Det fanns inte på min världskarta att inte finnas där för föreningen som har gett mig så otroligt mycket under alla år. På väg hem uppför Avenyn stannade jag alltid ett par extra sekunder vid Poseidon, knöt näven i fickan och tänkte. Snart, snart skiner Poseidon.
På väg till Kalmar och allsvensk premiär skrev jag en opublicerad krönika där jag hyllade mitt kära IFK. Lovorden visste inga gränser. Jag citerar;
"...När det däremot kommer till kärleken Blåvitts spelare hyser till just Blåvitt är det ingen idé att ta upp en diskussion med andra lag, hur mycket det än lär svida. Jag är helt övertygad om att man kan leta land och rike runt för att hitta ett gäng grabbar som hyser en så extrem kärlek och respekt för sitt klubbmärke som Blåvitt utan att lyckas. Vår trupp andas blåvitt. Till skillnad från andra lags spelare som tatuerar ordvitsar på huden, har våra grabbar kärleken till IFK intatuerad i hjärtat…”För det var just den kärleken och respekten som fick mig att aldrig någonsin tvivla på mina känslor för föreningen. För det var den klubbkänslan som gjorde att jag stod på Ullevi i ur och skur och följde mitt Blåvitt, trots långbollar och stundtals värdelös fotboll. Det var känslorna och kärleken inom föreningen som gjorde att jag inte tvekade en sekund att ta mig milen till Gävle och se tråkfotboll på plastgräs. Min kärlek till Blåvitt har aldrig berott på fotbollen i sig. Den har berott på de känslor som spelare och ledare inom föreningen har förmedlat till mig som supporter. Aldrig tidigare har jag tvivlat på att vi har något unikt, att vi är något unikt.
Men i år hände någonting som fick mig att ta ner tavlan på Håkan Mild som hängt ovanför sängen sedan derbyt mot Öis 2002. För vart var respekten för klubbmärket när Risp mer eller mindre nekades inträde på Kamratgården? Vart finns kärleken inom föreningen när Stefan Rehn inte längre får stå vi sidlinjen? Vart tog klubbkänslan vägen när Ragnar öppet pratar om att han inte vill spela i Blåvitt – att han vill till ett lag det går bra för? Vart tog avskedet av Kim vägen? Betydde vi så lite för honom, och han så lite för oss? Vart fanns viljan att kämpa i motvind, att gå in på Ullevi med siktet inställt på 4-0 segrar? Vart fanns viljan att vara det Blåvitt som för mig betyder så otroligt mycket? Vad finns kvar i föreningen, mer än färgerna på matchtröjan? Vart tog mitt Blåvitt vägen?
Jag förstår självklart att förändringar behöver göras i en föreningen där resultaten uteblir. Jag har förståelse för eventuella tränarbyten och spelarflyttar. Men jag har inte förståelse för sättet dessa förändringar har genomförts och förmedlats till mig som supporter. Jag saknar förståelse för var Ragnars inställning till förlorade matcher tog vägen? Jag saknar knutna nävar och en vilja att bli motbevisad. Jag saknar ett Blåvitt som får mig att skämmas som en hund, när jag sitter här och inte känner igen min klubb, men det gör jag inte.
Kalla mig medgångssupporter om ni vill. Men jag har aldrig gått på allsvensk fotboll för just fotbollens skull. Jag har gått för att se mitt Blåvitt, för att få vara en del av mitt Blåvitt. Och mitt Blåvitt har alltid varit mitt Blåvitt, trots kval till Superettan och förlorade matcher. I år är det enda jag känner igen de blåvita ränderna.
/K