Årets ärkeängel tilldelas...

ANALYS. Först och främst får jag väl passa på att önska god fortsättning på det nya året. Något annat vore väl befängt. Ett årsskifte som bland annat inbegriper att vi numer inte kan (eller ska behöva säga), "nästa år, då jävlar!", en återkomst av Seb (välkommen hem för fan!), idoga sillyrykten om någon Erik Friberg (Da Cruz?) som till slut verkar klar för Elfsbjerg (varför nämndes han från början?), signeringen av Prosper och Sambah Lawrson, och inte minst zurret om Erik Nevlands halvbrylling (nej, det är han nog inte), Fredrik Ulvestad. Ulvestad som för övrigt enligt uppgift ska vara Björn Ulveaus och Tone Bekkestads kärleksbarn. Nog om extremt djuplodande analyser av våra eventuella nyförvärv.

Vad som slog mig när jag slöscrollade i diverse sociala medier var att jag dels hade bommat att betala medlemsavgiften till SÄ och att man nu då kan börja rösta på årets ärkeängel. Därav detta inlägg. Först och främst, rösta, det kan ni göra här: http://anglarna.se/2015/01/04/rosta-fram-arets-arkeangel-2014/ och, med samma wake up-logik som jag då slogs av, medlemsavgiften, den pröjsar vi in här: http://anglarna.se/klubben/medlemskap/

Eftersom jag ännu inte riktigt kommit till huvudsak avseende överskriften och årets ärkeängel kan jag kanske lika gärna fortsätta blaja om det jag började med, sillysnacket. Jag roade mig med igår att ägna två, tre minuter till att läsa igenom kunskapens källa, det mest trovärdiga forat på internet, AB. Där skrevs det löpmeter om gastroenterologi och att Leif Swärdh minsann med assistans av någon magstark magister minsann skulle kunna övertyga Mats Grens magkänsla och image att vi minsann borde lägga ett kontraktsförslag på Rasmus Elms bord. En helt imaginär värvning! Vad ska vi med honom till? Så. Nog om det.

Ja, angående ärkeängeln då. I scrollandet på FB då såg jag att en förhållandevis stor majoritet av kommentarerna lyfte upp Kjetil som den starkast lysande kandidaten till att ta hem titeln som årets ärkeängel. Befängt säger jag! Inte för att Kjetil på något sätt gjort sig oförtjänt av en sådan utmärkelse, han visade verkligen prov på ofantlig professionalism under sitt sista år i klubben, visade hjärta och så vidare, men att det skulle leda till att sälla sig till namn som Hjalmar, Stevan Selakovic, Stiller, JJ,  Alex, Erlingmark, Attraktiva Bengan, Ölme, Micke Nilsson och Håkan Mild, nej, det håller jag inte med om.

Jag tänker faktiskt inte fortsätta blaja om varför Kjetil inte borde få utmärkelsen, utan istället lyfta fram varför Emil Salomonsson är den självklara pristagaren 2014. Emil som dels genomlidit svåra magåkommor, opererats, kommit tillbaka rekordsnabbt, spelat, blivit lite petad, kommit tillbaka, tagit över ansvaret för högerbacken med en total bravur, löst 3 mål och 9 målgivnade passningar, alltid visat extremt stort hjärta och professionalism (han också, minsann!), aldrig gnällt, spelat där han blivit positionerad, alltid ger max i matcherna och springer mer på 90 minuter än vad Sobra gör på en säsong, skjuter som en häst, jobbar på att lösa ett bra skägg, skrivit på ett långt kontrakt och framförallt är en jävla go gubbe som utan motstånd bör tilldelas årets ärkeängel 2014. Att han dessutom tränar blåvitt P-00 är ju ytterligare en sak i sig...

Så, in och rösta med er. Vad ni ska rösta på har ni just läst.

I morgon är det träning på Valhalla klockan 10:30, inte för att det är annonserats som någon jättehappening, men det hade varit roligt om ett större gäng dykt upp för att visa att nu jävlar drar vi igång 2015. Jag ska försöka masa dit mig själv också.

Nu är vi igång.

Matchtankar - Värnamo hemma, 1/3-2014

ANALYS. Vi tar vid där föregående säsongs gnällkrönikor slutade. I viss ovisshet. I sedvanlig ordning med för många invektiv och en hel del negativa aspekter. En försäsong som innehållit en avgången sportchef, en föreningsstyrelse under pånyttfödelse, en återuppstånden Erling och med förhoppning om en återkomst av den "riktiga Erling" till föreningen, återigen. Och här är jag igen. Mr. Gnäll.

Vi såg en en match som inte direkt går till historien. En match där vi för sjätte matchen i rad provade den sjätte konstellationen av "anfallsspelare". Det är på den nivån vi jobbar, nowdays. Uppenbarligen. Med en dåres envishet agerar Robin Söder, "axelmantlaren", kan man säga så? Grabben på tio år, den ständige talangen, vår frälsare, Tobbes arvinge, målgöraren, som faktiskt blev målgörare i anfallsrollen mot Värnamo. Detta lag som fick kvala sig kvar i superettan förra säsongen mot toppgänget Dalkurd. Har vi/man/Stahre en förhoppning om att en anfallare (vem? Söder?) ska göra de där 15-20 målen på en säsong som Tobbe, Let's Dance-dansarens son, "alltid" lyckades göra? Jag vet inte. Onekligen verkar det som sagt som att man borrar in huvudet i väggen och låter Söder försöka. Inget fel i kontinuitet. Inget fel i att låta Söder köra på. Men hur länge och till vilket pris? Det raljerades på läktaren (återigen) mot den gode Sjögren, som dagen till ära var bra dragen, som prompt tycker att vi inte behöver handla en anfallare. Kanske är det så. Vi har ju Kjetil.

Ett motstånd där vi på pappret, oavsett namn på opponenterna, ska vinna med minst ett gäng baljor med avseende på att de just råkar komma från divisionen under. Eftersom de som tidigare nämnt för det mesta även får kvala sig kvar i superettan får de självfallet per definition epitetet "solklar slagpåse" för oss experter på läktaren. Visst, en cupmatch är en cupmatch, men de ger oss till en början (61 minuter) vissa bekymmer. Spelidén verkar fortfarande vara likt den när Tobbe kutade i tid och otid och skapade både målchanser och mål. Skillnaden mot dagens trupp är ju dock rätt känd, Tobbe spelar ju visst inte på topp. Okej, både Robin och Lasse slet på ganska bra däruppe, men både kvalitén i uppspelen kombinerat med deras spelartyper gjorde ju att det inte hände allt för mycket och inte allt för farligt, när det väl hände något.

Det kändes länge och väl som att Värnamo skulle göra första målet, som att de skulle ge oss den där fladdrande pressen och ångestfyllda sista tredjedelen på matchen, men sen klev han fram, Kjetil. Det är bara konstatera att det är jävligt gött att vi dels gör mål på fasta (hur många hörnmål har det blivit sedan Wallerstedt lämnade?) och att gammal är äldst. Att Robin sedan får knäa in en bra vänsterkantsboll är förhoppningsvis en riktigt bra väckarklocka och självförtroendeboostande kick för honom och att det "återigen" lossnar för honom. Grejen är ju dock den, om man ska fortsätta jämföra med Tobbe, och det ska man ju, att han (Tobbe alltså) sällan behövde såpass mycket utomstående grejer (till synes åtminstone) för att faktiskt leverera och prestera. Men, det är väl däri skillnaden till stor del ligger mellan landslagsklass/kinesproffs och allsvensk anfallare...

Skit samma, jag vinner inget i att fortsätta negga kring anfallsalternativen och att Söder inte glöder, läget är ju som det är. Vi vann och gjorde två mål. Gott så. Frågan är bara vad som händer mot svårare motstånd? Tror direkt att Sundsvall kan bli en liten nöt att knäcka, bara att köra in huvudet i väggen och fortsätta med start mot Hudiksvall till helgen. Och så har vi ju Kjetil.

Matchen i allmänhet då, förutom att vi har vissa bekymmer i den berömda "sista tredjedelen" innehöll en jäkligt pigg Sam (man såg inte riktigt från ståplats allt gott han bjussade på) som återigen lirar fint med Ludde. JJ som stökade runt helt okej, Nordin som var rätt osynlig, trots hans vilda gestikulerande och verbal vilja att ha boll och Smedbergs emellanåt fina inlägg (till någon i boxen). Adam gjorde det helt okej tillsammans med kamraterna i backlinjen. Kan dock sakna den där riktigt griniga Bjärs som jag hade hoppats på när han fick bindeln, men det kommer kanske. Och kanske kan och ska komma i lägen där det behövs mer, för så jädra bedrövligt var det ju ändå inte.

Några korta från matchen då:

+ Sam Larsson!

+ Kjetil Waehler!

+ Kanal Glenn!

+ Seger!

- Informationen hos publikvärdarna. Konsekvens tack! (Ticket-fast, vilken ingång var det nu igen?)

- Det emellanåt sprudlande anfallsspelet.

- För lite skott utifrån.

- Ett superettanlag av Värnamos klass ska köras över. Så är det bara.

Mot tre nya poäng mot Hudiksvall, visa färg, och hela den där faderuttan, men först årsmöte.

Matchtankar - Åtvidaberg hemma 1/9

ANALYS. Missarnas match. Kjetil är köng. Ytterligare en måstematch i ordningen genomförd. En dag på jobbet helt enkelt. 3-0 i all ära och en dominans som stundtals hette duga, men borde vi inte stänkt dit ett par bollar till? Borde inte firma Vibe/Tobbe/Söder och även Sobra/Sam punkterat matchen med både 5, 6 eller kanske 7-0?

Anyway. Kan inte direkt peka ut några speciella saker i matchen ändå som sitter kvar på näthinnan. Inte mer än Kjetils sylvasshet i straffområdena samt att vi ÄNTLIGEN gör mål på fasta situationer då. Vilket inte är så lite i och för sig. Stundtals såg vi JJ varva smånätta tvåfotare med brottartunga kroppsfinter. Vill även minnas att Hjalmar bjöd på gott vid flertalet tillfällen som man inte sett på åratal (någonsin?).

Negativa klubben noterar ju ändock som sagt att skärpan saknades vid flertalet tillfällen i avslutningslägena. Samtidigt, lägen skapas! Ytterligare tråkighet i Farneruds uttåg. Såg onekligen ut som att deras spelare vid många situationer satsade onödigt fult och gick in för att sätta viktiga gubbar ur spel. Den sista negativa punkten är givetvis bristen på folk på läktaren. Personligen är jag en quisling utan dess like och ska inte stenkasta i inrutade hus (då jag inte var på plats idag), men generellt är det för dåligt med såpass få folk på läktaren. Oavsett motstånd och oavsett väder. Vi är ju för f-n Blåvitt! I allra högsta grad i guldstrid, dessutom.

Några korta från matchen då:

+ KJETIL! Köng.
+ Kassaskåpssäker seger.
+ Kjetil!
+ Offensiv lusta och många skapade lägen. (Lossnar det för Lasse nu?)
+ Öster!

- Missarna!
- Publiksiffran.

Sist men inte minst, några korta från gårdagens galej (Rikets Änglar) på Kviberg.

+ Slutresultatet. Tredjeplats av 22 lag är inte fy skam ändå.
+ Sjögrens drömmål. Inte helt olikt Ragges mot gladpåskdjurgården.
+ Organisationen. Vi hittade våra roller tydligt efter redan några minuter. Coachning?
+ Kassaskåpssäkra segrar mot Ultras. Var det två gånger? Jojatackarja.

- Undertecknads frilägesmiss i semifinalen (mot slutsegrarna, Änglarna Lerum).
- Undertecknads straffmiss i semifinalen (mot slutsegrarna, Änglarna Lerum).

Nu hoppas vi på en bra rehabperiod under landslagsuppehållet och att våra blågula spelare inte åker på någon jävla skit!

En cynikers eviga gnäll, del 55.

OMVÄRLDSANALYS. Så får man då äntligen möjligheten att gnälla lite igen! Det är både oerhört lätt, påtagligt och framförallt fantastiskt befogat! Missförstå mig rätt, men gårdagens tillställning gör mig helt förbannat vansinnig. På ett lite halvkonstigt sätt.

Det är lätt att ryckas med i det fantastiska. Det är lätt att stirra sig blind på senaste omgångarnas kanonresultat (cupen inkluderad). Segrar som absolut inte ska förringas. Inte alls och inte det minsta. Detta med föregående års seriestarter färskt i minnet. Men, gårdagens match gör ändå att man blir lätt orolig när vi pratar Blåvitt 2000-tal.

Jag har ju inte alls för avsikt att per default agera gnällkuk och peppra på sockersöta victorior bara för att jag är cynismens förlängda arm. Men att vi på ett såpass kollektivt sätt viker ner oss och samtliga i det blåvita laget (i viss mån Kjetil exkluderad), i en match mot de värsta av motståndare, inte gör jobbet är förjävla ledsamt och för mycket "flashbackigt" från tidigare år.

Det är märkligt att vi helt plötsligt visar upp totalt obefintligt presspel jämfört med tidigare matcher, och att vi med enkelhet blir utmanövrerade och till 90% överkörda i defensiven. Visst, ajk borta är en match som man inte _måste_ vinna för att ta guld. Det är en match man kanske inte förväntas dominera, även om man är serieledare och mesta mästare. Jag köper läget. Vad jag dock, för att poängtera det återigen, grämer mig över är sättet vi förlorar på. Avsaknaden av inställning (?), hur tagna vi är av stundens tillfällighet, ingen som tar ledarrollen och agerar "Wernbloom", detta kryddat med orgien av felbeslut.

Jag menar, vi har ju ändå varit lite halvrötna i ett par matcher men ändå vunnit. Vi har ju haft lite flyt och lyckats kryssa i sista sekund mot Malmö. Men i dessa matcher har vi ändå gjort jobbet. Tillsammans. Det gjorde vi inte igår.

Nåväl. Nu är det sagt och vi glömmer helt enkelt matchen borta på Friends Arena, 6/5 2013. Vi tar samtidigt med oss ett fint arrangemang och en stor portion jävla kredd till publiken (förutom BA's sällsynt idiotiska tröjsläpp) som agerade varmt och hjärtligt i aktionerna för Turina.

När det då gäller framtiden har vi en extremt viktig match (likt alla andra såklart) på lördag mot HBK. För att förtydliga, på pappret "svåra matcher" kanske man har råd att torska eller tappa poäng i, men att göra samma sak mot nykomlingar och andra "mindre bra lag" är inte OK. Inte om man är Blåvitt, och framförallt inte om man har ambitioner om guld och serieseger.

Således, Sellas återkomst till GU och matchen mot HBK är av yttersta vikt och därför hoppas jag innerligen att både du, din granne, Glenn och random rättrogen i stan sluter upp på Gamla Ullevi för en lördagsmatch, för en gångs skull.

Låt oss tillsammans göra drabbningen mot HBK till en riktig fest!