Bandet mellan Robin och Blåvitt

(YTTERLIGARE EN) AVSKEDSKRÖNIKA. Robin Söder gjorde mål i den berömda matchen mot Basel 2008. 31 minuter senare hittade domaren en straff och skickade in Basel i Champions League. 6 säsonger har Robin gjort i IFK Göteborg, 6 säsonger där Robins öde på ett väldigt speciellt sätt varit förbundet med klubbens: när Robin spelar och gör mål går säsongen bra för IFK Göteborg. Han behöver inte nödvändigtvis vara på plan i de viktigaste matcherna eller ens spela bra alla gånger, men om Robin har en bra säsong har IFK Göteborg det, och det finns nog ingen annan som på sätt och vis så personifierat IFK Göteborg de senaste 6 åren.

Robin Söder kom till mästarna Blåvitt 2007 som en av Sveriges mest lovande talanger. Under 2008 fick han chansen och hade det inte varit för en domare som säkrade segern för Basel hade han varit mannen som skjutit Blåvitt till Champions League. Även om det i slutänden bara blev en tredjeplats för Blåvitt var det ett år av framgångar för det unga laget som var närmare än någon svensk klubb sedan dess att nå den finaste av Europaturneringar. Yngst av alla var Robin som utsågs till årets nykomling i Allsvenskan. Han är än idag den yngste som någonsin fått priset.

Säsongen 2009 stannade Robin i klubben trots buden från Milan och Bayern München och under våren spelade han återigen som en Torbjörn i bland annat den legendariska matchen mot Djurgården. Målen blev relativt få, men han var en viktig del i IFK:s framgångsrika anfall och Robin blev 18 år gammal uttagen till U21-EM som enda spelare under 20. Säsongen 2009 var också ett år då såväl IFK Göteborg som Robin Söder fick svåra sår som satte sig djupt i själen och som skulle ta lång tid att läka - om de ens kan sägas ha gjort så idag.

De tre åren som följde på nederlaget på Ullevi 2009 (både lagets och Robins) blev allihop misslyckade år då olika experiment följde på varandra i en desperat jakt på såväl mental som spelmässig styrka och återkomst till det där som vi lovat oss själva att vi skulle vara. Vi var rädda och trasiga och desperata, och många av oss hatade och gav upp om Robin därför att vi egentligen hatade och gav upp oss själva, för det vi varit och som vi fruktar att vi ska bli när det går dåligt. Robins mellanår var våra egna mellanår och försöken att på en gång bryta förväntningarna och överstiga dem var våra egna försök att bli något annat än klubben som en gång varit stor.

Det var först förra året som det verkligen lossnade. Under säsongen Robin Söder tangerade det svenska rekordet i mål i flest matcher i rad och vi var återigen ett topplag. Den mörka hösten för både oss själva och Robin döljer lätt att vi faktiskt var ett topplag igen, inte minst som mörkret fortsatt in i denna säsong, men Söder och hans nio mål förra säsongen är en del av varför besvikelsen är så stark nu: vi vet vad vi och Robin egentligen kan åstadkomma och vart vi egentligen hör hemma.


Robin hör hemma som anfallare i en klubb med hopp och tilltro till såväl sin egen som hans framtid. IFK Göteborg kan i nuläget tyvärr inte erbjuda det sistnämnda, sorgligt illustrerat av hur vissa griper till desperationens och syndabockandets vapen och buar ut honom innan han ens fått en minut på planen. (Jag är förresten inte den ende som ogillar det greppet.)

När Robin nu lämnar oss är det ett tillfälle till nystart för både honom och oss. Vi kan bli något mer än våra egna syndabockar och lägga hetsjakten åt sidan. Vi kommer aldrig kunna förändra skadorna och smällarna vi tagit, och så länge vårt mål i nuet och framtiden är att besegra våra gamla tillkortakommanden kommer det i sig att vara vår främsta svaghet. Vi är vad vi är och när Robin nu till sist faktiskt går utomlands kan både Robin och Blåvitt få utrymme att se oss själva i spegeln för vad vi verkligen är och vart vi kan ta oss med det.

Robin, du är en förbannat duktig spelare som nu också är utlandsproffs, och jag önskar dig allt gott i det du tar dig för. Du har varit, är och förblir blåvit in i ryggmärgen, och du har varit, är och förblir en del av Blåvitts ryggmärg. Din kämpaglöd i motgång och laglojalitet i framgång tillhör Blåvitts främsta personlighetsdrag. Må vi ses igen på Ullevi, och må segrar och mål följa både dig och Blåvitt för lång tid framöver.

Matchtankar - Helsingborg hemma, 6/7

ANALYS. Efter sju sorger, flera svåra år och en jävla massa flathet är det dags både för mig och blåvitt att komma in i matchen igen. 6-2 mot hif, heif?, Helsingborg och man borde ju självfallet sitta jävligt still i den känslomässiga hissen. I synnerhet efter debacleskräpet mot Fola Esch i torsdags. Eller? Jag vet inte. Stahres uttalande i gepe om att fansen hatade honom/laget (eller bara honom?) efter noll noll mot Luxemburgs näst bästa klubblag, och att vi älskar honom (eller kanske mer laget, typ?) efter 6-2 mot ett Helsingborg som var riktigt trötta. Sanningen skulle tydligen vara mitt däremellan. I alla fall enligt Stahre, denne fingerspetsretoriker. Men, resultatet styr tanken, och jag tycker fan att Helsingborg var bättre än Fola, så ingen logik, floskelgenererad eller ej verkar funka i detta fallet. Och vänder man på det, när det gäller att resultatet styr tanken-teorin, så borde man ju varit än mer förbannad i torsdags, eftersom "vi inte ens förlorade".

 

Hur som helst, tre extremt viktiga (såsom alltid) poäng, hämtades hem efter ett mycket trevligt spel i söndagens match. 4-4-2 med en tydlig balans och samspel mellan JJ och May, en frejdighet av Sam och Ludde (yay, honom har vi sålt!), bra avvägd defensiv/offensiv av MSD, fantastiskt löpstarkt och utdelningsrikt arbete av Emil (nej, Adam ska inte spela högerback nu när Salomonsson kör såhär) och en stekhet Vibe som gör allt rätt nu, så får vi vara nöjda. I alla fall lite nöjda, Söder gjorde ju mål!

 

Hur ska laget formeras och spelas framöver då? Mot Fola vore det ju ett direkt tjänstefel att ändra på gårdagens elva. Gurra (S) kan inte plockas in "bara för att han ska spela", Adam ska definitivt inte gå in "bara för att hans ska spela", och Mané får nog bestämt sitta kvar och häcka på bänken ett tag till. Samtidigt, en av nycklarna i gårdagens match var ju självfallet individuella prestationer, men i huvudsak kändes det som att för första gången på länge, "så var skallarna på plats". Inställningen verkade finnas hos de flesta. Löpningar, understöd, avslut, variation och framförallt en tro på uppgiften lös igenom. Till och med efter Helsingborgs plötsliga mål.

 

Smolket i gårdagens bägare får ju ändå tillskrivas deras snöpliga reduceringsmål efter Sandbergs något mindre lyckliga murplacering och hans retursläpp. Hur som helst så kan vi ju glömma det ganska lätt när Engvall trummade igenom några minuter senare och löste den där straffen. Solklar sådan. Maylangu dönade upp den i taket på ett Farnerudsäkert sätt. Flott.

 

Några korta från matchen då:

 

+ Vibe!

+ JJ!

+ Sam!

+ Emil!

+ Inställningen och genomförandet.

+ Variationen.

 

- Rätt bedrövligt försvarsspel vid deras mål. Kommunikationen från Sandberg måste bli lite bättre.

- Helsingborg. De var sannerligen inte bra. Inget som vi ska gnälla över såklart, men växlarna får kanske inte dras för hårt efter denna segern. Sitt still i känslomässig hiss med skallen på plats.

 

Nu kör vi över Fola på torsdag.

Matchtankar - åff hemma, 17/4

ANALYS. Det är lätt att ryckas med i den känslomässiga hissen som vår gode tränare uttrycker det. Eller, hans andemening är ju givetvis att INTE ryckas med i den känslomässiga hissen. Däremot, likt förbannat lätt som fasen att göra det. Lika illa som måndagens resultat var mot superskickliga BP, lika fantastiskt var gårdagens mot rötna åff. Charmen med fotboll såklart. Alla är vi våra egna experter och självfallet kan vi extra mycket om fotboll när det går åt helvete. Samtidigt, vi bröstar upp oss och säger "vad var det jag sa?" när laget lyckas defilera ett motstånd som slutar spela efter 58 minuter. Som igår.

Innan matchen igår var den absolut största snackisen, åtminstone på vår uppladdning, hur laget skulle formeras, såklart. Det talades om vem som skulle peta vem, hur man skulle använda högerkanten, skulle Kjetil spela, bänkas MSD och hur gör vi med Gurra? Det föll ju väldigt väl ut kan man ju såklart säga med facit i hand. Jag själv, egenutnämnd expert, hade faktiskt en önskan och tanke om att flytta ut MSD, kasta ned Vibe på högerkanten och på så sätt göra plats för stoneface Mané. Att Stahre dessutom skulle bänka Haglund och slänga in Gurra på gammal hederlig position och spela vidare med Kjetil kändes dock som en större högoddsare.

Hur som helst det visade ju sig vara ett väldigt bra drag att kunna hota på både höger och vänster sida när Vibe agerade förtjänstfullt, frejdigt och varierat (till skillnad från tidigare högerkantspel) tillsammans med Adam (bra!) och vaskande fram flera farligheter. Återigen, åff bjöd väl inte till värsta tänkbara motstånd, men vad gör det med 5-0 på tavlan?

Överlag tycker jag ändå matchen genomfördes väl, förutom första 13-18 minuterna i andra halvlek. Där kändes det som att BP-skräpet var (åtminstone litet) på väg att upprepas. Samtidigt, det var helt uppenbart att om vi bara skulle hänga in tvåan, då skulle det vara klart. Så gjorde han, (Ååhhh, Lasse Vibe (Lasse Holm!)) sitt andra för kvällen efter en smörpassning från Adam. Dejligt mål!

Med Mays inhopp fick vi ytterligare en dimension i spelet. Visst och återigen, detta var i ett skede där storlaget Åtvidaberg hade slutat att spela boll. Typ. Anyway, Mays spelstil påminner inte så lite om en viss Farnerud i vissa bolltouchar och flow på planen där han gör ett vansinnigt bra förarbete innan Sams märkliga 3-0. May kommer att bli viktig. Inget snack om den saken. Lugn, metodik, finess och ackuratess. Det är precis vad vi behöver i ytan mellan betongmittfält och topp.

Sen när Vibe satte sitt tredje efter den rysliga "fösningsassisten" från Sam och 4-0 var klart kändes det ju som att det kunde rinna iväg hur långt som helst. När Söder (bra idag!) dessutom blir berövad på 5-0-an var ju utklassningen ett faktum. Det vi ska ta med oss och minnas, för att som sagt balansera den känslomässiga hissen, eller i alla fall stoppa den på ett vettigt våningsplan, är att läsa och begrunda @LasseVibe: Tack alla.Glöm inte hylla mina lagkompisar.Vi är ingenting når vi inte jobbar tillsammans & det såg vi även idag.Och: det var BARA 3 poäng!!". Det var bara tre poäng. Om än tre goa poäng.

Några korta från matchen då:

+ Vibe!
+ Manés skottvilja (första touchen på distans efter 15 minuter)!
+ Sam Larsson. Som någon skrev, allt som Vasquez och Sana ville vara, är Sam.
+ Sam och Manés ordväxling/arga leken-tävling efter ett fint anfall i första där Mané sköt istället för att passa Sam. Vinnarinstinkt.
+ May! 
+ Vilja att coacha och förändra!

- Manés skottvilja. Värdera, värdera, värdera!
- "Mentala fallet" direkt efter pausvilan. Duger inte att falla ner/ihop sådär gång efter annan.
- Söder? Om det stämmer att han gnällde rejält för Bojanic "snodde 5-0-målet", då är det lite smålöjligt kan tyckas. Samtidigt, Bojanic ska ha fet kredd att han dundrar på och hänger den. Skit samma om det var öppet läge för Söder. Har du chans att göra mål. Gör mål. Punkt.

Nu är det "bara" att rida på vågen, stanna i hissen, behålla hettan och kylan och krossa Kälmäh.

Matchtankar - Värnamo hemma, 1/3-2014

ANALYS. Vi tar vid där föregående säsongs gnällkrönikor slutade. I viss ovisshet. I sedvanlig ordning med för många invektiv och en hel del negativa aspekter. En försäsong som innehållit en avgången sportchef, en föreningsstyrelse under pånyttfödelse, en återuppstånden Erling och med förhoppning om en återkomst av den "riktiga Erling" till föreningen, återigen. Och här är jag igen. Mr. Gnäll.

Vi såg en en match som inte direkt går till historien. En match där vi för sjätte matchen i rad provade den sjätte konstellationen av "anfallsspelare". Det är på den nivån vi jobbar, nowdays. Uppenbarligen. Med en dåres envishet agerar Robin Söder, "axelmantlaren", kan man säga så? Grabben på tio år, den ständige talangen, vår frälsare, Tobbes arvinge, målgöraren, som faktiskt blev målgörare i anfallsrollen mot Värnamo. Detta lag som fick kvala sig kvar i superettan förra säsongen mot toppgänget Dalkurd. Har vi/man/Stahre en förhoppning om att en anfallare (vem? Söder?) ska göra de där 15-20 målen på en säsong som Tobbe, Let's Dance-dansarens son, "alltid" lyckades göra? Jag vet inte. Onekligen verkar det som sagt som att man borrar in huvudet i väggen och låter Söder försöka. Inget fel i kontinuitet. Inget fel i att låta Söder köra på. Men hur länge och till vilket pris? Det raljerades på läktaren (återigen) mot den gode Sjögren, som dagen till ära var bra dragen, som prompt tycker att vi inte behöver handla en anfallare. Kanske är det så. Vi har ju Kjetil.

Ett motstånd där vi på pappret, oavsett namn på opponenterna, ska vinna med minst ett gäng baljor med avseende på att de just råkar komma från divisionen under. Eftersom de som tidigare nämnt för det mesta även får kvala sig kvar i superettan får de självfallet per definition epitetet "solklar slagpåse" för oss experter på läktaren. Visst, en cupmatch är en cupmatch, men de ger oss till en början (61 minuter) vissa bekymmer. Spelidén verkar fortfarande vara likt den när Tobbe kutade i tid och otid och skapade både målchanser och mål. Skillnaden mot dagens trupp är ju dock rätt känd, Tobbe spelar ju visst inte på topp. Okej, både Robin och Lasse slet på ganska bra däruppe, men både kvalitén i uppspelen kombinerat med deras spelartyper gjorde ju att det inte hände allt för mycket och inte allt för farligt, när det väl hände något.

Det kändes länge och väl som att Värnamo skulle göra första målet, som att de skulle ge oss den där fladdrande pressen och ångestfyllda sista tredjedelen på matchen, men sen klev han fram, Kjetil. Det är bara konstatera att det är jävligt gött att vi dels gör mål på fasta (hur många hörnmål har det blivit sedan Wallerstedt lämnade?) och att gammal är äldst. Att Robin sedan får knäa in en bra vänsterkantsboll är förhoppningsvis en riktigt bra väckarklocka och självförtroendeboostande kick för honom och att det "återigen" lossnar för honom. Grejen är ju dock den, om man ska fortsätta jämföra med Tobbe, och det ska man ju, att han (Tobbe alltså) sällan behövde såpass mycket utomstående grejer (till synes åtminstone) för att faktiskt leverera och prestera. Men, det är väl däri skillnaden till stor del ligger mellan landslagsklass/kinesproffs och allsvensk anfallare...

Skit samma, jag vinner inget i att fortsätta negga kring anfallsalternativen och att Söder inte glöder, läget är ju som det är. Vi vann och gjorde två mål. Gott så. Frågan är bara vad som händer mot svårare motstånd? Tror direkt att Sundsvall kan bli en liten nöt att knäcka, bara att köra in huvudet i väggen och fortsätta med start mot Hudiksvall till helgen. Och så har vi ju Kjetil.

Matchen i allmänhet då, förutom att vi har vissa bekymmer i den berömda "sista tredjedelen" innehöll en jäkligt pigg Sam (man såg inte riktigt från ståplats allt gott han bjussade på) som återigen lirar fint med Ludde. JJ som stökade runt helt okej, Nordin som var rätt osynlig, trots hans vilda gestikulerande och verbal vilja att ha boll och Smedbergs emellanåt fina inlägg (till någon i boxen). Adam gjorde det helt okej tillsammans med kamraterna i backlinjen. Kan dock sakna den där riktigt griniga Bjärs som jag hade hoppats på när han fick bindeln, men det kommer kanske. Och kanske kan och ska komma i lägen där det behövs mer, för så jädra bedrövligt var det ju ändå inte.

Några korta från matchen då:

+ Sam Larsson!

+ Kjetil Waehler!

+ Kanal Glenn!

+ Seger!

- Informationen hos publikvärdarna. Konsekvens tack! (Ticket-fast, vilken ingång var det nu igen?)

- Det emellanåt sprudlande anfallsspelet.

- För lite skott utifrån.

- Ett superettanlag av Värnamos klass ska köras över. Så är det bara.

Mot tre nya poäng mot Hudiksvall, visa färg, och hela den där faderuttan, men först årsmöte.

Matchtankar - BK Røv hemma 4/8

ANALYS. Så var det då äntligen dags att släppa gnället och skriva en härlig sprudlande glad vinstkrönika. Eller? Jo, ikväll gläds vi som fan över tre livsviktiga poäng. Vi gläds till änglahöga skyar för Robins fantastiska match och vi gläds att vi vinner (för andra gången den här säsongen) över den lilla tragiska och otvivelaktigt pinsamma pajasklubben från Hisingen. För, hur var det nu? Häcken skulle ta SM-guld i år va? Den svartgula innovationen skulle bräda den blåvita traditionen, "man ville ju inte se Göteborg i backspegeln" och, "det är ju faktiskt 2013 nu".

Nåväl, vi lämnar den innovativa och anfallsglada fotbollen bakom oss för en liten stund och förundras istället vad det är som händer gång efter annan när domarna kliver ut på Gamla Ullevis gräs denna säsong? Har tittat på reprisbilder på deras mål och tycker att offsiden är precis lika glasklar som den var från läktarplats. Varför får de uppenbart dåliga (pårökta?) domarna fortsätta att förstöra matcherna?

Likaså den tilltrasslade situationen vid ställningen 0-1 och deras liggande spelare uppenbart stoppar bollen med handen/armen och i och med det PÅVERKAR spelet i straffområdet. Jag minns en straffsituation mot ellos borta för någon säsong sedan när Emil glidtacklade och fick bollen på handen, blev det straff för ellos? Såklart. Men visst, i lägen som dessa (med tre poäng och en fortsatt kontakt med toppen) är det lättare att släppa de fatala misstagen som de får göra, match efter match. Frågan är dock vad vi gjort för att ha sådan tur med domarinsatser i år?

Spelet då? Njae. Det var tre poäng. Det var en Söder som i allra högsta grad går på vatten nu. Det var en matchvändning som hette duga. Det var en jävligt viktig rensning av Kjetil i andra halvlek vid ställningen 2-1. Och det var ett riktigt brottarskitmål för 3-1 som JJ tryckte in. Gott så. Tycker dock att vi blir lite väl stillasittande emellanåt, värderar konstigt i en del lägen och faller ner otroligt djupt när Hjalmar kommer in.

Några korta från matchen då:

+ ROBIN SÖDER. Stekhet. Köng.

+ Samarbetet Söder/Tobbe. Riktigt gött.

+ Tobbe gör mål med högern. Trevligt.

+ 3 livsviktiga poäng.

- Adam. Adam. Adam. Det håller inte att backa, backa, backa och backa när en spelare anfaller. VARJE GÅNG.

- Vissa fadäser/kommunikationsmissar i backlinjen som renderar i farliga lägen. För ofta.

- Lite väl många av Johns utsparkar hamnar heeeeelt fel.

- Huvuddomarinsatsen i allmänhet och linjedomaren i synnerhet.

Till sist. Vad hände med Ultras, varför gick man i paus, och varför var man jättejättearg på Tommie Elgestål?

Matchtankar - Helsingborg, borta (hemma?) 8/7

ANALYS/MATCHTANKAR. Med en tillfällig (?) backlinje som på pappret såg ut som 2010-talets SteReO-glansdrag, då jävlar kunde det bara gå på ett sätt... Eller? I en match som hade fler ansikten än valfri Hollywoodfru under ett sekel tänker jag fan inte glädjas över en poäng. Ändå. Detta trots att vi gjorde en 148-procentig insats första delen av matchen, eller egentligen första halvlek, och detta trots att vi såg ett lag slita röv i princip hela andra halvlek.

Efter Haglunds utvisning kändes det ganska mycket - HÄPP!

Så, vad var det som hände egentligen? I första manövrerar vi ut Helsingborg relativt bra. Vi håller i spelet, bryter deras uppspel, ställer om med kraft, vinner förstaboll i våra fasta utsparkar och inkast (när hände det senast?) och vi spelar med pondus (till större delen) mot vindsnabbe Accam, intelligente Mahlangu och ärkesvinidioten Gashi. Svaret på varför vi lyckas med detta är givetvis Haglund. Han var dagens Hjalmar på gott och ont.

Med de olika ansiktena i matchen då får vi till några få procent vara nöjda med en pinne (om man bara ser till den fantastiska kämpainsatsen efter deras mål). Om man samtidigt ser nyktert på det, vilket vi borde göra, då ska man fan inte vara nöjd med en pinne, efter den insatsen som man faktiskt bjöd på. Det grämer mig nåt djävulskt med Philips röda. Det grämer mig ännu mer att Hansson idioträddar på Robins hjältemodiga vräkning (han är mer grinig nu, Söder. Slänger sig, käftar, spelar med pondus och är som en Blåvit krigare ska vara) på Tobbes kalasframspelning och Farnerud sedan drar den hundra meter över. Det grämer mig att de gnälliga glaslirarna i Gashi och Simovic får med sig en pinne i matchen som vi borde punkterat.

Vi ska aldrig vara nöjda med en poäng i match som vi ska stänga!

Saker som vi dock absolut ska plussa, ta med oss och höja är ändå följande:

+ Söder (fan va go han är - Förarbetet på mittplan innan målet, sen ny position, och sen kylan i målet. Köng!)
+ Tobbe (fan va go han är - Passningen till Söder. Allt "kaptensjobb" och hans chanser som tyvärr dock inte resulterar idag. Ändå köng!)
+ Jakob (fan va go han är - Hur länge får vi behålla honom?)
+ Haglund (plus, och minus)
+ Skott utifrån!
+ Publiken (fan va goa ni är - Levererar i ett där nere. Kredd till er som var där!)

- Haglund (det duger inte att ta ett rött sådär. Inte när något gult faktiskt är "värt")
- Adam (en amerikansk försäsong gör ingen sommar, uppenbarligen)
- Oskärpa (oflyt?) i avsluten där vi faktiskt kan hänga och stänga

Den nitiske noterar givetvis att jag dels inte har med Hjalmar i ovanstående summering. Korrekt. Han gör det godkänt idag. Det är roligt. Den nitiske noterar även att jag har fler positiva punkter, trots att jag gnäller som en gammal tant om resultatet, än negativa. Också korrekt. Vad poängen är, är att en vunnen poäng är två förlorade. Övriga poänger i det hela är ändå att vi visar att vi kan. Vi visar att vi till viss likhet spelar som 2007, där kamp blandat med kunnande kommer att bära frukt. För att få frukt måste vi dock sluta att vara nöjda med 1-1. Punkt.

Gästkrönika - David Lundin

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi unge herr David Lundin som serverar en gästkrönika kring sina tankar runt Silly Season. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Då är tillfället perfekt! Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!


Det har i samband med Säsongens slut börjat snackas om övergångar och rustning till nästa säsong på olika plan. Med det ingår såklart även förstärkningar av olika slag. Sportbladet har skrivit om att IFK letar efter en rutinerad förstärkning på mittfältet samt en målskytt som pumpar in ca 15 baljor per säsong. Men om en mittfältare ska på ingång så ska det tilläggas att IFK redan har fem-sex mittfältare i truppen efter Selakovic avsked, beroende på om man räknar Sobra som mittfält eller inte. 
Till förra säsongen värvade man två-tre mittfältare med (Sobra), Farnerud och Gerzic. 
Om man då behöver en till är det ju väldigt tydligt att man inte tror på sin satsning och måste svänga/ändra metod. Det är ju en markering spelare-, som supportrar måste känna av och det tycker jag inte bådar gott för framtiden, då jag gärna ser fortsatt tro på kontuinitet för framgång. Efter den här satsning får man ju vänta in i viss mån på framgången, och ge den lite tid.  

Men en anfallare behövs absolut om inte Hysen/Söder börjar komma igång. Hysen räknar jag med ska fortsätta som tidigare säsonger och göra det han ska i målprotokollet, och att det här bara var ett svart år för honom helt enkelt. Men för Söders del börjar man tveka - för visst har han fått chansen men han har inte tagit den vara på den. Så enkelt är det. Trots att man känner för killen så är IFK en stor professionell klubb och det gäller att man levererar. Men en gubbe som sätter kassorna behövs, frågan är om det finns i de egna leden eller någon annanstans. Det har ju ryktats konkret om Robin Simovic som känns riktigt intressant. Han är 197 cm lång och hyfsat snabb. Han har många gånger i sin karriär jämförts med Zlatan och jag kan bara stämma in. Han kan bidra med tyngd och mål i anfallet.Han är bara 21 år gammal och med ett kontrakt verkar gå ut snart, så han känns inte så dyr för IFK och lösa. Han har spelatat i superettan i år för Ängelholm och lagt 17 mål. Man kan se några av dem här. Han tycker jag som sagt känns riktigt het. 

En annan potentiell spelare är Emil Johansson som inte har gjort en kanonsäsong i sin nuvarande klubb Groningen som spelare i eredivisie. Han har fått knappt med speltid (skadad) men är en riktigt bra grabb för Allsvenskan. Han gjorde årets mål 2009 och var med när u-21-em spelades i Sverige. Då petade han Martin Olsson som nu är mer eller mindre ordinarie i landslaget. Man kan i alla fall vara säker på att han inte är sämre än Logi i alla fall. Med det sagt behöver han inte vara världsbäst, men med Logis säsong och det han tidigare har visat för oss så kan han väl inte få spela så mycket mer för IFK. Han har faktiskt varit riktigt miserabel utan en enda riktigt bra prestation. Enda anledning till att han har fått spela är att det inte funnits någon bättre efter skador och liknande. Men i Emil kan man få en trygg, säker och offensivt inriktad vänsterback. 

Det har även ryktats kring BP-talangen  Ludwig Augustinsson (Vänsterback). Augustinsson känns intressant med sina blott 18 år. Han har varit en av alla dem som övertygat i BP i år och har gjort att de har åkt upp i Allsvenskan, men det känns fortfarande lite tidigt att värva en kille som bara haft en säsong som ordinarie i BP. Då har man ju Azulay istället som i och för sig är mittback men också kan konkurrera på ytterbacksplatsen såväl som den skadedrabbade "Dyre". Men det står fortfarande i spekulation mellan Augustinsson och Johansson där jag känner att Johansson är ett mer beprövat kort. Silly är som sagt igång direkt efter slutsignal som vi verkar få vänja oss vid som Blåvitt supporter.  

"Silly är roligare än själva säsongen för en IFK-supporter" som min bror uttryckte det. Jag kan hålla med men det måste få konsekvenser i resultat annars är det inte "guld" värt. 

Håkan Mild jobar vidare och det gör vi som supportrar! 

Ha d Gott! 

/ David Lundin