Dagen farsan tog med mig till Ullevi

 GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Denna söndag tar "JINXEN" sig an det där med ursprungskärleken till Blåvitt. Håller du med? Tycker du tvärtom? Gillar du det du läser? Eller avskyr du rubbet? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

När jag var mycket liten tog min far med mig till ett ställe jag aldrig hade varit på tidigare. Vi stod hemma i hallen på Köldgatan 18, år 1987. och tog på oss ytterkläderna. Min far drog på sig en blå tröja jag hade sett hänga i garderoben och plockade sedan ned en gammal halsduk, som luktade damm, från en av hyllorna. Jag kände mig mycket glad när min far hängde halsduken runt min hals, det kändes mycket speciellt, som om det var något alldeles särskilt som skulle ske denna dag. Vi hade just ätit och min mor stod och diskade tallrikarna ute i köket, bredvid henne satt min ena syster och grät eftersom hon var för liten för att få följa med, jag tyckte synd om henne.

Min mor kramade mig och jag och min far begav oss ned för gatan mot spårvagnshållplatsen, det var en vacker dag, kommer inte ihåg men det borde ha varit antingen en lördag eller en söndag. Det var mycket folk på väg samma väg jag och min far vandrade hand i hand, vi var glada och jag kommer ihåg att många människor skrattade och sjöng i spårvagnen. Jag satt i min fars knä och visste inte riktigt vad som skulle ske, det var så många runt oss, och jag såg blåa och vita färger överallt. Det var mycket speciellt och jag kan fortfarande se just dessa minnesbilder då jag blundar och koncentrerar mig.

Vi gick av inne i staden efter att ha åkt över bron, vi gick till ”Lasse på heden” och köpte korv i bröd, min far sa till mig att inte säga till min mor att vi hade ätit en gång till, hon skulle nog inte tycka det var bra, jag lovade honom att inget säga, men kom inte att hålla mitt löfte. Vi gick en lång bit, mina ben var mycket kortare då och det kändes som om vi hade vandrat en evighet, min far lyfte upp mig på sina axlar då han såg att jag inte tyckte det var kul att gå längre. Där uppe kunde jag se ett tåg, ett tåg format av människor som flöt framåt i en ström vilken vi befann oss mitt i. Strömmen var blå och vit och sjöng så det ekade, jag kände mig som en del av något stort då jag såg och upplevde allt detta, jag log brett och skrattade utan att egentligen förstå anledningen, det var som om en osynlig kraft hade fått tag i mig.

Vi kom fram mot en stor byggnad jag inte kände igen, det var så mycket människor där, så mycket blå och vit färg, så höga sånger ljöd och mitt lilla hjärta slog allt hårdare inne i min bröstkorg, aldrig förr hade jag sett något liknande. Jag förstod inte vad detta var, det kändes som om det var något stort och mycket viktigt som skulle ske. Vi kom in på byggnaden, där låg ett fotbollsplan, gräset lyste vackert och friskt grönt av den ljumma och klara vårsolen, det luktade popcornen och klippt gräs, Vi ställde oss bakom ett av målen uppe på en stor trätrappa, jag satt fortfarande på min fars axlar och han höll mina händer, jag frågade vad detta var. Min far tittade upp på mig och svarade att detta var änglarna, jag blev förbryllad av detta, hade bara trott att de fanns i sagor tidigare, men då ett gäng killar i blåvita dräkter sprang ut på gräsmattan och applåderade åt oss i publiken förstod jag att de var högst verkliga.

När jag mycket senare försökte somna hemma i mitt rum på Köldgatan, hade jag fortfarande på mig halsduken, jag låg länge och tittade på den, dess blåvita färg påminde mig om vad jag hade sett tidigare. Jag skulle aldrig glömma den dagen och de känslor den väckte i mig, det var som om jag redan från början fötts med en längtan i bröstet, och att de saker jag såg och upplevde den dagen väckte känslorna som slumrat djupt i mitt sinne.

Jag har levt tusentals dagar sedan den dagen, mycket har hänt i mitt liv, jag har upplevt liv och död, sorg och glädje, vrede och lycka. Likväl är det just fragmenten av den dagen då min far tog med mig till Gamla Ullevi för första gången, som är bland de starkaste av mina minnen. Det är därför jag än idag går på nästan varje match, jag söker efter just den där känslan jag en gång kände för så längesedan, jag letar och söker, som om jag har tappat något jag höll mycket kärt.

År 2007, då jag i eufori sprang ut på Nya Ullevis gräs efter att vi besegrade Trelleborg med 2-0, kände jag minnet brinna starkare än någonsin igen, det var som om känslorna välde över mig. Jag ryser då jag tänker på det idag, men nu är bara fragmenten kvar igen, varför ska det vara så svårt att minnas allt?

Jag kände sådan sorg för mitt IFK Göteborg i början av säsongen, jag kände en sådan sorg för att jag ville få dem att minnas för mig, få mig att minnas de dagar som har flytt då jag har svårt att skaka fram minnena på egen hand. Jag önskar att IFK Göteborg kan hjälpa mig, jag går på varje match, i ur och skur, allt för att få känna en gnista av det jag en gång kände. Det är allt som betyder något, att få känna den där känslan av glädje och spänning en gång till, det är allt jag vill.

Den dagen för så längesedan var det som om jag blev ett med IFK Göteborg, som om jag själv blev en blåvit ängel, känslorna var äkta och de sitter kvar in i märgen än idag, men jag skulle ge vad som helst för att få känna det från början igen. 

"Och nu är allt ett minne, en saga från igår"

- Dan Andersson,  "Svarta Ballader"

/JINXEN