Året som gått med BaraBen.com

ÅRSKRÖNIKA. Trots att det har varit ett resultatmässigt platt år så har det inte varit händelsefattigt för den sakens skull. Verkligen inte. Här är "det förlorade året" 2011 års viktigaste händelser i kronologisk ordning, och med massvis av länkar för den som vill läsa och minnas. Eller bara blicka framåt.

JANUARI inleds med att Mr G spår händelserna för året. Inte många rätt där med desto mer rätt senare när ni läsare frågas vad ni tror kommer hända. Många är tidigt ute med att spå Drugge som en flopp, även om minst lika många tror på honom som succé. I Jönköping spelas årets första match där några supportrar skojar till det med att tända bengaler inomhus. Bara en dag innan det har Blåvitt gjort klart med Logi Valgardsson. Många blev glada över att Håkan köpt in en vänsterback men succén från Logi har låtit vänta på sig. Ett jobbigt år för islänningen men 2012 kan absolut bli hans år. Blåvitt åker till Copa Del Sol men resultaten därifrån är, precis som för hela försäsongen, tämligen mediokra. Vinsten mot FCK en av få ljusglimtar. Redan här börjar Jonas Olsson ifrågasättas väldigt hårt och så här i efterhand får man ge kritikerna rätt. Vändningen kom aldrig och när man sitter här nu kan man verkligen fråga sig varför han fick vara kvar så länge.

I FEBRUARI så kommer en historielös Ellos-supporter med årets profetia:

Ellos presterade förvisso bättre än de Blåvita, men lite mer kan man väl ändå begära av "Allsvenskans bästa offensiv någonsin". Seb gör mål i a-landslaget och Öis går i konkurs. En epok går i graven när Kamratgården börjas rivas. Säsongens traditionella förfester på Valhalla kör igång och Kanal Glenn bjuder Henrik Larsson på rulltårta. Resultaten lyser dock fortfarande med sin frånvaro och även mot Odense blir det stryk.

MARS månad och på årsmötet kommer JO med sedvanliga floskler. Anton Hysén är bög och det läggs ut nytt gräs på Gamla Ullevi. Det börjar dra ihop sig till allsvensk premiär och Blåvitt förlorar mot ett ryskt bonkegäng. Det ser inte bra ut spelmässigt men ekonomiskt så sker ett stort steg framåt när Prioritet Finans presenteras som ny huvudsponsor. Ett val som skulle visa sig bli kontroversiellt längre fram. Månaden avslutas med att Blåvittshopen släpper ett nytt klädsortiment.

1:a APRIL har filmen "Fotbollens sista proletärer" galapremiär. En välberättad historia som får många att minnas och börja drömma. Allsvenskan har premiär och det blir förlust direkt, hemma mot Örebro. Karl Svensson blir utvisad och det som skulle bli Kalles år blev nu något helt annat. Det blir ytterligare förluster och snart är IFK Göteborg sist i den allsvenska tabellen. Hoppet för framtiden tänds en aning... när Pontus & Nina Wernbloom får en son. På planen är det fortsatt nattsvart tills en förlösande seger hemma mot Kalmar.

MAJ inleds hur som helst med en stark seger borta mot Malmö, en match som Elmar Bjarnsson dominerar. Det blir också seger i derbyt mot Gais, i en match där Gaisarna nästan lyckas tända eld på sig själva. Det är upp och ner med resultaten och Håkan Mild ger sig ut för att leta förstärkningar. Man lyckas ta sig vidare i Svenska Cupen efter segrar borta mot Limhamn/Bunkeflo och hemma mot Djurgården. En match där Andreas Drugge gjorde mål, hör och häpna. Den 30 maj blir det klart att Ragnar Sigurdsson lämnar IFK Göteborg för FC Köpenhamn, och han får med sig 247 lyckoönskningar från Baraben.com

I JUNI så gör Mats Härd bort sig igen, till ingens förvåning. Också IFK Göteborg gör bort sig när man förlorar hemma mot Djurgården med 0-4. Sandberg får lämna över platsen mellan stolparna till Erik Dahlin men Håkan tittar också på nytt. George Mourad dyker upp på Blåvit träning och Logi gör ett otroligt mål i U21-EM. Det börjar snackas tränarkandidater och de namn som nämns mest är Lagerbäck och Torbjörn Nilsson. Blåvitt gör en horribel, viljelös insats mot Gefle men bara två dagar senare skriver Philip Haglund på för föreningen.

Stundtals är det så tråkigt spel att publiken somnar...

En vecka in i JULI berättas att Nicklas Bärkroth lånas ut till BP och senare lånas också Pär Ericsson ut. Sella gör tre mål på Syrianska men mot Trelleborg har IFK Göteborg hela ett (1) avslut på mål. Efter en urusel första halvlek i cupen mot Falkenberg lyckas vi trots allt vända och ta oss vidare.

4 AUGUSTI spelas en galen, underbar match mot AIK som vinns med 3-1. Detta är också Philip Haglunds debut. Tomas Olsson lånas ut till Åtvidaberg men återkommer senare som u-lagstränare. Ännu en galen match spelas borta mot Elfsborg. Sebastian Eriksson skadar sig och Augustsson delar ut armbågar i vanlig ordning. Sobralense börjar fjäska för Blåvitt och Glenn åker tåg. Sebastian Eriksson säljs/lånas ut till Cagliari och Emil Salomonsson värvas in.

Den förste SEPTEMBER briserar sedan bomben när Expressen "avslöjar" att Mikael Stahre är "klar" för IFK Göteborg. Ryktet har florerat sedan sommaren men nu utmålas allt som i stort sett påskrivet. Reaktionerna låter givetvis inte vänta på sig, och det är både positivt och negativt. Tobbe Hysén gör mål mot San Marino i landslaget men i Allsvenskan går det mer trögt med 0-0 hemma mot Malmö. Efter matchen får Malmös kapten lite tips av Erling. Säsongen dör sedan när vi förlorar med 3-4 hemma mot Kalmar i Svenska Cupen. En märklig match där vi ligger under med 0-2 men kommer ikapp till 2-2 efter Stiller-mål i 90e. För att sedan släppa in 2-3 i förlängningen, göra 3-3 men släppa in 3-4 i 118:e minuten. 23 september blir det definitivt när Mikael Stahre presenteras som ny tränare.

OKTOBER avslutar Allsvenskan med fullständig pannkaka. Pinsam förlust hemma mot fucking Mjällby och i omgången efter det derbyförlust mot GAIS i två matcher där IFK Göteborg uppträder helt utan vilja. I derbyt mot GAIS får vi se en helt ny poliskommendering och många av oss undrar varför. John Alvbåge skriver på för IFK Göteborg den 6 oktober. Uppdrag Granskning sänder sitt omdiskuterade program om Prioritet Finans vilket rör upp en del känslor. Spelare och tränare rör på sig. JO går till Sogndal, Rehn till Jitex, Teddy till Häcken & Adam Johansson förklarar att även han lämnar föreningen. U-truppen avslutar ett fint år med att vinna mot Gais med 3-0 i DM. Man har dock haft otur med marginalerna i övriga tävlingar och lyckades inte heller i år vinna JSM, U21 eller Mariedal Cup, trots att man var väldigt nära i alla tre turneringarna. Efter säsongen står det klart att Eijlert Björkman lämnar u-truppen för en ny roll i akademien. Jens Wålemark tar över och kommer att assisteras av Thomas Olsson.


NOVEMBER bjuder inte på mycket fotboll men BaraBen avslöjar att man återigen bevakar ett blåvitt träningsläger. Denna gång i Turkiet i mars 2012. Nya Kamratgården börjar bli klar, mindre än ett år efter att den gamla gården rivits. Det ryktas om att Bjärsa är på väg hem men denna dementerar gång på gång. IFK Göteborg släpper försäsongsplaneringen för 2012 och det vankas nya ismatcher på Valhalla. Erling tror att vi säljer fler årskort 2012 än 2011. Ärkeängeln Dennis Jonsson avslutar karriären, blott 28 år gammal.

DECEMBER bjuder på Mikael Stahres första träning och han välkomnas med sega råttor av Kanal Glenn. Denne utnämner också Tobias Hysén till ny lagkapten i IFK Göteborg ett par dagar senare. Fiaskovärvningen Drugge går till Häcken och Gais värvar Peter Ijeh med sms-lån. Adam, Salomonsson, Dyre & Hysén åker på januariturné med landslaget. Det snackas om att det skall värvas en eller två backar men istället blir det som väntat att Karl Svensson lämnar föreningen. Den omtyckta mittbacken lyckades aldrig komma upp i den höga nivå han hade för några år sedan och prövar istället lyckan i sin gamla klubb Jönköping Södra. Adam Johansson ger sig ut på äventyr och skriver på för Seattle Sounders. Året avslutas med ett glädjebesked då det avslöjas att både Mats Härd och Ulf Stenberg slutar på GP.

***************************************

Slutet gott, allting gott? Nej, knappast. 2011 var ett riktigt dåligt år sett till det fotbollsmässiga. IFK Göteborg gick många gånger inte att känna igen och även om det fanns toppar så var dalarna otroligt djupa. In kommer nu en ny tränare med mycket energi och på det får spelarna dessutom flytta in på nya Kamratgården det första som händer i januari 2012. Mikael Stahres namn blev omdebatterat men det verkar som opinionen svängt ju längre hösten går, och den generella åsikten nu verkar vara att det är väldigt skönt med en ny röst med mycket energi. Att han tränat en viss annan klubb innan läggs mer och mer åt sidan.

Det skall bli väldigt spännande att följa IFK Göteborg 2012, det kan man åtminstone konstatera. Med facit i hand fick JO vara kvar (minst) ett år för länge och nu börjar även Håkan Milds alla värvningar ifrågasättas. Blir 2012 året då IFK Göteborg måste lyckas, om inte huvuden skall rulla i den sportsliga ledningen? När vi går in i säsongen är det redan många som kräver "guld eller avgå" både av Stahre och Mild.

Kraven är höga men det är också så som det skall vara. Vi är IFK Göteborg och nu är det dags att vi tar det där steget som det pratats om ett bra tag nu. Ekonomin är stark och möjligheterna är goda att lyckas. Rent spelmässigt hade det varit fantastiskt att få se ett lag som brinner igen. Ett tungt lag som de andra lagen hatar att möta, men även ett lag där alla våra otroliga talanger får chansen att spela sitt spel och blomma ut. Det kittlar när man tänker på vad det kan bli av namn som Allansson, Sana, Söder, Sam, Moberg, Azulay, Dyrestam, Bärkroth osv. Samtidigt är det viktigt att talangerna backas upp av rutinerade herrar och det behövs minst en värvning till backlinjen innan säsongen drar igång.

Jag vet inte vad som väntar 2012, faktum är att jag inte har någon aning. Det känns som att det lika gärna kan bli guld som det kan bli en ny sjundeplats. Några skriver i kommentarerna att "det kommer bli kaoz 2012". Låt det bli det då. Men låt det då bli ett underbart kaos som slutar med guld...!

Erlings 2007: Ett fantastiskt år - men inte perfekt

ÅRSKRÖNIKA I många avseenden var 2007 ett helt fantastiskt år för IFK Göteborg. Vi tog SM-guld, vi fick en ekonomi på fötter igen och vi gick framåt på många områden. Det finns så mycket roligt att skriva om – så många härliga minnen som man tar med sig resten av livet. Men obotlig perfektionist som man är så finns det även saker som man funderar över, som hade kunnat göras ännu bättre, och som måste bli bättre framöver.

Som Håkan Mild sa på guldfesten: Det här är bara början.

Håkan Mild, denne kung av Göteborg, Änglarnas profet. Utan Håkan hade jag inte skrivit dessa rader idag. Utan hans ledaregenskaper, pondus och fingertoppskänsla hade vi inte haft något guld idag. Vi har Håkan att tacka för väldigt mycket, vi som håller på IFK Göteborg. Han är navet i föreningen, och har under året visat sig vara dess viktigaste pjäs och som det ser ut nu, näst intill oersättlig. Han har karaktären att bygga upp det lag på nytt som en gång var, där han själv var med. Han får oss att längta tillbaka till ett nytt 90-tal med framgångar i Europa.

Samtidigt gör han det inte ensam. I kulisserna agerar guldtränaren från den tiden, Roger Gustafsson, som en mentor åt Håkan – och samtidigt som den som ska leverera spelare till Håkans bygge. De som tränar a-laget, Stefan och Jonas, var också med på den tiden. De vet vad som krävs, de är fast beslutna om att vi ska komma dit igen. Samtidigt flyttas barn till ytterligare fler av de spelare som var med när det begav sig upp i u-truppen. Ännu inte mer än ett tecken men trots allt; 2007 var året som det började lukta 90-tal runt Kamratgården igen. Och det är inga dåliga dofter, det vet vi alla som var med då.

För att fortsätta på 90-talstemat, och det arbete som påbörjades redan då. 1998 stod Änglagården på Kviberg klar. Roger Gustafssons drömprojekt. Här skulle han plocka fram de bästa talangerna som skulle gå in i a-laget, och så småningom vidare till de bästa klubbarna i Europa. Det skulle kosta mycket pengar, men vid endast en eller två senare lyckade försäljningar skulle det gå jämt ut. ”Om 7-10 år kommer ni att märka resultat” lovade Roger.

En av de första som anslöt till Akademin var en liten grabb från Bergsjön.

Prolog - Andres Vasquez
2003 såg jag Blåvitts P16 spela Gothia Cup. Ett härligt lag som lyckades gå hela vägen och vinna turneringen. Gustav Svensson var tydligen med men lämnade i mina ögon inga bestående intryck. Istället var det en annan, lite mer teknisk yngling som fångade min uppmärksamhet. På vänsterkanten sprang Andres Vasquez upp och ner och gjorde lite som han ville med både boll och motståndare. Grabben hade redan då varit i Blåvitt i fem år och redan då kom tankarna hos mig.

Kan den här lilla grabben bli den spelare som visar att Roger får rätt? Kan han bli den förste spelare som så småningom säljs för en summa som rättfärdigar hela Änglagårds-satsningen, funderade jag. Det skulle dröja många år innan jag fick svar på den frågan.

Jag fortsatte följa Andres de närmsta åren. I u-laget, b-laget och så småningom i a-laget. På träningarna i a-laget fick Andres alltid många tillsägelser när han var ny. Han skulle springa upp och ner, dribbla och passa, skjuta och klacka – helst samtidigt. Men det var alltid väl menat. Man ville helt enkelt så gärna att Andres skulle lyckas, för alla visste att han var talangen som vi längtat efter så länge. Talangen som symboliserade Roger Gustafssons Änglagårds-satsning

När Andres gör sitt makalösa mål mot Örebro är det en av mina lyckligaste stunder framför en tv-apparat. Och det var så underbart att det var just han som fick göra det, tänkte jag. Det är väl knappast helt otroligt att även Roger tänkte samma sak i just det ögonblicket. Andres hade lyckats, så även Roger och också IFK Göteborg som förening. Men sen vet vi alla vad som hände. Det svänger snabbt i den moderna fotbollen. Andres hamnade utanför laget och efter säsongen så bröts hans kontrakt och han for iväg till Zürich. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig, och så blev det sannerligen inte i det här fallet. Vad som låg bakom flytten tänker jag inte gå in på här, men en sak är jag helt övertygad om. Utan det målet som han gjorde hade det inte blivit något guld i år.

Andres Vasquez skall ha ett enormt tack för allt han gjort i IFK Göteborg genom åren. Han visade vägen - både genom att ta sig genom hela Änglagården och upp till a-laget, och genom att göra det målet – att allt är möjligt. En inställning som skulle visa sig vara enormt viktig även senare under året.

Episod ett - Den dåliga våren
För innan den nämnda Örebro-matchen såg det verkligen inte bra ut. Förluster mot AIK och poängtapp hemma mot Halmstad och borta mot Trelleborg. En extremt tveksam insats i Svenska Cupen mot Ängelholm och så vidare. Det såg ut som det gjort de senaste åren. Det var alldeles för mycket upp och ner. Och även om Örebro-matchen var en sådan match där allt plötsligt fungerade så var jag fortfarande inte helt övertygad om att säsongen skulle sluta i fullständig förträfflighet. Sådana matcher hade vi nämligen sett redan flera år innan. Även dåliga år lyckas man oftast spela en eller två bra matcher. Det viktiga är alltid att hålla en jämn, hög nivå.

Episod två - Marcus Berg dansade en sommar
En som började hålla en jämn, och väldigt hög nivå var Marcus Berg. Men i början av säsongen såg det verkligen inte bra ut. Fullständigt vedervärdiga insatser från Marcus både mot Trelleborg och AIK. Egentligen också mot BP även om han i den matchen gjorde sitt första mål för säsongen. Och kanske var det precis det som behövdes för efter det så släppte allt. Vi fick se en helt ny spelare, en spelartyp vi inte sett på många år. En riktig killer i boxen, en måltjyv. Dessutom så började Mackan komma mer och mer rätt i löpningarna, han började komma först i duellerna och plötsligt såg allt så enkelt ut. Mackan fick kröna sin fantastiska sommar genom att göra mål i den fantastiska 5-0 segern mot Kalmar, på bortaplan.

Episod tre - Svackan som alltid kommer
Men ska man återigen spola tillbaka bandet lite grann så såg det inte så ljust ut mitt under sommaren. Förluster mot de mest namnkunniga lagen på bortaplan, såsom Elfsborg, DIF, Hammarby varvades mestadels med segrar hemma mot Gefle, Gais och Kalmar. Men så kom den snöpliga förlusten hemma mot Malmö, och efter det två oavgjorda mot Helsingborg. Vi började tappa mot toppen och jag var nog inte ensam om att tro att ett nytt mellanår väntade. Vi var inne i en svacka men vi skulle som tur var snabbt ta oss ur den.

Episod fyra - Ett nytt hopp
Tidigare nämnda seger mot Kalmar, tillsammans med ytterligare en otrolig match borta mot Halmstad och en ny seger mot svåra Gefle på bortaplan gjorde att vi återigen tog kommandot i tabellen. Två oavgjorda plumpar mot Elfsborg och BP och vi tappade återigen mark. Matchen mot BP tål för övrigt att nämnas både en och två gånger, trots det trista 0-0 resultatet. Det var förvisso en plump men samtidigt var det början på en ny era.

Jag hade vid det här tillfället sett Nicklas Bärkroth spela redan 3-4 gånger i u-laget. Han hade samtliga gånger varit bra, men inte outstanding. Däremot så ser man en potential när han spelar som få andra besitter. Snabbhet kombinerad med speluppfattning och teknik. Det var den här potentialen Rehn och Olsson hoppades på när man slängde in grabben från start mot BP. Sällan har jag känt en sådan nerv inför en så ”tråkig” match. Vad skulle kunna hända? Skulle han göra succé och bonka in två mål? Skulle det bli ett fiasko som skulle knäcka lillgrabben? Inget av det hände, som tur var kanske man skall säga så här i efterhand. Hela laget var mediokert och Nicklas var inte sämre än någon annan. Han fick känna på hetluften och publiken fick se hans första allsvenska match. Det lär komma flera, det är jag övertygad om. Och en vacker dag kommer den där succén för Nicklas, det är jag lika säker på.

Episod fem - Den makalösa segersviten
För a-laget så började med matchen mot Gais en segersvit som var mycket imponerande. Vi gjorde vad som behövdes och segrade i de sista fem matcherna, något som inget annat lag i toppen mäktade med. I en jämn allsvenska klev IFK Göteborg fram och visade de sista matcherna en karaktär, inställning och vinnarskalle som inget annat lag. Därför vann vi och vi gjorde det välförtjänt. En makalös inramning på sista matchen mot Trelleborg, följt av två dagars hårt firande, fick avsluta året för våra guldhjältar. Ett stort tack – och grattis – till de spelare, ledare, supportrar och alla andra som gjorde det möjligt. Vissa av dem har jag redan nämnt, men det finns självklart fler som verkligen förtjänar att hyllas.

Episod sex - Spelarna som gjorde det möjligt
Pontus Wernbloom är en härlig fotbollsspelare och en fantastisk människa. Han står för mycket av den andan som håller på att växa just nu på Kamratgården. Han är en vinnare som är grinig när det går emot. Han är en fotbollsspelare som ständigt vill förbättra och utveckla sitt spel, han räds inte att testa nya grejer. Dessutom är han en spjuver som bjuder på sig själv, inför lagkamrater såväl som supportrar, press och sponsorer. Han är kort och gott väldigt viktig för föreningen och dess varumärke.

En annan vinnare är Ragnar Sigurdsson. Ett helt oprövat kort som kom och chockade oss alla. En back av internationell kaliber som knappt gjorde ett misstag på hela säsongen. En utomordentlig fysik och en total respektlöshet ligger till grund för Ragnars succésäsong. Dock skall det inte glömmas att det finns ytterligare en pjäs som är starkt bidragande till Ragnars totala genombrott.

Mattias Bjärsmyr är ofta den som står i skuggan av de spektakulära stjärnorna, men utan Bjärsa hade knappast Ragnar varit så bra som han är. Kapten i U21-landslaget är han, vår blivande a-landslagsback. Bjärsa spelar alltid smart, står rätt och vinner allt i luften. Egenskaper nog så viktiga som Ragnars snabbhet och brytningar. Något av det sista som hände i år var att Bjärsa ryktades vara på väg till ett mittenlag i Schweiz, mediokra FC Sion. Håkan Mild gick då ut och sa att Bjärsmyr helt enkelt är för bra för Sion. Så rätt han hade i det, den gode Håkan, för Bjärsmyr är verkligen för bra för Sion. Dock är han tillräckligt bra för ett IFK Göteborg som skall kvala till – och förhoppnings spela – Champions League. Därför skall han vara kvar hos oss tills de riktiga storklubbarna kommer och knackar på dörren. För fortsätter Bjärsa utvecklas även nästa år så lär inte det dröja länge.

En annan som alltid går in helt respektlöst, likt Ragnar, är Gustav Svensson. Han hittade till slut sin roll på det defensiva innermittfältet och där blev han kvar säsongen ut. Så bra gjorde han det att han redan efter en halv säsong i startelvan började kallas ”den nye Linderoth” och det började snackas om skandal när han inte blev uttagen till landslagets januari-läger. Och grabben är 20 år gammal…

Adam Johansson följer upp sin fina höst 2006 med ytterligare ett mycket bra år. Tillsammans med Niclas Alexandersson är han stundtals briljant. Niclas kommer inte riktigt upp i standarden som han höll för ett par år sedan, men vad gör det, då han fortfarande håller enormt hög klass och är otroligt viktigt för laget med sin kämpaglöd och rutin. På vänsterbacken är Hjalle fortfarande ojämn men ibland visar han väldigt fina tendenser. Ofta mot Halmstad, konstigt nog.

Tomas Olsson är navet på mittfältet. Den spelare som bestämmer tempot i passningsspelet och den som kan hålla i bollen mer än en halv sekund. Utan Tomas är det något som saknas på innermittfältet, det är en sak som är säker. Jacob Johansson är en talang och gör ett par saker på Tomas plats men det syns att han har mycket att lära än.

Stefan Selakovic kämpar sig igenom en rättegång, får nytt kontrakt, ny position och plötsligt har vi en ny spelare på planen. Stefan visar att där fortfarande finns klass och han är en spelare som alltid ger hundra, oavsett läge. Dessutom är Stefan en utomordentligt sympatiskt kille som de närmsta åren blir en oerhört viktig kugge i gruppen IFK Göteborg. Tobias Hysén är även han en härlig kille som kommer in perfekt i gruppen från dag ett. På plan såg vi stundtals Tobbes kapacitet men här vet vi att vi har mer att hämta kommande år. På tal om härliga killar finns det ytterligare en i Mathias Ranégie. Han visade stundtals sitt kunnande och här kan vi verkligen snacka om ”nästa år, då jävlar…”

Ölme och Bengan lämar oss efter lång och trogen tjänst och man kan bara säga tack för allt! Två otroliga idrottsmän som nu går vidare och vi alla önskar de båda verkligen lycka till i de fortsatta val de gör här i livet.


Epilog - Vi kan bli bättre på allt!
Ja, jösses. Hela laget förtjänade verkligen att nämnas efter en säsong som denna. Men det finns även andra som förtjänar cred. Marknadsavdelningen med Hans och Andrej i spetsen har gjort ett mycket bra jobb och skapat ett drag kring IFK Göteborg som vi inte sett på väldigt många år. Vi har höjt vårt publiksnitt till nästan 16000 personer i snitt vilket får en att fundera på hur det kommer att gå på den nya arenan om lite mer än ett år.

Det är då själve fan egentligen att vi ska tvingas dela arena med två bonkegäng som inte är i närheten av att kunna matcha vår popularitet och publikkapacitet. Den nya arenan kommer bli bra, visst, men ska man sikta ännu högre som Stig och Håkan och alla andra hela tiden talar om, då måste vi redan nu börja se över möjligheterna till en större och bättre arena. För visst var det väl så, Håkan, att det här bara var början?

Så sammanfattningsvis så var 2007 ett helt otroligt år ur många aspekter, samtidigt som allt som är bra kan bli bättre. Nu ser vi fram med stor tillförsikt mot 2008, då det vankas kval mot Champions League och för landslagets del ett EM-slutspel. Kanske med någon ny Blåvit stjärna i truppen, vem vet. Vi ser fram emot att fortsätta slussa upp talanger från u-laget. Ett u-lag som är ett av de yngsta och kanske mest spännande någonsin. Vi är regerande mästare och lyckas vi behålla kärnan i vår trupp så har vi goda chanser att försvara vårt guld. Vi tog ett stort steg på läktarna under 2007 och vi hoppas ta ett till under 2008.

Så se framåt spelare, ledare och änglar. Mot nya mål, mot en härligt spännande framtid. Vi ser inga hinder, bara möjligheter. För Vi är Blåvitt – bäst i Sverige!