ANALYS. Så var vi äntligen där. Vårens elddop. Mesta mästarna mot titellösa plastgnellarna. Det skulle bli en kamp mot tandvärk, svordomar, spruckna röster och en av bröderna Strömbergsson. Men, med facit i hand, blodsockertopp i systemet, segersötman på diabetesnivå och 90 minuter kamp på kontot, då summerar vi finalmatchen på vårt kokande jävla gamla ullevi med ett, fan va gött.
Det började ju precis som all logik, allt givet manuskript och alla siare (inklusive undertecknad) pekade på. Ett ösk som spelade med nästintill preussisk perfektion i att följa sin game plan, ett blåvitt som agerande spänt och med känslorna utanför tröjorna. Motivation mot klass och allt det där dravlades säkert på mer än femton bänkrader och media, motståndarlag (inte AIK, inte AIK och några av de andra "topplagen", förutom ellos då) gnuggade sina händer i det givna scenariot under första halvlek. Som sagt, att deras kompakta försvar och enstaka anfall ledde till ledning i paus var inget annat än hur väntat som helst.
Om man vill vara extremt uppstudsig kan man kanske påtala att scenförändringen och vändningen i andra halvan av matchen var lika given och väntad som deras ledning i första. Riktigt så enkelt kanske det inte går att sno åt sig "vad var det jag sa"-poäng, men om sanningen ska fram var man tämligen säker på att Guds ord, i form av "de kommer inte att orka springa på gräs", skulle visa sig gällande. Åtminstone att vi skulle jobba oss fram till lägen som skulle bli farliga och rendera i mål. Även om man hann bli frustrerad både fem och sex gånger innan kvitteringen, i synnerhet på den i särklass sämsta jävla domaren som någonsin dömt på Gamla Ullevi (igen), så skulle "facit" från den allsvenska tabellen visa sin rätt.
Ett helt annat lag i andra jämfört med första, även om det fortsatt såg ängsligt ut emellanåt, dock inte lika ofta som i första, där passningstempot åtminstone stundtals drogs upp, kraften vann emot taktiken och gnetandet tillslut gav lösgodis. Och så gött det var. Det är inte mycket som slår att få fira ett mål tillsammans med 17000 andra på en kokande och brinnande läktare.
Samtidigt måste det ändå nämnas att det inte för fem öre är en bra match från vår sida. Okej inte dålig, men inte på långa vägar ösk borta, eller kalmar borta-klass. Samtidigt, det är det som är lite sådär 2007-vibbgött, att vinna matcher som inte är 100%. Det är väl givet dock att sådant skiljer ett lag med 18-7-2 på raden vs. ett lag som spelar på plast med en nolla i alla protokoll.
Återigen blir det problem att pinpointa speciella händelser eftersom jag ikväll antingen var för inne i't, eller att jag har glömt av specifika aktioner på grund av segereufori och folkölsfylla uppblandat med träspån och blöjpåsar. Det som verkligen är värt att nämna dock är ju helt klart vårt ytterbacksspel. Det är ju tämligen givet att ösk och deras game plan som sagt innebar att stänga kantspel och cementera mitten. Vad som är glädjande då är givetvis den LANDSLAGSKLASS som både Hajtand och Emil visar på sina respektive kanter. Hajtand skapar många gånger helt egna anfall i sin finurlighet och explosivitet, även om det kanske tenderar att bli farligt ibland, men det hänger nog mer ihop med att han har Sören framför sig. Men, som sagt, drivet och viljan att gå framåt är en fröjd att se. Kamrat Emil på andra kanten. Halebale. Se bara den aktionen han gör i första, då fullfartsdraget, med boll, mynnar ut i en bakom stödjebenetfint som till och med Ölme kan imponeras av, och ett finfint inlägg till Boman som närapå gör ett drömmål utom denna värld. Det är gött att vi har Emil och Hajtand. Att aftonbladet belönar Emil med fyra plus (helt rätt) och Hajtand med ett är dock en jävla skymf mot allt som finns, men det är en annan story.
Några korta från matchen då:
+ Salomonsson. Maskin. Bäst idag.
+ Hajtand. Finurlig. Pådrivare. Köng.
+ Alla andra. Ett cupguld är en laginsats, även om Sören och Vibe sticker ut med sina avgörande mål.
+ Gamla Ullevis publik. Fy fan så stolt man är över att vi kan leverera från läktarplats. Och gör det. Ut med bröstet alla änglar. Vi är blåvitt.
- Strömbergsson. Orkar inte ens dra all skit igen. Se tidigare inlägg om vad jag tycker om honom (valfri bror).
- Ångesten. Men, det hör väl till.
Nu är det snart dags för match igen. Ajk hemma. På en fin matta. Det ska bli jävligt sköj! Kom du också! Framåt.