznyj, Jävlaranamma och grabbarna från BBpodd återigen fylla ut ljudrummet är det rader som refererar till kastade tomma glas, Café Olivedal och avsaknaden av sorg som får oss att minnas denna tid och som hjälper oss att överföra våra sociala levnadsmönster till våra närmaste och efterkommande.

Med allt ovan sagt kvarstår bara det beröm som alla som ligger bakom skivan är väl värda. Ingen är nämnd och ingen är glömd. Ni har alla varit med och satt ett stort avtryck i den blåvita supporterkulturen. Denna skiva kommer spelas om och om igen i många blåvita hem framöver. Var stolta över det!

Till alla er som inte köpt skivan och som inte hunnit lyssna på låtarna; Köp skivan och stöd ett fantastiskt och ideellt initiativ, för kulturen och för IFK Göteborg. Nu är det snart dags för allsvensk hemmapremiär och vad värmer ni upp till på söndag om inte till tonerna av skivan Blåvitt - Bäst i Sverige?

#5april smäller det!

Med jämna och ojämna mellanrum låter vi gästskribenter delge oss med sina tankar. Idag är det @FigaroIFK som bjuder alla exilänglar på SUPERGUIDE till hur man bäst följer blåvitt i år. Om du känner att du har något du vill delge den övriga blåvita sfären kan du maila till kontakt@baraben.com och få ditt alster publicerat. 

Här kommer en ultimat superguide som hade fått varenda kvällstidning med sportredaktion att stoppa pressarna för att få med guiden med förhoppningar om att sälja ett par tusen extra lösnummer. Men detta är för dig som vill se alla blåvitts matcher i år och funderar på hur…

Till dig som nu tänker ”Gött! Då kan jag se matcherna hemifrån, det kanske regnar när blåvitt spelar” vänligen sluta läs nu och gå in på http://www.ifkgoteborg.se/Arskort/ Där finns all info du behöver.

Guiden är avsedd för dig som bor i exil, likt mig själv, eller för dig i götet som skall se bortamatcherna.

Som ni säkert vet ägs rättigheterna till Allsvenskan av TV4 Gruppen med Cmore och Fotbollskanalen i sin portfölj. Det gör att guiden egentligen inte blir så bred men i djungeln av streamingtjänster kanske detta kan ge lite klarhet.

Enligt uppgifter i vintras skulle Viasat (MTG Gruppen) inte längre få sända Allsvenskan via Viaplay. Hur det blir med det låter vi ViaPlay svara på och eftersom de fortfarande marknadsför tjänsten finns den med här, och i ärlighetens namn hade det blivit lite homogent utan ViaPlay som alternativ...

Vad blir kontentan då?

1.  Köp årskort – Det blir billigast och du stöttar laget mot framgång!
2. Bor du inte i Göteborg? Välj ett av alternativen som passar, det är pest eller kolera...

Hittar ni felaktigheter, har andra bra alternativ, eller har testat tjänsterna och dess kvalitet så kommentera gärna!

#IFKGBG

/@FigaroIFK

Årskort	995 kr	Öl till dyra priser
Bortamatchkort	1 000 kr	Tåg/Buss/Bensin/Diesel/Flyg
Änglarna Stockholm	-   kr	Öl till reducerade priser
Radio	-   kr	-   kr
Fulstream	-   kr	Dåligt samvete

Det nalkas allvar.

Jag har nog nämnt det någon gång tidigare, att jag inte är mannen som brukar analysera sönder varken fotboll eller Blåvitt. Det som händer, det händer. Det spelar ingen roll hur många självutnämnda genier som varit ute innan match och vridit och vänt på allt som går att vrida och vända på, det har ingen betydelse när matchen väl är i gång. Åtminstone inte för oss supportrar. Det blir antingen tre poäng, en poäng eller ingen alls. Eller avancemang eller så är man ute. Fotbollen i ett nötskal.

Dock kan jag slänga ett öga innan match för att se vilka som är avstängda eller skadade i motståndarlaget, men det brukar vara snabbt gjort. Och förutsättningarna blir hyfsat givna, ganska likartade som de alltid är. För i grund och botten handlar allting om Blåvitt. Det är där min energi vilar och får utlopp. Så har det sett ut under lång tid, och kommer att se ut tills den dagen jag ställer in tofflorna.

Jag analyserar inte Blåvitt. Jag lever med Blåvitt, andas Blåvitt. Insatsen, den drömska skattkistan, lägger jag in allt. Och tron, förhoppningen, längtan, handlar bara om en enda sak. Att Blåvitt ska vinna. Inför varje säsong, inför varje match så finns det alltid där. Drömmen om ögonblicket, när allt slår in. Ni vet hur det känns.

Och nu nalkas det premiär. #5APRIL. Nerverna, humörsvängningarna. In i galenskapens tid igen, Allsvenskan, cupen, kvalet. Jag älskar att vara där. Ni också. Så trots mina dubier om analyser och annat trams, så ska jag ändå berätta några sanningar för er om årets säsong. Bara att svälja.

Malmö vinner inte serien med tio poäng. De vinner den inte överhuvudtaget. Självgodheten och den skeva uppblåsta självbilden de tillförskansat sig kommer att vara deras största fiende. De kommer självklart inte att upptäcka det själva. Men när de släntrar av planen någon gång i oktober i kvällsfuktigt dis och inser att tåget redan har gått och att de själva står kvar på perrongen, då kommer baksmällan. Värre än den som efter en dygnslång spritfest. Och tåget rullar lite snett norröver, knappa 30 mil.

Och stannar till i Änglarnas stad. Där Blåvitt bärgar tillbaka guldet. Till dit där det hör hemma. Och vad grundar jag det på då, Mr.Ickeanalys? Jag grundar det på Blåvitt. Att jag alltid tror, att jag alltid tittar uppåt. Att jag med en dåres envishet alltid, alltid, kommer att vara där. Uppe i det blåa och vita. Aldrig nånsin komma ner.

Sedan är jag inte dummare än att jag förstår att de verkligen har chansen, att de har materialet för att utmana. Det är Blåvitt. Det är enkelt. Som det alltid är i början av april. Sa jag också att det blir en dubbel i år? #17MAJ

I övrigt? Lyssnarsiffrorna för #BBPodd slår i taket, och köps upp av MTG. Showen kraschlandar i TV3:s nya storsatsning "Mingel med Patrik och Jocke". Äntligen får begreppet mysfredag en värdig och vettig referenspunkt! Chipsen och en kall Glenn på det, sen är allt fulländat.

Och Jörgen Lennartsson blir helgonförklarad.

Recension: Det är bara lite cancer

LITTERATUR "Vila i frid bland andra änglar, Klas Ingesson", skrev officiella hemsidan på dödsdagen den 29 oktober förra året. Undertecknad har läst hans nysläppta biografi "Det är bara lite cancer" och om jag ska sammanfatta de 237 sidorna så kan jag säga att innan visste jag en hel del om fotbollsspelaren Klas, nu vet jag väldigt mycket om människan Ingesson.

Fem år (1986-1990), 133 a-lagsmatcher och 37 mål blev det för Klas Ingesson i Blåvitt. Han kom till föreningen som junior och lämnade som landslagsman.

"Det är bara lite cancer" av Klas Ingesson och Offsides Henrik Ekblom Ystén börjar med ett inledande kapitel om hur det gick till när cancerbeskedet kom, därefter handlar kapitel två och tre om hans tid i den finaste av klubbar. IFK Göteborg nämns sedan också då och då igenom boken med olika jämförelser och anekdoter med folk han träffat på.

Just anekdoterna eller kuriosan, smålustigheter om vad som hänt på planen eller andra ställen tillsammans med mer eller mindre kända personligheter, är ofta en viktig del av en sportbiografier. En del har jag hört förut (som att en amerikansk tv-kanal kallade honom "The Baltic Maradona" under VM -94) men generellt är det en hel del nytt material. Och författarna lyckas också hålla det på en lagom nivå och längd.

Berättelsen flyter hela tiden på, kryddat med sidospår som när Ingesson "fyllehotade" motståndarlagets Andrea Pirlo inför en match och retade Thomas Ravelli för att han inte tjänade lika mycket.

Historierna från Blåvitt-tiden är också intressanta, kanske främst för en IFK-supporter men säkerligen också för fotbollsintresserade i allmänhet. Som att den blyge och målfarlige pojken (han var anfallare på den tiden) ringde till Roger Gustafsson och bjöd in sig själv till IFK Göteborgs sommarproffsläger. En skada på Hasse Eklund gjorde att Klas Ingesson till slut kom med som reserv.

Mittfältare blev han inte förrän Mikael "Skjuter för att döda" Nilsson skadade sig inför en b-lagsmatch. Därefter avhandlas såklart också proffsåren utomlands, där kompisen Kennet Andersson från juniortiden ofta är med, och landslagstiden med höjdpunkten i USA 1994 där han delade rum med Anders Limpar. Limpar, som bara fick ett inhopp i sista matchen, och innermittfältaren Ingesson, som fick spela ytter, peppade varandra hela tiden. Även Lasse Eriksson, Tomas Brolin och Peter Wettergren var en viktig del som stöd och kamrat för Ingesson i livet igenom. Precis som hans familj.

Skogshuggaren från Ödeshög, storsnusaren, kämpen, älgandet på fotbollsplanen - mytbildningen kring Klas Ingesson har varit rätt tydlig hos många. Så även hos mig. Medierna, med rubriker som "working Klas hero", spädde på den. Till viss del odlade han även den själv, även om det i boken framgår att han var rätt trött på den. Något som känns skönt att läsa på något sätt. För han var så mycket mer.

Efter att ha läst "Det är bara lite cancer" har jag fått en bättre, mänskligare och rättvisare bild av Ingesson. Och jag är glad att huvudpersonen hann vara med så länge att han fick berätta om det själv. Det kan kanske låta motsägelsefullt. Eller inte. Hur som helst, enligt mig är de bästa sportbiografierna de som även sträcker sig långt bortanför fotbollsplanerna, arenorna och statistiken. Det ska vara ärligt, känslosamt, gärna grubblerier och så skadar det inte med en smula humor då och då.

Allt det här har Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén lyckats få med. Det är välskrivet, ärligt och under sista tredjedelen blir det väldigt känslosamt med de olika beskeden fram och tillbaka. Särskilt i dagboksskrivandet i slutet.

Det är ledsamt och tragiskt att Klas Ingesson inte finns kvar längre. Men under de två dagarna jag sträckläste boken så gjorde han fortfarande det.

Vila i frid bland änglarna, Klas.