EM är över men fotbollsfesten fortsätter. I går bjöds vi på en makalös uppvisning av…äh, jag orkar inte ens börja. I stället gjorde jag en extremt subjektiv lista på de värsta förlusterna de senaste tio åren. Kriterierna var: förlusten får inte vara så konstig att man bara kan skratta åt den (1-2 mot Ljungskile), den får inte ha kommit under guldåret, max två förluster per år (annars hade väl allihop kommit från 2002.) Jag sparade en plats på topp-tio listan för nästa förnedrande kollaps i år. Håll till godo.
DE NIO VÄRSTA JÄVLA FÖRLUSTERNA SEDAN 1998, I KRONOLOGISK ORDNING:
1. 2-5 mot ÖIS 1998
Två förluster signalerar Blåvitts kollaps efter stormaktstiden. Den första, 0-6 mot Halmstad sommaren 1997 efter att serien vände och vi köpte Robert Andersson. Efter det hade Bollklubben initiativet i serien och vi slutade tvåa. Den andra, och mer skrämmande, var den här förlusten. Vårkanten 1998 hade präglats av en otäckt ansträngd kaxighet: von Rosens pokal efterlystes i GP, ett tiotal miljoner hade pumpats in i prestigeförvärv som Christian Karlsson och Jocke Persson, nu jävlar skulle det bli åka av.Efter en mer än lovligt trög start på våren – men det var man ju van vid – väntade ett derby mot ÖIS där det var tänkt att Kamraterna skulle ”komma igång på allvar.” Det var ett av de sista riktigt gammeldags derbymöltena, med klackar bredvid varandra på Gamla Ullevis långsida och åttatusen på plats. Blåvitt gjorde 2-0 tidigt och vi sjöng ”ska ni gå hem nu?” till ÖISklacken bredvid.
Tio år senare pratar ÖISarna ibland fortfarande om den matchen. Jag förstår dem, de har ju inte haft så mycket annat att glädja sig åt. Och de sista åttio minuterna av vårderbyt 1998 var en signal, tydligare än något annat, att inte vi blåvita heller skulle ha ett enda dugg att glädja sig åt på jävligt länge. Jag ska bespara er de blodiga detaljerna, men i mina mörkaste stunder tänker jag fortfarande ”Svante Samuelsson gjorde hattrick” och skriker i fasa.
2. 0-4 mot ÖSK, 1998
Om 2-5 mot ÖIS var katastrofen, så var det här det tragikomiska efterspelet. Dan Sahlin gjorde mål från halva plan, Jingblad avgick med en sällsynt bitter presskonferens (sa han inte typ ”hoppas ni blir snällare!” till pressen), man började fundera på om det faktiskt kunde bli nedflyttningsstrid.
3. 0-2 mot Västra Frölunda 2000
Blåvitt kring milennieskiftet var ett märkligt lag: Stefan Lundin hade tagit över och laget kändes ungefär som lugnet i magen efter att man har kräkts: man mår inte direkt bra, men det är i alla fall stiltje. Två år i rad blev det en stabil fjärdeplacering, men den grundläggande bristen på inspiration i laget dök alltför ofta upp i matcher som denna: en helt abnorm tillställning mot fotbollsgöteborgs mest poänglösa statister, där en never-was som hette Björn Någonting bland annat trädde upp en strålande grann frispark i Bengt Anderssons ena kryss. Blåvitt var aldrig ens nära att återhämta sig och det här blev till en av de pinsammaste derbyförlusterna någonsin, mot ett lag som i samma serie skulle torska med 0-8 på hemmaplan och aldrig återvända till allsvenskan.
4. 0-4 mot Malmö 2002.
Och exakt hur illa det kunde bli under Lundin såg man under ett av tidernas främsta annus horriblis i den blåvita almanackan. Efter en okej vår strejkade delar av spelartruppen (bland annat en del som ville spela hos oss tills han blev fyrtio), avbördades till diverse bonkegäng, och vi kom liksom aldrig riktigt tillbaka. Matchen mot Malmö var det ögonblick när pendeln på allvar började svänga nedåt: största hemmaförlusten på jag vet inte hur många år, intelligent försvarsspel av typen ”den där killen har gjort tjugo mål på tio matcher, låt honom stå omarkerad i straffområdet”, ett cyniskt rött kort, och en klack så uppgiven att den under de sista tio minuterna höll igång rätt bra – ironiskt.
5. 0-2 mot Kalmar 2002
1-0 mot Hammarby borta i omgången tidigare hade räddat livet på föreningen. Spelarna pustade ut genom att underprestera med episk krampaktighet mot ett Kalmar som redan var klart för nedflyttning. Matchen är även minnesvärd för det stora internboxet som bröt ut på läktaren, och som fick Offsides Mattias Göransson att beskriva det skedda som ”råttor som försöker fly ett sjunkande skepp och, galna av frustration ger sig på varandra.” Det jobbiga var att ungefär så var det.
6. 0-3 mot Assyriska, 2005
Det finns ett sorts recept för blåvita katastrofförluster: ta en strålande vacker dag, lägg till någon sorts menlöst ”jippo” som ingen begriper poängen med, addera en motståndare som vi bara ”ska” slå, och kör igång. I går var det Trelleborg, 2005 var det Assyriska i en hemmapremiär som inleddes med att Anders Frisk paraderade runt på mittplan (han skulle få någon sorts svårdefinierad roll inom föreningen – är det nån som vet vad som hände med den grejen så kan ni ju ringa mig, jag förväntar mig inte ett svar från blåvitts marknadsavdelning) och bara blev mer surrealistisk. Enda matchen i hela mitt liv som jag faktiskt har gått innan slutsignal, det fanns liksom ingen poäng i att stanna kvar.
7. 1-3 mot Djurgården, 2005
En av riktigt få matcher som närmar sig Barcelona när det kommer till orättvisor. Toppmötet mot Djurgården var Fel. Det var Hemskt. Det var linjemän som…ja, låt oss inte gå in på det, men yrkesgruppen linjemän var fanimig SKYLDIGA oss målet mot Gnaget förra året, efter vad som hände i den här matchen.
8. 0-4 mot Gnaget 2006
Den famösa noll-sex-matchen kan man ju bara skratta åt, Blåvitt vann guld det året liksom. Men i den här matchen fanns det inte ett jävla dugg att skratta åt. Matcherna mot AIK är förfärliga tillställningar även i vanliga fall eftersom det i sak bara kan gå dåligt (går det ”bra” så handlar det om lättnad inte glädje), och det här var så långt ut på skalan det bara går. Gnaget hade fest, vi stormade poliser och skrek hora åt Håkan Mild. Och blev så överkörda på planen att det hade kunnat stå 0-10.
9. 0-2 mot Trelleborg 2008.
Jag började den här listan med en match som symboliserade slutet på någonting. Jag avslutar den med en match som också symboliserar något: nämligen att det inte finns en enda chans i helvetet att Blåvitt försvarar guldet i år. Vi får acceptera guldet förra året som en grymt skön engångsföreteelse, knyta näven i fickan och väsa ”2010, då jäävlar”, för det är ju då vi har sagt att vi ska vara bäst.
Men jag vill inte ens tänka på chockförlusterna som kommer att ta oss dit.
