LANDSKAMP. Efter mindre än två minuters spel slog Anders Svensson en perfekt djupledsboll som skar genom backlinjen, som en kniv i smör. Med en lika vältajmad löpning var Hysén plötsligt helt fri. Men en ytterligare värdeökning av allsvenskans bästa spelare stoppades av en Italiensk målvaktshand.
Intressenter kommer komma med bud, och färdiga papper kanske redan ligger på ett bord uppe vid Kamratgården. Men jag tror inte fler har ställt sig i kön, eller velat slå sig längre fram. Detta är inte ”Tobbes” fel.
Italien borta har aldrig varit en lätt uppgift – för något lag. Ett B-betonat lag gör det lättare, men knappast lätt. Speciellt inte när Sverige kommer till spel med sina två största stjärnor – Kim och Zlatan - borta. En bra inledning mattades av till sådär och efterhand till dålig för att avrundas med en nick av Isaksson (!) innan domaren tog sin pipa till munnen.
För att återkomma till det väsentliga, det blåa och vita. Till Hyséns försvar, om han nu skulle behöva något, hör till att det sällan kom några bollar att jobba med. I första halvlek, förutom friläget, hade han några bra sekvenser med bland annat ett skott efter en lång löpning som mynnade ut i en hörna. I andra halvlek kom bollarna mestadels i huvudhöjd framför en samlad och stabil italiensk backlinje. Inte den ultimata matchbilden för en anfallare.
Tobias Hysén, är bokstavligt talat värd guld, men hur mycket är väldigt svårt att svara på. Hans kompetens som fotbollspelare står sig lika bra som Marcus Berg när han stack till Holland, om inte bättre. Men främst hans ålder och kanske även delvis hans tidigare sejour i England spelar en stor roll i prislappen, men sinom tid kanske vi får reda på resultatet. Kanske skriver jag, för jag är trots allt optimistisk om att se Hysén i vårt lag även nästa år.
Landskampen får som helhet ett; Okej. Vänsterflanken, kan inte annat än få; Icke godkänt. Trots att jag själv inser att det är en träningsmatch av noll värde i realiteten och i värsta fall kan sucka lite lätt åt det- så fungerar inte alla så. Sparvens mamma var arg, sparvens pappa var arg, men argast av dem alla- det var sparven själv. Men då får man även ha i beräkningen att Djurgårdare aldrig har smakat mumma i Hammarbys läger även fast Dorsin idag får betraktas som ett ex.
2009/11/19
2009/11/17
Hankins krönika: Jag har 18 000 låtsaskompisar
HANKINS KRÖNIKA. Livet är enkelt. Ät, sov, skit, gå på Ullevi. Men glöm inte att det här med att gå på Gamla Ullevi gör dig till en supporter lika mycket som att stå i ett garage gör dig till en bil. Det krävs mer än så, det krävs engagemang och hjärta.När jag var ett barn hade jag en låtsaskompis. Nu har jag Facebook och därmed 500 låtsaskompisar. När jag går på Ullevi har jag 18 000 av er. Som barn brukade jag vara målvakt när vi spelade fotboll på gården. Jag försökte alltid läsa av spelaren för att se vart skottet skulle komma. Se på deras blick, deras rörelsemönster och minspel. Svårast var när jag lirade mot min mormor, för hon hade alzheimers och visste inte själv vart hon tänkte skjuta.
På Ullevi det svårt att veta när passionen kommer att koka över. Vissa matcher kan runt 15 000 personer bete sig som en övervuxen skolklass, på den där utflykten där skolans bittra och arga rektor följt med i stället för klassföreståndaren. Andra matcher kan 7 000 personer uttrycka känslor som bara en mor kan känna. Känslan av lycka när hennes förstfödda kippar efter andan sekunden som följer det att hon satt en matbit i halsen. Supporterskapet är schitzofrent och svårt att förutspå. I bland går vi igång över något som kan betecknas som en "skitsak" av gemene man, andra gånger rycker vi på axlarna åt något som väcker stor samhällelig debatt.
Som liten grabb brukade jag sporta. Sedan insåg jag att man kan köpa troféer, så i dag är jag framgångsrik på allt. AIK har inte en enda spelare i Erik Haméns första landslagstrupp och symbiosen med min sportsliga framgång gör sig påmind. De har inte gått Blåvitts tuffa väg till framgång, den där ungdomar drillas i "Fotbollens hemligheter" och systematiskt skolas in i ett framgångsrikt tänkande. Längst av alla tog Gais den här troféköparstilen och kickade en bunt småbarn från sin organisation. Det är ett sätt att lura sig själv.
För i den krassa fotbollsverklighet de svenska lagen lever i kommer verkligheten alltid i fatt en. Att ändra taktik mitt under en match är som att få en hjärtattack när man spelar charader. Alla ser det, men ingen gör något för att rädda situationen. Det samma gäller en långsiktig skolning av fotbollstalang. De spelare som tar chansen och blir "ungdomsproffs" i utlandet utvecklas sällan till landslagsstjärnor. Undantag finns alltid, men konsekvent och långsiktigt arbete kan aldrig ersätta framgången från "snabba cash".
Blåvitt lever kvar i toppen medan konkurrensen varierar.
Roger Gustafsson har nämligen inte hittat till trofébutiken.
Det var svårt att repa sig efter förlusten i "supermatchen" mot AIK. Själv vaknade jag morgonen efteråt, ruskade om mitt huvud och tänkte: "Väldigt roligt Scotty, stråla ner Lennart Johanssons pokal till mig nu". En dag kommer ni minnas den där kvällen, skratta nervöst och byta ämne. Just nu kan vi bara undra varför Noa inte dränkte alla råttor - när det bara fanns två av dem?
Den senaste tiden har det varit väldigt många klagomål på Higabs misslyckade arenabygge. Domedagsprofetior har pekat på supportrarnas hoppande som ett jätteproblem för det nybyggda Gamla Ullevi. Men ingen har mints tillbaka till tiden då supportrarna själva fick vara med och rusta upp Gamla Ullevi. Ni vet, den gången runt -90 som flyttlasset gick tillbaka dit efter många år på Nya Ullevi.
På det temat vill jag påpeka att en amatör byggde Noas Ark.
Tusentals proffs byggde Titanic, "det osänkbara fartyget". Se hur det gick.
2009/11/16
2009/11/15
Inventering av IFK Göteborg inför 2010
ANALYS. Det här kan mycket väl vara ett av de mest akademiska inläggen på Baraben någonsin, kanske på gränsen till fotbollsnörderi. Men vad f-n, jag har precis avslutat sorgearbetet efter dubbelförlusten mot råttorna samtidigt som Silly Season ännu inte har börjat på allvar. Därför behövs det nu lite förberedelser inför Silly-säsongen i form av en inventering av den blåvita spelartruppen.
De tre senaste åren har vi spelat cupfinal och slutat topp-tre i Allsvenskan. Detta har inneburit att vi nästa säsong ska kvala till Europa för tredje året i rad. I de första två försöken slogs vi ut av Basel och Hapoel Tel Aviv som båda gick vidare till gruppspel och där fick möta lag som Barcelona, Sporting Lissabon, Hamburg och Celtic. Vid vinst hade vi alltså bara varit ett dubbelmöte ifrån sådana drömmöten i Götet. Så vad är det som krävs för att lyckas nästa år? Ja, dels har vi samlat in en hel del erfarenheter och rutin från de föregående två åren. Men det viktigaste är naturligtvis att spelartruppen håller ute i Europa. Det krävs en bra mix av landslagsspelare och truppbreddare, en väl balanserad centrallinje och till slut är det aldrig fel med klyschan ”två spelare på varje position”.
Om vi börjar med kvalitén på spelarna bör man ha fjorton spelare som håller nordisk landslagsklass (A-, U21- eller före detta A-landslagspelare). De elva första bildar den optimala förstauppställningen medan ytterligare tre är ersättare som spelar regelbundet i startelvan på grund av skador, sjukdomar och avstängningar. Sedan följer sex bänkspelare: Av dessa kan tre spelare agera inhoppare i Europaspelet eftersom de har en hög högstanivå men är för ojämna för att ta en landslagsplats, de övriga tre håller god Allsvensk klass och hoppar ofta in i serien. De sista sex-sju spelarna är truppbreddare där majoriteten är unga påläggskalvar.
Hur ser det då ut i den blåvita truppen på detta område?
Nu har jag inte full koll på landslagssituationen i Island och Finland, men jag tror att vi har sex A-landslagspelare (Kim, Adam, Ragge, Tuomo, Gustav och Tobbe), tre i U21 (Lund, Seb och Söder) samt fyra ex-nationalspelare (Hjalle, Kalle, Sella & Elmar). Totalt tretton stycken alltså vilket är helt okej. Vi har två ojämna spelare som i sina bästa stunder håller landslagsklass och kan hoppa in i Europamatcher (T.O. och Bärkroth), samt fyra inhoppare för Allsvenskan (Dyre, NC, Kamal och Stiller). Till slut har vi truppbreddarna med rutinerade Dalex och påläggskalvarna Sandberg, Dahlin, Petter, JJ, Sana, Etéus och William. Som det känns just nu är det Dyre och JJ som är hetast när det gäller att ta ett kliv uppåt i truppen.
Om vi placerar in landslagsspelarna i en startelva och sedan fyller på med två ex-landslagsspelare på yttermittfältet landar vi på en 4-4-2 med Kim- Adam, Ragge, Tuomo, Lund - Sella, Seb, Gustav, Elmar – Tobbe, Söder. Så långt ser det ju ganska bra ut.
Men då går vi vidare till centrallinjen. Helst ska både mittbacksparet och anfallsparet bestå av en snabb spelare och en som dominerar i luften. Dessutom behöver man en defensiv och en offensiv innermittfältare. Här misslyckas vi totalt i uppställningen ovan. Snabbheten hos Ragge och Tobbe kan man inte klaga på men vi har bara hyfsade huvudspelare, inga som dominerar totalt i luften. Dessutom har vi också två defensiva innermittfältare och ingen offensiv. För att råda bot på detta och fortfarande hålla sig inom landslagsspelarna skulle man kunna ändra till följande 4-1-3-2 uppställning: Kim- Adam, Ragge, Kalle, Lund – Gustav – Sella, Elmar, Seb – Tobbe, Söder. Då har vi fått in truppens enda mittback som kan dominera i luften, Kalle (med Risp i truppen skulle vi ha två, vilket egentligen är ett minimum men den diskussionen ger vi oss inte in i nu).
Vi har också fått en offensiv innermittfältare i Elmar, men vi saknar fortfarande en targetspelare i anfallet. I början av året hade vi två perfekta targetspelare med Boom-Boom som ordinarie och Walle som back-up. Vid sommaruppehållet hade vi tappat båda två. Stiller är en kanonvärvning som försenad ersättare till Walle, de har nästan exakt samma egenskaper. Men att ersätta Boom-Boom blir Milds stora utmaning denna vinter. Speciellt med tanke på hur sårbar man blir med bara en target i truppen, detta fick vi bittert erfara när Stiller bara kunde spela halva matcherna under slutet av säsongen.
Till slut var det då det där med två spelare på varje position. Det kan ju alltid diskuteras var en spelare passar bäst men på ett ungefär ser det väl ut så här: Målvakter: Kim, Sandberg/Dahlin. Högerbackar: Adam och Lund. Mittbackar: Ragge, Kalle, Tuomo, Hjalle, Dyre, NC och Petter.Vänsterbackar: Saknas. Defensiva mittfältare: Gustav, Seb, T.O.och JJ. Högermittfältare: Sella och Bärkroth. Offensiva mittfältare: Elmar och Sana. Vänstermittfältare: Kamal och Dalex. Anfallare: Tobbe, Söder, Stiller, Etéus och William.
Som ni ser har vi inte mindre än elva spelare som slåss om de tre-fyra platserna centralt på egen planhalva, medan vi har stora hål på hela vänstersidan. Det gör inte saken bättre att de ungdomar som ibland tränar med A-truppen (Johan Lundgren, Niklas Martinsson, snart även Alexander Falsetas) i första hand verkar vara defensiva innermittfältare.
Varför har det då blivit så här? Kanske därför att Mild själv var en central, defensiv spelare. Men framförallt tror jag det beror på att Mild i första hand går på spelarens karaktär när han värvar, och ofta är det mittbackar och defensiva mittfältare som är de största krigarna. Jag säger inte att detta är fel, det har ju faktiskt lett till topp-placeringar i Sverige de senaste tre åren. Men i Europa tror jag det blir svårt att kriga sig vidare, där behöver vi istället ett mer välbalanserat lag med spetskompetens på varje position.
Så om vi ska ta ut en slutlig startelva som innefattar alla tre delarna (landslagsklass, balans i centrallinjen och att spelaren ska spela på sin bästa position) så hamnar vi någonstans här:
Kim – Adam, Ragge, Kalle, ny – Gustav – Sella, Elmar, ny – Tobbe, ny. Om Gustav säljs går Seb in på hans plats, om Gurra stannar måste man göra ett undantag och spela in Seb som vänsterback eller vänstermittfältare även om det känns som att han numera i första hand är innermittfältare. Seb är helt enkelt för bra för att sitta på bänken.
Att Mild ska ha råd att köpa in tre nya spelare av högsta klass är förstås lika troligt som att det inte regnar i Götet på en månad. Vi får vara glada om det blir en eller max två. Antagligen kommer han att köpa in den viktigaste, en offensiv spelare, förhoppningsvis en target som gör många mål. Det näst viktigaste borde vara vänsterbacksplatsen, men frågan är om Mild tänker i dessa banor eftersom vi redan har nio backar. Dyre gjort det otroligt bra som vänsterback i år, speciellt med tanke på att han är en 17-årig, högerfotad mittback. Men han måste ta ett jättekliv framåt i vår om han ska hålla på Europanivå som vänsterback, det är erkänt svårt att driva fram bollen med högerfoten på vänsterkanten och ännu svårare att slå precisa inlägg.
Det enda alternativet i truppen som vänsterback, Hjalle, har väl med tydlighet visat att han passar bättre i mitten än till vänster. Vad vi skulle behöva är en spelare som typ Behrang Safari, Oscar Wendt eller Emil Johansson. Av alla misstag MP och Janne Plånbok gjorde, var det största att släppa Ozzy för 7 miljoner till FCK. Jisses vad vi har saknat honom sedan dess. Tyvärr är grabben nu ordinarie i FCK, han är bara 24 år och det kommer att dröja många år innan han kommer tillbaka till Gbg igen. Vad det gäller Emil Johansson vet jag inte om han kan tänka sig att spela i Blåvitt, om han har den typ av karaktär som Mild letar efter, om vi har råd att köpa honom osv. Men en spelare som Emil skulle tillföra en helt ny dimension till vårt spel, speciellt om Elmar ska fortsätta spela vänstermittfältare eftersom islänningen rör sig över så stora ytor och det då ofta lämnas en hel korridor på vänstersidan där en offensiv back kan flyga fram och tillbaka.
Det är rent ut sagt skitviktigt att man spelar Europa-matcherna med ett väl inkört lag, mot Hapoel hade vi en helt nykomponerad backlinje och då är det inte konstigt att det blev en hönsgård i den matchen. Kalle behöver spelas in som ny mittback, Seb behöver få spela ännu fler matcher på vänsterkanten, och Elmar borde regelbundet få spela på en central offensiv position. Det är i alla fall den vetenskapliga analysen. Sedan är det en helt annan sak hur det blir i praktiken.
De tre senaste åren har vi spelat cupfinal och slutat topp-tre i Allsvenskan. Detta har inneburit att vi nästa säsong ska kvala till Europa för tredje året i rad. I de första två försöken slogs vi ut av Basel och Hapoel Tel Aviv som båda gick vidare till gruppspel och där fick möta lag som Barcelona, Sporting Lissabon, Hamburg och Celtic. Vid vinst hade vi alltså bara varit ett dubbelmöte ifrån sådana drömmöten i Götet. Så vad är det som krävs för att lyckas nästa år? Ja, dels har vi samlat in en hel del erfarenheter och rutin från de föregående två åren. Men det viktigaste är naturligtvis att spelartruppen håller ute i Europa. Det krävs en bra mix av landslagsspelare och truppbreddare, en väl balanserad centrallinje och till slut är det aldrig fel med klyschan ”två spelare på varje position”.
Om vi börjar med kvalitén på spelarna bör man ha fjorton spelare som håller nordisk landslagsklass (A-, U21- eller före detta A-landslagspelare). De elva första bildar den optimala förstauppställningen medan ytterligare tre är ersättare som spelar regelbundet i startelvan på grund av skador, sjukdomar och avstängningar. Sedan följer sex bänkspelare: Av dessa kan tre spelare agera inhoppare i Europaspelet eftersom de har en hög högstanivå men är för ojämna för att ta en landslagsplats, de övriga tre håller god Allsvensk klass och hoppar ofta in i serien. De sista sex-sju spelarna är truppbreddare där majoriteten är unga påläggskalvar.
Hur ser det då ut i den blåvita truppen på detta område?
Nu har jag inte full koll på landslagssituationen i Island och Finland, men jag tror att vi har sex A-landslagspelare (Kim, Adam, Ragge, Tuomo, Gustav och Tobbe), tre i U21 (Lund, Seb och Söder) samt fyra ex-nationalspelare (Hjalle, Kalle, Sella & Elmar). Totalt tretton stycken alltså vilket är helt okej. Vi har två ojämna spelare som i sina bästa stunder håller landslagsklass och kan hoppa in i Europamatcher (T.O. och Bärkroth), samt fyra inhoppare för Allsvenskan (Dyre, NC, Kamal och Stiller). Till slut har vi truppbreddarna med rutinerade Dalex och påläggskalvarna Sandberg, Dahlin, Petter, JJ, Sana, Etéus och William. Som det känns just nu är det Dyre och JJ som är hetast när det gäller att ta ett kliv uppåt i truppen.
Om vi placerar in landslagsspelarna i en startelva och sedan fyller på med två ex-landslagsspelare på yttermittfältet landar vi på en 4-4-2 med Kim- Adam, Ragge, Tuomo, Lund - Sella, Seb, Gustav, Elmar – Tobbe, Söder. Så långt ser det ju ganska bra ut.
Men då går vi vidare till centrallinjen. Helst ska både mittbacksparet och anfallsparet bestå av en snabb spelare och en som dominerar i luften. Dessutom behöver man en defensiv och en offensiv innermittfältare. Här misslyckas vi totalt i uppställningen ovan. Snabbheten hos Ragge och Tobbe kan man inte klaga på men vi har bara hyfsade huvudspelare, inga som dominerar totalt i luften. Dessutom har vi också två defensiva innermittfältare och ingen offensiv. För att råda bot på detta och fortfarande hålla sig inom landslagsspelarna skulle man kunna ändra till följande 4-1-3-2 uppställning: Kim- Adam, Ragge, Kalle, Lund – Gustav – Sella, Elmar, Seb – Tobbe, Söder. Då har vi fått in truppens enda mittback som kan dominera i luften, Kalle (med Risp i truppen skulle vi ha två, vilket egentligen är ett minimum men den diskussionen ger vi oss inte in i nu).
Vi har också fått en offensiv innermittfältare i Elmar, men vi saknar fortfarande en targetspelare i anfallet. I början av året hade vi två perfekta targetspelare med Boom-Boom som ordinarie och Walle som back-up. Vid sommaruppehållet hade vi tappat båda två. Stiller är en kanonvärvning som försenad ersättare till Walle, de har nästan exakt samma egenskaper. Men att ersätta Boom-Boom blir Milds stora utmaning denna vinter. Speciellt med tanke på hur sårbar man blir med bara en target i truppen, detta fick vi bittert erfara när Stiller bara kunde spela halva matcherna under slutet av säsongen.
Till slut var det då det där med två spelare på varje position. Det kan ju alltid diskuteras var en spelare passar bäst men på ett ungefär ser det väl ut så här: Målvakter: Kim, Sandberg/Dahlin. Högerbackar: Adam och Lund. Mittbackar: Ragge, Kalle, Tuomo, Hjalle, Dyre, NC och Petter.Vänsterbackar: Saknas. Defensiva mittfältare: Gustav, Seb, T.O.och JJ. Högermittfältare: Sella och Bärkroth. Offensiva mittfältare: Elmar och Sana. Vänstermittfältare: Kamal och Dalex. Anfallare: Tobbe, Söder, Stiller, Etéus och William.
Som ni ser har vi inte mindre än elva spelare som slåss om de tre-fyra platserna centralt på egen planhalva, medan vi har stora hål på hela vänstersidan. Det gör inte saken bättre att de ungdomar som ibland tränar med A-truppen (Johan Lundgren, Niklas Martinsson, snart även Alexander Falsetas) i första hand verkar vara defensiva innermittfältare.
Varför har det då blivit så här? Kanske därför att Mild själv var en central, defensiv spelare. Men framförallt tror jag det beror på att Mild i första hand går på spelarens karaktär när han värvar, och ofta är det mittbackar och defensiva mittfältare som är de största krigarna. Jag säger inte att detta är fel, det har ju faktiskt lett till topp-placeringar i Sverige de senaste tre åren. Men i Europa tror jag det blir svårt att kriga sig vidare, där behöver vi istället ett mer välbalanserat lag med spetskompetens på varje position.
Så om vi ska ta ut en slutlig startelva som innefattar alla tre delarna (landslagsklass, balans i centrallinjen och att spelaren ska spela på sin bästa position) så hamnar vi någonstans här:
Kim – Adam, Ragge, Kalle, ny – Gustav – Sella, Elmar, ny – Tobbe, ny. Om Gustav säljs går Seb in på hans plats, om Gurra stannar måste man göra ett undantag och spela in Seb som vänsterback eller vänstermittfältare även om det känns som att han numera i första hand är innermittfältare. Seb är helt enkelt för bra för att sitta på bänken.
Att Mild ska ha råd att köpa in tre nya spelare av högsta klass är förstås lika troligt som att det inte regnar i Götet på en månad. Vi får vara glada om det blir en eller max två. Antagligen kommer han att köpa in den viktigaste, en offensiv spelare, förhoppningsvis en target som gör många mål. Det näst viktigaste borde vara vänsterbacksplatsen, men frågan är om Mild tänker i dessa banor eftersom vi redan har nio backar. Dyre gjort det otroligt bra som vänsterback i år, speciellt med tanke på att han är en 17-årig, högerfotad mittback. Men han måste ta ett jättekliv framåt i vår om han ska hålla på Europanivå som vänsterback, det är erkänt svårt att driva fram bollen med högerfoten på vänsterkanten och ännu svårare att slå precisa inlägg.
Det enda alternativet i truppen som vänsterback, Hjalle, har väl med tydlighet visat att han passar bättre i mitten än till vänster. Vad vi skulle behöva är en spelare som typ Behrang Safari, Oscar Wendt eller Emil Johansson. Av alla misstag MP och Janne Plånbok gjorde, var det största att släppa Ozzy för 7 miljoner till FCK. Jisses vad vi har saknat honom sedan dess. Tyvärr är grabben nu ordinarie i FCK, han är bara 24 år och det kommer att dröja många år innan han kommer tillbaka till Gbg igen. Vad det gäller Emil Johansson vet jag inte om han kan tänka sig att spela i Blåvitt, om han har den typ av karaktär som Mild letar efter, om vi har råd att köpa honom osv. Men en spelare som Emil skulle tillföra en helt ny dimension till vårt spel, speciellt om Elmar ska fortsätta spela vänstermittfältare eftersom islänningen rör sig över så stora ytor och det då ofta lämnas en hel korridor på vänstersidan där en offensiv back kan flyga fram och tillbaka.
Det är rent ut sagt skitviktigt att man spelar Europa-matcherna med ett väl inkört lag, mot Hapoel hade vi en helt nykomponerad backlinje och då är det inte konstigt att det blev en hönsgård i den matchen. Kalle behöver spelas in som ny mittback, Seb behöver få spela ännu fler matcher på vänsterkanten, och Elmar borde regelbundet få spela på en central offensiv position. Det är i alla fall den vetenskapliga analysen. Sedan är det en helt annan sak hur det blir i praktiken.
Fredrik Risp - anledningen till mitt supporterskap!
GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Den senaste tiden har vi överösts av krönikor som handlar om Fredrik Risp. Här publicerar vi den sista av dessa för den här gången. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material.
Året är 2004. Jag och min bror, 14 och 12 år gamla, har ett rätt svalt fotbollsintresse. Visserligen hejar vi båda på IFK Göteborg men mer än så är det inte. Pappa har tagit med oss på några matcher under säsongen. Under en efterlängtad studiedag beslutar vi oss av någon outgrundlig anledning för att åka och kolla på en träning. Vi hade antagligen ingen bättre för oss. Detta visade sig vara ett mycket bra beslut.
Efter att ha hoppat av 5:an och frågat en man på en hästrygg var Kamratgården ligger kom vi tillslut fram. Där står de och kör kvadraten. Sankan, Långås, Rosen, Erling. Och Fredrik Risp. Det var en mycket märklig känsla, att se dessa människor för första gången så nära. "Soft" tänkte vi och slog oss ner.
Träningen fortlöper utan dramatik, och då den var slut är det dags för autografjakt! Efter att ha tagit autografer från lagets dåvarande stjärnor går vi fram till Fredrik Risp.
- Hej, skulle jag kunna få din autograf, stammar jag osäkert fram.
- Visst, svarar Risp och skriver på mitt papper.
- Har ni varit här förut? frågar han samtidigt som han skriver på min
brors tröja.
- Nej, faktiskt inte svarar jag och försöker låta så van som möjligt.
- Följ med mig, säger han. Jag och min bror kollar på varandra, osäkra över vad som ska ske. Vi följer efter Risp in på kansliet. Risp försvinner in i ett rum och kommer ut med en påse full av planscher, pins, vykort och andra IFK-relaterade souvenirer.
- Här har ni grabbar säger han med ett leende.
Det slutar dock inte här.
Fredrik Risp frågar om min bror inte vill ha alla autografer från spelarna på sin tröja. Han svarar jakande och vi följer med Risp upp till omklädningsrummet. "Vänta här" säger han. Han försvinner in i rummet och kommer tillbaka två minuter senare med samtliga spelares autografer på tröjan. "Killar, jag måste duscha nu men det var gött att ses" säger han. Vi tackar och går därifrån med en obeskrivlig lyckokänsla i bröstet.
Det slutar dock inte här.
På väg hem. Då vi närmar oss spårvagnshållplatsen börjar blåvita bilar susa förbi oss. Vi ser Bengan och Milds bil åka förbi oss i full fart. Helt plötsligt stannar en bil, rutan vevas ner och en numera välbekant röst ropar "killar, vart ska ni?". Nu kan säkert gissa vem det var. Vi förklarar att vi ska in till stan och han frågar om vi vill ha lift. Jag tänkte att om det är någon gång man ska luckra upp på mammas förbud att hoppa in i främmande mäns bilar så är det nu. Helt plötsligt sitter jag i framsätet i Fredrik Risp's bil. Det stinker parfym. Hans hår har aldrig varit mer välkammat. Jag är känner mig som en superstar. Helt plötsligt känns det som Risp spelar i Roma och jag är hans bästa polare. Min bror sitter tyst i baksätet men jag och Risp pratar om allt möjligt. Han släpper av oss vid grönsakstorget, vinkar hejdå och försvinner.
Efter den dagen på Kamratgården och mötet med Fredrik Risp gick jag på samtliga återstående matcher säsongen 2004. 2005 köpte jag och min bror årskort som vi har förnyat fem år i rad.
Jag förstår att historien nästan är för bra för att vara sann. Men jag svär att varje ord är sant. Detta är hur Fredrik Risp behandlar två unga supportrar. Även om jag kanske skulle blivit den supporter jag är idag ändå är Fredrik Risp en stor anledning till mitt supporterskap. Och för detta är jag honom evigt tacksam.
/Jakob Eriksson
Året är 2004. Jag och min bror, 14 och 12 år gamla, har ett rätt svalt fotbollsintresse. Visserligen hejar vi båda på IFK Göteborg men mer än så är det inte. Pappa har tagit med oss på några matcher under säsongen. Under en efterlängtad studiedag beslutar vi oss av någon outgrundlig anledning för att åka och kolla på en träning. Vi hade antagligen ingen bättre för oss. Detta visade sig vara ett mycket bra beslut.Efter att ha hoppat av 5:an och frågat en man på en hästrygg var Kamratgården ligger kom vi tillslut fram. Där står de och kör kvadraten. Sankan, Långås, Rosen, Erling. Och Fredrik Risp. Det var en mycket märklig känsla, att se dessa människor för första gången så nära. "Soft" tänkte vi och slog oss ner.
Träningen fortlöper utan dramatik, och då den var slut är det dags för autografjakt! Efter att ha tagit autografer från lagets dåvarande stjärnor går vi fram till Fredrik Risp.
- Hej, skulle jag kunna få din autograf, stammar jag osäkert fram.
- Visst, svarar Risp och skriver på mitt papper.
- Har ni varit här förut? frågar han samtidigt som han skriver på min
brors tröja.
- Nej, faktiskt inte svarar jag och försöker låta så van som möjligt.
- Följ med mig, säger han. Jag och min bror kollar på varandra, osäkra över vad som ska ske. Vi följer efter Risp in på kansliet. Risp försvinner in i ett rum och kommer ut med en påse full av planscher, pins, vykort och andra IFK-relaterade souvenirer.
- Här har ni grabbar säger han med ett leende.
Det slutar dock inte här.
Fredrik Risp frågar om min bror inte vill ha alla autografer från spelarna på sin tröja. Han svarar jakande och vi följer med Risp upp till omklädningsrummet. "Vänta här" säger han. Han försvinner in i rummet och kommer tillbaka två minuter senare med samtliga spelares autografer på tröjan. "Killar, jag måste duscha nu men det var gött att ses" säger han. Vi tackar och går därifrån med en obeskrivlig lyckokänsla i bröstet.
Det slutar dock inte här.
På väg hem. Då vi närmar oss spårvagnshållplatsen börjar blåvita bilar susa förbi oss. Vi ser Bengan och Milds bil åka förbi oss i full fart. Helt plötsligt stannar en bil, rutan vevas ner och en numera välbekant röst ropar "killar, vart ska ni?". Nu kan säkert gissa vem det var. Vi förklarar att vi ska in till stan och han frågar om vi vill ha lift. Jag tänkte att om det är någon gång man ska luckra upp på mammas förbud att hoppa in i främmande mäns bilar så är det nu. Helt plötsligt sitter jag i framsätet i Fredrik Risp's bil. Det stinker parfym. Hans hår har aldrig varit mer välkammat. Jag är känner mig som en superstar. Helt plötsligt känns det som Risp spelar i Roma och jag är hans bästa polare. Min bror sitter tyst i baksätet men jag och Risp pratar om allt möjligt. Han släpper av oss vid grönsakstorget, vinkar hejdå och försvinner.
Efter den dagen på Kamratgården och mötet med Fredrik Risp gick jag på samtliga återstående matcher säsongen 2004. 2005 köpte jag och min bror årskort som vi har förnyat fem år i rad.
Jag förstår att historien nästan är för bra för att vara sann. Men jag svär att varje ord är sant. Detta är hur Fredrik Risp behandlar två unga supportrar. Även om jag kanske skulle blivit den supporter jag är idag ändå är Fredrik Risp en stor anledning till mitt supporterskap. Och för detta är jag honom evigt tacksam.
/Jakob Eriksson
2009/11/14
Fredrik Risp - du är alltid en av oss!
GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag hyllar "Sirlando" en viss Fredrik Risp.
De senaste dagarna har det skrivits många rader och artiklar om Fredrik Risp och hans vara eller icke vara i den blåvita tröjan. Är Håkan Mild ute på hal is som nekar Risp en plats i truppen? Är Risp en spelare som hade gått rakt in i laget, eller finns det risk att han är
överskattad? Ungefär så har diskussionerna gått i tidningarna och på olika forum på internet.
Det som aldrig har behövts diskuteras eller som någon har tvekat över, är dock Fredrik Risps hjärta för IFK Göteborg och dess fans. Han har i alla år deklarerat sin kärlek till klubben, och att han en dag skall återvända till Kamratgården.
Flera skribenter har den gångna veckan öst beröm över och kärleksförklaringar till Risp och hans klubbkänsla. Detta är något som i dagens fotboll är unikt, och den enda spelaren man på rak arm kan räkna upp som har liknande känslor för "sin" klubb, är Francesco Totti i Roma.
I kväll kan vi läsa följande i en artikel på Eurosports hemsida.
Längre ner i den intervju som eurosport.se har gjort med Fredrik Risp, kommer det som hela Göteborg har längtat efter.
"Det var ett bra läge att flytta hem nu när jag blev kontraktslös, men eftersom Blåvitt inte kan ta emot mig har jag lagt Allsvenskan åt sidan. I dagsläget är det uteslutet."
Till de som fortfarande känner osäkerhet inför Fredrik Risp och hans klubbkänsla, så kommer här dödsstöten. Intervjun avslutas med;
"Trots att IFK Göteborg nobbat honom säger han att han kan tänka sig flytta till Kamratgården om några år.
- När vi väl flyttar hem så kommer vi att bo i Göteborg. Tyvärr fanns det inte plats just nu. Jag får tacka för stödet jag fått från alla supportrar, det har varit kul att läsa att så många bryr sig."
Med detta blogginlägg, hoppas jag kunna döda all den tvekan som vissa supportrar har visat. Fredrik Risp är en spelare som har en klubb i hjärtat, och det är IFK GÖTEBORG.
Fredrik Risp, du är alltid välkommen tillbaka till Kamratgården. Hos oss supportrar finns du alltid i tankarna, och personligen så fick jag nästan en liten tår i ögat när jag läste artikeln. Längtar efter den dagen du bestämmer dig för att flytta hem, eller när Håkan bestämmer sig för att vilja ha hem dig.
Du är alltid en av oss!
/Sirlando
De senaste dagarna har det skrivits många rader och artiklar om Fredrik Risp och hans vara eller icke vara i den blåvita tröjan. Är Håkan Mild ute på hal is som nekar Risp en plats i truppen? Är Risp en spelare som hade gått rakt in i laget, eller finns det risk att han är
överskattad? Ungefär så har diskussionerna gått i tidningarna och på olika forum på internet.
Det som aldrig har behövts diskuteras eller som någon har tvekat över, är dock Fredrik Risps hjärta för IFK Göteborg och dess fans. Han har i alla år deklarerat sin kärlek till klubben, och att han en dag skall återvända till Kamratgården.
Flera skribenter har den gångna veckan öst beröm över och kärleksförklaringar till Risp och hans klubbkänsla. Detta är något som i dagens fotboll är unikt, och den enda spelaren man på rak arm kan räkna upp som har liknande känslor för "sin" klubb, är Francesco Totti i Roma.
I kväll kan vi läsa följande i en artikel på Eurosports hemsida.
Malmö FF är på jakt efter kontraktslöse Fredrik Risp - men mittbacken nobbarEtt otroligt skönt besked, eftersom många änglar har gått och varit oroliga för vart Fredrik skall hamna. Skall han till Djurgården, eller kommer han att hamna i Ellos? Eller blir det kanske Malmö? Somliga har stått på sig och sagt att Risp aldrig kommer att gå någon annanstans än tillbaka till IFK Göteborg. Men många har som sagt tvekat. Nu finns det inte längre någon anledning till oro.
klubben. "Allsvenskan är inget jag tänker på nu längre, jag vill vara kvar
utomlands", säger han.
Längre ner i den intervju som eurosport.se har gjort med Fredrik Risp, kommer det som hela Göteborg har längtat efter.
"Det var ett bra läge att flytta hem nu när jag blev kontraktslös, men eftersom Blåvitt inte kan ta emot mig har jag lagt Allsvenskan åt sidan. I dagsläget är det uteslutet."
Till de som fortfarande känner osäkerhet inför Fredrik Risp och hans klubbkänsla, så kommer här dödsstöten. Intervjun avslutas med;
"Trots att IFK Göteborg nobbat honom säger han att han kan tänka sig flytta till Kamratgården om några år.
- När vi väl flyttar hem så kommer vi att bo i Göteborg. Tyvärr fanns det inte plats just nu. Jag får tacka för stödet jag fått från alla supportrar, det har varit kul att läsa att så många bryr sig."
Med detta blogginlägg, hoppas jag kunna döda all den tvekan som vissa supportrar har visat. Fredrik Risp är en spelare som har en klubb i hjärtat, och det är IFK GÖTEBORG.
Fredrik Risp, du är alltid välkommen tillbaka till Kamratgården. Hos oss supportrar finns du alltid i tankarna, och personligen så fick jag nästan en liten tår i ögat när jag läste artikeln. Längtar efter den dagen du bestämmer dig för att flytta hem, eller när Håkan bestämmer sig för att vilja ha hem dig.
Du är alltid en av oss!
/Sirlando
2009/11/13
Äntligen!
SVENSK FOTBOLL. Gert Fylking, världens kanske äldsta barn, bland annat känd för sin användning av ordet äntligen med minst sagt ironisk underton vid det officiella namngivandet av nobelpristagaren i litteratur. Jag använder samma ord idag – men bara av lycka!
Fönstret i Sverige har länge legat under lupp och många kritiska röster – med all rätt – har krävt en förändring. Idag kom äntligen en god nyhet för svensk fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet – transferfönster kommer styras, inom det regelverket som FIFA har utformat, av Sveriges fyra bäst placerade klubbar varje säsong.
Tidigare så har vi innan säsongsstart haft ett öppet transferfönster under tolv veckor medan vi enbart har kunnat köpa spelare i Juli. Problematiken, som har skapat kritik, har legat i att utländska klubbar även under Augusti har kunnat köpa ifrån Sverige – vilket har resulterat i att svenska klubbar inte har kunnat fylla luckor av spelare som har sålts till utlandet. Nu kan vi dämpa den oron.
Enligt Håkan Mild så är redan Blåvitt, AIK, Elfsborg och Kalmar överens om när transferfönstret under sommaren skall läggas. Den enda detaljen som kvarstår för att spika datumet är beroende på när Champions League och Europa League startar.
Vår sportchef är lyrisk och jag kan inte annat än hålla med:
Det skall poängteras att ingen ändring kan ske i Fifas upplägg om tolv veckor transfer efter/innan säsong och en månad under sommaren. Men gissningsvis så kommer det nya fönstret läggas i halva Juli/Augusti eller bara i Augusti. Det kommer göra stor skilland nästa år – vare sig vi går till Europa League eller om vi är tvungna att förstärka truppen efter tappade spelare inför säsongsavslutningen i allsvenskan.
Fönstret i Sverige har länge legat under lupp och många kritiska röster – med all rätt – har krävt en förändring. Idag kom äntligen en god nyhet för svensk fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet – transferfönster kommer styras, inom det regelverket som FIFA har utformat, av Sveriges fyra bäst placerade klubbar varje säsong.
Tidigare så har vi innan säsongsstart haft ett öppet transferfönster under tolv veckor medan vi enbart har kunnat köpa spelare i Juli. Problematiken, som har skapat kritik, har legat i att utländska klubbar även under Augusti har kunnat köpa ifrån Sverige – vilket har resulterat i att svenska klubbar inte har kunnat fylla luckor av spelare som har sålts till utlandet. Nu kan vi dämpa den oron.
Enligt Håkan Mild så är redan Blåvitt, AIK, Elfsborg och Kalmar överens om när transferfönstret under sommaren skall läggas. Den enda detaljen som kvarstår för att spika datumet är beroende på när Champions League och Europa League startar.
Vår sportchef är lyrisk och jag kan inte annat än hålla med:
”Det här är det bästa som kunde hända”
Det skall poängteras att ingen ändring kan ske i Fifas upplägg om tolv veckor transfer efter/innan säsong och en månad under sommaren. Men gissningsvis så kommer det nya fönstret läggas i halva Juli/Augusti eller bara i Augusti. Det kommer göra stor skilland nästa år – vare sig vi går till Europa League eller om vi är tvungna att förstärka truppen efter tappade spelare inför säsongsavslutningen i allsvenskan.
2009/11/12
"en skugga över den sport jag älskar.."
KRÖNIKA. Efter att ha sett inslaget från Djurgården - Assyriska två gånger på efterlyst så börjar jag grubbla. Vems fel är det? Vem bär ansvar för det? Vad är lösningen?
Våldet och hatet hör inte hemma på arenorna, det hör inte heller hemma på planen, med det kommer tyvärr alltid att vara en del av fotbollen. Att så blåögt påpeka att dom har löst problemet i England, är naivt. Visst, dom har kommit mycket längre än oss och har fått bort det från arenorna, men det finns fortfarande kvar runt omkring. Att ens tro att man kan få bort det helt är önsketänkande. Våldet kan stängas ute, men det kommer alltid att finnas.
Så länge det sköts snyggt och hålls borta från allmänhetens vetande rör det mig inte i ryggen. Jag ser hellre att två som verkligen vill slåss gör det än att det sker helt oprovocerat på stan eller i hemmen där en av parterna kanske inte ens har en chans att välja på om dom vill det eller inte. Men när jag ser bilderna från Djurgården - Assyriska matchen så släcks en bit av hoppet jag har på mänskligheten. Vad är det för idioter som drar en skugga över den sport jag älskar? Ansvaret för just den här idioten lägger jag på huligan-firmorna. Den här idiotens beteende kan väl inte ens vara acceptabelt för er? (Alla Huliganer är inte idioter, lika väl som att alla supportrar inte är huliganer.) Men att sen ens låta sånt här få hända rent praktiskt sett, som vi också fick bevittna under stormningen av Gamla Ullevi 1:a November där en av dom som bär ansvaret för spelarnas säkerhet står och leker med en fotboll när slutsignalen går är ju patetiskt. Det hade varit lika effektivt att ställa en vägkon som hinder, kanske rent ut sagt bättre då de stormande Solnaiterna hade kunnat snubbla på den.
Att det inte stormades efter cupfinalen kanske har att göra med Solnas självkärlek och respekt för den egna planen men kan väl också vara tack vare burarna som supportrarna sitter i, man kom helt enkelt inte ut, det är mer eller mindre ett fängelse. Är det här den lösning vi vill ha? Jag tycker inte det. Känslan på GU där man sitter så nära planen att man nästan kan ge Hysén en high-five efter ett mål är en känsla jag vill ha kvar. Den här närheten får stämmningen att gå från grym till helt magisk. Det är upp till oss att vi sköter det så att vi kan ha det så i fortsättningen också. Det finns inget värre än att se fotboll på en friidrottsarena där man behöver kikare för att se vad som händer på planen.
Det kommer tyvärr alltid att finnas idioter, och det kommer tyvärr alltid att finnas våld. Våldet som har varit under denna säsong har dragit som ett åskmoln över fotbollen. Men att lösningen skulle vara att spela matcher innan kl 17:oo på vardagar är ett mardrömsscenario för oss supportrar. Det är en bråkdel av oss som ställer till det, dom flesta av oss är på matcherna endast med kärlek till det egna laget, vi är där för att stötta och fira. Vi väljer kärleken framför hatet. Våld är såklart utan några som helst undantag åt helvete fel, och det ska bannlysas från arenorna - helt rätt media. Men då bara måste jag få ställa en fråga efter allt detta svartmåleri av fotbollen som sport, varför är det accepterat med våld och slagsmål tills tänder flyger och blod rinner så fort man har ett par skridskor på sig?
139 dagar kvar. Tack för mig.
Håkan Mild borde kritisera styrelsen - inte fansen!
"Jag kan också anse att det finns andra uppgifter för min del än att behöva svara på varför vi köper en och inte en annan. Engagemang är underbart, det vet ni att jag tycker. Älskar man IFK Göteborg ordentligt ska det finnas synpunkter och åsikter, det är sunt och uppfriskande.
Men om min uppgift är att svara på alla dem istället för att försöka utveckla vår verksamhet så mycket som möjligt och att skapa ett lag vi alla kan glädjas åt skulle jag inte kunna utföra den uppgift jag är satt att göra."
Håkan Mild i öppet brev angående
Fredrik Risp på Änglarna.se.
Fredrik Risp på Änglarna.se.
MEDLEMSMAKT. Håkan Mild må vara en lysande blåvit legend och djupt respekterad i alla blåvita hjärtan. Men det är inte acceptabelt att vi medlemmar i och supportrar till IFK Göteborg ska belastas och ses ner på för att vi har mage att ställa krav på information och förklaringar från vår förening. Det är en skyldighet som Blåvitt har gentemot oss - dess själ och hjärta.
Om du, Håkan Mild, anser dig vara för upptagen med dina arbetsuppgifter för att svara på medlemmars berättigade frågor om aktuella händelser inom IFK Göteborg så tycker jag att du bör klaga hos dina chefer - inte på det engagemang som fansen uppvisar. Seppo Vaihela och IFK Göteborgs styrelse bör då se till att tillräcklig information når ut och det ska inte vara i form av gnälliga klagomål från vår sportchef "om att han har bättre saker för sig än att svara på frågor". Hade någon inom IFK Göteborg tagit informationsbiten på allvar och kommunicerat med alla blåvita så skulle inte du behöva svara på en enda fråga. Problemet är då naturligtvis att Blåvitt, som alltid, är usla på kommunikation och kontakt med medlemmar och supportrar.
Om Håkan Mild tycker att vi medlemmar i föreningen IFK Göteborg obstruerar ditt arbete - genom att försöka väcka opinion, kräva information och påverka ditt arbete så är det hög tid att Blåvitt anställer lite kompetens på informations- och medieområdet. Vår halvhjärtat och ointresserat uppdaterade hemsida, den tunna och bortglömda medlemstidningen 4-4-2 och webb-tv på Kanal1904 är bara några av de informationskanaler som föreningen verkar se på som nödvändigt ont. Informerade fans, det vill säga kunder, det vill säga sponsorer - är lyckliga och oftast även nöjda fans. Vill inte IFK Göteborg ha lyckliga och nöjda fans? I så fall, fortsätt som ni alltid har gjort.
Men om någon inom organisationen vill förbättra kommunikationen kan väl den personen ställa sig upp på kansliet i morgon fredag och skrika:
"Vakna Blåvitt, 2000-talet är här - välkommen in!"
De sista halmstrån av förlegad kultur, som glömmer bort att IFK Göteborg faktiskt är en medlemsförening och därför har medlemmar som yttersta "högsta chefer", måste utrotas. När skall IFK Göteborg ta sina tiotusentals aktiva supportrar på tillräckligt allvar för att inte bara hålla dem ständigt informerade, uppdaterade och nöjda - utan även vilja göra det?
Är det verkligen så mycket begärt att kräva lite bättre kommunikation mellan IFK och fansen? Det borde ha skett för länge sedan och vi på BaraBen.com har i flera år kritiserat bristen av detta inom organisationen. Effektiv och planerad information och kommunikation skulle hantera och fylla upp det behov hos supportrar som leder till namnlistor, upprop, internetgrupper och öppna brev. Tänker man efter före, kan man förutspå framtiden.
Det skulle göra IFK-fansen, som är föreningens kunder, en nöjdare grupp med människor. De skulle ha en bättre relation till föreningen de älskar. Vem - som säger sig vilja Blåvitt väl - skulle kunna ha ett problem eller missgynnas av en sådan utveckling? Ingen. Så snälla Blåvitt, tänk efter före.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)