Behöver du hatet?

Någon gång på åttiotalet. Jag besöker Ullevi för första gången. Solen skiner, det är hyfsat blåsigt och det hade kunnat varit varmare. Men jag är där. Det är match mot AIK. Jag förstår, utan att ha varit fysiskt delaktig tidigare, att det är prestige. Göteborg mot Stockholm. Det är rivalitet. Det ligger i luften. Vi är runt 6000 åskådare i den väldiga friidrottsarenan. Vinst med, om jag inte missminner mig, 2-1. Jag kände bara glädje. Över att få vara där. Över segern. Över att få vara delaktig. Att få vara i någon sorts gemenskap, en tillhörighet. Något hat kunde jag inte känna. Det kanske fanns där, men inte hos mig.

Början av nittiotalet. Match på Stockholms stadion mot Djurgården. Stämningen på arenan är kusligt hotfull när klockan närmar sig 90 minuter. En mobb cirkulerar nedanför vår lilla klack. När slutsignalen ljuder slussas göteborgarna till sin buss/bilar, men vårt sällskap lämnas vind för våg på Valhallavägen. På väg mot bilen hör vi klapprandet bakom oss. Det är bara att springa, men brorsan slinter och har otur och hinns upp av den hatiska mobben. Som tur är ansluter en äldre dam, och lyckas mot alla odds få slut på sparkarna och slagen. Civilkurage när den är som bäst. Man önskar att man hade fått tillfälle att tacka henne, men vi leds snabbt iväg mot bilen av poliser som nu har uppmärksammat vad som hänt. Trafiken stoppas, och vi får "fri lejd" ut på vägen, över trottoarer och refuger. Mot bilen haglar stenar, framrutan spricker och uppemot 15 stenar träffar plåten. Där kände jag hatet bubbla upp inom mig. Mot Djurgården, mot Stockholm, mot alla. Fan ta dem! Men vi åkte därifrån. Och känslorna svalnade åtminstone av.

Återblick åttiotalet. UEFA-cupfinal på Ullevi. Vi åker med morgontåget från Hofors. Ett glatt gäng. Jag och basisten i vårt band har "lånat" ihop en varsin låda folköl under några veckors tid, som vi delar och bjuder på. Dessutom åker vi på barnbiljett, vilket föranleder konduktören att titta in efter ett par timmar; ok, är det här barnen sitter?..Vi skrattar, han skrattar, tåget rullar vidare. Mot Göteborg. Många blåvita ansluter under stoppen, och den stämning som möter oss i ett soligt Göteborg när vi kliver av på perrongen, är en sådan man aldrig kommer att glömma. Och inramningen sedan; skottarna man möter, blåvita kamrater man möter, det är fest, och på många plan. Vi är tillsammans, vi har roligt. Trots att en titel står på spel inom några timmar. Det har slagit mig i efterhand, att det var en ynnest att få vara med där och då. En upplevelse utöver det vanliga.

Solna centrum, 2009. Hela familjen ska gå på matchen mot AIK. Det är fint väder, och vi sitter ute och äter. Svante som fyllt 6 år, har tjatat om att få ha matchtröjan på sig, och jag har efter mycket funderande och tvekande sagt ja. Han är stolt över att få bära den blåvita tröjan. Jag är stolt över att han känner så. Han är ett barn, jag är hans pappa. Det måste väl ändå fungera att som barnfamilj gå på fotboll tillsammans, och vi har fått biljetter på VIP-läktaren. Men jag har fel. En till synes normal människa kommer förbi och spottar mot barnen, kallar dem för horungar och går vidare som om ingenting har hänt. Ett sånt mörker. Det upprepas en gång till av en annan person, och just då känner jag att jag är på väg att bli en sån där människa som jag i grund och botten föraktar. En som tappar det helt. Som raserar allting. Men jag blir inte det, för lyckligtvis har jag någonstans en spärr. Jag har en uppfattning om vad som är rimligt och inte. Sen på väg upp mot läktaren, blir vi i trappan upplyst av en medelålders allvarlig man i kostym att vi bör springa efter matchen. Och springa jävligt snabbt. Jag känner åter den obehagliga känslan bubbla upp, jag kan nästan ta på det. Jag skulle vilja spränga hela jävla Solna i luften! Det är så det känns. Men det svalnar av. Långt senare. För hatet inne på arenan når sin "höjdpunkt"när Adam Johansson skadas, och måste avbryta matchen. Folk står upp och applåderar och tjuter av förtjusning. Barnen och min fru undrar vad det är som pågår.

Ett axplock genom åren, mer för att belysa hur olika upplevelserna kan vara. Upplevelsen av att gå på fotboll, upplevelsen av gå och se IFK Göteborg. De svarta incidenterna har gjort att hatet har funnits inom mig, latent i ryggmärgen. Ett hat som jag egentligen inte vet vad det står för, eller mot vem eller vilka. Ett vilset litet hat som plockats fram på måfå genom åren, när man tyckt att "stämningen" krävt det. Hatramsor, glåpord. Några kanske inte ens skulle kalla det för hat. Men mot bakgrund av det som hände på Gamla Ullevi i onsdags, så har jag börjat fundera en hel del på det där hatet. Och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få, tillsammans med vitt skilda människor i en laddad kontext. Jag känner att det är nog nu, och den känslan har jag haft under en längre tid.

Se er bara omkring runt arenan och på stan inför en högriskmatch. Är det ett krig som pågår? Den mobilisering som polisen tvingas göra är egentligen fullständigt orimlig, närmast absurd när man tittar på det. Allt för att skydda de kriminella gängen ifrån varandra, och skydda övriga åskådare ifrån dem. Hatet leder ofrånkomligen till det som förstör för fotbollen. För det finns många som saknar spärrar, som inte har respekten för andra människor. Som livnär sig på hatet. Nu råkar en del av dessa se fotbollen som sin arena för att kanalisera ut detta meningslösa hat. Då ska vi andra inte spä på detta genom att vara en del av det. Det är vår förbannade skyldighet att tänka om. Vi kan inte se på och bara acceptera läget. Man kan säkert se hatet som en jargong, som en "nödvändighet" för att upprätthålla någon form av "aggressiv rivalitet", men ingenting kan vara mer fel. Fotbollen behöver inte hat, den behöver passion, glädje och den behöver supportrar som står upp för sitt lag. Vi kan mäta oss på andra sätt än vem som hatar mest. Rivalitetens existens bygger inte på hat, det vägrar jag att tro.

Mitt fokus kommer att ligga på att stötta laget. Jag tycker att jag är skyldig IFK Göteborg det, jag är skyldig alla andra som går på matcherna det, inte minst den yngre generationen med Young Fellows i spetsen. Jag kommer inte att bidra genom att fylla i hatramsor eller agera idiot i affekt. Det är min ståndpunkt, mitt val, och det står jag för. Vi befinner oss alla i en gemensam miljö, det kommer vi aldrig ifrån. Man kan brinna och skapa tryck på matcherna på andra sätt.

Men hur känner Du? Känner du att du behöver ge hatet näring? Gillar du hatets kärna? Eller känner du någonting annat?

Kanske glädjen och stoltheten över att vara supporter till den finaste av föreningar, IFK Göteborg.

[Video] Polacker vill hämnas på ryska "fans" i kväll

 
EM 2012. Videon här ovan är från läktarplats under Rysslands premiärmatch i Wroclaw. Enligt uppgifter på You Tube är det ryssar som här går till attack mot polska matchvärdar och flera fall av sparkar mot deras huvuden förekommer, vilket ni kan se i videon. En av dem sparkas till medvetslöshet och blir liggande på marken mitt i mobben - tills en ytterligare matchvärd försöker stoppa misshandeln, varpå även han får ta emot rätt bra med stryk och minst en spark i huvudet.

I eftermälet till den här incidenten har tonen mellan ryska och polska supportrar blivit riktigt hätsk. Länderna möts som bekant i andra omgången av grupp A, på tisdagskvällen. I kommentarsfältet till videon förekommer rena hämndbegäret bland oidentifierbara supportrar (fritt översatt från engelska och polska till svenska), här i ett urval:

"Fuck Ryssland! Ni kommer bli fuckade mot Polen av polska fans."
- DoingItRightSince95

"Ryska horor."
- 9060454

"12.06.2012 Warsaw. RIP till Ryssland."
- TheSqurwiel

"Polacker, ena och välkomna dem på tisdag!"
- Kedziowaty

Det finns tyvärr en överhängande risk att den här matchen kommer att handla om allt annat än fotboll - oavsett resultat. Hatet mellan dessa länder och delar av dess befolkningar är grymt komplicerat och har ingredienser från både Tsar-döm och (framför allt) kalla kriget, som nu lever kvar i schabloner mellan människor, när ett fåtal idioter väljer att spela Allan på det mest smaklösa sättet under EM. För polska fans, ja de har redan hunnit satt tonen på sitt eget håll under detta EM...

Polska "fans" flippar över under publik visning av EM-premiären.

Jag hoppas mina farhågor inte besannas, men tyvärr blir jag inte förvånad om vi får se våldsamma kravaller i samband med kvällens match. Lyckas de spela den här infekterade matchen utan incidenter som även världen får ta del av under de 90 minuterna som tv-sänds in i hundratals miljoner hem, så blir jag förvånad. I alla fall ökar min känsla av att sådana intermezzon ligger i pipeline med tanke på hur "effektiv" den polska polisen verkar vara på att sköta det här med stökiga folkmassor. Följande exempel från uppladdningen bland kroatiska fans, i Poznan, inför matchen mot Irland...

 

Kroater fans fritar en person från polsk kravallpolis i Poznan 10/6 2012.

BBC-dokumentär: "Hatets arenor" (Inför EM) [Video]

Vi skall inte drivas av hat!

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. I kväll tar "Glänn" sig an tränarfrågan för Blåvitt, efter "Joakim":s utläggning i morse. Håller du med? Tycker du tvärtom? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

Vi skall inte drivas av hat! Otroligt kul med först Salomonsson och sedan Sobralense. Skulle bli otroligt förvånad om inte den nya tränaren hade ett finger med i spelet om nya spelare. Skulle den tränare vara Herr Stahre så kan jag inte annat än att hoppa högt av glädje. Känner inte mannen så jag kan inte annat än tala för vad jag sett via olika media. Då gillar jag vad jag ser! Varför, jo så här tänker jag:

Jag tycker att Stahre utstrålar passion och delaktighet, engagemang och är otroligt verbal, verkar ha humor och humör och är en vinnare. Dessutom en glädjespridare av stora, erkända mått! Allt det som jag tycker att JO saknar, fan, jag försöker minnas att jag sett honom le men kan inte komma på när det skett.

Ett stort plus för folket på KG som tagit detta beslut med Mild i spetsen. Det är så otroligt starkt att våga detta. Man ser till människan, man ser till resultaten och man ser till IFK:s bästa. Vips hamnar Blåvitt på allas löpsedlar, vi är helt plötsligt det spännande laget, laget på allas läppar. Hatten av från mig, en stor mediaseger, hela fokuset är flyttat till IFK:s planhalva.

Herregud, inser ni alla vad detta kan betyda, Stahre på KG (nybyggd dessutom) Hysen och Sella, kan ni fatta "tjötet" med Stahre. Fy satan, luften kommer att darra av floskler, humor och glädje. Jag skulle nog säga, fy satan, vi är på rätt spår. Jag kan svagt skymta nummer nitton och efter det nummer tjugo och en andra stjärna på den vackraste av alla tröjor! Kan vi göra det med en gammal gnagare vid rodret så skulle det vara den yttersta revanschen gentemot Gnaget.

Vet ni, ett av mina största idrottsögonblick var, hör och häpna, i Frölundaborg. Nåja, ett av de stora, jag har nämligen sett Blåvitt sedan tioårsåldern, det vill säga slutet på sjuttiotalet, jag har sett dem alla, Uefa-matcherna, Champions League och så vidare. Dock finns en jädra hockey-match på näthinnan, jag som inte ens gillar hockey. Tänk er, SM-finalen, avgörande finalen mellan Frölunda och Luleå för ett antal år sedan. Frölunda förlorade, trist i och för sig, men det som skedde då domaren blåste av och Luleå firade som galningar. Då stannade stora delar av publiken kvar några sekunder och skrek "Grattis till guldet (klapp,klapp,klapp)" osv. Mer Göteborgskt, mer sportsligt, mer ärofyllt än så blir det inte, det var STORT!

Låt oss göra det vi, som Göteborgare gör bäst, låt oss ta emot Stahre med öppna armar, göra honom till vår alldeles egna "heders-råtta" Omfamna honom med kärlek därför vi bedömer människor efter deras prestationer och inte efter hat! Låt de andra drivas av hatet, det är så otroligt destruktivt och ger ingen energi. Det behövs glädje, energi och engagemang och det kan vi supportrar skänka från speciellt läktaren. Ni, mitt älskade Blåvitt, ni har hela mitt stöd om ni plockar in Herr Stahre, ni har alltid min kärlek och jag kommer ge er det från läktaren.

Hälsar en årskortsinnehavare från LS som snart har sitt namn på Kamratstenen!
/ ”Glänn”

Föräldrar som lär barnen: "Hjalmar din jävla sopa"

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver Jonas M om usla föredömen på läktaren.

Som ängel i exil och dessutom fattig student har jag inte så många möjligheter att se mitt kära Blåvitt spela. Visserligen var jag och såg katastrofmatchen på Kopparvallen mot Åtvidaberg i våras och när jag åkte de sex milen hem till Norrköping därifrån var jag givetvis bitter över resultatet, men det fanns en känsla i min kropp som jag bara får när jag sett Blåvitt spela. En värme som bara kan kopplas till kärleken till ett fotbollslag.

När jag så skulle ner till Göteborg för att gå på ett bröllop passade jag på att stanna kvar några extra timmar dagen efter bröllopet för att för att gå och se Blåvitt på Gamla Ullevi för första gången sedan matchen vi aldrig glömmer, men inte pratar om. Med en förväntan i kroppen äntrar jag Gamla Ullevi i ett grådisigt Göteborg för att se Blåvitt ta sig an (vad jag anser är årets överraskning) Mjällby. Jag hittar min plats och för första gången på den nya arenan stod jag inte i klacken och det märktes direkt. Till höger om mig satt tre män som är av en sort som finns på varje arena i hela Sverige, från allsvenskan ner till korpen; gnällgubbarna!

Dessa tre herrar gnällde på Blåvitts spel redan innan matchen hade dragit igång. Allt var fel, spelet, tränarna, spelarna, planen, publiken. Det fanns kort sagt ingenting som dessa tre män var nöjda med. Till vänster om mig satt en barnfamilj som också gnällde konstant i 90 minuter. Jag påstår inte att jag är Guds bästa barn när jag ser Blåvitt spela, jag svär, skriker och klagar på framförallt domaren. Men så som föräldrarna betedde sig och så som de uppmuntrade sina barn till att ropa och bete sig under matchen är för mig helt främmande. Jag skulle aldrig få för mig att lära en femåring skrika ”Låt han dö” när en motståndarspelare ligger ner. Eller skrika ”Hjalmar din jävla sopa” så fort Jonsson kommer i närheten av bollen.

Jag vet inte om jag har blivit gammal och tråkig eller om världen verkligen fungerar så här? Jag kan inte påstå att jag är nöjd med spelet eller resultaten i matchen mot Mjällby, eller under hela säsongen för den delen. Det höjs röster på tränarnas avgångar och på nya spelare och spelsystem. Varför inte försöka stötta laget istället? Jag vet hur svårt det är att stötta efter en förlust mot Djurgården, eller 0-0 hemma mot Mjällby, men för att använda en gammal klyscha: Stötta dem när de förtjänar det minst, för då behöver dem det som bäst.

Vi har inte gjort någon bra säsong, vi kan om vi bedömer den snällt säga att den är knappt godkänd. För första gången på flera år vågar vi inte vara det spelförande laget, oavsett vilket lag vi möter. Men vi måste stå upp för vårt lag och stötta dem hela säsongen ut till strax efter klockan 18.15 den 7 november och sen kan vi summera säsongen och blicka framåt mot en ny säsong där vi åter igen skall visa vilka som är bäst i Sverige, både på planen och på läktaren!

/Jonas M

Gästkrönika: "Man ska inte hata AIK"

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens läsare så mejla in ditt material. I dag funderar signaturen "Blåvit Solnabo " kring matchen mot AIK .

Jag har bott i Solna i snart fyra år. Jag har hållit på Blåvitt i hela mitt liv. Numer kan jag av familjeskäl bara gå på bortamatcherna i Stockholm och här följer en analys av mina erfarenheter från hufvudstaden.

Det har snackats mycket om hat här på BaraBen på sistone, och debatten glöder. I Stockholm är hatkulturen kung. Ni kommer väl exempelvis ihåg hur Djurgårdarna jublade borta mot Elfsborg när Elfsborg gjorde mål. Allt för att inte AIK skulle ta guldet. Hatkultur må vara intressant och den triggar känslor, men det finns en baksida på myntet som gör att den aldrig är ok. I början av sommaren, när AIK mötte Bajen på Råsunda, ett stenkast från där jag bor, skulle min fru gå med våran nyfödda till Solna C för att handla. Utan att tänka sa jag. "Gör inte det, det är match snart". När jag hade sagt det insåg jag hur fel hela hatkulturen var. Hatkulturen gör nämligen att
barnfamiljer inte vågar sig ut på matchdagar. Med all rätt. Vissa supportrar som lever på hat har nämligen hetsats så långt att inte ens kvinnor och barn går säkra.

I Göteborg är inte hatkulturen kung. Den har aldrig varit det. När jag var ung, och alla i min generation kan skriva under på det, höll man på sitt förstalag (i mitt fall IFK), och därefter de övriga Göteborgslagen. Göteborgslagen var de goda.

AIK hatar IFK av framförallt en anledning. Det stavas AVUND. IFK är den största rivalen. IFK har alltid (åtminstone de senaste 30-åren) varit den största rivalen. Till alla lag. IFK har de största framgångarna av alla lag. Och herregud vilken bekräftelse att vara hatad av den anledningen. Hur tacklar man detta hat då? Jo, INTE genom att hata tillbaka. Inte genom att
spela på deras villkor. Det bästa är helt enkelt att se deras hat som en komplimang. Dom hade nämligen aldrig hatat IFK om vi spelat i div 2 sedan 1904. Ignorering av AIK-hat är den ultimata motreaktionen.

Så... ska man inte hata alls? Jo det ska man. Man ska hata supportrar som i grupp är fega nog att hoppa över staketet till familjeläktaren och bråka där. Man ska hata supportrar som ger sig på en far och son som är på Råsunda för att hålla på bortalaget. Man ska hata supportrar som hyllar
polismördare. Men kom ihåg en sak. Föregående exempel har inget med fotboll att göra. Hata aldrig fotbollslag. Hata aldrig spelare. Hata grisaktigt beteende. För det är aldrig ok. Någonstans.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka mig så här. Hata inte AIK, dom älskar nämligen att vara hatade, och deras hatkultur gör att dom aldrig varit, och aldrig kommer bli lika stora som IFK, trots förutsättningarna. Vi älskar blåvitt, och tack vare vår kultur kommer folk från alla samhällsgrupper, gamla och unga, för att titta på blåvitts matcher. Det skapar långsiktighet
och mångfald och säkrar framtiden så att IFK även om 100 år kommer vara mesta mästare.

/Blåvit Solnabo

Med hatet som byggsten

HETS. När fotbollen föddes för sisådär tusen år sedan var det med hatet som byggsten. Hatet och rivaliteten mellan två stadsdelar, två byar eller två regioner. Så förblev det under de kommande 800 åren, innan de engelska skolorna tämjde hatet med hjälp av en ny byggsten, ett regelverk. Under första halvan av 1900-talet tillfördes ytterligare en byggsten, en ordentlig taktisk grund. De senaste 50 åren har tillfört fotbollen en fjärde byggsten, gilla det eller ej, kommersialism.

Alla stenar tillför på ett eller annat sätt intresse till sporten. Utan kommersiellt tänk hade vi inte haft en ny stadion att spela på i år, till exempel. Taktik och regelverk tillför fotbollen ytterligare en dimension, som gör att vi kan njuta av en perfekt frisparksvariant eller irritera oss över ett felaktigt domslut. Och så finns den ursprungliga byggstenen, ogillan, rivalitet och hat. Det är lätt att tycka att hatet inte hör hemma på en fotbollsläktare eftersom det föder så många olika former av onödiga aktioner.

Visst. Men hatet föder även intresset för fotbollen. För ett par matcher sedan diskuterade jag och Hankins eventuella bortaresor med storbuss i höst, när Hankins sade den obehagliga sanningen som ytterst få vågar säga. Folk bryr sig inte om bortaresor till pittoreska ställen som Kalmar och Bromma. Folk vill på något sjukt sätt ha hat, hets, poliseskort, tumult och kaos. Lika mycket som man på något sjukt sätt lockas till olycksplatser så pirrar det extra inför matcher mot till exempel AIK.

Och det är just till den matchen jag vill komma. Bortsett från Stockholmsderbyt AIK-Djurgården som man nog objektivt sett ändå får säga är svensk fotbolls "hatmatch" nummer ett, finns det få matcher som lever upp till begreppet lika väl som geografiska huvudstadens AIK mot fotbollshuvudstadens IFK. Många AIK:are har IFK som hatlag nummer två efter DIF men före Bajen, och många Blåvita har AIK som hatlag nummer ett, före alliansbröder. AIK drar folk och, oavsett vad du tycker om deras supporterskara, så drar hatet mot samma supporterskara ännu mer folk. Är det en slump att förra årets publiksiffra mot AIK var den lägsta på väldigt länge, när AIK bortaresebojkottade?

I år har alla pusselbitar fallit på plats. Än så länge ligger de perfekt placerade där, bredvid varandra. En ny stadion i Göteborg med ett enormt tryck, en tabell med AIK i topp en poäng före IFK, ett matchprogram som talar om IFK mot AIK, på en ny stadion, på en helg, i sista omgången, i en möjligen helt avgörande match. Ligger den sista pusselbiten kvar på plats om två månader kommer matchen som spelas då med stor sannolikhet bli den största drabbning som Allsvenskan sett på många, många år. Vi är många som minns matchen mot MFF på Nya Ullevi i näst sista omgången 2004 inför nästan 39 000 åskådare.

Jag lovar, det här kommer bli en dimension värre. MFF är i mångas ögon, inklusive mina, vår största sportsliga rival, men hatet för AIK är så oändligt mycket större. Det är svårt att föreställa sig vilken gryta av känslor som Göteborg kommer att vara om pusselbitarna inte rörs. Och mest av allt kommer det att vara hat i luften. Och vad fan du än tycker om hatets vara eller inte vara på en fotbollsläktare och utanför en fotbollsläktare så kommer du att fascineras, och om du inte är där kommer du att gräma dig så länge du lever för att du missade decenniets match. Trelleborg 2007 kommer inte att vara någonting mot det här.

Därför är det hög tid för dig att försäkra dig om en plats på Gamla Ullevi om exakt två månader, den 1 november 2009 klockan 15:00, och lika hög tid för dig att försäkra dig om att alla vänner som vill uppleva fotboll när det är som bäst också har en plats på Gamla Ullevi om exakt två månader, den 1 november 2009 klockan 15:00.

KÖP DIN BILJETT HÄR

Målbrottsattacken

BP BORTA Äntligen tre poäng, är väl en kort summering av dagens match mot Brommapojkarna. BP, som saknar allt var publik och läktarkultur heter formerar sin ungdomssektion som "klack" på sina hemmamatcher. Ikväll hade deras ungdomar den frejdiga finessen att med sina ljusa små målbrottsröster skandera följande ramsor:

- Hata Göteborg
- Alla suger kuk i Göteborg
- Hata Göteborg (igen)
- Alla rensar fisk i Göteborg
- Hata Göteborg (oj då, nu igen!)
- Hata Göteborg (uppfinningsrikt killar...)

Denna summering gjordes i paus. För efter att Alexandersson avlossat sin bomb så blev BP:s ungdomssektion märkligt tyst. Att sjunga i motgång är väl något man lär ut till dem först på mellanstadiet...

"Blåvitt har en riktigt stor klack här idag"
PPV:s Niclas Holmberg

Ett obeskrivligt hat

IFK GÖTEBORG- AIK Varför är det rivalitet mellan just Blåvitt och "gnaget"? Varför tänder Göteborgspubliken till lite extra när de gulsvarta från Solna är på besök i Göteborg? Idag försöker Baraben.com nysta ut en del av de faktorer som byggt upp IFK-AIK till en av Sveriges riktiga hatmatcher.

1. En nedbränd hembygdsgård.
2.Attackerat domare under match.
3. Diverse bombhot, nu senast i veckan.
4. Diverse mordhot mot spelare/tränare i IFK Göteborg.
5. En gatusten i bakhuvudet på en dansk a-lagare.
6. En hel läktarsektion söndersliten och nedkastad.
7. Asfaltklumpar slängs på sittplatspublik.
8. Supporterklubben Änglarna totalt demolerad klockan 9.00 på morgonen med krocketklubbor(!) och armeringsjärn i högsta hugg.
9. Våra hemmapubar attackerade vi ett antal tillfällen av AIK och DIF.
10. Våra bussar får krossade rutor vid ett antal tillfällen.
11. En grovt misshandlad pensionär utanför GA Ullevi.

Mikael Hultfeldt i fanzinet Elig 1998.

Detta lista i punktform var en sammanställning av incidenter som skett i samband med att Stockholmslagens fans härjade som värst i slutet av 1990-talet. Artikeln (som finns att läsa här) kom som en reaktion på en artikel i Café Sport under rubriken "Häng ut Göteborgspacket" där man gick till hårdangrepp mot IFK Göteborgs fans. Det är även en lista som ganska tydligt visar varför en extra rivalitet finns mellan Västsverige och Östeuropa, mellan gott och ont, mellan Blåvitt och AIK. Det är en lista på ett par av de vidriga överfall och övergrepp som i snart 25-30 år varit AIK-pöbelns signum, vart man än kommit.

När Blåvitt under 1990-talet var ohotad maktfaktor i svensk fotboll hade svenska medier och vissa klubbledare en tendens att spela hetsandet mellan de olika supporterfraktionerna rakt i händerna. Detta kulminerade i två stycken väldigt uppmärksammade händelser där främst IFK Göteborg och Supporterklubben Änglarna hamnade i öppen konflikt med Black Army, den då ganska välvuxna svartgula supporterklubben. Den första av dessa händelser utspelade sig när alla Sveriges ledande supporterklubbar tillsammans med Svenska Fotbollsförbundet skulle hålla ett möte för att diskutera hur man skulle bromsa det eskalerande våldet och hatet mellan supportrarna i Sverige. Vad man än tycker om ifall det egentligen behövdes några sådana möten så blev utgången av detta möte ett väldigt oväntat.

På den tiden hade Black Army, det egenutropat så stora och fruktade supporterkollektivet, en kvinnlig ledare vid namnet Mia Pettersson. Denna "kvinna" hade vid flertalet tillfällen via medierna gjort sig inpopulär hos både oss Göteborgare som sina lokala konkurrenter. Hursomhelst var Mia Pettersson Black Armys representant vid det stora supportermötet. So far so good. Tills hon dyker upp på mötet där stora delar av den svenska sportpressen finns närvarande i en "Hata Göteborg" t-shirt. Efter denna incident åkte finhandskarna av och redan matchen efter kunde man höra sången "Mia Pettersson är en tjackhora och hon har inga pattar" på Gamla Ullevis läktare. Fyndigt? Absolut inte. Snarare ett bevis på att den krutdurk som förhållandet IFK-AIK var och är- nu höll på att explodera.

Incident nummer två innehöll inte bara Black Army utan IFK:s dåvarande klubbdirektör Bosse "Gaisarn" Gentzel. Detta efter att slagsmål brutit ut i samband med matchen AIK-IFK och Blåvita och AIK:are hamnade i fullt "krig" med varandra runt Änglarnas bussar utanför Råsunda. En stor bild på detta hamnade på GP:s förstasida och Bosse Gentzel, rekryterad från SVT-sporten, fick total panik inför hemmamatchen mot AIK.

Nu skulle Bosse porta hela Black Army från Göteborg.

Bosse Gentzels reaktion på slagsmålet och medieuppmärksamheten kring det tog sådana gigantiska proportioner att han till slut hade tappat all den lilla trovärdighet han hade hos den Blåvita omgivningen. Bosse Gentzel gick på fullt allvar ut med budskapet i medierna att han skulle göra allt som var möjligt för att stoppa varenda AIK:are från att få sätta sin fot i Göteborg. Det var tal om polisavspärrningar utanför Göteborg och bussar som skulle tvingas vända. Självfallet tog det inte länge innan Black Army gick till motangrepp och detta gjorde man genom ett meddelande på Black Armys telefonsvarare. Meddelandet välkomnade den som ringde och bad sedan göteborgs sillstrypare att dra i helvete innan han fyllde på med lite "Hata Göteborg" och annat hetsande snack.

Telefonsvararmeddelandet hamnade nu i sin tur på GT:s löpsedel och förstasida vilket piskade upp stadens invånare i ännu större AIK-avsky. Bosse Gentzel insåg att hans misstag nu behövde göras ännu större så han hetsade fram ett beslut om att byta matcharena för matchen. Nu skulle IFK-AIK plötsligt avgöras på Nya Ullevi då han ansåg att säkerhetsavstånden var bättre där. Så på grund av vissa delar av AIK:s pöbel fick Blåvitt nu spela sin hemmamatch på en bortaarena vilket naturligtvis inte var en populär nyhet för oss Blåvita. När sedan väl AIK:s pöbel var på plats i Göteborg så var det den vanliga visan av flaskkastning, slagsmål, kaos och trevligt beteende från gnagarnas sida.

Tills sist fyller vi på med en tredje incident från 1980-talet, berättad för nämnde skribent på Änglarnas gamla pub på Friggatan av supporterprofilerna "Flash" (även känd som "Neger-Flash") och "Anders B".

Black Army anno 1980-tal
När Blåvitt spelade på Nya Ullevi på 1980-talet var stämningen ofta extremt hetsk mellan de olika supportergrupperna. Det "våld" vi ser på matcherna idag bleknar i många fall i jämförelse till vad som kunde förekomma. En period stod borta och hemmaklackarna på samma sida av Ullevi, hemmaklacken på N och bortaklacken på O. Det som skilde klackarna åt var höga metallstängsel i kombination med polis på läktaren.
En sommarmatch i mitten av 80-talet hade drygt 10 000 personer letat sig till Nya Ullevi. Ingen storpublik med dagens mått kanskem men hetsk stämning låg i luften och stundtals såg läktaren ut som ett gatuuppror i Palestina. Men till skillnad från stenkastande på pansarvagnar var det två supportergrupper som kastade allt de kunde komma åt på varanda. Här skedde ett brutalt steg i våldsspiralen kring fotbollen. Det är oklart vilken sida som tog initiativet men sägnen säger (naturligtvis) att AIK:arna var ansvariga. Någon hade spikat långa spikar genom batterier som man nu använde som ammunition mot de blåvita läktarna. Livsfarliga projektiler som turligtvis inte skadade någon (?) allvarligt flög genom luften i ett luftvärnskrig av sällan skådat slag. Det intensiva AIK-hatet hade fått en ny dimension. Efter matchen gick AIK:arna gatlopp när diverse blåvita element ville ge igen för batterirenget på läktarna och den undermåliga polisinsatsen fick kalla in förstärkningar för att hålla grupperna isär. Det organiserade firmavåldet hade ännu inte haft sin premiär, men extremt våldsamt var det utan tvekan och här var våldet till största del direkt anknutet till arenan.

Ni kanske minns när ryktet om Paqual Simpsons övergång till IFK Göteborg läckte ut? Eller när svikaren Teddy Lucic blev klar för AIK? Om hur Andreas Andersson berättade för media att an haft AIK som favoritlag även när han spelade i Blåvitt men att Thomas Wernersson förbjudit honom att tala om sin "kärlek till gnaget"?
Alla minns vi hur "supportrar" till AIK den 29 Juli 2002 misshandlade den blåvita Stockholmaren Tony Deogan så svårt att han senare avled av skadorna. En utredning som än idag inte är avslutad på grund av att ingen trätt fram och avslöjat vem eller vilka är ansvariga för det första supporterrelaterade dödsfallet i svensk fotbollshistoria.

Incidenterna mellan vår kära förening och solnaklubben är många och fler verkar de bli. I fjol gick AIK:s mytomspunna firma "Firman boys" ut med en officiell uppmaning till alla Solnatattare att terrorisera varje Göteborgare som satte sin fot i Solna i samband med AIK-IFK. Ordkriget blev i vanlig ordning bra tyngre än det verkliga gatukriget men den hetska stämningen från förr i tiden var åter uppväckt. I en stad där Blåvitt inte har några egentliga rivaler har huvudstadsförortens Solnas mästa mestare blivit vår verkliga rival. Laget vi älskar att hata och hatar att förlora mot.

Det är inte speciellt svårt att hata AIK. Och då har vi inte ens börjat läxa upp själva klubben Allmäna IK och alla deras idiotiska aktioner än. Men det överlåter vi åt våra grabbar på plan istället...

Sikta på näsan Pontus!