En tid för religiös fanatism i Europa?

UTMANINGEN 2008 För 100 år sedan upplevde vi det otäcka årtalet -08. För konspiratoriskt lagda så stinker kombinationen nollåtta rejält. Stockholmarnas riktnummer ger iskalla kårar längs en och annan västgötsk ryggrad. Men den egentliga oron bör nog inte riktas mot meningslösa jämförelsen mellan riktnummer och årtal, utan snarare mot det otäcka andraårets faror. Nu lurar de i vassen.

Som svenska mästare står fokus på oss, inte det mediala fokuset som naturligtvis alltid riktar sina helljus mot Kaknäs och Söder, utan de rivaliserande tränarnas och spelarnas fokus. Precis så som Elfsborg gick från svenska mästare 2006 till en flopp under 2007 har otaliga andra mästarlag följt upp sina guld med besvikelser under "det svåra andraåret". Begreppet "andraåret" har ursprungligen kommit till för att beskriva problem som enskilda spelare får med att följa upp sina första succéår med lika bra andraår. Något som oftast är minst sagt lättare sagt än gjort. Ökad medvetenhet om spetskvalitéer, hårdare bevakning från motståndare, eskalerande medietryck och ökade krav från den närmaste omgivningen är bara några av alla de faktorer som gör andraåret till en rejäl utmaning. Men inte bara för Ragnar Sigurdsson, ett perfekt exempel på andraårsspelare för 2008, utan minst lika mycket för föreningen IFK Göteborg.

För 100 år sedan upplevde vi det "otäcka årtalet -08". Det slutade med föreningens första SM-tecken efter en finalseger med 4-3 mot Uppsala-Kamraterna i den allra första SM-finalen som spelades i Göteborg, på Walhalla. Von Rosens pokal lyftes efter ett stormigt år där oroligheter med anklagelser om korruption mot styrlesen hade skakat Kamraterna. En grupp inom föreningen försökte på årsmötet 1908 att "göra revolt mot styrelsens sätt att sköta föreningens administration och ekonomi". (Ingemar Jönsson, IFK Göteborgs 100-årsbok) Tankarna går ju till det kaos som Kamraterna fick genomgå under fjolåret då flera före detta aktiva och anställda ställdes inför rätta och dömdes för vad som faktiskt kan beskrivas som korruptionsliknande åtalspunkter. Så även om vi gick igenom en svåra period 1908, som har tydliga likheter med det 2007 vi just har passerat så finns de riktiga varningstecknen där först när man synar det så avgörande andraåret.

Nu kommer då andraåret, den stora utmaningens tid. Jämför man med det andraåret 1909 så är framtiden en svår väg att vandra. Det året förlorade Kamraterna inte mindre än fem matcher mot dåvarande lokalkonurrenten Örgryte och misslyckades nästan i alla turneringar man ställde upp i. Förväntningarna var efter det fantastiska 1908 så uppskruvade att föreningen ägnade större tid och energi åt att bråka om nya spelare med rivalen Örgryte än åt att lägga upp strategierna inför säsongen. Resultatet blev fiaskoartat och en hård men viktig lärdom för GöteborgsKamraternas organisation. IFK Göteborgs samlade intäkter för säsongen 1909 var 328 kronor. Ett resultat som man gjorde plus minus noll på.
Men efter bakslaget 1909 så inledde GöteborgsKamraterna en fantastisk period, något som ofta kallas för "Kamraternas första storhetstid". Efter att ett nytt SM-guld bärgats på Walhalla 1910 (mot som det stod i matchannonsen: "Djurgården" Stockholm) gick Kamraterna från framgång till framgång, något som inte ens fotbollsförbundet, som försökte stoppa föreningen från att delta i flera turneringar och stänga av delar av styrelsen, kunde stoppa. Kamraterna spelade sina första matcher i utlandet mot KB Köpenhamn och Norska Lyn, föreningen fick en snabbt växande supporterskara och etablerade sig som ett "storlag" i svensk fotboll, till rivaliserande Örgrytes stora irritation.

Den här gången är Örgryte inte längre någon rivaliserande maktfaktor. De jobbar istället hårt för att få föreningen att hålla näsan över vattenytan. Men likheterna finns där ändå, med vår egen historia. Vi är åter på väg utomlands, inte för första gången. Men nästan. Ett återtåg mot Europa i en situation där vi har ett svårt andraår framför oss gör vem som helst lite nervös kring hur situationen kommer att hanteras. Självklart säger både Stefan Rehn och Håkan Mild att man har full kontroll, att man planerar detaljerat och försöker ha framförhållning till kommande utmaningar. Men det är "roligt" det där med kontroll. För aldrig vet man hur lite av den man har, förrän man inte har någon kontroll alls. Så vi gör rätt i att oroa oss. Vi gör rätt i att detaljgranska föreningens upplägg inför 2008, för det är mer än historiska jämförelser och otäcka sifferkombinationer som får vaningslamporna att blinka på total overdrive.

Alla lag är ute efter oss.

Nu är vi mästarna som alla vill slå, precis som alla var ute efter Elfsborg under 2007. Risken att man garderar sig mot den här anstormningen på ett felaktigt sätt är överhängande. Jag tror personligen på att föreningen ska låta grundspelet vara kvar precis som det är och fylla på det med rätt karaktärsspelare till de olika rollerna. Men risken med att vara ledare i en mästarklubb är att pressen utifrån blir så stor att man frångår sina egna principer och på så vis chansar alldeles "för mycket". Spelsystem ändras för att få spelarna att fungera bättre när det egentligen är spelartruppen som är för svag för uppgiften. Irritation skapas mellan spelare och harmonin i laget får sprickor i fasaden. Det är mycket lättare hänt än man kan tro. Balansen mellan framgång i Allsvenskan och satsning mot Europacupen är som tidigare exempel visar väldigt svår.

Här finns ett problem i hur en del supportrar förhåller sig till föreningen. Ett intensivt supporterskap har börjat gå över till religiös dyrkan för föreningen. Föreningen i sig är "religionen" och Håkan Mild är dess profet. Enligt dessa supportrar, eller sektmedlemmar, så "kan han [Mild] inte göra fel" och all kritik mot honom bemöts av argument som kan likställas med hur religiösa Islamister ser på "Muhammed-debatten". Svart och vitt är ett beskrivningarnas understatement till avsaknaden på balans i den formen av fanatisk debatt. "Jag litar på Håkan Mild" hörs det ute i stugorna. Oavsett vad han gör, för "han kan ju sin sak". Det här är aldrig ett sunt förhållningssätt för en medlem eller supporter som vill sin förenings väl, det är snarare ett närmast religiöst fanatiskt synsätt på saker och ting, oavsett vad de är.

Vi supportrar måste vara maktfaktorn som står emot när presskåren, sponsorerna och föreningen drabbas av hybris. För lita på mig, hybrisen kommer, frågan är snarare hur vi supportrar undviker att skapa själva hybrisen och i vilken utsträckning föreningen väl kommer att drabbas den här gången. Om vi supportrar i det läget lägger ner vårt kritiska tänkande och utan egen analys ser på våra ledare, hur stora idoler de än må vara, som okritiserbara profetförebilder så gör vi inte bara föreningen en rejäl otjänst. Vi förvandlar oss själva till religiösa fanatiker. Kom ihåg, det är bara hybris när man inte vinner.