Anton Hysén sparkade in dörren

KRÖNIKA. Det var en speciell dag igår, minst sagt. Ingen har väl kunnat undgå nyheten om att Anton Hysén tar det berömda steget och kommer ut som homosexuell. Fy fan vad jag hatar det uttrycket egentligen. Komma ut. Låter som att man rent bokstavligt står i en garderob eller bakom en dörr, skuttar ut med ett riktigt bögigt leende och skriker rakt ut så alla kan höra ”Jag är gay!”. Men å andra sidan så är det väl nästan precis det Anton gjorde.

Det är något speciellt med familjen Hysén alltså. Så ödmjuka och jordnära trots att de är på den nivå de ändå är. Tobias Hysén spelar i IFK Göteborg och landslaget men gör sig inte märkvärdig för det. Glenn är en levande fotbollslegend men är precis som oss alla andra. Och han bjuder på sig själv som kanske ingen annan gör. Och nu Anton som kliver ut i rampljuset på ett sätt som ingen annan gjort förut. Med en befriande attityd och med en imponerande avspändhet kring det han nu valt att berätta.

Vissa tycker kanske att det här är en icke-nyhet. Vem bryr sig liksom? Han får väl ligga med vem han vill? Det tycker inte jag. Jag tycker det Anton gjort är jävligt starkt och modigt på alla sätt man kan tänka sig.


Det finns de som bryter barriärer och de finns de som följer efter. Anton har rivit en hel mur. Han har sparkat in en dörr som ingen gjort förut och öppnar nu för många andra att följa efter.

Jag tänker egentligen inte så mycket på mig själv. För jag tror verkligen inte att det är så som media beskriver idag, att alla omklädningsrum är homofoba, det skämtas friskt om bögar och i ett hörn står någon stackare och tar illa upp. Eller, jag vet ju inte att det inte är så, men tillåt mig att tvivla. I mitt lag är det precis tvärtom, alla kan skämta med alla. Tappa inte tvålen liksom, höhö. Vem bryr sig? Men när man spolar tillbaka tiden ett antal år får man ett annat perspektiv på det.

Jag tänker på alla de tiotusentals ungdomar som spelar fotboll runt om i landet. Många killar i de yngre tonåren har nog sprang nog till gårdagens träning med lätta fötter och ben. Kanske lättare än någonsin förut. Nu vet de att det finns åtminstone en till som känner samma saker, som varit om det de också varit. Som är de personer som de egentligen vill vara. Anton har nu direkt blivit en förebild för alla dessa ungdomar. Och om det så bara hjälper till att en person som kanske tänkt sluta med fotbollen fortsätter så tror jag han tycker att det hela varit värt det. Och det är det viktiga i hela den här soppan.

Det är inte lätt, det skall gudarna veta. Jag vet, för jag har själv varit där. Det är inte lätt att formas som ung person när man går in i tonåren och märker att man är annorlunda när allt man vill egentligen är att vara som alla andra.

Man känner sig utanför, man passar inte in. Och det går inte att inte passa in i den gemenskapen det är att spela i ett fotbollslag i de åldrarna. Många unga pojkar, som känt att de varit ”annorlunda”, har garanterat valt den enkla vägen och lagt skorna på hyllan.

Anton har gjort precis tvärtom. Han fortsatte, och han tacklade ner normen med en glidtackling så brutal att den rev upp stora sår i det tidigare orörda gräset.

Anton, om du läser det här… Vi känner inte varandra. Vi har pratat i telefon i tio sekunder när jag ringde och skulle gratulera din pappa i en radiointervju för ett par år sedan. Jag har förvisso vetat om din läggning ryktesvägen och någon gång har jag väl tänkt att ”tänk om han kommer ut, vad modigt det skulle vara”. Ändå måste jag nog erkänna att jag aldrig trodde du skulle våga.

Nu när du gjort det har du ingjutit ett mod i många andra att följa efter. För det är viktigt. För oss själva och för väldigt många därute. Oavsett vad grottmänniskorna säger. Hela den här texten är ett stöd till dig och jävlar vad stark du är som vågade göra det. Jag beundrar ditt mod så otroligt mycket. Jag har funderat länge om jag skulle skriva dessa rader men efter att ha sett dig på tv bestämde jag mig… vafan, det är ju ingen stor grej egentligen. Anton, om man nu kan säga det om någon man inte känner så är jag sjukt stolt över dig.

Du har kastat dig in i ringen först av alla. Nu står du där ensam och väntar på att ta emot slagen. På andra sidan möter du pöbeln av fördomar. Bakom dig har du din familj som främsta stöd, men även tusentals och åter tusentals av människor som ger dig sitt stöd. Det kommer bli kanske din tuffaste match hittills, det tror jag du vet. Men nu är du inte ensam i ringen längre. Om jag så bara går in och tar ett slag för dig så är värt det. För alla de som står runt omkring och hittills aldrig vågat ta steget. För alla som är trötta på ett samhälle som styrs av fördomar och förlegade normer.

För alla som vaknar upp idag till en lite bättre värld.