Recension: Det är bara lite cancer

LITTERATUR "Vila i frid bland andra änglar, Klas Ingesson", skrev officiella hemsidan på dödsdagen den 29 oktober förra året. Undertecknad har läst hans nysläppta biografi "Det är bara lite cancer" och om jag ska sammanfatta de 237 sidorna så kan jag säga att innan visste jag en hel del om fotbollsspelaren Klas, nu vet jag väldigt mycket om människan Ingesson.

Fem år (1986-1990), 133 a-lagsmatcher och 37 mål blev det för Klas Ingesson i Blåvitt. Han kom till föreningen som junior och lämnade som landslagsman.

"Det är bara lite cancer" av Klas Ingesson och Offsides Henrik Ekblom Ystén börjar med ett inledande kapitel om hur det gick till när cancerbeskedet kom, därefter handlar kapitel två och tre om hans tid i den finaste av klubbar. IFK Göteborg nämns sedan också då och då igenom boken med olika jämförelser och anekdoter med folk han träffat på.

Just anekdoterna eller kuriosan, smålustigheter om vad som hänt på planen eller andra ställen tillsammans med mer eller mindre kända personligheter, är ofta en viktig del av en sportbiografier. En del har jag hört förut (som att en amerikansk tv-kanal kallade honom "The Baltic Maradona" under VM -94) men generellt är det en hel del nytt material. Och författarna lyckas också hålla det på en lagom nivå och längd.

Berättelsen flyter hela tiden på, kryddat med sidospår som när Ingesson "fyllehotade" motståndarlagets Andrea Pirlo inför en match och retade Thomas Ravelli för att han inte tjänade lika mycket.

Historierna från Blåvitt-tiden är också intressanta, kanske främst för en IFK-supporter men säkerligen också för fotbollsintresserade i allmänhet. Som att den blyge och målfarlige pojken (han var anfallare på den tiden) ringde till Roger Gustafsson och bjöd in sig själv till IFK Göteborgs sommarproffsläger. En skada på Hasse Eklund gjorde att Klas Ingesson till slut kom med som reserv.

Mittfältare blev han inte förrän Mikael "Skjuter för att döda" Nilsson skadade sig inför en b-lagsmatch. Därefter avhandlas såklart också proffsåren utomlands, där kompisen Kennet Andersson från juniortiden ofta är med, och landslagstiden med höjdpunkten i USA 1994 där han delade rum med Anders Limpar. Limpar, som bara fick ett inhopp i sista matchen, och innermittfältaren Ingesson, som fick spela ytter, peppade varandra hela tiden. Även Lasse Eriksson, Tomas Brolin och Peter Wettergren var en viktig del som stöd och kamrat för Ingesson i livet igenom. Precis som hans familj.

Skogshuggaren från Ödeshög, storsnusaren, kämpen, älgandet på fotbollsplanen - mytbildningen kring Klas Ingesson har varit rätt tydlig hos många. Så även hos mig. Medierna, med rubriker som "working Klas hero", spädde på den. Till viss del odlade han även den själv, även om det i boken framgår att han var rätt trött på den. Något som känns skönt att läsa på något sätt. För han var så mycket mer.

Efter att ha läst "Det är bara lite cancer" har jag fått en bättre, mänskligare och rättvisare bild av Ingesson. Och jag är glad att huvudpersonen hann vara med så länge att han fick berätta om det själv. Det kan kanske låta motsägelsefullt. Eller inte. Hur som helst, enligt mig är de bästa sportbiografierna de som även sträcker sig långt bortanför fotbollsplanerna, arenorna och statistiken. Det ska vara ärligt, känslosamt, gärna grubblerier och så skadar det inte med en smula humor då och då.

Allt det här har Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén lyckats få med. Det är välskrivet, ärligt och under sista tredjedelen blir det väldigt känslosamt med de olika beskeden fram och tillbaka. Särskilt i dagboksskrivandet i slutet.

Det är ledsamt och tragiskt att Klas Ingesson inte finns kvar längre. Men under de två dagarna jag sträckläste boken så gjorde han fortfarande det.

Vila i frid bland änglarna, Klas.

In Memoriam: Bloggaren Mattias Agnesund

REFLEKTION. BaraBen-bloggaren Mattias Agnesund är död. Efter en livslång kamp mot olika sjukdomar - där han alltid kämpade för att följa Blåvitt från rullstolsläktarna på Nya Ullevi och Gamla Ullevi - så tog det oväntat slut i julhelgen. Mattias har recenserat handikappstillgängligheten på Gamla Ullevi här på BaraBen och har varit en omtyckt profil när han bloggat från hjärtat under de senaste åren. Vi minns vår bloggarbroder genom att återpublicera en av hans texter, från sommaren 2009. En text om Robin Söder, om hopp och framtidstro. Njut av läsningen, av kärleken. /Redaktionen.

"Jag ser Robin Söder värma upp lite lätt längs sidlinjen. Det är bara första halvlek, och jag tänker och hoppas att i dag får han kanske chansen. Önsketänkandet skenar i väg och jag börjar fantisera om ett sent avgörande inhopp som i hans genombrottsmatch mot Djurgården i fjol. När solen äntligen lämnat sektion K och man kan andas lite lättare i hettan ser jag Robin börja göra mer intensiva ruscher, och strax kommer bekräftelsen från Sportradion i mobillurarna: Söder ska in. Kommentatorerna konstaterar att hans form i Blåvitt varit lite svajig under våren. Det är sant, men känslan som bara växer och växer hos mig är att han kommer att spela en huvudroll när den här matchen ska avgöras. Att den redan borde varit avgjord i engelsk favör är utraderat i samma ögonblick som Sverige reducerar till 2-3, och när flaggan direkt därefter höjs för byte är ingenting längre utom räckhåll.

Robin får hundra meter vänsterkant att jobba med, och plötsligt är han tillbaka där allt började. Han simmar i ett hav av möjlighet, där motståndarna knappt existerar och alla minnen av skador och svårigheter att finna sin plats i spelsystemet sjunkit till botten. "Sätt mig var ni vill, jag gör mål ändå" tänker han nog inte. För han behöver ingen attityd, ingen kaxighet, bara friska ben, sin snabba tanke och fullkomliga befrielse från allt som kan tala emot de tillfällen som infinner sig.

Så har han smugit sig ända in i straffområdet från sin utgångspunkt som vänsterback, och när han ska ta emot ett överlångt inlägg från höger sker allt med en självklarhet som inte på något sätt går ihop med genialiteten i hur han löser situationen. Robin möter bollen på volley med högern, klackar den snett bakåt ifrån sig och den i detsamma helt bortspelade engelske backen, till en Marcus Berg som girigt slukar bollen med sin vänster som formligen kastar upp bollen bakom en sprattlande men hjälplös Joe Hart.

Robin Söder är bestämd till storhet och därför smärtar det så att sedan se honom reducerad till en tapper tennsoldat när knäet går sönder både en och två gånger. Det får bara inte vara så att hans klättring mot stjärnorna ska stanna här. Korsband, läk!

/Mattias Agnesund"