Whoops, Andra Lång var en blåvit gata trots allt...

DET RYKTAS... att ägarna bakom kroggruppen Kings Head (/Queens Head & Café Publik) är tveksamma till en förlängning av 2012 års krogsamarbete med Gais diverse supporterklubbar. Motiveringen är tydligen - och detta är inget tyket påhitt - en allt för svag uppslutning på matchdagar. De flesta andra dagar på året är ju Andra Långgatans krogbesökare i majoritet blåvita, som på alla andra gator i #gbgftw för den delen...

att Blåvitts marknadschef Andrej Häggblad är senast utav drygt 70 personer som hittills sponsrat BaraBens största satsning på träningslägersbevakning någonsin.

att författaren och journalisten Olle Svalanders - mest känd under pseudonymen "Mats Hård" - bloggläsare helt missuppfattat vilket lag i Västsverige som förknippas med västar. "El Västico"? Det kallar vi redan Gais-derbyt.

att vår mittbacksveteran Hjalmar Jonsson snackat med Chelsea. I alla fall om man kan tro Google Translate. Och så kallas Hjalle egentligen för "Chick", enligt samma översättningstjänst.

att de nya tröjnumren för 2012t la upp bollen för lite hederliga konspirationsteorier: 1 John Alvbåge, 2 Emil Salomonsson, 3 Hjörtur Logi Valgardsson, 4 Kjetil Waehler, 5 Philip Haglund, 6 INGEN, 7 Tobias Hysén, 8 Nordin Gerzic, 9 Stefan Selakovic, 10 Daniel Sobralense, 11 Robin Söder. Farnerud har nämligen nummer 21...

På söndag spelar Blåvitt säsongens viktigaste match!

Faksimil: AIK-bloggen.

INFÖRHETS. På söndag spelar IFK Göteborg sin viktigaste match så här långt in på säsong 2010. Orsaken är inte att vi befinner oss i ett prekärt tabellläge, inte heller att vi kan vara med och assistera ärkerivalen AIK att rasa ur Allsvenskan. Det är bägge två. Och mer därpå.

Visst, Blåvitt har haft en skitsäsong så här långt. Alla gulddrömmar är krossade och i stället slåss två Skånska lag om att vinna serien. Låt oss en gång för alla släppa det nu, det är kört, det är fucked, det är över. Men därmed kan vi inte acceptera ett totalt mörker - som fansen kring AIK verkar ha gjort.

Jag håller inte med AIK-skribenten i ovanstående blogginlägg.
Det är hög tid att snacka butler i tunnelbanan.
Butlern är Blåvitt och på söndag ska de assistera AIK rätt ner i superettans mörka tunnlar.

Nu skiter jag i om Blåvitt lyckas slå två kortpassningar rätt på den resterande delen av säsongen - så länge de lyckas med konststycket att vinna lite matcher. I utsatta positioner är det dags att släppa sargen och sluta med tron på att man är bättre än tabellen visar. Tabellen ljuger inte, Blåvitt är inget topplag. Nu behöver vi slåss för vår överlevnad, vilket händigt nog - i alla fall på söndag - innebär en kamp för AIK:s undergång.

När har de dubbla budskapen någonsin varit så lockande, så ljuva?

På söndag kräver vi på BaraBen.com att de elva spelare som blir uttagna till matchen på Råsunda gör en heroisk kämpainsats som vi inte fått se någon motsvarighet till under den gångna säsongen. Ingen av er killar i laget bör gå av planen efter matchens slut och återvända till Göteborg om ni inte med rak rygg och stolthet kan säga följande:

"Jag kämpade absolut allt vad jag kunde. 
Efter matchen orkade jag knappt gå ut till omklädningsrummet."

Det är den nivån vi ligger på just nu. Med två ordinarie mittbackar borta på grund av avstängning är den annars högst svajiga formkurvan än mer utsatt för våra blåvita hjältar. Då duger ingen halvtaskig inställning och då duger det definitivt inte med spelare som har massvis av kraft och energi kvar efter 90 minuters strid för överlevnad. Om alla gör sitt absolut yttersta skall det mycket till för att vi inte skall lyckas. Men om vi mot förmodan ändå förlorar matchen efter en sådan insats, så vet vi - ni - i alla fall att det yttersta har gjorts för att så inte skall bli fallet.

Sådana förluster är i alla fall hedersamma.

"En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så."

Bill Shankly (1914-1981)

Men misstolka inte diverse debattörers romantisering av fotbollen.  På söndag drabbars två bittra rivaler i det gröna fältets mest avgörande och pulserande slag på länge. Desertörer accepteras ej i vår blåvita armé. Ingen får vända bakåt, full fart framåt!

Krossa, krossa, krossa AIK!

Ett obeskrivligt hat

IFK GÖTEBORG- AIK Varför är det rivalitet mellan just Blåvitt och "gnaget"? Varför tänder Göteborgspubliken till lite extra när de gulsvarta från Solna är på besök i Göteborg? Idag försöker Baraben.com nysta ut en del av de faktorer som byggt upp IFK-AIK till en av Sveriges riktiga hatmatcher.

1. En nedbränd hembygdsgård.
2.Attackerat domare under match.
3. Diverse bombhot, nu senast i veckan.
4. Diverse mordhot mot spelare/tränare i IFK Göteborg.
5. En gatusten i bakhuvudet på en dansk a-lagare.
6. En hel läktarsektion söndersliten och nedkastad.
7. Asfaltklumpar slängs på sittplatspublik.
8. Supporterklubben Änglarna totalt demolerad klockan 9.00 på morgonen med krocketklubbor(!) och armeringsjärn i högsta hugg.
9. Våra hemmapubar attackerade vi ett antal tillfällen av AIK och DIF.
10. Våra bussar får krossade rutor vid ett antal tillfällen.
11. En grovt misshandlad pensionär utanför GA Ullevi.

Mikael Hultfeldt i fanzinet Elig 1998.

Detta lista i punktform var en sammanställning av incidenter som skett i samband med att Stockholmslagens fans härjade som värst i slutet av 1990-talet. Artikeln (som finns att läsa här) kom som en reaktion på en artikel i Café Sport under rubriken "Häng ut Göteborgspacket" där man gick till hårdangrepp mot IFK Göteborgs fans. Det är även en lista som ganska tydligt visar varför en extra rivalitet finns mellan Västsverige och Östeuropa, mellan gott och ont, mellan Blåvitt och AIK. Det är en lista på ett par av de vidriga överfall och övergrepp som i snart 25-30 år varit AIK-pöbelns signum, vart man än kommit.

När Blåvitt under 1990-talet var ohotad maktfaktor i svensk fotboll hade svenska medier och vissa klubbledare en tendens att spela hetsandet mellan de olika supporterfraktionerna rakt i händerna. Detta kulminerade i två stycken väldigt uppmärksammade händelser där främst IFK Göteborg och Supporterklubben Änglarna hamnade i öppen konflikt med Black Army, den då ganska välvuxna svartgula supporterklubben. Den första av dessa händelser utspelade sig när alla Sveriges ledande supporterklubbar tillsammans med Svenska Fotbollsförbundet skulle hålla ett möte för att diskutera hur man skulle bromsa det eskalerande våldet och hatet mellan supportrarna i Sverige. Vad man än tycker om ifall det egentligen behövdes några sådana möten så blev utgången av detta möte ett väldigt oväntat.

På den tiden hade Black Army, det egenutropat så stora och fruktade supporterkollektivet, en kvinnlig ledare vid namnet Mia Pettersson. Denna "kvinna" hade vid flertalet tillfällen via medierna gjort sig inpopulär hos både oss Göteborgare som sina lokala konkurrenter. Hursomhelst var Mia Pettersson Black Armys representant vid det stora supportermötet. So far so good. Tills hon dyker upp på mötet där stora delar av den svenska sportpressen finns närvarande i en "Hata Göteborg" t-shirt. Efter denna incident åkte finhandskarna av och redan matchen efter kunde man höra sången "Mia Pettersson är en tjackhora och hon har inga pattar" på Gamla Ullevis läktare. Fyndigt? Absolut inte. Snarare ett bevis på att den krutdurk som förhållandet IFK-AIK var och är- nu höll på att explodera.

Incident nummer två innehöll inte bara Black Army utan IFK:s dåvarande klubbdirektör Bosse "Gaisarn" Gentzel. Detta efter att slagsmål brutit ut i samband med matchen AIK-IFK och Blåvita och AIK:are hamnade i fullt "krig" med varandra runt Änglarnas bussar utanför Råsunda. En stor bild på detta hamnade på GP:s förstasida och Bosse Gentzel, rekryterad från SVT-sporten, fick total panik inför hemmamatchen mot AIK.

Nu skulle Bosse porta hela Black Army från Göteborg.

Bosse Gentzels reaktion på slagsmålet och medieuppmärksamheten kring det tog sådana gigantiska proportioner att han till slut hade tappat all den lilla trovärdighet han hade hos den Blåvita omgivningen. Bosse Gentzel gick på fullt allvar ut med budskapet i medierna att han skulle göra allt som var möjligt för att stoppa varenda AIK:are från att få sätta sin fot i Göteborg. Det var tal om polisavspärrningar utanför Göteborg och bussar som skulle tvingas vända. Självfallet tog det inte länge innan Black Army gick till motangrepp och detta gjorde man genom ett meddelande på Black Armys telefonsvarare. Meddelandet välkomnade den som ringde och bad sedan göteborgs sillstrypare att dra i helvete innan han fyllde på med lite "Hata Göteborg" och annat hetsande snack.

Telefonsvararmeddelandet hamnade nu i sin tur på GT:s löpsedel och förstasida vilket piskade upp stadens invånare i ännu större AIK-avsky. Bosse Gentzel insåg att hans misstag nu behövde göras ännu större så han hetsade fram ett beslut om att byta matcharena för matchen. Nu skulle IFK-AIK plötsligt avgöras på Nya Ullevi då han ansåg att säkerhetsavstånden var bättre där. Så på grund av vissa delar av AIK:s pöbel fick Blåvitt nu spela sin hemmamatch på en bortaarena vilket naturligtvis inte var en populär nyhet för oss Blåvita. När sedan väl AIK:s pöbel var på plats i Göteborg så var det den vanliga visan av flaskkastning, slagsmål, kaos och trevligt beteende från gnagarnas sida.

Tills sist fyller vi på med en tredje incident från 1980-talet, berättad för nämnde skribent på Änglarnas gamla pub på Friggatan av supporterprofilerna "Flash" (även känd som "Neger-Flash") och "Anders B".

Black Army anno 1980-tal
När Blåvitt spelade på Nya Ullevi på 1980-talet var stämningen ofta extremt hetsk mellan de olika supportergrupperna. Det "våld" vi ser på matcherna idag bleknar i många fall i jämförelse till vad som kunde förekomma. En period stod borta och hemmaklackarna på samma sida av Ullevi, hemmaklacken på N och bortaklacken på O. Det som skilde klackarna åt var höga metallstängsel i kombination med polis på läktaren.
En sommarmatch i mitten av 80-talet hade drygt 10 000 personer letat sig till Nya Ullevi. Ingen storpublik med dagens mått kanskem men hetsk stämning låg i luften och stundtals såg läktaren ut som ett gatuuppror i Palestina. Men till skillnad från stenkastande på pansarvagnar var det två supportergrupper som kastade allt de kunde komma åt på varanda. Här skedde ett brutalt steg i våldsspiralen kring fotbollen. Det är oklart vilken sida som tog initiativet men sägnen säger (naturligtvis) att AIK:arna var ansvariga. Någon hade spikat långa spikar genom batterier som man nu använde som ammunition mot de blåvita läktarna. Livsfarliga projektiler som turligtvis inte skadade någon (?) allvarligt flög genom luften i ett luftvärnskrig av sällan skådat slag. Det intensiva AIK-hatet hade fått en ny dimension. Efter matchen gick AIK:arna gatlopp när diverse blåvita element ville ge igen för batterirenget på läktarna och den undermåliga polisinsatsen fick kalla in förstärkningar för att hålla grupperna isär. Det organiserade firmavåldet hade ännu inte haft sin premiär, men extremt våldsamt var det utan tvekan och här var våldet till största del direkt anknutet till arenan.

Ni kanske minns när ryktet om Paqual Simpsons övergång till IFK Göteborg läckte ut? Eller när svikaren Teddy Lucic blev klar för AIK? Om hur Andreas Andersson berättade för media att an haft AIK som favoritlag även när han spelade i Blåvitt men att Thomas Wernersson förbjudit honom att tala om sin "kärlek till gnaget"?
Alla minns vi hur "supportrar" till AIK den 29 Juli 2002 misshandlade den blåvita Stockholmaren Tony Deogan så svårt att han senare avled av skadorna. En utredning som än idag inte är avslutad på grund av att ingen trätt fram och avslöjat vem eller vilka är ansvariga för det första supporterrelaterade dödsfallet i svensk fotbollshistoria.

Incidenterna mellan vår kära förening och solnaklubben är många och fler verkar de bli. I fjol gick AIK:s mytomspunna firma "Firman boys" ut med en officiell uppmaning till alla Solnatattare att terrorisera varje Göteborgare som satte sin fot i Solna i samband med AIK-IFK. Ordkriget blev i vanlig ordning bra tyngre än det verkliga gatukriget men den hetska stämningen från förr i tiden var åter uppväckt. I en stad där Blåvitt inte har några egentliga rivaler har huvudstadsförortens Solnas mästa mestare blivit vår verkliga rival. Laget vi älskar att hata och hatar att förlora mot.

Det är inte speciellt svårt att hata AIK. Och då har vi inte ens börjat läxa upp själva klubben Allmäna IK och alla deras idiotiska aktioner än. Men det överlåter vi åt våra grabbar på plan istället...