SVAMMEL När jag började skriva den här texten visste jag inte riktigt var jag ville landa med den. Det slutade med ett halvvirrigt resonemang kring psykologi och självförtroende, hur det ena kan leda till det andra. I efterhand kan jag känna att det saknas struktur i texten, men det får ses som ett sätt att ventilera den gångna säsongen lite...
När man snackar fotboll hör man ofta att det finns lag som alltid är tuffa att möta. Blåvitt är ett sånt lag som motståndare ofta beskriver som tuffa att möta. Så även denna säsongen. Försäsongssnacket handlade mycket om alla nyförvärv, Blåvitt var en given guldkandidat. Det som skulle bli den stora revanschen efter två urusla säsonger kom av sig redan i den första omgången vid förlusten mot Syrianska. Trots förluster i de inledande omgångarna fortsatte motståndarnas tränare, supportrar och spelare prata om Blåvitt i termer som att det faktiskt är en tuff match. Det handlar givetvis mycket om psykologi, att lägga över pressen på motståndarna. I detta fallet Blåvitt. Ett favoritskap som laget inte varit i närheten av att kunna hantera.
 |
| Pontus Farnerud, ett av alla nyförvärv |
Under säsongen tappade man hela nio stycken ettmålsledningar till poängförlust. Mot Malmö hemma gjorde man det dessutom två gånger under samma match. I flertalet av dessa matcher blev det dessutom förlust och det man kunde se var ett så ängsligt Blåvitt så att det många gånger var pinsamt. Det kan knappast vara en tillfällighet att ett lag blir så ängsligt gång efter annan. Vad det berodde på kan inte jag svara på.
Under säsongens inledande omgångar kunde man läsa en rad olika bortförklaringar till varför det gick som det gick. Efter Syrianska var det Erik Lund som pekades ut. Efter Norrköpingsmatchen var det Martin Hansson, efter Örebro hemma var det linjedomaren som, felaktigt, vinkade av för offside i slutskedet av matchen. Man kan diskutera fram och tillbaka hur säsongen hade artat sig om vi hade fått med oss nio poäng ifrån dessa tre matcherna istället för den ynka poäng vi nu fick med oss. Istället kom man in i en ond spiral med tappade ledningar något som självklart är påfrestande för självförtroendet.
Men som fotbollsproffs måste man klara av ta sig ur just dessa onda spiraler. Lyckas vända negativa trender. Om man inte klarar av att göra det på individnivå, så måste man kunna göra det som lag. Allt som oftast finns det naturliga ledare inom laget som ser till att man lyckas vända negativa trender. Men i ärlighetens namn har dessa lyst med sin frånvaro i år. Ingen ville eller vågade ta ansvar på planen. Istället förväntade man sig att någon annan skulle göra jobbet.
Vad vill jag ha sagt med den här texten? I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Men när en förening som IFK Göteborg gör en storsatsning så måste man se till så att dåliga resultat inledningsvis inte speglar sig även längre fram i säsongen. Trots en kass vänsterback, halvtaskiga mittbackar och anfallare som inte gör mål så måste man få laget att uppträda just som ett lag. För det har varit alldeles för många matcher där det saknats lagkänsla och vilja att hjälpa varandra. Mycket av det handlar om psykologi.
BONUS #2 Det är inget nytt att Håkan Mild letar en ny anfallare. Många hoppas på Markus Berg då denne är oönskad i sin nuvarande klubb Hamburg. Det vore givetvis en drömvärvning, men den känns inte särskilt realistisk i dagsläget. En som däremot känns mer realistisk är Moestapha El-Kabir. En affär där kan mycket väl innefatta Pär Ericsson i utbytte, troligtvis även med pengar emellan. Att hans namn dyker upp nu beror på en tweet som Mikael Dyrestam nyligen postade. Om det ligger någonting i det eller inte återstår att se. Men det är helt klart intressant.
