SÄSONGSTANKAR. Jaha, då var den här säsongen så gott som över och nu återstår det bara en sista betydelselös match mot Gefle. I värsta fall slutar vi 10:a, i bästa fall kommer vi på en 6:e plats. Oavsett resultat i sista omgången kan man inte betrakta årets säsong som något annat än ett kolossalt misslyckande. För en tid sedan kunde vi läsa Peeman öppna upp sitt hjärta och reflektera över säsongen som varit. Jag tror vi alla (med blåvita sympatier) kunde känna igen oss, den bittra smak som motgång efter motgång givit oss, längtan efter att en ny säsong skulle ta vid.
Vi tillkännagav oss tidigt som ”nästa mästare” med ett tydligt mål, att guldet skulle återvända hem till Göteborg, där det hör hemma. Av försäsongen att döma var det väl inte mer än en korrekt målsättning. Vinster och goda insatser hade radats upp, revanschlustan lös i ögonen på alla spelarna och vi fick den perfekta starten i och med en vinst på bortaplan mot Kalmar. Men nog lät vi oss luras av dem siffror som i ärlighetens namn var i överkant, för inte spelade vi ut Kalmar så till den breda grad att 3-0 var ett rättvist resultat…
Men hoppet förblindade oss och det här var året då vi med enkelhet skulle springa hem serien. 3-0-vinst borta mot Kalmar när vi spelar dåligt, hur bra är vi då inte när spelet fungerar? Vi fick svar redan nästa match, i hemmapremiären mot Häcken. Spelet var bättre än mot Kalmar men bolluslingen ville helt enkelt inte in, och debaclet fulländades med Sigurdssons straffmiss. Vad hände, vi var väl oövervinnliga? Tydligen inte…
Jag vet inte hur det är med er men personligen ligger TV-serien ”How I met your mother” mig väldigt varmt om hjärtat. Det finns ett avsnitt i synnerhet som jag erinrar mig om i dagsläget. Efter att blivit dumpad av sin flickvän så följer Marshall med ”playern” Barney ut på krogen för att sluta tänka på det förflutna och istället fokusera på alla möjligheter som helt plötsligt uppstått. Marshall tittar sig runt och beslutar sig för att försöka med en medelålders, långt ifrån drop-dead-gorgeous kvinna. Detta både förvånar och upprör Barney, men efter en kort stunds betänketid slår det honom; ”ambition is the enemy of success”, ju högre man siktar desto större är risken att man misslyckas. Om man tar sig an en uppgift som ser överkomlig ut, då är chansen för framgång desto större.
Att grubbla är en av mina specialiteter och detta gör mig givetvis inte mindre fundersam kring hur vi borde bemött säsongen 2010. Finns chansen att vi drabbades av hybris efter dem goda försäsongsresultaten? Borde vi kanske haft ett resonligare mål än att bli mästare? Missförstå mig inte, en förening som IFK Göteborg ska sikta på guld, att nöja sig med en 4:e plats ska inte finnas på kartan. En 6-10:e plats borde klassas, som vår favorit ”Sparven” skulle uttrycka det; ”en fullständig katastrof”. Visst älskar jag den kaxiga attityden som ligger bakom ”nästa mästarna”-kampanjen men nog gav det oss en hel del falska förhoppningar, tomma löften som nu på höstkanten gjort att nederlaget bara känts tyngre.
Man kan inte flyga så pass nära solen utan att bränna sig, vi måste alltid behålla ödmjukheten inför ett uppdrag. Utan tvivel har vi underskattat våra motståndare och motivation slår klass, det är ett vida känt begrepp. Men hade vi inte tillräckligt med motivation inför 2010? Klart vi hade det, det som skedde den första november 2009 är något bortom ens hemskaste mardrömmar. Alla spelare måste absolut velat få sin revansch. Men konstigt nog var det få gånger man såg den där lågan brinna i spelarnas ögon när väl säsongen börjat, den rätta inställningen lös i sin frånvaro allt för ofta. Jag har alltid sett på blåvitt som ett lag som i alla lägen ger 100%. Om vi förlorat så visste vi att nog fan gjorde vi allt vi kunde i alla fall, vi hade åtminstone kämpat. Men i år har det varit annorlunda, 11 startspelare som lunkat in på ”gräsplanen”. Matcher i mars, inför en halvtom arena, mot något kvasiattraktivt lag som Häcken eller Kalmar, måste varit måttligt upphetsande för våra spelare. Spelare som så sent som några månader tidigare varit inblandade i en stekhet guldjakt då Gamla Ullevi match efter match fylldes till bredden.
Men så här får man inte resonera, inte som supporter och absolut inte om man är en professionell fotbollsspelare i en förening som IFK Göteborg. Men ändå så är det ett faktum, spelarna lyckades inte tända till. Detta kan bero på spelarnas hybris där tankarna genomsyrats av den förutfattade meningen att man var bättre än motståndare och därför inte behövde lägga manken till. Det kan också bero på bristande kvaliteter hos tränarna som mycket möjligt kan ha misslyckats att motivera spelarna tillräckligt. Huruvida så är fallet är väl svårt att sia om men om ryktet stämmer att spelarna är missnöjda med Jonas Olsson som tränare börjar man ju undra. Man kan ju samtidigt ifrågasätta valet av Lagerbäck som potentiell efterträdare till JO, Lagerbäck är ju knappast en person som sprudlar av energi som ska smitta av sig till spelarna. Men jag ställer mig samtidigt inte helt negativ till det eventuella bytet, hans meriter talar för sig själv, frågan är bara hur han fungerar som klubblagstränare. Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan att coacha ett landslag kontra ett klubblag.
Hans Liljedahl ställde i sitt öppna brev frågan vad blåvitts ambitioner är, att dessa skulle kunna vara för låga, men jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Fast å andra sidan, när man går ut och säger att man ska bli ”nästa mästare” kan man omöjligt klandras för att ha för låg ambitionsnivå. Essensen i det hela är dock hur man väljer att gå till väga för att prestationen ska gå hand i hand med ambitionen, det är på den punkten det brustit 2010. Jag är alldeles för ambivalent i frågan kring Lars Lagerbäck, och jag vill inte dra några förhastade slutsatser än. Den största besvikelsen i sammanhanget, som jag med säkerhet kan säga, är att träningsoverallmodet tyvärr lär fortsätta på den blåvita bänken. Fast å andra sidan, varför vilja vara så högtravande, vi måste ju behålla ödmjukheten och inte tro för mycket om oss själv. För att den subjektiva framgångens största fiende är ju i slutändan ens egna ambitioner.
