Livet, döden, fotbollen och meningen med allt?

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag tar "Jinxen" sig an frågan vi alla ställer oss någon gång - Vad är meningen med livet?

I denna mörka årstid, Januari, månaden jag personligen avskyr mest av de tolv som gör upp vad vi kallar ett år, råder mycket tankar och funderingar på fotboll. Många jag träffar förstår inte fotboll, de förstår inte skönheten med detta spel, de förstår inte hur man kan finna det intressant och underhållande, än mindre hur man under en match kan genomleva samtliga känslospektran som gör upp den mänskliga känslobasen. Många ser fotbollen som onödig, kostsam och korkad.
Dessa personer förstår inte, eller känner IFK Göteborg, de kan inte se passionen som går hand i hand med de blåvita ränderna ute på det gröna fältet, de saknar enligt mig en del av sin egen mänsklighet.
Dessa personer kan jag inte annat än tycka synd om, för fotbollen handlar inte bara om liv och död, det handlar om mycket mer än så.

Under åren har jag känt så mycket under IFK Göteborgs matcher, jag har upplevt eufori och vrålat ut min glädje rakt ut, och kramat om främlingar i vad som endast kan beskrivas som pur kärlek i den allra renaste formen. Jag har skrikit ut min besvikelse, hött med näven mot en söndertrasad brunaktig gräsmatta, och i ögonvrån skådat förlustsiffror på resultattavlan. Jag har slitits mellan hopp och förtvivlat, in i det sista hoppats att allt kommer bli bra, men istället förlorat, och jag har ibland varit nära att ge upp, då en vändning av sagolika kaliber har infunnit sig.
Jag har känt mig död innan jag gick på en match, och gått därifrån mer levande än innan, men jag har också gått lycklig till matcher och med gråten i halsen skådat Göta Älv i mörkret från 5'ans spårvagn under den dystra färden hemmåt.

Fotbollen och Blåvitt får oss att känna, de får oss att genomlida känslor, goda som onda, egentligen spelar de mindre roll, de accelererar våra sinnen och får oss att vakna och se världen för vad den är. Även om det bara är för 90 minuter en gång i veckan, även om gräsmattan ibland är en grötvälling, även om det regnar, snöar och blåser eller solen steker våra nackar. Fotbollen är dock viktigare för oss än vad någon kan ana, den får oss nämligen att "känna". Om sanningen ska fram, så lever vi alla i en drömvärld till vardags, vi har våra rutiner, jobb, handla, resa, festa, äta, sova... men "känner" vi något då? Kan vi då känna på samma sätt som under en match? Svaret är nej, du umgås med samma personer, gör samma sak på jobbet, dricker samma öl på helgen... det är svårt att känna riktiga känslor när man är fast i ett hjul. Tänk på det nästa gång du tar på dig din blåvita tröja, tänk på det nästa gång du marcherar in på gamla ullevi, tänk på det nästa gång du ser IFK Göteborgs spelare springa ut på ett vackert grönt fält, tänk på det nästa gång du i lycka hoppar upp och vrålar ut din glädje då blåvitt trycker in ett mål framför er alla. Det är då man lever och existerar på riktigt, du känner på riktigt. Det är livet, det är meningen med att vi finns på denna jord, att känna, det separerar oss från djuren och är vår grogrund för att leva, och definierar vår själ. Kan något vara viktigare än så? Givetvis inte!

De personer som inte förstår fotbollen, de lever sina gråa liv med sina gråa rutiner, men låt dig inte luras av deras ord utan djup som påstår att fotboll bara är ett barsligt spel, det är såmycket mer än så, det är kännslor, det är vem du egentligen är, fotboll är sanningen och glädjen, fotbollen är sorgen och förtvivlan, men mest är fotbollen förhoppningen om att framtiden skall ge något bra. Att nästa år ska bli det bästa, att framtiden ska stavas i Guld! Fotbollen personifierar vad vi kallar mänsklighet och själ, det är vår nyckel till livet. Det är början och slutet, Alfa och Omega, Livet och Döden, kalla det vad ni vill, fotbollen har allt, och är allt samtidigt.

Jag sitter på spårvagnen och talar med henne om mina tankar, det är sent och lördagnatt. Hon har sitt huvud mot min axel och låsas lyssna på mina ord. Hon är så söt tänker jag, även om hon inte förstår vad jag egentligen pratar om.
- Allsvenskan? Frågar hon i en gäspning.
- ...jaa?, svarar jag tyst och utdraget.
-...vad är det? säger hon genuint frågande.
På utsidan ser jag Göta Älv stolt flyta fram i mörkret mot det annalkande salta havet, det snöar och blåser friskt ser det ut som. Du och jag ska ta ett allvarligt snack när vi kommer hem, tänker jag.


//Jinxen