 |
| "Pärlan" Ericsson. |
Det var dags att stressa "Pärlan" lite grann.
Få värmlänningen att känna att någon vill satsa på honom.
Alla minns hur Blåvitt rekordvärvade "Pärlan" från Gais inför säsongen 2010. BaraBen.com kunde senare avslöja att transfern kom som en direkt följd av att Blåvitt var övertygade om att Tobias Hysén skulle bli utlandsproffs. Men transferfönstret i januari 2010 passerade och Hysén var kvar på Kamratgården. Då hade Blåvitt 2000-talets absolut dyraste nyförvärv, som bänknötare. Till en början var detta helt otänkbart och en process med ambitionen att omvandla "Pärlan" till en ny Pontus Wernbloom drog igång. Jag var själv nere på träningslägret i Ayia Napa när det nöttes och nöttes och slets med att göra "The white pearl" till något han absolut inte var. Och föga förvånande misslyckades man med sin ambition. Totalt. Sedan bröt han foten och eländesspiralen ville aldrig ta slut.
Jag skriver inte den här texten för att klanka ner på Pär, utan för att påpeka att det absolut inte kan vara läge att ge upp på honom. När IFK Göteborg satsade 6.2 miljoner kronor och en jättelik månadslön (och ett fyraårskontrakt) på att värva talangen så räddade man inte bara Gais ekonomi från undergång – man tog på sig ett åtagande som var långsiktigt. I dagens tuffa konkurrens går det att göra misstag, men inte så stora misstag.
Om Pär Ericsson lånas ut till en allsvensk konkurrent är det som ett resultat av att vi nått vägs ände. Då bedömer IFK Göteborg att han – föreningens dyraste nyförvärv sedan 1998 – inte kan ta en ordinarie plats i vårt lag, på egen hand. Han behöver matchträning för att få i gång sina ben och sin form. Och tro inget annat än att den klubb som forwardstalangen skulle hamna i även skulle komma att spela honom som en spets. För det är där Pärlan är bra. Han spelar inte i IFK Göteborg för att vi har en landslagsmässig tidigare skyttekung på topp. Det är hårda, kalla, fakta.
Än har dock Pär Ericsson chansen. Han är inte såld, han är inte utlånad och än är han inte "ens" ett fiasko. Rubriken på den här bloggposten syftar tydligt till framtiden. Det som ännu är ett oskrivet blad. För om det skulle visa sig att IFK Göteborg inte lyckas med utmaningen att förvalta Ericssons talang, före det att han lämnar oss för någon annan förening, så blir detta ett faktum. En ekonomisk totalinvestering på en bra bit över tio miljoner kronor över fyra år – utan någon som helst avkastning – vore utan tvekan den sämsta ekonomiska spelartransaktion som Blåvitt genomfört, någonsin.
Precis därför måste detta vara omöjligt för Håkan Mild, Jonas Olsson och kompani. Att ge upp. Det här handlar inte bara om prestige, utan om ansvar. När man satsar så mycket i potten utan att ha kollat på sina kort, då måste man ha kyla i magen. Den spelaren kan vinna – och skinna motståndarna – på stora summor. Men i den avgörande sekund där ögonen möts får blicken inte flacka. IFK Göteborg måste lyfta Pär Ericsson genom att intala honom avgörande detaljer:
Vi tror på dig, vi vill satsa på dig, vi vill göra dig till vår nästa stjärna. Signalen till medlemmar, sponsorer och fans är liknande. Vi ger inte upp, vi fullföljer vår satsning, vi tar vara på vår storinvestering.
Att köpa en spelare för jättelika summor från ett ekonomiskt bankrutt Gais, inte lyckas forma honom till en startspelare och sedan låna ut honom tillbaka till just Gais vore ett jättelikt fiasko. Det kallas inte smart ledarskap, utan välgörenhet. Och trots att vår före detta klubbdirektör jailhouse Persson i dag tagit sitt fuskande kortspel till konkurrenten så kan vi inte låta honom vinna den här potten med sin bluff. Det har vi inte råd att göra. För i den absolut sämst scoutade och tajmade värvningen kan en överraskning växa fram, eller ett monumentalt misslyckande grundas.
Jag vill påstå att den här affärens framtid är mer avgörande för hur Jonas Olsson, Stefan Rehn, Seppo Vaihela och Håkan Mild kommer skildras i den blåvita historieskrivningen än ett eventuellt sportsligt fiasko under 2011. För Blåvitt som förening kommer alltid att komma igen, att studsa tillbaka, återvända till att göra plats på troféhyllan. Men de sämsta värvningarna som kostat oss massivt men bara smakat beskt minns alla, långt efter att de inblandade försvunnit. För medlemmarna finns kvar, sponsorerna oftast likaså, nya fans har lärt sig historien.
Fråga bara Robert "8 miljoner kronor och bänkad" Andersson.
Det var för 13 år sedan och vi har inte glömt. Tänk på det, Håkan Mild.