GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com
välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett
okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du
dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. Idag publicerar vi ett inlägg av "Leo" som undrar vad fan vi håller på med.
"Vad är det som händer?", frågade jag mig efter 15 minuter av matchen mellan Trelleborg och Blåvitt. Då hade Trelleborg redan haft ett par stycken tveksamma offsideavblåsningar, några halvchanser, Blåvitt hade spelat upp bollen genom mittfältet kanske två eller tre gånger, inte vunnit en andraboll, Hysén hade inte rört bollen och spelarna i Blåvitt såg rädda ut och gömde sig för varandra. Redan då kände jag att denna matchen var förlorad.
När sedan Adelstam går förbi på vänsterkanten och får på ett riktigt fint skott, som visserligen Sandberg gör en bra räddning på, men inte kan hålla returen så var det god natt. Man ska inte lasta Sandberg för något av målen, utan det är resten av laget som inte gör sitt. Att gå eller jogga omkring med blicken i backen vinner inga matcher. Att spela för Blåvitt ska vara något av det största en spelare i Sverige kan uppleva. Man ska vara stolt och alltid ge allt.
Bli förbannad när en lagkompis inte lägger ner det jobbet som krävs.
När matchen är slut kan man föga konstatera att Trelleborg slår Blåvitt genom att ha hög press, vinna andrabollar, komma till inlägg, slå om blixtsnabbt på djupledslöpande forwards. Vänta nu, är det inte så det är sagt att Blåvitt ska spela? Mycket kämpa kryddat med finess, teknik och snabba omställningar? Att förlora mot Trelleborg borta är inte världens undergång, men som läget är nu så kanske det ändå är det.
Nu står föreningen IFK Göteborg i ett vägskäl där allt hopp ställs till Svenska Cupen, för en "mellansäsong" till har Blåvitt inte råd med. För vad händer när talangen väljer den andra klubben som både spelar i Europa och har ryktet med sig att spela en "modern" fotboll? Vad händer när hemvändaren väljer grannklubben för att där är man på frammarsch och inte på tillbakagång? Vad händer när supportrarna sviker och inte orkar mer? Vad händer när ord bara blir till tomt prat och inget man tror på? Vad händer när man är nöjd med en poäng på bortaplan? Vad händer när man nöjer sig med det lilla, när ambitionerna och drömmarna har försvunnit?
Då är man ett "mittenlag". Då är man inget mer än utfyllnad. Då är dags att vakna och se sig själv i spegeln och ställa sig frågan "Vad FAN är det jag håller på med, är det verkligen detta jag vill?"
/Leo
