2010/12/07
"Oh, tjejer, oh tjejer ni måste..."
VINTERMODE. Jag har aldrig uppskattat fotbollsfans som får för sig att näcka på läktaren. Tills nu. I morse upptäckte jag mexikansk fotboll och dess supportrar.
Livet som fotbollspamp - den totala förvirringen
Clean what needs to be cleaned? Är det hans glansiga huvud det talas om? Kockooooo.
2010/12/06
Bassombeng kommer klippa tung
SILLY SEASON. Säsongen är över. Gais är (i vanlig ordning) i det närmaste bankrutt. Men den här gången är tidigare Blåvitt-gangstern Mats Persson boss på Gaisgården. Ja, alltså snubben som än i dag har nära relationer med mängder av aktiva och anställda på Kamratgården.
Men som utåt sett är paria. Ingen verkar vilja synas med "MP".
Så vad gör outsidern Mats och hans "stackars" Gais? Jo, de utformar en kravbild på vad för slags spelare de vill - och framför allt kan - värva till grönsvart i nuläget. För det är inte enkelt att ha den absoluta underdogstämpeln på sig när uppdraget är att projicera en positiv bild av sin omgivning. Tydligen ingår följande på deras lista för tänkbara nyförvärv:
Naturligtvis är Gais läge väldigt tufft. De har inte många kronor att röra sig med och långsiktigt så finns det ingen säkerhet eller större framtidstro, i alla fall för ögonblicket. Så de måste tänka på ett lite annorlunda sätt än vad exempelvis Blåvitt gör. Tiden får visa om deras beslut i nuet kan bli framgångsrika, men tillåt mig att vara skeptisk.
Ni kanske undrar varför jag ens skriver det här lite travesterande blogginlägget? Det ska jag förklara för er. Detta inlägg skrivs enbart i syftet att vi under våren, sommaren och hösten 2011 kan återkoppla hit och säga läsa följande fem magiska ord:
Han kommer flippa ur, han kommer klippa tung. Sanna mina ord.
Och tänk ett fiktivt steg längre. Om det nu vore så att Dulee Johnson åter blev aktuell för en flytt från AIK, vilken sportchef i Sverige tror ni skulle välkomna honom till sin verksamhet? Jag kan bara komma att tänka på en man. Han som kommer skapa rubrikerna i fotbollsallsvenskan 2011 - vare sig han vill eller ej. Outsiders-Mats är tillbaka i branschen, och nu blir det åka av...
Men som utåt sett är paria. Ingen verkar vilja synas med "MP".
Så vad gör outsidern Mats och hans "stackars" Gais? Jo, de utformar en kravbild på vad för slags spelare de vill - och framför allt kan - värva till grönsvart i nuläget. För det är inte enkelt att ha den absoluta underdogstämpeln på sig när uppdraget är att projicera en positiv bild av sin omgivning. Tydligen ingår följande på deras lista för tänkbara nyförvärv:
- Spelaren skall vara gratis.
- Spelaren skall ha disciplinära problem.
- Spelaren skall dyka upp till träning lite när han behagar.
- Spelaren skall gärna fly utomlands, utan att säga till klubben.
- Spelaren skall ha tvingats bort från sin förra klubb.
Naturligtvis är Gais läge väldigt tufft. De har inte många kronor att röra sig med och långsiktigt så finns det ingen säkerhet eller större framtidstro, i alla fall för ögonblicket. Så de måste tänka på ett lite annorlunda sätt än vad exempelvis Blåvitt gör. Tiden får visa om deras beslut i nuet kan bli framgångsrika, men tillåt mig att vara skeptisk.
Ni kanske undrar varför jag ens skriver det här lite travesterande blogginlägget? Det ska jag förklara för er. Detta inlägg skrivs enbart i syftet att vi under våren, sommaren och hösten 2011 kan återkoppla hit och säga läsa följande fem magiska ord:
"Vad var det jag sa."För Bassombeng kommer innebära problem för Gais.
Han kommer flippa ur, han kommer klippa tung. Sanna mina ord.
Och tänk ett fiktivt steg längre. Om det nu vore så att Dulee Johnson åter blev aktuell för en flytt från AIK, vilken sportchef i Sverige tror ni skulle välkomna honom till sin verksamhet? Jag kan bara komma att tänka på en man. Han som kommer skapa rubrikerna i fotbollsallsvenskan 2011 - vare sig han vill eller ej. Outsiders-Mats är tillbaka i branschen, och nu blir det åka av...
2010/12/03
Sånger från Old Trafford
FRAMTIDSTRO. Nu är vi här igen. Är det någon som kommer ihåg oss? Vi fyller hela vår tilldelade sektion, spänningen ligger som ett mummel hos 76 000 åskådare samtidigt som några av oss förbereder det sedan lång tid planerade tifot. Alla är upptagna med sitt, några fotar sig själva nere vid räcket med mobilkameran, någon lägger om knuten på sin halsduk, en annan sitter ensam med en öl och bara tittar stumt ut över den röda färgprakten. Den sistnämnda är nog jag själv.
Vi kan inte se det själva från den plats där vi sitter, men mitt i det röda finns denna klick av blått och vitt som bryter sig ut. Det är det som är vi. Vårt lag, våra färger. Old Trafford är ett skepp, här inne bygger människor med fotboll i hjärtat upp en energi tillräckligt för nya Big bangs, en lätt vibration från högtalarsystemet och vi inleder en ny blåvit tideräkning. Snart. Är här någon som kommer ihåg oss? Så tänker vi.
Och visst är det några där som minns. Mest sitter där turister som inget vet och absolut inget minns, där är de som är för unga för att ha varit med, jag är en av dem, andra har sedan vi sågs senast lämnat sitt älskade skepp i besvikelse över fotbollens kommersialism. Men där sitter också några som åkt omkring på vårt lilla klot trots allt, som varit i Sydney, Peking, Rom och Madrid med sitt monstruösa älsklingslag. Rent av några som säkert var med när vi stod som värdar i Göteborg för vad som verkar en evighet sedan. De minns. De minns Jesper Blomqvist. En liten banderoll hänger vid den motsatta kortsidan, ett kort budskap men fullt tillräckligt för oss – ”Welcome back”. Någon minns oss ändå. Tygstycket piskar i vinden. Jag lyfter en hand till ett tack som ingen kan se. Allt där är för stort och vi för små. Men vi är tillbaks, det är det enda som betyder något.
Jag sätter mig och försöker ta in allt, försöker minnas tillbaka på de mörka åren. Året då vi kvalade oss kvar i Allsvenskan mot Västra Frölunda, åren av ekonomisk ruin och pinsamt ekonomiskt fiffel, minns också Niclas Alexandersson, minns Fredrik Risp, minns Erlingmark och alla andra som stod upp på leriga planer i vindpinade straffområden vid defensiv hörna under en tid då vi behövde dem som mest. Jag sitter där på Old Trafford och tackar dem. Det är deras förtjänst att vi är tillbaks, äntligen tillbaks. Tack.
Vi har också oss själva att tacka. För att vi aldrig gav upp. Trots att vi förbannat det öde som gjort oss till IFK Göteborgs älskare, trots alla gånger vi åkt den långa resan hem från fan vet var med lika få poäng som vi hade när vi kommit dit, alla gånger vi i tyst ilska rivit sönder matchprogrammet i fickan på väg hem från Gamla Ullevi. Att vi trots allt detta i naivt ursinne fortsatt gå på matcher, bara av den anledningen att allt annat varit otänkbart. Försäsongsmatcher med av kylan bortdomnade tår, träningar i regn för att spana in nyförvärvet från Trollhättan, alla de pojkar vi sett i juniorlaget växa upp och dra på sig landslagströjan.
Jag sitter på Old Trafford någon gång i framtiden och tackar oss själva. För det outtröttliga tålamodet. I samma stund går spelarna in på planen. Ur högtalarna hörs vibrationerna av toner, Big bang inträffar på nytt och en ny blåvit tideräkning inleds:
Die Meister
Die besten
Les grandes équipes
The Champions
Hemma i Sverige sitter man och ser oss på teve precis som förr, sändningar med studiouppsnack två timmar innan matchstart, också i teven säger man Äntligen, men vi skiter i allt sådant där vi i sitter mitt i detta gigantiska rödfärgade skepp. Precis på den plats där det sker. Det är vi värda. När hymnen tystnat och vi torkat bort de tårar som grumlat vår sikt fyller vi våra lungor med luft i ett gemensamt andetag, vi förbereder oss för att överrösta Old Traffords tinnitusmummel. Och ur teveapparaterna runt om i Sverige, runt om i världen där ingen förstår innebörden, hör man sången som spontant och utan plan eller vägledning strömmar ur oss, unisont och självklart. Vi sjunger:
KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG –
AIK AIK – KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG?
I Solna byter man kanal, det är synd, för annars hade de därefter från hjärtat av Manchester fått höra en liten grupp blåvitklädda på en tilldelad bortasektion sjunga den låt som nu följt oss så länge. Vi tar sången från början med halsdukarna spända mellan våra knutna händer och fullföljer den utan darr på rösten. Då vi till sist kommit till slutet av sången har det röda skeppet tystnat i respekt, vi sjunger på ett språk de inte begriper men de kan se antydningar av hur mycket det betyder för oss. Själva tänker vi inte, för oss är allt givet, vi har åter nått hit:
FÖR VI GLÖMMER ALDRIG ÄNGLARNA!
Jag hoppas du som läser också kan höra vår sång, även om den bara hörs långt borta från en oberäknelig framtid.
Heja Blåvitt!
Vi kan inte se det själva från den plats där vi sitter, men mitt i det röda finns denna klick av blått och vitt som bryter sig ut. Det är det som är vi. Vårt lag, våra färger. Old Trafford är ett skepp, här inne bygger människor med fotboll i hjärtat upp en energi tillräckligt för nya Big bangs, en lätt vibration från högtalarsystemet och vi inleder en ny blåvit tideräkning. Snart. Är här någon som kommer ihåg oss? Så tänker vi.
Och visst är det några där som minns. Mest sitter där turister som inget vet och absolut inget minns, där är de som är för unga för att ha varit med, jag är en av dem, andra har sedan vi sågs senast lämnat sitt älskade skepp i besvikelse över fotbollens kommersialism. Men där sitter också några som åkt omkring på vårt lilla klot trots allt, som varit i Sydney, Peking, Rom och Madrid med sitt monstruösa älsklingslag. Rent av några som säkert var med när vi stod som värdar i Göteborg för vad som verkar en evighet sedan. De minns. De minns Jesper Blomqvist. En liten banderoll hänger vid den motsatta kortsidan, ett kort budskap men fullt tillräckligt för oss – ”Welcome back”. Någon minns oss ändå. Tygstycket piskar i vinden. Jag lyfter en hand till ett tack som ingen kan se. Allt där är för stort och vi för små. Men vi är tillbaks, det är det enda som betyder något.
Jag sätter mig och försöker ta in allt, försöker minnas tillbaka på de mörka åren. Året då vi kvalade oss kvar i Allsvenskan mot Västra Frölunda, åren av ekonomisk ruin och pinsamt ekonomiskt fiffel, minns också Niclas Alexandersson, minns Fredrik Risp, minns Erlingmark och alla andra som stod upp på leriga planer i vindpinade straffområden vid defensiv hörna under en tid då vi behövde dem som mest. Jag sitter där på Old Trafford och tackar dem. Det är deras förtjänst att vi är tillbaks, äntligen tillbaks. Tack.
Vi har också oss själva att tacka. För att vi aldrig gav upp. Trots att vi förbannat det öde som gjort oss till IFK Göteborgs älskare, trots alla gånger vi åkt den långa resan hem från fan vet var med lika få poäng som vi hade när vi kommit dit, alla gånger vi i tyst ilska rivit sönder matchprogrammet i fickan på väg hem från Gamla Ullevi. Att vi trots allt detta i naivt ursinne fortsatt gå på matcher, bara av den anledningen att allt annat varit otänkbart. Försäsongsmatcher med av kylan bortdomnade tår, träningar i regn för att spana in nyförvärvet från Trollhättan, alla de pojkar vi sett i juniorlaget växa upp och dra på sig landslagströjan.
Jag sitter på Old Trafford någon gång i framtiden och tackar oss själva. För det outtröttliga tålamodet. I samma stund går spelarna in på planen. Ur högtalarna hörs vibrationerna av toner, Big bang inträffar på nytt och en ny blåvit tideräkning inleds:
Die Meister
Die besten
Les grandes équipes
The Champions
Hemma i Sverige sitter man och ser oss på teve precis som förr, sändningar med studiouppsnack två timmar innan matchstart, också i teven säger man Äntligen, men vi skiter i allt sådant där vi i sitter mitt i detta gigantiska rödfärgade skepp. Precis på den plats där det sker. Det är vi värda. När hymnen tystnat och vi torkat bort de tårar som grumlat vår sikt fyller vi våra lungor med luft i ett gemensamt andetag, vi förbereder oss för att överrösta Old Traffords tinnitusmummel. Och ur teveapparaterna runt om i Sverige, runt om i världen där ingen förstår innebörden, hör man sången som spontant och utan plan eller vägledning strömmar ur oss, unisont och självklart. Vi sjunger:
KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG –
AIK AIK – KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG?
I Solna byter man kanal, det är synd, för annars hade de därefter från hjärtat av Manchester fått höra en liten grupp blåvitklädda på en tilldelad bortasektion sjunga den låt som nu följt oss så länge. Vi tar sången från början med halsdukarna spända mellan våra knutna händer och fullföljer den utan darr på rösten. Då vi till sist kommit till slutet av sången har det röda skeppet tystnat i respekt, vi sjunger på ett språk de inte begriper men de kan se antydningar av hur mycket det betyder för oss. Själva tänker vi inte, för oss är allt givet, vi har åter nått hit:
FÖR VI GLÖMMER ALDRIG ÄNGLARNA!
Jag hoppas du som läser också kan höra vår sång, även om den bara hörs långt borta från en oberäknelig framtid.
Heja Blåvitt!
2010/12/02
Angående Jonas Olsson och misslyckandet
KRÖNIKA. Det är kallt nu, så jag lägger en varm kappa över Jonas Olssons axlar och säger att jag tror på honom. En klapp på ryggen, och lycka till nu för fan. Kylan blir nog påtagligare när stora delar av den blåvita familjen vänder en ryggen och förkastar det helhjärtade arbete man utför och så länge har utfört. Därför hoppas jag att kappan värmer, ingen vill ha en utfrusen tränare när vi samlas till nästa säsong.
Jag gör det inte för att hans och lagets misslyckande har förbigått mig, tvärtom, även jag har varit sårad, arg och jävligt ledsen. Efter den inledande segern på Fredrikskans har sidan 343 varit en skånings långfinger nertryckt i halsen. Misslyckanden leder till frustration, särskilt hos dem som inte kan bestämma aktivt, de som inte kan ta några avgörande beslut, nämligen hos supportrarna. Det enda man kan göra som supporter är att riva upp sin tröja och likt matadoren i Ferdinand visa hur frustrerad man är, visa upp den tatuering man har på bröstet, den tatuering där det står Blåvitt. Vi är ju så bra om vi bara får en chans att visa det.
Det är det vi har gjort, vi har visat vår frustration över att ett bra lag spelat dåligt. Vi har pekat ut en eller flera skyldiga, och skyldiga bör straffas. Inte sant? Vi följer supportens logiska resonemang. Att det enda som kan göra något dåligt till något bra är förändring. Och ibland är förändringen den slutgiltiga vägen att gå, när bristen på förtroende sipprat ner från supportrar och ut bland spelare och andra ledare, när inte ens en vinterhård konstgräsplan längre tror och hoppas på våren, då ska förändringen ske.
Men så har inte skett än, så länge spelare och ledare litar på tränaren, då ska vi göra det också. Vi måste yttra våra åsikter, det är av största vikt i en stor förening, vi måste kommunicera, påvisa vår frustration, vår irritation, och tiden för det är nu. Men när vi samlas efter julen, då ska vi stå bakom och stötta. Lycka till nu för fan Jonas, lycka till nu laget, visa att vi hade fel.
Man kan inte bara lyckas. Och Jonas Olsson har så gott som bara lyckats sedan han blev tränare för Blåvitt tillsammans med Stefan Rehn. Och som jag tror, är det mest lärorika för en lyckad tränare att plötsligt misslyckas, att inse att framgången inte är självklar, att uppleva en svårhanterbar situation, att plötsligt se den växt man ömt vårdat plötsligt börja vissna oförklarligt. Lyckas man reda ut det svåra bär man efteråt på det som kallas erfarenhet, detta dyrköpta och eftersträvansvärda som är grunden för framgången.
Erfarenheten och framgången är parallella företeelser, misslyckandet är en förutsättning för sin motsats, det vi jagar. Så när jag nu utnyttjar föreningsmedlemmens rättighet eller skyldighet att yttra sin åsikt, så säger jag att vi inte ska vända någon ryggen, en gång är ingen gång, ingen ska tänka tanken att strunta i nytt årskort, om jag kunde skulle jag förbjuda er, istället ska vi arbeta hårdare och ursinnigare även vi, ta med fler människor till matcherna, vi ska stötta laget kylslagna februaridagar på Valhalla. Vi byltar på oss, värmer fingrarna runt en kaffe, vi gör det tillsammans. Den brända jorden efter misslyckandet blir till den bördigaste jorden för framgång att växa i. Så tror åtminstone jag.
Heja Blåvitt!
Jag gör det inte för att hans och lagets misslyckande har förbigått mig, tvärtom, även jag har varit sårad, arg och jävligt ledsen. Efter den inledande segern på Fredrikskans har sidan 343 varit en skånings långfinger nertryckt i halsen. Misslyckanden leder till frustration, särskilt hos dem som inte kan bestämma aktivt, de som inte kan ta några avgörande beslut, nämligen hos supportrarna. Det enda man kan göra som supporter är att riva upp sin tröja och likt matadoren i Ferdinand visa hur frustrerad man är, visa upp den tatuering man har på bröstet, den tatuering där det står Blåvitt. Vi är ju så bra om vi bara får en chans att visa det.
Det är det vi har gjort, vi har visat vår frustration över att ett bra lag spelat dåligt. Vi har pekat ut en eller flera skyldiga, och skyldiga bör straffas. Inte sant? Vi följer supportens logiska resonemang. Att det enda som kan göra något dåligt till något bra är förändring. Och ibland är förändringen den slutgiltiga vägen att gå, när bristen på förtroende sipprat ner från supportrar och ut bland spelare och andra ledare, när inte ens en vinterhård konstgräsplan längre tror och hoppas på våren, då ska förändringen ske.
Men så har inte skett än, så länge spelare och ledare litar på tränaren, då ska vi göra det också. Vi måste yttra våra åsikter, det är av största vikt i en stor förening, vi måste kommunicera, påvisa vår frustration, vår irritation, och tiden för det är nu. Men när vi samlas efter julen, då ska vi stå bakom och stötta. Lycka till nu för fan Jonas, lycka till nu laget, visa att vi hade fel.
Man kan inte bara lyckas. Och Jonas Olsson har så gott som bara lyckats sedan han blev tränare för Blåvitt tillsammans med Stefan Rehn. Och som jag tror, är det mest lärorika för en lyckad tränare att plötsligt misslyckas, att inse att framgången inte är självklar, att uppleva en svårhanterbar situation, att plötsligt se den växt man ömt vårdat plötsligt börja vissna oförklarligt. Lyckas man reda ut det svåra bär man efteråt på det som kallas erfarenhet, detta dyrköpta och eftersträvansvärda som är grunden för framgången.
Erfarenheten och framgången är parallella företeelser, misslyckandet är en förutsättning för sin motsats, det vi jagar. Så när jag nu utnyttjar föreningsmedlemmens rättighet eller skyldighet att yttra sin åsikt, så säger jag att vi inte ska vända någon ryggen, en gång är ingen gång, ingen ska tänka tanken att strunta i nytt årskort, om jag kunde skulle jag förbjuda er, istället ska vi arbeta hårdare och ursinnigare även vi, ta med fler människor till matcherna, vi ska stötta laget kylslagna februaridagar på Valhalla. Vi byltar på oss, värmer fingrarna runt en kaffe, vi gör det tillsammans. Den brända jorden efter misslyckandet blir till den bördigaste jorden för framgång att växa i. Så tror åtminstone jag.
Heja Blåvitt!
Mild: Det finns intressanta spelare i Trollhättan
SVART OCH VITT. I TT-Ela läser jag att Håkan Mild är i Trollhättan. Vi på BaraBen.com skämtar ju friskt om detta, eftersom det stundtals känns som vår farmarstad. Jonas Olsson, Alexander Faltsetas och Jakob Johansson är några exempel på stjärnor vi värvat från Trestadsklubben FCT.
Men just därför är det skönt att Mild inte är på en värvningsresa i sin gamla hemstad.
I stället höll han hov och berättade för intresserade åskådare om sitt liv:
Ja, vad ska man säga? När han väl talar så gör han det klokt. Det är väldigt synd att IFK Göteborg inte förstår värdet av sådan här information till de tiotusentals fans - som enbart mötts av total tystnad sedan fiaskot i årets Allsvenskan. Kommunicera ut ert budskap, ta kontroll på dialogen och lugna oroliga fans genom att visa lite jävlar anamma, på eget bevåg! Ska BaraBen.com alltid behöva agera blåslampa i ett halvår innan budskap går fram? Ni har märkt att väldigt många väntar med att förlänga årskorten - ja, men ni ger ju dem inga argument för att ta tag i det. Ett sådant argument finns i Håkan Milds vinnarmentalitet. Men då måste den kommuniceras ut som föreningens budskap. Inte total tystnad.
Fast trots stora ambitioner kunde Håkan inte riktigt släppa sitt intresse för Trollhättans spelare. Men han kanske bara ville vara snäll mot spelarna i trakten när han enligt TT-Ela yttrade följande gardering?
Men just därför är det skönt att Mild inte är på en värvningsresa i sin gamla hemstad.
I stället höll han hov och berättade för intresserade åskådare om sitt liv:
– Jag fostrades bra i TFK. Väldigt tidigt fick vi lära oss att bli vinnare. När vi inte vann blev vi grymt irriterade, och det tror jag att svensk fotboll har tappat i dag. För att nå samma kvalitet som fotbollen ute i Europa måste vi sluta tycka att det är fult att vinna.
Håkan Mild, 1 december 2010 (TT-Ela)
Ja, vad ska man säga? När han väl talar så gör han det klokt. Det är väldigt synd att IFK Göteborg inte förstår värdet av sådan här information till de tiotusentals fans - som enbart mötts av total tystnad sedan fiaskot i årets Allsvenskan. Kommunicera ut ert budskap, ta kontroll på dialogen och lugna oroliga fans genom att visa lite jävlar anamma, på eget bevåg! Ska BaraBen.com alltid behöva agera blåslampa i ett halvår innan budskap går fram? Ni har märkt att väldigt många väntar med att förlänga årskorten - ja, men ni ger ju dem inga argument för att ta tag i det. Ett sådant argument finns i Håkan Milds vinnarmentalitet. Men då måste den kommuniceras ut som föreningens budskap. Inte total tystnad.
Fast trots stora ambitioner kunde Håkan inte riktigt släppa sitt intresse för Trollhättans spelare. Men han kanske bara ville vara snäll mot spelarna i trakten när han enligt TT-Ela yttrade följande gardering?
På frågan om det finns några intressanta spelare i Trollhättan svarar han kort.
– Ja, det gör det. Men det är synd att FCT åkte ner.
Här är bildbeviset - Blåvitts rosa matchtröja!
Nu kan vi även bjuda på ett exklusivt bildbevis!
Efter att ha Blåvitt signerat ett nytt tröjsponsoravtal med Adidas fick "Änglarna" en ny och fräsch blåvit tröjmodell på hemmadressen till 2010. Den gången kunde ni läsa om bytet exklusivt här på BaraBen (16 februari 2010) och därför vill vi naturligtvis inte vara sämre inför säsongen 2011.
Här till höger står förre backhjälten Magnus "Ölme" Johansson mannekäng inne på Kamratgårdens kansli, iförd Adidas nya bortatröja för 2011. Tröjan är helrosa med svarta inslag på ärmarna (Adidas tre ränder) och halsen. Shortsen blir i motsatt färgkombination, där svart dominerar vid sidan av rosa inslag på sidorna.
Detta blir andra "epoken" i IFK Göteborgs historia med rosa matchställ, då föreningen gjorde ett omtalat byte till rosa-blått under en hemmamatch på Ullevi, 1 oktober 2007. Då var bytet en lyckad pr-kupp till stöd för bröstcancerforskningen (initierad av reklambyrån ANR) - men nu blir det rosa modet av ett mer permanent slag.
Under 2011 får lejonet maka på sig. I varannan match blir han en rosa panter.
2010/12/01
En man för Allsvenskan
SILLY. Det ryktas att de allsvenska sportcheferna var nära att sätta popcornen i halsen när de bevittnade matchen mellan Manchester United och West Ham igår kväll. Under en sekvens i matchen visade John O´Shea prov på så hög allsvensk klass att man från klubbstugorna kunde höra ett unisont "HONOM SKALL VI HA!".
"Efter åtta år tog jag ner tavlan på Håkan Mild"
Det fanns inte på min världskarta att inte finnas där för föreningen som har gett mig så otroligt mycket under alla år. På väg hem uppför Avenyn stannade jag alltid ett par extra sekunder vid Poseidon, knöt näven i fickan och tänkte. Snart, snart skiner Poseidon.
På väg till Kalmar och allsvensk premiär skrev jag en opublicerad krönika där jag hyllade mitt kära IFK. Lovorden visste inga gränser. Jag citerar;
"...När det däremot kommer till kärleken Blåvitts spelare hyser till just Blåvitt är det ingen idé att ta upp en diskussion med andra lag, hur mycket det än lär svida. Jag är helt övertygad om att man kan leta land och rike runt för att hitta ett gäng grabbar som hyser en så extrem kärlek och respekt för sitt klubbmärke som Blåvitt utan att lyckas. Vår trupp andas blåvitt. Till skillnad från andra lags spelare som tatuerar ordvitsar på huden, har våra grabbar kärleken till IFK intatuerad i hjärtat…”För det var just den kärleken och respekten som fick mig att aldrig någonsin tvivla på mina känslor för föreningen. För det var den klubbkänslan som gjorde att jag stod på Ullevi i ur och skur och följde mitt Blåvitt, trots långbollar och stundtals värdelös fotboll. Det var känslorna och kärleken inom föreningen som gjorde att jag inte tvekade en sekund att ta mig milen till Gävle och se tråkfotboll på plastgräs. Min kärlek till Blåvitt har aldrig berott på fotbollen i sig. Den har berott på de känslor som spelare och ledare inom föreningen har förmedlat till mig som supporter. Aldrig tidigare har jag tvivlat på att vi har något unikt, att vi är något unikt.
Men i år hände någonting som fick mig att ta ner tavlan på Håkan Mild som hängt ovanför sängen sedan derbyt mot Öis 2002. För vart var respekten för klubbmärket när Risp mer eller mindre nekades inträde på Kamratgården? Vart finns kärleken inom föreningen när Stefan Rehn inte längre får stå vi sidlinjen? Vart tog klubbkänslan vägen när Ragnar öppet pratar om att han inte vill spela i Blåvitt – att han vill till ett lag det går bra för? Vart tog avskedet av Kim vägen? Betydde vi så lite för honom, och han så lite för oss? Vart fanns viljan att kämpa i motvind, att gå in på Ullevi med siktet inställt på 4-0 segrar? Vart fanns viljan att vara det Blåvitt som för mig betyder så otroligt mycket? Vad finns kvar i föreningen, mer än färgerna på matchtröjan? Vart tog mitt Blåvitt vägen?
Jag förstår självklart att förändringar behöver göras i en föreningen där resultaten uteblir. Jag har förståelse för eventuella tränarbyten och spelarflyttar. Men jag har inte förståelse för sättet dessa förändringar har genomförts och förmedlats till mig som supporter. Jag saknar förståelse för var Ragnars inställning till förlorade matcher tog vägen? Jag saknar knutna nävar och en vilja att bli motbevisad. Jag saknar ett Blåvitt som får mig att skämmas som en hund, när jag sitter här och inte känner igen min klubb, men det gör jag inte.
Kalla mig medgångssupporter om ni vill. Men jag har aldrig gått på allsvensk fotboll för just fotbollens skull. Jag har gått för att se mitt Blåvitt, för att få vara en del av mitt Blåvitt. Och mitt Blåvitt har alltid varit mitt Blåvitt, trots kval till Superettan och förlorade matcher. I år är det enda jag känner igen de blåvita ränderna.
/K
Här är den perfekta julklappen för Blåvitt!
TRÄNING. Kika på klippet. Hela konceptet med aktivt deltagande tv-spel går längre och längre. I det här spelet måste deltagaren med sina egna fot, ben och kroppsrörelser skicka fotbollen i mål. Så min slutsats är - och jag vill inte vara den som kräver det ena och andra hela tiden - att det är dags att kräva ett tv-spel av den här typen som julklapp från Jonas Olsson till alla som kan komma att slå straffar under 2011.
Den ordinarie straffträningen har ju inte fungerat.
Dessutom skulle jag vilja se lite mer av den despot som jag är övertygad om gömmer sig inom den lugne och fåordige "JO". Om det inte är fel på taktiken, om vi nu inte är lättlästa, om spelarna inte klarat underlaget och underpresterat - så är det väl hög tid att Olsson ryter i från? Då får det väl äntligen vara slut med allt mjäk och all denna medelmåttighet. Hålla händerna och dansa i ring fick de göra på dagis, nu vill vi se ett ledarskap som kräver prestation av absolut högsta nivå, eller reagerar med van- och ursinne.
Annars kan vi nog hitta en virituell tv-spelstränare som kan ta över.
För i bland undrar jag vilken skillnaden vore.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)