Kärleken till en enda man

KRÖNIKA Det kommer förmodligen inte som en överraskning för majoriteten av er som läser BaraBen att jag har en viss förkärlek för Ragnar Sigurdsson. Det är platonsk kärlek, kärlek utan sexuella inslag, det som enligt Platon själv var den allra högsta formen av kärlek, en gudomlig galenskap given av gudarna själva, och belönad av gudarna i livet efter detta. Se detta som historien om hur Allsvenskans bästa mittback kom, sågs, segrade; och blev älskad.

Det hela startade en kylslagen lördag den 10 februari 2007. En Blåvit trupp innehållandes en okänd isländsk 20-årig backtalang vid namn Ragnar Sigurdsson åkte till Borås Arena för att spela träningsmatch mot Elfsborg. Ragnar hade handplockats av Håkan Mild från den isländska klubben Fylkir, för att konkurrera om en mittbacksplats med främst Mattias Bjärsmyr och Magnus 'Ölme' Johansson. I Borås fick vi chansen att se honom i Blåvit dress för första gången. En klassisk direktrapport beskriver ett par minuter från andra halvlek så här:

59: Sigurdsson siktar en tjongboll mot Barabens tiomannareporterchockteam i ren frustration. Paniken sprider sig på läktarna.

60: Sigurdson visar stora Glenn Hysén-takter med gildtacklingar av de mest precisa kirurgiska slaget, skär genom plasten som bönderna genom korövar.

63: Ragnar springer ikapp Gaisaren i böndernas anfallslinje med enkelhet och drar till med ännu en perfekt glidtackling. Ragnarröken osar kring Borås Arena.

Det talades mycket väl om den unge islänningen som direkt visade prov på spetskvaliteter i defensiven. Efter ett par träningar och matcher tillsammans med Bjärsa skulle detta kunna bli ett helt ok mittbackspar. Så fel vi hade. Det blev så oerhört mycket bättre än så. Ragnar är i skrivande stund den enda spelaren i Blåvitt som kan kvittera ut ett godkänt betyg i varje match han spelat under säsongen. Och då har Ragnar spelat i princip alla matcher, bottennapp så väl som jubelsegrar. Bland utespelarna utöver Ragnar Sigurdsson är det bara Gefles Daniel Bernhardsson och Djurgårdens Toni Kuivastu som har spelat samtliga 90 minuter av samtliga 22 allsvenska matcher hittills.

Detta trots sin hårdhet som säkerligen hade renderat i fler än de två gula kort han står på, om det inte vore för att han är så oerhört skicklig på att använda den på rätt sätt. Svårigheten i att kritisera Ragnar ligger i att han inte har några svagheter. Han är snabb, stark, smart, brytningssäker som få, läser spelet perfekt och slår sällan bort en boll. Jag tvekar inte en sekund på att sätta Ragge framför alla våra backtalanger på senare tid, vilka innehåller namn som Fredrik Risp, Mikael Antonsson, Karl Svensson och backkollegan Mattias Bjärsmyr.

Och det var inte bara på plan som Ragnar var speciell. När IFK uppdaterade informationen om spelartruppen inför den nya säsongen fick vi läsa om Ragnars framtidsdröm för livet efter fotbollskarriären:

"Jag ska ta det lugnt, vakna vid tolv och beställa pizza och cola. Efter maten petar jag in en snus och kollar på tv. Kanske skaffar jag en fru, även om jag vet att det kan vara störande för koncentrationen. På kvällen är det poker med vännerna och sovdags vid 01.00."

Ragnar har (numera) flickvän men inte har det synts på koncentrationen i alla fall. Alltid hundra procent fokuserad på match. Alltid ger han hundra procent för Blåvitt. Alltid visar han känslor till hundra procent. Han är först fram och gratulerar målskytten vid mål, han är den som ryter till när det behövs och den som sätter ner foten när det går dåligt. Jag minns en sekvens från cupmatchen borta mot Mjällby, när IFK blir utspelat som bäst av superettangänget. Då kliver Ragnar fram, gör en tjurrusning och sätter in en brutal tackling på en Mjällbyspelare, och tar (så som jag ser det) ett medvetet gult kort enbart för att få fart på övriga tio spelare.

Fan-TV lade upp en liten videosnutt från sista träningen inför Gaisderbyt häromdagen. Runt 5:05 in i klippet ser vi allt det som beskriver Ragnar. Först avväpnar han enkelt Pontus Wernbloom, tar bollen, driver upp, letar passningsalternativ, driver några steg till, slår en pass som väggas direkt tillbaka till en nu fri Ragge. Fast det som kanske beskriver Ragnar bäst av allt är det som händer sen. Precis när han ska sätta bollen bakom Erik Dahlin ropar Teddy Olausson för en tveksam "offside". Och Ragnar får ett vredesutbrott. På träning! För något som vem annan som helst inte hade brytt sig om. Den inställningen är så tät och tung att den nästan går att ta på.

Men det som slutligen slog igen dörrarna som ledde ut ur den gudomliga galenskap av kärlek för Ragnar var cupfinalen i går. Vi förlorar, vi förlorar stort, och vi förlorar pinsamt. När matchen är slut är det bara Ragnar som går fram hela vägen till klacken och tackar. Jag vet inte om det berodde på ungdomligt oförstånd, eller en inre vetskap om att han gjort allt som stått i hans makt för att ge oss ett cupguld, men jag bryr mig inte heller. För alla vet precis det där sistnämnda, Ragnar ger alltid allt. Och han gör det alltid bra. Han raderar ut David Villa och Fernando Torres med samma enkelhet som han tar bort Henrik Larsson eller Johan Oremo.

Och inställningen går som sagt att ta på. Signaturen "Torkskåp" beskrev det så bra på Alltid Blåvitts forum, det som jag missade då jag gick från Fredriksskans, så bra att jag inte kan formulera det bättre själv:

"Efter prisutdelningen släntrade spelarna bort mot bortasektionen en efter en och lämnade över sina blombuketter till de Blåvita som dröjt sig kvar. Plötsligt smäller det till i reklamsargen som löper längs med läktarstaketet - i straffområdet står en rasande Ragge som precis har bjudit sin silverplakett på en luftfärd. Efter det vänder han in i omklädningsrummet. Bengan som sett vad som hände lufsar ut på löparbanorna bakom mål för att leta reda på Ragge's plakett men hittar bara halva."

En vinnarskalle i sitt esse. Med honom tar vi guldet som betyder något.