Angående Jonas Olsson och misslyckandet

KRÖNIKA. Det är kallt nu, så jag lägger en varm kappa över Jonas Olssons axlar och säger att jag tror på honom. En klapp på ryggen, och lycka till nu för fan. Kylan blir nog påtagligare när stora delar av den blåvita familjen vänder en ryggen och förkastar det helhjärtade arbete man utför och så länge har utfört. Därför hoppas jag att kappan värmer, ingen vill ha en utfrusen tränare när vi samlas till nästa säsong.

Jag gör det inte för att hans och lagets misslyckande har förbigått mig, tvärtom, även jag har varit sårad, arg och jävligt ledsen. Efter den inledande segern på Fredrikskans har sidan 343 varit en skånings långfinger nertryckt i halsen. Misslyckanden leder till frustration, särskilt hos dem som inte kan bestämma aktivt, de som inte kan ta några avgörande beslut, nämligen hos supportrarna. Det enda man kan göra som supporter är att riva upp sin tröja och likt matadoren i Ferdinand visa hur frustrerad man är, visa upp den tatuering man har på bröstet, den tatuering där det står Blåvitt. Vi är ju så bra om vi bara får en chans att visa det.


Det är det vi har gjort, vi har visat vår frustration över att ett bra lag spelat dåligt. Vi har pekat ut en eller flera skyldiga, och skyldiga bör straffas. Inte sant? Vi följer supportens logiska resonemang. Att det enda som kan göra något dåligt till något bra är förändring. Och ibland är förändringen den slutgiltiga vägen att gå, när bristen på förtroende sipprat ner från supportrar och ut bland spelare och andra ledare, när inte ens en vinterhård konstgräsplan längre tror och hoppas på våren, då ska förändringen ske.

Men så har inte skett än, så länge spelare och ledare litar på tränaren, då ska vi göra det också. Vi måste yttra våra åsikter, det är av största vikt i en stor förening, vi måste kommunicera, påvisa vår frustration, vår irritation, och tiden för det är nu. Men när vi samlas efter julen, då ska vi stå bakom och stötta. Lycka till nu för fan Jonas, lycka till nu laget, visa att vi hade fel.

Man kan inte bara lyckas. Och Jonas Olsson har så gott som bara lyckats sedan han blev tränare för Blåvitt tillsammans med Stefan Rehn. Och som jag tror, är det mest lärorika för en lyckad tränare att plötsligt misslyckas, att inse att framgången inte är självklar, att uppleva en svårhanterbar situation, att plötsligt se den växt man ömt vårdat plötsligt börja vissna oförklarligt. Lyckas man reda ut det svåra bär man efteråt på det som kallas erfarenhet, detta dyrköpta och eftersträvansvärda som är grunden för framgången.

Erfarenheten och framgången är parallella företeelser, misslyckandet är en förutsättning för sin motsats, det vi jagar. Så när jag nu utnyttjar föreningsmedlemmens rättighet eller skyldighet att yttra sin åsikt, så säger jag att vi inte ska vända någon ryggen, en gång är ingen gång, ingen ska tänka tanken att strunta i nytt årskort, om jag kunde skulle jag förbjuda er, istället ska vi arbeta hårdare och ursinnigare även vi, ta med fler människor till matcherna, vi ska stötta laget kylslagna februaridagar på Valhalla. Vi byltar på oss, värmer fingrarna runt en kaffe, vi gör det tillsammans. Den brända jorden efter misslyckandet blir till den bördigaste jorden för framgång att växa i. Så tror åtminstone jag.

Heja Blåvitt!