Söndagen 26/5

Jag har valt att fokusera på glädje, lycka, eufori på fans, supportrar, ståplats, sittplats på resan tur och retur till Solna och det finns självklart några bilder från resan hem på dom som gjorde oss så härligt glada.

Medgångssupportrar gör skillnad

MEDGÅNGSSUPPORT. Det finns en mindre kategori supportrar som så fort det visas ett större intresse bland "medgångssupportrarna" (till viss del mig själv inkluderad) reagerar hatiskt och exkluderande, ofta dessutom ganska högljutt. Hur tänker ni? Jag ska försöka bena ut hur jag tänker i och med detta inlägg.

Om vi alla är överens om att en fullsatt och kokande arena är en mer intressant arena att besöka än en halvtom och avslagen dito så är vi en bra bit på vägen i detta resonemang. Om vi alla tror att våra sportsliga resultat påverkas i positiv riktning om vi är många som står bakom vårt kära IFK Göteborg på läktarna så har vi kommit ännu längre. Om vi alla får gåshud när Snart skiner Poseidon framförs av 18000 unisona Änglar så är vi mer eller mindre i mål. Om vi dessutom kan hjälpas åt att få med så många Änglar som möjligt till Norra Stå i Solna för att bevittna cupfinalen så skulle jag nästan vilja kalla oss den "familj" som jag hoppas på att vi innerst inne tillhör. Så hur når vi dit?

Jag har några konkreta tankar kring detta:

• "Folk drar folk" - ju mer inkluderande vi är, desto mer plats gör vi för andra som också älskar IFK Göteborg. Ju fler vi är som älskar och pratar positivt om IFK Göteborg, desto mer får media upp ögonen för oss som supportrar, för oss som klubb och för vår "familj". Medias bevakning, inklusive mitt eget bloggande på denna domänen, bidrar till att vi blir fler och fler. Tro mig, det fungerar såhär. Och tro mig - hur ni pratar om oss (IFK Göteborg och Änglar i allmänhet) på arbetsplatser, på krogen, på gatan... Det påverkar också intresset.
• "Medgångssupportrarna blir vår räddning" - om vi alltid ska reagera negativt så fort vi blir fler på bortaresorna så kommer det bli svårare att nå målen som vi gemensamt var överens om ovan. Om vi anser att vi är omkring 5000 (antalet årskort som måttstock) i den kärna som "alltid" besöker Gamla Ullevi när Blåvitt spelar match, så är vi alltså beroende av omkring 13000 "medgångs-Änglar" varje match för att fylla arenan. Inkludera dessa! Om vi ska bli fler så måste vi låta alla vara "gröna" i sin blåvita kostym (kul paradox tycker jag själv).
• "Vi måste sluta vara paradoxala" - ni kan inte både exkludera medgångssupportrarna och fortsätta vara förbannade och missnöjda över att våra publiksiffror inte är i närheten av de bästa i Sverige (...ännu. Jag är dock säker på att vi är på väg åt rätt håll).

Delar av Kommandobryggan hemma mot Brommapojkarna

Vi är absolut flest. Ja vi är dubbelt så många som Djurgårdarna som påstås vara näst flest. Jag är dock övertygad om att vi enbart kan räkna oss som flest om vi är just inkluderande. Vi måste tillåta medgångare som varit besvikna på resultaten de senaste åren komma tillbaka och göra sitt första besök på Gamla Ullevi för året. Vi måste tillåta medgångssupportrarna boka tågbiljetterna framför näsan på oss, för det kan vara just denna tågresa som får dem fast och återkommer. Vi måste inkludera kvinnor, barn, människor från olika sociala skikt, människor som har närmare till våra bortamatcher än våra hemmamatcher, ja, de allra flesta som sätter IFK Göteborg i första rummet. Alla dessa människor har haft en röst i Orvestos undersökning. Alltså, vi kan inte vara flest och exkluderande. Vi kan bara vara flest om vi inkluderar.

Delar av det massiva bortaföljet på Myresjöhus Arena

Så till alla er som tvekat de sista åren vill jag säga några saker: Det gjorde jag också. Jag var borta från årskorten, kärleken, stämningen och kamratskapet i många år. De sista åren har jag dock inte missat många matcher. Jag åker på så många bortamatcher jag hinner och jag missar inte många blåvita minuter på hemmaplan. Kan jag komma tillbaka och finna glädjen så kan ni också komma tillbaka. Jag kan uppriktigt säga att så roligt som jag har haft i blåvita sammanhang i år har jag inte haft på många år. Ölen på stan innan match, bussresorna, kontakten med blåvita jämlikar, bloggandet. Allt detta flyter samman och innebär inget annat än en känsla av blåvit eufori. Ramsorna som ekade på Myresjöhus Arena i Växjö ekar fortfarande i de småländska skogarna. Vi visade upp oss från vår bästa sida och förhoppningsvis var det en del knattar i Växjö som såg oss, hörde oss och "fastnade". Kom igen - att växa upp i Växjö och hålla på Östers IF kan INTE vara roligt. Då är det ganska skönt att det kommer ett inkluderande gäng med till viss del tokiga men snälla supportrar från Göteborg och sjunger in lite vett i skallen på dem. "Hej hå, hej hå - mot Cupen-Guld vi gå!"

Jag är medveten om att ni är många besvikna där ute som inte fått plats på det första tåget till Stockholm, men jag hoppas att ni kan se på det såhär: Ni "gav bort" er plats till en ängel. Ni gav bort er plats till någon som också ville dit. Ni gav bort er plats till en utav medgångarna. En utav medgångarna som måste åka till Stockholm och se Blåvitt vinna ett Cup-guld för att "fastna" och sedan återkomma till Gamla Ullevi och kärleken till Blåvitt. Vi behöver medgångarna. De kan bli vår räddning.

Spelarna ljublar efter att ha eliminerat Östers IF i semifinalen av Svenska Cupen

Ni som inte fick biljett till Stockholm har ju alla möjligheter att lösa detta TILLSAMMANS i stället för att exkludera. Boka en buss där man får ta med sig berusningsdrycker. Flyg upp och hem igen. Hyr minibussar. Åk i privata bilar. Åk med ett gäng ni inte känner sedan innan. Mobilisera er! Vi har världens chans att göra denna match och denna resa till något som ingen av oss glömmer!
 
"Hej hå, hej hå - mot Cupen-Guld vi gå!"

PS - Glöm för allt i världen inte Halmstad hemma på lördag. Det är nu vi bygger upp publikintresset som vi så väl behöver framöver för att kunna haka på i toppen av allsvenskan. Inkludera vännerna och medgångarna. Ring någon som inte brukar gå med. Samla släkt och vänner för att välkomna Sella tillbaka med en "Snart skiner Poseidon" som får håret att resa sig på armarna. Vi ses på Gamla Ullevi på lördag. Vi ses kamrater!

Finaltåget slutsålt

90 minuter.
Så lång tid tog det alltså att sälja slut det 14 vagnar långa finaltåg som skall bära oss vackra supportrar mot Stockholm - Solna - Friends Arena.
Det tåg som till bredden är fyllt med sjungande, glada, berusade, lyckliga och förväntansfulla Änglar.
Det tåg, som med en längd på nästan 400 meter måste inskeppas via Mölndals Station, ty Göteborgs central ej kan hantera ett så långt ekipage. 14 vagnar - fyllda med kärlek.

90 Minuter, på två kassor. 

Släng dig i väggen, Justin Bieber.

"..mot cupenguld vi gå.."

Normavvikelsen

SUPPORT. Via sociala medier kommer jag (Daniel) i kontakt med många fantastiska supportrar och i synnerhet blåvita sådana. Karin Bolin Derne är en utav dessa fantastiska Blåvitt-supportrar. Här delar Karin med sig av ett perspektiv som ter sig förhållandevis främmande för den genomsnittliga BaraBen-läsaren. Ett perspektiv som i allra högsta grad är värt att fundera vidare kring. Trevlig läsning!

Hej. Jag är småbarnsmamma, medelålders (snart 38) och fotbollssupporter. Jag håller på Blåvitt, har årskort på LS på Gamla Ullevi och åker ibland på bortamatcher. Igår packade jag Bjärsmyrs gamla spelarväska, åt frukost, tog på barnen kläderna och gick till dagis med dem. Sedan tog jag Änglarnas supportbuss till Stockholm för att se AIK möta IFK Göteborg på Friends Arena för första gången. Det var på många sätt en minnesvärd resa. Jag funderade länge på om jag skulle försöka åka på den. När jag väl bestämt mig frågade jag om lov hemma om att få åka, fick ja, bad om semester på jobbet och köpte Änglarnas kompispaket med buss och biljett.

Att jag håller på Blåvitt är tack vare min pappa, född 1920. Han är trogen supporter sedan 20-talet (även om han höll på ÖIS i ett år innan). Han har alltid gått på matcher, sett Svarte-Filip knäcka en stolpe på Slottsskogsvallen med sitt stenhårda skott och alltid sjungit blåvita hejarsånger för mig. Även om han noga påpekar för mig att när man går på match ska man hålla tyst, för att sedan explodera när det blir mål. Det var så man gjorde på hans tid, och det är ju såklart det enda rätta då. Fast jag lyssnar inte på vad pappa tycker i den frågan. På matcherna sjunger jag för full hals och ropar med hela mitt operaskolade röstomfång. Min kompis Nina kallar mig för orchen, jag ropar ibland så det ringer i öronen på henne och hon blir halvdöv. Det är underbart.

Mitt intresse för Blåvitt och fotbollen har alltid funnits där. Men det är på senare år som det blommat ut för fullt i offentligt ljus och jag skaffat årskort. Första årskortet var till förra säsongen, 2012. Det var inte så roligt att vara supporter och gå på matcher då ska gud veta. Men det hör sporten till.

Många bekanta har höjt på ögonbrynen och frågat var mitt plötsliga stora intresse för fotbollen kommit ifrån. Det har alltid funnits där, svarar jag. Ingen har bara brytt sig om att fråga innan, och jag har inte pratat så mycket om det. Man frågar ofta inte tjejer vilket lag de håller på så där utan anledning. Jag får nästan aldrig den frågan. Många undrar också hur det går att kombinera två småbarn med att gå på alla hemmamatcher. Lika bra för mig som för alla småbarnsfarsor som det kryllar av på Gamla Ullevi, svarar jag. Men det är alltid förhandlingar hemma, ibland mycket hårda sådana, med planering och logistik. Min man är stor fotbollssupporter han med. Håller på Blåvitt men framför allt Arsenal. Hans ”årskort” är Viasat Fotboll och Premier League-matcherna. Han gillar att jag är aktiv supporter.

Som medelålders kvinna, småbarnsmamma och engagerad fotbollssupporter följer man inte normen. ”Varför gillar du fotboll?”. För att jag gör det. ”Har du spelat själv?”. Nej, jag höll på med hästar som liten. ”Går du på matcher bara för att se på snygga killar?”. Nej, jag går för att se på fotboll (att det sedan inte gör ont i ögonen att titta på plan är bara en bonus). ”Vad säger barnen när du går hemifrån för att gå på match?”. ”Ha det så roligt mamma. Heja Blåvitt! Och Arsenal”. Jag borde egentligen hålla på med yoga, sy gardiner och odla spännande tomatsorter, om jag skulle följa normen. Men jag mår som bäst med en öl i handen på Gamla Ullevi. Det är himlen för mig. Och därför är jag där.

Igår på pubsamlingen i Gamla Stan i Stockholm (som jag envisas med att kalla för Gamlestan bara för att jag har jättedålig humor) satt jag i solen, drack öl och njöt av uppladdningen inför matchen. Jag hade inga emblem på mig, förutom mitt City of Glenn-armband. Halsduken låg kvar i bussen inför matchen. När jag skulle gå på toaletten knödde jag mig fram bland allt folk och på vägen in i pubmörkret sa en kille till mig ”du har hamnat fel”. ”Vad menar du?”, undrade jag. ”Du har hamnat fel”, upprepade han. Jag kände att jag hamnade i försvarsläge, drog fram handleden och höll upp mitt armband. ”Nej, jag är på alldeles rätt ställe”, sa jag, och sedan kände jag att jag var tvungen att snabbt gå därifrån. Jag kände nämligen att jag blev oerhört irriterad, och orchen i mig började vakna.

Jag insåg att jag precis hade behövt legitimera mig, att visa mig värdig, att jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var supporter och att jag var på rätt plats. Ska jag vara helt ärlig kände jag att smockan hängde i luften från min sida. Jag blev så irriterad över att inte känna mig välkommen. Men jag förstår hans reaktion. Jag är inte normen för en blåvit supporter på en pubsamling i Stockholm inför en match mot AIK. Jag är allt annat än normen. Därför tänkte jag berätta lite om mig, besvara några av de vanligaste frågor jag brukar få, och presentera mig.

Det har jag gjort här nu. Och om du läser det här, killen på pubsamlingen igår, kanske du inte tycker jag är så främmande och felplacerad nästa gång vi ses. För det lär vi göra. På Gamla Ullevi eller på bortamatch. Jag heter Karin. Du som läser det här får gärna följa mig på Twitter där jag oftast skriver om blåvita saker. @karbol heter jag där. Och vill du se bilder från bortamatchen igår så hittar du mig också på Instagram. Och hälsa gärna när vi ses på matcherna. Det vill jag gärna.

Heja Blåvitt!

Med vänlig hälsning
Karin Bolin Derne

P.S. För övrigt vill jag bara påpeka att Friends Arena suger som upplevelse för mig som bortalagssupporter. Undanfösta i ett hörn med kass kontakt med plan och dålig akustik dog stämningen i klacken rätt fort, upplevde jag. Det ska vi tänka på inför Cup-finalen. Som jag givetvis ska åka på. Och då jäklar, då går vi för guld!

En cynikers eviga gnäll, del 55.

OMVÄRLDSANALYS. Så får man då äntligen möjligheten att gnälla lite igen! Det är både oerhört lätt, påtagligt och framförallt fantastiskt befogat! Missförstå mig rätt, men gårdagens tillställning gör mig helt förbannat vansinnig. På ett lite halvkonstigt sätt.

Det är lätt att ryckas med i det fantastiska. Det är lätt att stirra sig blind på senaste omgångarnas kanonresultat (cupen inkluderad). Segrar som absolut inte ska förringas. Inte alls och inte det minsta. Detta med föregående års seriestarter färskt i minnet. Men, gårdagens match gör ändå att man blir lätt orolig när vi pratar Blåvitt 2000-tal.

Jag har ju inte alls för avsikt att per default agera gnällkuk och peppra på sockersöta victorior bara för att jag är cynismens förlängda arm. Men att vi på ett såpass kollektivt sätt viker ner oss och samtliga i det blåvita laget (i viss mån Kjetil exkluderad), i en match mot de värsta av motståndare, inte gör jobbet är förjävla ledsamt och för mycket "flashbackigt" från tidigare år.

Det är märkligt att vi helt plötsligt visar upp totalt obefintligt presspel jämfört med tidigare matcher, och att vi med enkelhet blir utmanövrerade och till 90% överkörda i defensiven. Visst, ajk borta är en match som man inte _måste_ vinna för att ta guld. Det är en match man kanske inte förväntas dominera, även om man är serieledare och mesta mästare. Jag köper läget. Vad jag dock, för att poängtera det återigen, grämer mig över är sättet vi förlorar på. Avsaknaden av inställning (?), hur tagna vi är av stundens tillfällighet, ingen som tar ledarrollen och agerar "Wernbloom", detta kryddat med orgien av felbeslut.

Jag menar, vi har ju ändå varit lite halvrötna i ett par matcher men ändå vunnit. Vi har ju haft lite flyt och lyckats kryssa i sista sekund mot Malmö. Men i dessa matcher har vi ändå gjort jobbet. Tillsammans. Det gjorde vi inte igår.

Nåväl. Nu är det sagt och vi glömmer helt enkelt matchen borta på Friends Arena, 6/5 2013. Vi tar samtidigt med oss ett fint arrangemang och en stor portion jävla kredd till publiken (förutom BA's sällsynt idiotiska tröjsläpp) som agerade varmt och hjärtligt i aktionerna för Turina.

När det då gäller framtiden har vi en extremt viktig match (likt alla andra såklart) på lördag mot HBK. För att förtydliga, på pappret "svåra matcher" kanske man har råd att torska eller tappa poäng i, men att göra samma sak mot nykomlingar och andra "mindre bra lag" är inte OK. Inte om man är Blåvitt, och framförallt inte om man har ambitioner om guld och serieseger.

Således, Sellas återkomst till GU och matchen mot HBK är av yttersta vikt och därför hoppas jag innerligen att både du, din granne, Glenn och random rättrogen i stan sluter upp på Gamla Ullevi för en lördagsmatch, för en gångs skull.

Låt oss tillsammans göra drabbningen mot HBK till en riktig fest!

Här kan ni följa en del av AIK:s förfall LIVE

Det är med stor sorg och saknad vi säger farväl till Råsunda Fotbollstadion. Glöm inte att lägga länken till detta inlägg som favorit. Man vill ju inte missa när de mer vitala delarna, t.ex. Norra Stå, rivs.

Bildbevis: Här är Wisemens nya konkurrenter

Läsarbild: Henrik N.