Äntligen!

SVENSK FOTBOLL. Gert Fylking, världens kanske äldsta barn, bland annat känd för sin användning av ordet äntligen med minst sagt ironisk underton vid det officiella namngivandet av nobelpristagaren i litteratur. Jag använder samma ord idag – men bara av lycka!

Fönstret i Sverige har länge legat under lupp och många kritiska röster – med all rätt – har krävt en förändring. Idag kom äntligen en god nyhet för svensk fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet – transferfönster kommer styras, inom det regelverket som FIFA har utformat, av Sveriges fyra bäst placerade klubbar varje säsong.

Tidigare så har vi innan säsongsstart haft ett öppet transferfönster under tolv veckor medan vi enbart har kunnat köpa spelare i Juli. Problematiken, som har skapat kritik, har legat i att utländska klubbar även under Augusti har kunnat köpa ifrån Sverige – vilket har resulterat i att svenska klubbar inte har kunnat fylla luckor av spelare som har sålts till utlandet. Nu kan vi dämpa den oron.

Enligt Håkan Mild så är redan Blåvitt, AIK, Elfsborg och Kalmar överens om när transferfönstret under sommaren skall läggas. Den enda detaljen som kvarstår för att spika datumet är beroende på när Champions League och Europa League startar.

Vår sportchef är lyrisk och jag kan inte annat än hålla med:

”Det här är det bästa som kunde hända”

Det skall poängteras att ingen ändring kan ske i Fifas upplägg om tolv veckor transfer efter/innan säsong och en månad under sommaren. Men gissningsvis så kommer det nya fönstret läggas i halva Juli/Augusti eller bara i Augusti. Det kommer göra stor skilland nästa år – vare sig vi går till Europa League eller om vi är tvungna att förstärka truppen efter tappade spelare inför säsongsavslutningen i allsvenskan.

"Höjdpunkter" från IFK Göteborg - Happoel Tel Aviv

Sverige är inte stort nog för Blåvitt

KRÖNIKA. Varje säsong så lider en mästarförening som IFK Göteborg av det så kallade hemmasyndromet. Detta går ut på att lag som väl har bärgat en titel i Europa aldrig kan se ett inhemskt guld som något tillräckligt mättande och givande för att bli nöjd med en säsong. Det går aldrig, ska aldrig att gå, mätta fansens hunger.

Medelåldern på de blåvita läktarna är svårbedömd. Men sett till separata läktarsektioner går den att klassificera ungefär så här (detta är inte direkt en exakt vetenskap, notera det innan du börjar gnälla i kommentarerna):

- Klackläktaren: Medelålder ligger på strax över 20 årsstrecket, med en majoritet av fans som aldrig upplevt storhetstiden på 80-talet eller Champions League-eran på 90-talet. Det här gänget tycker att blåvit forntidshistoria är trippelvärvningen av Sandklef, Rosen och Gustav. Här finns dock en naivitet som formas till mentaliteten "vi kan faktiskt slå alla på en bra dag" och bidrar till positiva segervibbar.
Europeisk vinnarkulturskoefficient: 40 procents hets.

- Levande Ståplats: Medelålder på drygt 30 år vilket gör att majoriteten upplevde, eller växte upp med, de fenomenala framgångarna i Champions League. Här är Stefan och Stefan, Lindqvist och Rehn, husgudar. Fick i de flesta fall aldrig uppleva när pokalen -82, eller ens -87 lyftes. I alla fall inte "på riktigt". Men här lever en dröm om att återgå till CL-eran, en vacker dag. Om det inte är dags att utlysa säsongen till en så kallad "mellansäsong" då, då får återtåget vänta.
Europeisk vinnarkulturskoefficient: 50 procents hets.

- Östra Läktaren: Medelålder kring 40 år och mer utspridd på åldersskalan än de två tidigare nämnda läktarna. Men sett till medelåldern så är detta den generation av blåvita fans som borde passa väl in i den förstnämnda gruppen, den som aldrig nöjer sig med en inhemsk seger - då de redan smakat frukten av ett Europeiskt guld. Tyvärr är gruppen som är kring 40 år en minoritet här och medelåldern hamnar kring det här strecket som ett resultat av att många i grupperna "kring 25" och "kring 55" sitter på en och samma läktare.
Europeisk vinnarkulturskoefficient: 50 procents hets.

- Västra Läktaren: Medelålder på 50+ gör den här läktaren till arenans lugnaste. Här finns en stor grupp av pensionärer som tycker det är jobbigt att sitta i solen, som vill sitta en bra bit bort från "stökiga och gapiga ungdomshuliganer" och som var med på Bebbens tid. De är ofta allmänt sura, men sällan på att framgången är för liten. I stället brukar priset på korven vara ett hetare samtalsämne mellan bänkraderna.
Europeisk vinnarkulturskoefficient: 40 procents hets.

- Spädbarnsläktaren: De tycker det är extremt roligt när IFK gör mål. De vet i bästa fall vem Peter Ijeh var, men under förevändningen "honom har pappa berättat om, han var bra när jag var en bäbis". De har inte någon Europakultur och med rådande utveckling är det tveksamt och de någonsin kommer få det.
Europeisk vinnarkulturskoefficient: 10 procents hets.

Det som utmärker hemmasyndromet är att en förenings supportrar efter en Europa-pokal aldrig återgår till vardagens känsla av att vara nöjda. Den här mentaliteten förändrar målet för verksamheten, det blir inte vägs ände att vinna SM-guld. Den segern är bara ett delmål på väg mot det riktigt viktiga, nämligen att på allvar slåss mot de stora jättarna på kontinenten.

Sedan IFK Göteborgs kräftgång åren 1999-2003, när fem raka katastrofsäsonger tvingade blåvita fans att rasera och återbygga sina världsbilder, så dog en stor del av hemmasyndromet ut inom den blåvita rörelsen. Det är väldigt synd. För är det något som formar ett storlag så är det fansens, medlemmarna, supportrarnas, publikens mentalitet. I vilken mån stöttar de sitt lag genom biljettköp, läktarkultur, sponsring, souvenirköp och alla andra bäckar små? Den frågan är ofta avgörande för vilken styrka en modern fotbollsförening har i slutändan.

Där kan vi blåvita bli mycket bättre. Före Bosman-domen gick det utan problem att vara kräsen som Göteborgare. Det fanns väl ingen anledning att gå på hemmamatchen mot Örebro när vi ändå skulle spela mot Manchester United eller Barcelona veckan därpå? Den kombinationen fungerade för oss, då vi faktiskt hade ett spelmässigt mästarlag som stod långt över svensk medelmåttighet. Stundtals lirade halva Blåvitt i landslaget.

Vi var alldeles för stora för Sverige.

Men i dag blir mötet med Europa och Uefa Europa League en helt annan upplevelse. Nu sviker biljettförsäljningen till matchen mot Tel Aviv, för den rankas inte som något viktigt bland blåvita fans. Det viktiga har i stället blivit Allsvenskan. På gott och ont.
Effekten av att den europeiska vinnarkulturskoefficienten skiftat över till fördel för inhemska Allsvenskan går väldigt mycket hand i hand med vinnar-, eller ja, förlorarmentaliteten som råder för tillfället. Väldigt få av "oss" tror på fullt allvar att IFK Göteborg skall ha en chans att gå långt i Europa. Därför känner många att det är en slöseri med tid, pengar, kraft, ork och sinnesro när Blåvitt åter igen försöker kravla sig vidare i en av dessa cuper.

Men om vi supportrar inte tror på det - hur ska vi med rak rygg förvänta oss att de blåvita spelarna, den blåvita lagledningen eller den blåvita organisationen skall tro på det? Om vi medlemmar och supportrar inte tror på vårt lag, vår förening och vår framtid, vem ska då göra det?

100 procents europeisk vinnarkulturskoefficient innebär rätt mentalitet för att inte nöja sig med ett guld i Allsvenskan. Det innebär en inställning där fruktansvärd hunger för mer än inhemsk framgång bubblar inombords. Hur många procent av detta kommer vi upp till på Gamla Ullevi när kvällens äventyr tar sitt första stapplande steg på Gamla Ullevi?

Jag är i alla fall inte nöjd med att endast slåss om det allsvenska guldet. Europa var det vi tillhörde när jag växte upp och platsen i Europa hoppas jag vi ska återta lagom till att mina barn växer upp. IFK Göteborg är för stort för Sverige och vi blåvita måste vara hungriga på framgång i Uefa European League. Inte nästa år, inte året där efter eller året efter ytterligare 22 mellansäsoner.

Det som var Uefacupen,
det som är Uefa Europa League,
det ska erövras i dag.

Kamal är vår Mustafa

EUROPA 2009/10. Kamal Mustafa. Sug på det namnet. Varför? Jo, vi ska ju som bekant möta Israeliska Tel Aviv i UEFA-cupen, det som döpts om till Europa League. Kamals efternamn Mustafa blir lite extra roligt att kika på inför den här matchen, inte för att det är ett vanligt arabiskt namn och därmed i motsatsförhållande till Israelerna. Nej, Mustafa är mycket mer intressant i det här sammanhanget på grund av dess arabiska betydelse.

Mustafa, betyder nämligen "den utvalde".
The chosen one. Den ni!

Hur kan vi efter att ha delgivits den här lilla biten av information förutspå något annat än att det blir just Kamal Mustafa som stiger in i sin UEF...Europa League-debut och stänker dit det avgörande målet? Det står ju nästan skrivet i stjärnorna så här 40 år efter Neil Armstrongs måndebut.

Neil var den utvalde, nu är Kamal vår utvalde.
Han är vår Mustafa.