Matchtankar - Degerfors hemma (borta!), 21/2

ANALYS. Då var vi här igen. Ni. Jag. Oss. Och mina andra jag. Den populistiska och opportunistiska falangen av övervintrade 30-plussare, som på någon sorts maniskt manér återkommer och uppstånder på samma sätt likt fågel Fenix och några andra religiösa hittepåväsen en gång om året. Bloggaren. Den blåvita tyckaren. Ett utdöende släkte, vad det verkar, som fått sätta artens överlevnad till prov emot de stora och flashiga poddkollektivens och hemmameckade periscopesändningarnas nytidstörstande klickjagande anlete. Skit samma. Oppositionen, den blåvita, anno 2016 är härmed igångsatt.

En entusiastisk skara slöt upp på nån sorts sportbar på Wieselgrensplatsen, habil och ganska lagom tillförseende mot eftermiddagens tävlingspremiär mot anrikt motstånd i form av Degerfors. Själv var jag mest euforisk över att få se stan för ovanlighetens skull, och även med det, få smaka lite kolsyrad humleblanding. Med det även få språka lite med Glenn, första gången i år. Allt upplagt för katastrof med andra ord.

Överraskades lite av Bravidas intimitet. Jävlar vad liten den skitarenan är. Även om jag måste erkänna att det ändock på nåt sätt kändes lite gemytligt och mysigt, och från min position på mittersta ståplats, åtminstone kändes att vi skapade ett jävligt bra tryck, även om inga publikrekord slogs. Plast, betong, hisingen och fan hans moster därtill, måste ändå medges snäppet bättre än Valhalla, alla traditioner till trots.

Emellertid, allt blev ju ändå som man hade förväntat sig. Katastrof. Nej, självklart är inte ett ett mot fucking jävla Degerfors ett helt katastrofalt resultat (minns 2-2 mot Trollhättan, och vi vann hela skiten), men det får en ändå att falla in i det där gamla vanliga bittra "modet", som på något sätt gjort sig påmint åtminstone en eller två gånger de senaste säsongerna sedan 2007... Eller jo. Ett ett mot Degerfors är fanimej under all kritik. Vårt mål görs av (Köng!) en debuterande Ragnaradept och inte så mycket mer än det skapas framåt. Förutom några missar av Sören och lite halvchanser av Sköld, som absolut inte tog chansen. Återigen är det offensiven som står ut och gör sig märkvärdig. Trots att vi fått hem Glenns pojk. Jag vet inte vad det är.

Nej, det är inte enbart anfallsparet och det direkt offensiva spelet som sådant som hängs här och nu. Det är inte heller den något trötta och tämligen halvmediokra högerbacksinsatsen från vår med dagen blivande 33-åring (skönt att krisa några månader efter honom) som är orsaken till att vi bara lyckas få ett ett i denna match, det är mer än så. Vad det är? Ja, många saker. För att förenkla och minska risken för mer ordbajseri än ni redan utstått såhär långt avslutar jag min analys med någon sorts punktform.

* Vi sätter inte våra chanser (typ Sören).
* Vi står på linje i mittfält och anfall. Får inget som helst djupledsspel.
* Med ovan punkt, vi spelar mest i sidled i anfallsspel genom mittfält.
* Vi skjuter i vanlig ordning inga skott utifrån.
* Vi är tämligen kalla i matchen generellt sett, och åker på den gamla devisen, även om den inte stämmer fullt ut, "motivation slår klass".
* Vad man än tycker, anfallsspelet på högerkanten är inte alls detsamma utan Emil.

Återigen. Ingen ko på isen än. Allt är inte kaos och panik. Vi har inte åkt på några korsband eller för den delen spelat noll noll mot BP. Däremot. Kryss mot ett lag från Degerfors, var det nu ligger, det känns lite tråkigt.

Men visst, vi är ju bara i februari, och, det kan ju bara bli bättre. Eller nåt. Kul som fanken med match i alla fall.

Några korta då:

+ Hjörtur! Go jävla hemmadebut ändå. Köng.
+ Det var inte så kallt som det hade kunnat vara.

- Ja, ett kryss mot ett superettanlag är ju inte bra.

Nu är vi igång i alla fall. Och tröjorna är jävligt snygga. Trots allt.

Matchtankar - ösk cupfinal hemma 17/5

ANALYS. Så var vi äntligen där. Vårens elddop. Mesta mästarna mot titellösa plastgnellarna. Det skulle bli en kamp mot tandvärk, svordomar, spruckna röster och en av bröderna Strömbergsson. Men, med facit i hand, blodsockertopp i systemet, segersötman på diabetesnivå och 90 minuter kamp på kontot, då summerar vi finalmatchen på vårt kokande jävla gamla ullevi med ett, fan va gött.

Det började ju precis som all logik, allt givet manuskript och alla siare (inklusive undertecknad) pekade på. Ett ösk som spelade med nästintill preussisk perfektion i att följa sin game plan, ett blåvitt som agerande spänt och med känslorna utanför tröjorna. Motivation mot klass och allt det där dravlades säkert på mer än femton bänkrader och media, motståndarlag (inte AIK, inte AIK och några av de andra "topplagen", förutom ellos då) gnuggade sina händer i det givna scenariot under första halvlek. Som sagt, att deras kompakta försvar och enstaka anfall ledde till ledning i paus var inget annat än hur väntat som helst.

Om man vill vara extremt uppstudsig kan man kanske påtala att scenförändringen och vändningen i andra halvan av matchen var lika given och väntad som deras ledning i första. Riktigt så enkelt kanske det inte går att sno åt sig "vad var det jag sa"-poäng, men om sanningen ska fram var man tämligen säker på att Guds ord, i form av "de kommer inte att orka springa på gräs", skulle visa sig gällande. Åtminstone att vi skulle jobba oss fram till lägen som skulle bli farliga och rendera i mål. Även om man hann bli frustrerad både fem och sex gånger innan kvitteringen, i synnerhet på den i särklass sämsta jävla domaren som någonsin dömt på Gamla Ullevi (igen), så skulle "facit" från den allsvenska tabellen visa sin rätt.

Ett helt annat lag i andra jämfört med första, även om det fortsatt såg ängsligt ut emellanåt, dock inte lika ofta som i första, där passningstempot åtminstone stundtals drogs upp, kraften vann emot taktiken och gnetandet tillslut gav lösgodis. Och så gött det var. Det är inte mycket som slår att få fira ett mål tillsammans med 17000 andra på en kokande och brinnande läktare.

Samtidigt måste det ändå nämnas att det inte för fem öre är en bra match från vår sida. Okej inte dålig, men inte på långa vägar ösk borta, eller kalmar borta-klass. Samtidigt, det är det som är lite sådär 2007-vibbgött, att vinna matcher som inte är 100%. Det är väl givet dock att sådant skiljer ett lag med 18-7-2 på raden vs. ett lag som spelar på plast med en nolla i alla protokoll.

Återigen blir det problem att pinpointa speciella händelser eftersom jag ikväll antingen var för inne i't, eller att jag har glömt av specifika aktioner på grund av segereufori och folkölsfylla uppblandat med träspån och blöjpåsar. Det som verkligen är värt att nämna dock är ju helt klart vårt ytterbacksspel. Det är ju tämligen givet att ösk och deras game plan som sagt innebar att stänga kantspel och cementera mitten. Vad som är glädjande då är givetvis den LANDSLAGSKLASS som både Hajtand och Emil visar på sina respektive kanter. Hajtand skapar många gånger helt egna anfall i sin finurlighet och explosivitet, även om det kanske tenderar att bli farligt ibland, men det hänger nog mer ihop med att han har Sören framför sig. Men, som sagt, drivet och viljan att gå framåt är en fröjd att se. Kamrat Emil på andra kanten. Halebale. Se bara den aktionen han gör i första, då fullfartsdraget, med boll, mynnar ut i en bakom stödjebenetfint som till och med Ölme kan imponeras av, och ett finfint inlägg till Boman som närapå gör ett drömmål utom denna värld. Det är gött att vi har Emil och Hajtand. Att aftonbladet belönar Emil med fyra plus (helt rätt) och Hajtand med ett är dock en jävla skymf mot allt som finns, men det är en annan story.

Några korta från matchen då:
+ Salomonsson. Maskin. Bäst idag.
+ Hajtand. Finurlig. Pådrivare. Köng.
+ Alla andra. Ett cupguld är en laginsats, även om Sören och Vibe sticker ut med sina avgörande mål.
+ Gamla Ullevis publik. Fy fan så stolt man är över att vi kan leverera från läktarplats. Och gör det. Ut med bröstet alla änglar. Vi är blåvitt.

- Strömbergsson. Orkar inte ens dra all skit igen. Se tidigare inlägg om vad jag tycker om honom (valfri bror).
- Ångesten. Men, det hör väl till.

Nu är det snart dags för match igen. Ajk hemma. På en fin matta. Det ska bli jävligt sköj! Kom du också! Framåt.