Sånger från Old Trafford

FRAMTIDSTRO. Nu är vi här igen. Är det någon som kommer ihåg oss? Vi fyller hela vår tilldelade sektion, spänningen ligger som ett mummel hos 76 000 åskådare samtidigt som några av oss förbereder det sedan lång tid planerade tifot. Alla är upptagna med sitt, några fotar sig själva nere vid räcket med mobilkameran, någon lägger om knuten på sin halsduk, en annan sitter ensam med en öl och bara tittar stumt ut över den röda färgprakten. Den sistnämnda är nog jag själv.

Vi kan inte se det själva från den plats där vi sitter, men mitt i det röda finns denna klick av blått och vitt som bryter sig ut. Det är det som är vi. Vårt lag, våra färger. Old Trafford är ett skepp, här inne bygger människor med fotboll i hjärtat upp en energi tillräckligt för nya Big bangs, en lätt vibration från högtalarsystemet och vi inleder en ny blåvit tideräkning. Snart. Är här någon som kommer ihåg oss? Så tänker vi.


Och visst är det några där som minns. Mest sitter där turister som inget vet och absolut inget minns, där är de som är för unga för att ha varit med, jag är en av dem, andra har sedan vi sågs senast lämnat sitt älskade skepp i besvikelse över fotbollens kommersialism. Men där sitter också några som åkt omkring på vårt lilla klot trots allt, som varit i Sydney, Peking, Rom och Madrid med sitt monstruösa älsklingslag. Rent av några som säkert var med när vi stod som värdar i Göteborg för vad som verkar en evighet sedan. De minns. De minns Jesper Blomqvist. En liten banderoll hänger vid den motsatta kortsidan, ett kort budskap men fullt tillräckligt för oss – ”Welcome back”. Någon minns oss ändå. Tygstycket piskar i vinden. Jag lyfter en hand till ett tack som ingen kan se. Allt där är för stort och vi för små. Men vi är tillbaks, det är det enda som betyder något.

Jag sätter mig och försöker ta in allt, försöker minnas tillbaka på de mörka åren. Året då vi kvalade oss kvar i Allsvenskan mot Västra Frölunda, åren av ekonomisk ruin och pinsamt ekonomiskt fiffel, minns också Niclas Alexandersson, minns Fredrik Risp, minns Erlingmark och alla andra som stod upp på leriga planer i vindpinade straffområden vid defensiv hörna under en tid då vi behövde dem som mest. Jag sitter där på Old Trafford och tackar dem. Det är deras förtjänst att vi är tillbaks, äntligen tillbaks. Tack.


Vi har också oss själva att tacka. För att vi aldrig gav upp. Trots att vi förbannat det öde som gjort oss till IFK Göteborgs älskare, trots alla gånger vi åkt den långa resan hem från fan vet var med lika få poäng som vi hade när vi kommit dit, alla gånger vi i tyst ilska rivit sönder matchprogrammet i fickan på väg hem från Gamla Ullevi. Att vi trots allt detta i naivt ursinne fortsatt gå på matcher, bara av den anledningen att allt annat varit otänkbart. Försäsongsmatcher med av kylan bortdomnade tår, träningar i regn för att spana in nyförvärvet från Trollhättan, alla de pojkar vi sett i juniorlaget växa upp och dra på sig landslagströjan.

Jag sitter på Old Trafford någon gång i framtiden och tackar oss själva. För det outtröttliga tålamodet. I samma stund går spelarna in på planen. Ur högtalarna hörs vibrationerna av toner, Big bang inträffar på nytt och en ny blåvit tideräkning inleds:

Die Meister
Die besten
Les grandes équipes
The Champions

Hemma i Sverige sitter man och ser oss på teve precis som förr, sändningar med studiouppsnack två timmar innan matchstart, också i teven säger man Äntligen, men vi skiter i allt sådant där vi i sitter mitt i detta gigantiska rödfärgade skepp. Precis på den plats där det sker. Det är vi värda. När hymnen tystnat och vi torkat bort de tårar som grumlat vår sikt fyller vi våra lungor med luft i ett gemensamt andetag, vi förbereder oss för att överrösta Old Traffords tinnitusmummel. Och ur teveapparaterna runt om i Sverige, runt om i världen där ingen förstår innebörden, hör man sången som spontant och utan plan eller vägledning strömmar ur oss, unisont och självklart. Vi sjunger:


KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG –
AIK AIK – KAN NI HÖRA VÅRAN SÅNG?


I Solna byter man kanal, det är synd, för annars hade de därefter från hjärtat av Manchester fått höra en liten grupp blåvitklädda på en tilldelad bortasektion sjunga den låt som nu följt oss så länge. Vi tar sången från början med halsdukarna spända mellan våra knutna händer och fullföljer den utan darr på rösten. Då vi till sist kommit till slutet av sången har det röda skeppet tystnat i respekt, vi sjunger på ett språk de inte begriper men de kan se antydningar av hur mycket det betyder för oss. Själva tänker vi inte, för oss är allt givet, vi har åter nått hit:

FÖR VI GLÖMMER ALDRIG ÄNGLARNA!

Jag hoppas du som läser också kan höra vår sång, även om den bara hörs långt borta från en oberäknelig framtid.

Heja Blåvitt!